myma.blogg.se

Har bara vikt upp boken på en av lapparna och analyserat den utifrån mina egna tankar och teorier. Kan vara intressant att fundera på tycker jag i alla fall.

 

 

(Författerskans text i kursivt)

Nästan alla vuxna människor drömmer om en stor passion. Åtminstone en gång i livet önskar vi att det skall vara som i de gamla film klassikerna.

Han bara stod där och såg på mig och jag visste att från och med detta ögonblick skulle livet aldrig bli detsamma igen.

Hon kom gående emot mig och på tio sekunder visste jag att jag måste ha henne. Hon kom ensam på stranden och saltvattnet glittrade på hennes brunbrända kropp.

 

Mycket spännande och tänka på och minnas för mig i alla fall. Först och främst så tänker jag att de gånger jag mött de personer som påverkat mig så. Då har jag inte tänkt att det var passion utan förälskelse. Jag blev väldigt lätt förälskad när jag var yngre. Så här i efterskott var jag mer förälskad i förälskelsen än i den faktiska personen.

Hade ett stort behov att bli åtrådd och uppvaktad och bekräftad. I ärlighetens namn så finns väl det kvar men inte på samma grunder och behov som förr.

 Sen så tänker jag mig att många säkert även jag har velat att passionen skall se ut som det beskrivs av mannen istycket. Men att man kan inte själv klistra in sig i den drömmen, inte i beskrivningen om saltvattnet som glittrade på den brunbrända kroppen. Jo tjena hur många kan se sin kropp i den beskrivningen inte då kunde jag det med min dåliga självkänsla. Det är så tråkigt för då utestänger man sig från att det någon gång skulle hända en själv, så då kanske man stänger den dörren och aldrig skulle upptäcka den mannen som stod framför en.

 Passionen kommer ofta utan förvarning och slår till med en kraft som kan få fart på den lugnaste oxe.

Vi får aldrig följa de passionerade paren in i en framtida tomtebolycka med barn,dammsugning, dagis och gräl om tvättstugan.

 Skjojigt att tänka sig alla de klassiska filmernas par i de situationerna. Jag kan då inte pussla

ihop paren från: Borta med vinden, Titanic, Grease osv i dagishämtning. Kan ni?

I ärlighetens namn så tror inte varken jag eller författerskan på passionen som hållbar.

Passionen är som parfym den kan vara stark och berusande men flyktig och försvinnade. Men i flickrummet hemma i centrala stan, så trodde jag att kärlek var så och att ett bevis på varandras kärlek var tex samma cyklar eller jackor.

 Ja det är säkert så tänkte jag mig kärlek. Att man visade andra att man tyckte om sin partner. Helt sjukt då jag nu anser att det är inte kärlek det är dålig självkänsla. Jag ville bara visa andra att jag var värd kärlek, så tragiskt och jag skulle nu bara vilja krama om mitt tonårsjag.

Så svulten på uppmärksamhet och kärlek. Jag kan tycka att det bitvis är pinsamt och plågsamt att se tillbaka på de här känslorna. Passion i stunden är överreklamerat enligt mig. Blomman Passionsblomma är så beskrivande för mig vad det betyder. En blomma som är förödande vacker och doftar så gott. Men den lever ett kort liv och sen är det bara små vissna brunaktiga rester kvar på en grön växt. Passionen är trevlig att känna och inget jag skulle vilja vara utan. Men inget att bygga på, inget att lita på, inget att stirra sig blind på. För mig så är passion ett kvitto på kärlek, ödmjukhet, respekt. Alltså har min syn på passion inget att göra med filmvärldens passion.

 Men å andra sidan är jag stolt att jag vågar se på min syn om passion och hur jag låtit styra mina handlingar utifrån hur jag trodde det skulle vara och styrkt av faktumet att det inte är så längre. Samt att jag är helt övertygad om, att hade jag inte kysst alla grodor, gjort allt jag gjort så hade jag inte uppskattat all kärlek jag känner och har idag. För det är större att älska än att bli älskad. Vilken tok som helst kan ju älska någon, men att hitta någon att älska är svårare.

Nästa gång du står framför en man eller kvinna och du utråkat tänker att du inte ”tänder” så tänk efter om det är en riktig människa eller ej. Se hela människan innan du snabbt dömer ut förrutsättningarna.

Passion –på trygg och stabil grund. Låter tråkigt-men brukar vara beständigt och hålla.

Det här är så sant enligt mig. Ibland så tror jag to m med på arrangerade äktenskap. Kärlek för mig är inte passion. Utan med kärlek så kommer det känslor av passion i perioder. Låter det underligt? Skall försöka förklara hur jag ser på det hela. Sen så beror det ju på vad passion står för hos varje människa. Kärlek växer med tiden tror jag i alla fall. Kärlek för mig är tillit, respekt och glädje. Att man i sin partner känner att man kan vara oenig och ändå vara enig. Kärlek är att man kan vara tyst med varann, att man värnar om varandras behov av att få finnas och tänka. Jag kan inte tänka mig att jag skulle vilja vara med en person som är som jag själv. Jag vill vara med en person som stärker mig och som jag kan ge tillbaka till och att våra olika sätt och tankar styrker vårt förhållande. Någon som får mig att tänka på ett annat sätt eller förstärka mina åsikter.

 

Kan ni se ngn passion i detta?? Inte jag i alla fall. Men den kommer….

Kärlek är inte att bära varandras bördor som det ofta sägs på vigslar. Kärlek är att underlätta bärandet. För mig så betyder, att bära varandras bördor att det är ofta en i förhållandet som bär och bär och bär….Jag kan inte och vill inte bära min partners börda men jag kan torka svetten och ge vatten och kanske packa om. Jag tror på att tiden som går och de händelser och känslor som man som par får med tiden, så får kärleken mogna och då plötsligt slår passionen till den andra ut i full blom. När och hur länge den varar varje gång det vet man aldrig. Men den får blodkärlen att vidgas, hjärtat att banka och det killas i magen. Det hade jag aldrig varit med om jag fortsatt tro att kärlek är att ha samma cyklar eller att kärlek är berusande känslor och vita duvor osv.