Kyrkans barntimme
Mina barn har gått i kyrkans barntimme. Vad man än kan säga om kyrklig verksamhet så har de en fantastisk barnverksamhet. Sen när mina små blev äldre så kunde de fortsätta i juniorer och sedan tonårs. Ikväll får den äldsta av mina barnbarn ta emot sin barnbibel, wow det är stort i alla fall för mig. Oj oj oj snart är han konfirmerad och sen så gifter han sig.....Det går så fort.
Oj så häftig tanke att mina smågrodor kommer att växa upp och kanske gifta sig....oj jag kommer att skväla som en gris i kyrkan. Ingen av barnen verkar ha på agendan just nu att gifta sig. Men nån kanske någon gång.....suck
Jag är ju omgift och mitt första bröllop var helt enligt traditionerna med lysningskaffe och hela tjottabalongen.
Klänning med släp och slöja och en fantastisk upplevelse. Jag hade ingen tanke i världen att gifta om mig då jag ansåg att jag redan stått i kyrkan och lovat. Men så kom Dan i i mitt liv och ingen av hade ngt behov av att gifta oss och vi hade ingen som förväntade sig det heller. Det här låter kanske konstigt, men det var just därför vi ville gifta oss. I alla fall jag hahaha det kändes så fint att vi valt varandra och verkligen ville leva ihop och väldigt intimt.
Att vi inte behövde gifta oss då vi inte ville ha några gemensamma barn eller behövde det juridiskt eller av ngn annan anledning än att vi älskade varann och ville hålla det för oss själva. Vi gjorde om cermonin till att istället för att säga att vi skulle älska varandra i nöd och lust så valde vi att säga att vi VILLE älska varandra. Liten förändring men betydelsfull för oss. Sen strök vi stycket om att:Bära varandras bördor. Ingenting jag tycker om att säga. Man bör istället säga att vi bär tillsammans våra bördor. Jag vill inte bära och jag tycker inte heller att Dan skall bära mina bördor utan det är ngt man gör tillsammans. Liten skillnad för andra men avgörande för mig.
Jag minns när han frågade mig om jag ville gifta mig...det var på vår gode väns 40 årskalas och Dan hade jättehög feber och vi satt ute på bron. Först tänkte jag: nej din tokstolle, men plötsligt så bara kände jag att javisst ska vi det för det är ju vi.
Vi gifte oss hemma i köket och äldsta flickan spelade på keyboard: I denna ljuva sommartid.... och det var så fint.
Skulle vilja göra om det igen och min käre man har lovat att vi ska förnya våra löften när han fyller 70 år????
