myma.blogg.se

Är du rädd? Frågar jag bland människor. Svaret blir nästan alltid detsamma-Jag rädd? Nej absolut inte.

Vi skäms för att vara rädda. Vi föds rädda och vi dör rädda.

Vad skall vi göra med all uppdämd rädsla som allt sämre passar in i vårt moderna, digitaliserade samhälle?

Detta kapitel handlar om rädsla och var en väldigt aha upplevelse för mig och där jag tvingades tänka på sånt man inte vill tänka på. Jag skulle också säga att jag är inte rädd. Men sanningen är att jag är jätterädd. Nu menar jag inte rädd för mörker,spindlar, monster utan rädd, för det andra otäcka.

Jag är rädd att dö bort från de jag älskar, jag är rädd för att de jag älskar skall dö från mig. Jag är rädd för att bli gammal och orkeslös. Jag är rädd för de här tankarna.

Författaren menar att vi oftast inte låter våra barn vara rädd för tex mörkret, vi bör istället lotsa dem genom rädslan. Så sant för vi tillåts sällan få vara rädd och arg. Så himla dumt. Rädslorna skall ut och kanaliseras till överdrivna andra rädslor eller ångest. Detta är så intressant och jag tror verkligen på detta och kan rekommendera er att läsa mer om detta.

 

Men åter till min rädsla och hur skall man leva med rädsla? Har inte en susning, men jag tror inte att man skall leva genom den men acceptera den och låta den finnas. För egen del så har jag planerat min egen begravning. Hur den skall vara, musik osv. Det känns väldigt bra, att mina nära och kära vet det. Jag skall tänka mer på mina rädslor, tills de inte skrämmer mig så att jag bara genast vill tänka på ngt annat. Kan man träna, på det? Ingen aning.

Jag anser att man kan inte gå omkring och vara rädd för allt heller, ibland så måste man satsa rejält för att vinna ngt. Att övervinna rädslan och hoppa fallskärm…nja för mig så är det fullt möjligt. Men att tänka tanken att ngt av barnen skall dö före mig är så otäck att jag inte klarar av att tänka tanken mer än 4 sekunder. Usch så läskigt, men jag tror absolut att det kan vara ok att våga titta på sina rädslor. Så där lite grann. Men vi är så förskonade de allra flesta av oss från att känna riktigt rädsla.

Häromdagen så träffade jag en man på 93 år som hade så mycket att berätta. Kunde suttit evigheter och bara lyssnat när han talade om sitt liv. Han talade bla om när han var riktigt rädd. Vi talade om hans liv som skogsmästare och jag sa att jag är rädd för skogen. Han var finlandsvensk och sa: int är de nåt att va rädd för, och så berättade han om när han som ung officer tjänstgjorde i finska skärgården. Han skulle frakta 2 kanoner på en båt ut till en ö och han stod längst fram i båten med sitt kulsprutegevär. Plötsligt dyker det upp en ubåt mitt framför och han kände inte igen siluetten. Han hade tränat in de tyska ubåtsmärkena, men blev så osäker. Den hade nu riktat kanonerna mot hans båt och han satte fingrarna på avtryckaren och var så rädd. Han tänkte nu skjuter jag, men kom sig inte för av rädsla och ngt annat sa han. Plötsligt så hissas den finska flaggan och han förstår att det är en av hans ”egna”. Att han varit så nära att skjuta och döda var lika skrämmande som när han såg ubåten komma upp….då var jag riktigt rädd sa han.