Åh där sprack det...
Tänkte ut en plan....Om jag spelar musiken som jag tänkt till mammas begravning tillräckligt mycket så kanske jag inte "bryter" ihop när jag hör den....jo men tjena. Här gråter jag för fullt och inte fasen lättar det...
Jisses så konstiga infall man får i sådana här situationer.
Men så fort jag hör småfåglarna så kommer tårarna. Har valt Jan Lindblads Shenandoah, sicken kille på att kunna vissla.
Men det är okey att vara så här och i den här sitsen och jag skall minsann inte mörka att jag mår skit. För vem vet...någon kanske läser detta och kan känna igen sig eller få tröst senare i livet att det är okey att känna sorg.
Sorg har jag känt förr men inte av denna kalibern.
Så skönt att få skriva av sig här och släppa ut min förtvivlan över mig själv och hur jävligt arg och ledsen jag är. Jag är en person som oftast håller inne med vad jag känner. Hmmm....släktdrag?
Nu menar jag det som jag känner djupt inne i mig och det som sårar och gör ont. Därför är detta helt nytt för mig och jag är inte helt bekväm.
Men varför är den västerländska människan så rädd för att visa och känna sorg. Varför skall vi trösta? Jo visst tröst är väl skönt, men ni förstår nog vad jag menar.
Nu kommer kanske mitt ryska påbrå fram och jag kanske kan hänge mig åt sorg och gråt???
ja då kör vi??? fram med papper och gråt och sorg. Att gråta ger en stor tröst i sig, så gråt för tusan över småsaker eller stora. Över vårdköer, och sjukdom, relationer eller annat som gör dig ledsen.
Det tänker jag i alla fall göra och det är skönt.
