Onsdag 18/2
Var egentligen styrelsemöte i föreningen igår afton ,men jag ställde in mitt deltagande. Var så trött och jag sover sov en klubbad nattetid. Har verkligen inga problem med att sova, det är självaste insomningen som brukar dra ut på tiden. Men sista två kvällarna har jag knappt nuddat kudden. Så skönt att sova, när man är trött och kombinationen somna på soffan och hasa isäng är oslagbar.
Var igår och skulle titta på blommor och beställa till begravningen och hade fått tips om Bi:s blommor. Men nej....magkänslan sa att det kändes inte bra alls. Jag medger att jag är kanske lite fjollrig men jag går mycket efter magkänslan när den pockar på. Så istället blir det nog Berghems blommor, har köpt blommor där förr och det blev fint och kommer nog att bli bra.
Var ute i lägenheten igår och fortsatte packningen och försökte fokusera på att tömma alla skåp så det inte finns några sådana utrymmen kvar. Tömde ett av kylskåpen?!!! mamma hade två frysar och två kylar och dessutom tillgång till en frys och en kyl till. Ja.....hon var en hamster av allt sådant som kan tillredas. Men med tanke på hur hon födde och gödde hela huset av tanter därute så är det kanske inte så konstigt.
Idag så skall jag försöka ge mig på frysen eller åtminstone en av dem. All mat kastas för man vet inte hur länge den legat.....men bär delar jag upp och min syster får ta all sylt.
Igår så började jag fundera över tårar.....först är de varma och sen så känns de inte bara flödar. Måste finnas en ständig mängd och den blir väl varm av kroppsvärmen och sen så rinner det väl till vid ökat behov, antar jag. Igår så blev jag nog i princip uttorkad, för jisses så tårarna strömmade och till slut så gör det nästan ont i ögonen. Det svider och bränner och min ögon är trötta.
Hela jag är trött och det är väl inte så konstigt och så upplever nog alla som har varit där jag befinner mig nu.
Gruvar mig för att bli klar, fastän jag strävar hela tiden efter att bli klar med mammas lägenhet. Vet ju att hon dansar med änglarna nu ,men om allt tas bort och jag inte kan fara dit ut bland alla grejer som är mammas så är det så definitivt. Då kommer hon liksom inte tillbaka......Vet att det inte finns ngt vettigt alls i detta resonenmang. Men om lägenheten töms så bor hon inte där och bor hon inte där så får jag inte höra henne säga att hon älskar mig....och det är där skon klämmer och gör så ont.
Trodde ärligt nog att jag var "klar" med den känslan, sedan åratals tillbaka. Mamma hade det så svårt med att tala om vad hon kände för dem hon tycker om och visa fysisk kärlek. I skrift och i tusen andra handlingar, såsom att hon alltid ringde och kokade och grejade och ville ge mig allt hon hade och sa tack etttusen sjuhundra gånger och ville ge mig en.. slant. Men det är kramen eller orden jag vill ha Den lilla flickan i mig som alltid velat ha en kram och bekräftelse.
Jag är så liten, så förbaskad liten att jag ryms i en liten ask. Det är detta som kommer att ta tid att hantera och ta hand om. Att mamma har fått gå vidare fyller mig med värme och jag kan känna hennes närvaro. Jag har tom sagt högt....jag måste sörja nu, mamma jag är så ledsen, så gudinihelvete ledsen. Kom tillbaka senare.....
Jag som alltid sett på mig själv som stark och som den som klarar allt. Tillfälliga dippar men med en järnvilja och ett pansar av stål. Finner mig nu liggande i gråtkramper på golvet och med en känsla av att det här kommer att ta tid att smälta. Tid som jag inte har med en butik som skall planeras. Återigen detta förbannade tidsresonemang som jag alltid surrar om. Jag blir så less, nu är det så här och så får det vara och det finns andra som kan göra det som jag inte kan nu.
Vi tar en dag i taget och idag så får det vara så här......
Krama varandra och ge dig själv vad du behöver.