myma.blogg.se

En gång i tiden hette det kort och gott: överansträngning. Ett odramatiskt ord som enkelt och utan åthävor beskrev att vi försökt uträtta mer än vi orkade med.

 

Själen skriker på hjälp och går i baklås. Vi är trots allt inte här för att bara stressa och prestera. Vi är också här för att ha mod att leva livet med glädje.

Att ta hand om sitt eget liv handlar dock inte i första hand om semester, vila och tillfälliga besök på Spa. Det handlar om att varje dag se till att vi får skratta lite.

 

Det här kapitlet handlade om utbrändhet och hur vi glömmer bort att underhålla våra känslor. Detta är utan tvivel ett svårt ämne för mig. Jag kan inte säga att jag var överansträngd den dagen min kropp kollapsade. Den hade gått i tusen bitar….Eller rättare sagt den visade att min själ var skadad och känslorna var som bortblåsta. Livslusten fanns inte där eller lusten, förväntan och nyfikenheten var puts väck. Jag kände ingenting ,inte ens lusten att dö. Nada, kaputt, nothing…Men varför hände det? Jo jag tog mig aldrig tid att odla mina intressen, jag kände att jag ville och kunde förändra på mitt jobb, hade stort ansvar på hemmaplan, var missbelåten i mina vuxenkänslor, Prestigefull och karriärkåt.

 

För att klara allt detta fick jag enormt behov av att kontrollera. Allt och jag menar allt mätes och uppskattades i tid, och effekt. Det jag inte kunde kontrollera var mina känslor därför kontrollerade jag allt annat istället. Jag ville mer än jag kunde. Jag gjorde mer än jag behövde. Varför? Jo därför jag tyckte det var roligt, därför jag var bra på det, jag hade värderingar som sa att man måste, duktig flicka syndrom. Jag är inte stolt över att det hände mig och det finns en skam. Men utan den smällen, hade jag inte levt idag, inte uppskattat livet, inte sett blommorna bland nässlorna. Att jag stålkvinnan blev utbränd…ja jag har både stolthet att jag överlevde och kom fram som en mer normal människa, samt bitterhet att jag inte kan göra allt som jag vill längre. Orken, inlärning och uthålligheten är så mycket sämre. Men det blev vinster också. Inte bara negativt men inget att rekommendera och ngn överansträngning var det så fan heller. Överansträngning händer oss alla lite då och då och det är nog så tufft att leva mitt i.

Att återupptäcka känslor kan göra ont och vara fullständigt underbart. Minns när jag kände förväntan första gången igen, det var berusande. Men det har gett mig skador för livet. Jag har svårt att låta bli att stressa, trots att det inte behövs eller att jag mår bra av det.

Jag kan inte göra saker som jag gjort så enkelt förr. Jag har sämre karaktärsfasthet. Men jag är mer ödmjuk inför livet. När det är tungt så brukar jag tänka: Det är inte livet som suger, det är den här dagen……jag fick en chans till, men lite svedd i kanterna.