Yttrandefrihet?
Nu rackarns kanske jag retar gallfebern på nån... men jag anser att jag har min rätt enligt grundlagen att uttala vad jag tycker.
I mina yngre dagar så var jag kommunist och jag tyckte politik var jätteskoj. Sen gick det över mer och mer till socialdemokrati och Palme var min store idol. Han kunde smula sönder och argumentera så det stod härliga till. När han "försvann" så tappade jag den politiska ambition jag faktiskt hade. Tyckte alla andra var flata och tråkiga. Jag är dock fortfarande intresserad av samhällsfrågor och även politik men håller mig lite åt sidan då mina åsikter brukar reta folk.
Jag är numera blå med oroväckande svarta nyanser. Hur gick det till? Kanske ni undrar. Jag som var sådan slumsyster och värnade om den lilla människan som kämpade för allas lika rätt, 1:a majtåg osv. Ville hjälpa alla som hade det svårt och som hade visioner om att bli socialarbetare. Jo svaret är erfarenheter, falskhet, flathet och svek.
Jag hade en stark tro att om alla hjälps åt så kan vi förändra. Den har försvagats pga alla fega som inte törs ta ställning och eget ansvar. I skolans värld har jag kämpat som en tok för att mina och andras barn skall få den utbildning och det stöd de har rätt till. Att 12-åringar inte skall ha kaststjärnor och springa på taken och förstöra egendom. Att mobbing och utanförskap skall bekämpas.Men blev då kallad den "hysteriska mamman" av de föräldrar vars barn jag kämpade för. Mina barn blev utsatta för att jag tog ställning mot en trög skolledning och att jag krävde att barnen inte skulle springa vind för våg. Att de hade det svårt i sin klass fick jag höra på byn inte av lärarna. Fy för fan vilka skitoxar.
De sk utsatta i samhället varför är de utsatta vilka har utsatt dem? Har de blivit placerade där själva eller har de satt sig i den situationen själv kanske? Har inte varje individ själv ansvar för sitt agerande och sin lycka? När det gäller invandrarproblematiken så är det väldigt känsligt. Jag har jobbat med invandrarbarn och träffat deras föräldrar. De är som du och jag med fel och brister. Men jag är väldigt hård med att kommer de till vårt lan d så får de minsann anpassa sig så som du och jag. Vill man inte vare sig som född eller invandrad svensk inte göra det så är det helt ok men då får man väl ta det ansvaret själv. Barnbidraget tycker jag oxå skall behovsanpassas. Kan man spara pengarna så har man ingen "rätt" tycker jag att få dessa av staten dvs av mig och dig.
Är överhuvudtaget tveksam till många bidrag. Jag vill inte sponsra människor som inte gör ett dugg för att bidra till allas väl och ve. Som inte arbetat mer än några dagar med att bidra till skatt och välfärd utan bara glider runt. Fyllskallar som jag försörjer och som tack blir atackerad av på Vasaplan och som bryter sig in och kostar enorma stålar i samhället. Hur många glidare känner du i din närhet, i min så har jag flera...
Jag har arbetat hela mitt liv och bidragit till att mina föräldrar skall få det bra. Men fångarna har det bättre och tryggare än vad min egen mor har det som jobbat hela sitt liv. Jag vill inte betala mer till de som inte tar sitt ansvar och bara skyller på samhället sin egen olycka. Politikerna som inte kan stå för att de är sig själv närmast och skor sig så där lite lagom. Det som retar mig är inte vad de gör utan att de inte kan medge det. Jag har utnyttjat många bidrag och förmåner själv men inte gör det saken bättre då betalade ju ngn annan. Jag skulle kunna tänka mig mer välgörenhetsarbete som är avdragsgillt. Jag skänkte tex i julas till både Öppen gemenskap och kvinnojouren julsatser för flera hundratals kronor, bara för att jag kunde och ville. Kan tänka mig att betala mer i skatt om de öronmärks till barn och åldringsvård. Jag är inte en ond människa jag vill bara inte betala alla glidare längre....