myma.blogg.se

När jag vaknade och skulle gå ut med Märta så såg jag att det snöat och fortfarande virvlar det ner lite snö. Inte ngt som gör att humöret blir bättre. Nåja det ska ner och antagligen fler gånger också. Vi är ju bara i utkanten av vinter. Har inte klöst mig inatt och det är ju bra. Men däremot har jag minnen av att jag drömt att jag drömde om Dan. Har inte ordning på alla händelser, men tror att det var ngt med tåg. Någon sa att- Dan står ju där och jag tittade bakåt och som nere på perrongen stod han. Först en millisekund så blev jag glad ,tills jag sa- Nej det är det inte. Han är död och jag vill inte tro på att det är han, jag drömmer bara det här. Sen drämde jag till dörren och tänkte att det här var ingen bra dröm. Vaknar och blir nästan arg, varför fortsatte jag inte drömma att jag drömde om honom??!!! Såsom jag önskar att jag hoppade ner på den där perrongen och kramade honom. Han hade ingen jacka utan bara jeans och en skjorta, fast det på ngt vis kändes kallt i drömmen. Såg han bara i ngr sekunder innan jag drämde igen dörren. Men jag försöker att vara glad över den här drömmen för det är första gången han "dyker" upp. När jag pratade med ett medium så sa hon att han sa: Att han ville bädda in mig i ett lager av bomull. Det var min Dan på alla sätt och jag brukade känna att han ibland behandlade mig som en bomullstuss och jag älskade det.- Inte skall väl du gumman bära det där? kunde han säga. Jag som hade ett sådant kan själv beteende med mig i bagaget. Hade aldrig trott att jag skulle njuta av att bli ompysslad som jag blev. Men jag insåg att mitt kan självbeteende var på grund av att ingen hade någonsin visat omsorg om mig. Så för att skydda mig från den känslan så utvecklade jag istället "Att jag kan själv" Dan var den som öppnade upp mig och fick mig att bli en bättre människa, en fri människa. Jag gjorde jobbet men han låste liksom upp. Jag litade på honom, tog en tid år men sen, började jag tro på mig själv på ett helt annat sätt. Han såg alla mina mörka sidor och tankar, men stannade kvar och sa att det var inte vad han såg. Han höll om mig när ångesten var svår och när jag behövde det. Hans trygghet och lugn fick min oro att stillna och jag började tro på att jag var en bra person. Jag litade och trodde på honom till 100% och peppade honom att gå utanför sin trygghetszon. Han sa ofta att han aldrig hade kommit sig framåt i livet och på jobbet utan min tro på honom, att han kände att jag fanns för honom. Det var så tydligt den sista tiden Dan var sjuk. När han var rädd, så tittade han på mig och sökte stöd. Jag såg i hans ögon att han behövde mig. Jag höll om honom när han grät. Sprang till honom när han ropade och steg upp på natten när han kände sig ensam och orolig. Det är så skönt att se tillbaka och veta att jag fanns där för honom. Att han kände sig trygg med mig och ville stanna här hemma med mig den där hemska kvällen.- Allt blir bra om jag bara är med dig sa han. Jag fick försöka övertala honom att åka in, då han inte fick syre och jag kunde inte se på när han kvävdes. Så som jag hade önskat att det blev på ett annat sätt. Att han skulle kunnat stanna hemma. Att jag fick hålla om honom tills han var borta. Att jag kunde följt honom varenda sekund i hans kamp. Men jag var för chockad och han var ju inte ensam. Han hade sina älskade barn runt sig och jag fick inte in i mitt huvud att nu var han döende. Jag ville helt enkelt inte vara med om det. Min Dan min älskade inte fick han väl dö, nu ??? Hade jag haft styrkan hade jag sprungit långt väldigt långt bort. Ville fly från det faktum att stunden var kommen. Käraste underbara vän och älskade man, så jag saknar dig och den kärlek som vi hade. Älskar dig <3

När Dan gick bort kom känslan av att de små barnbarnen aldrig fick lära känna honom. Att han bara skulle vara ett namn. Det gör jätteont i mig och jag vill att när de tänker på sin döde morfar/farfar så skall de i alla fall få en känsla av värme, av att de skulle veta att de skulle varit älskad och jag vill skapa "minnen" för dem. Ett litet sätt att "lära" känna honom. För några år sedan när min dotter hade fått sitt första barn så fick jag en bok. Där jag kunde skriva om mig och mitt liv. Har skrivit lite grann och jag har nu tänkt göra en sådan om Dan. Såsom han berättade för mig och som jag lärde känna honom. Jag kan inte svara på allt och en del kommer nog vara utifrån hur jag tror att han tyckte eller kände. Nu skulle man ha haft ett fickminne så jag kunde prata och sen skriva av. Oftast kommer orden fortare än jag kan skriva och jag är så rädd att glömma bort allt jag vill berätta. Här vore ju S en perfekt kollega då hon jobbar som medicinsk sekreterare och bl a skriver av läkarinläsningar och är därför hur snabb som helst. Hade först skrivit en hel del här...men så kom kisse och allt bara försvann. Nåja jag har ju all tid i världen. Inatt har jag inte klöst mig vad jag kan se. Men troligtvis snarkat...för jag var alldeles torr i halsen och kändes sträv. jag sover ju som sagt väldigt hårt och vaknar oftast tvärt. Ligger aldrig kvar i sängen som många verkar göra utan stiger upp på en gång. Dan kunde gärna ligga kvar och i början av vår tid tillsammans så gillade han att sova länge. Han sa att han hörde aldrig klockan och hade lätt för att somna om. Men det såg jag aldrig som ett problem. På helgen så brukade jag väcka honom vid niotiden, för om han sov för länge så fick han migrän. När han fick cancern så försvann nästan migränen helt och hållet. Antagligen för alla medikament han åt men även hans psoriasis var som bortblåst. Han blev som mig med åren och liksom undvek alla möjliga mediciner. Ingen av oss använde oss av nässpray och tog endast en tablett för huvudvärk om det riktigt var nödvändigt. Det kanske bidrog till att Dan tyckte det var jobbigt med att ta alla tabletter han skulle. Han var direkt otäck med sig själv och hade ondare än vad han skulle behövt. Men han var orolig över alla biverkningar och att bli för dimmig i huvudet. Ja han fick episoder med lite förvirring, oftast på förmiddagarna. Ärligt talat var det ganska jobbigt att se en person som är lugnet själv och stabil, bli orolig och liksom inte ha koll. Vet att jag grät jättemycket i bilen när jag var ensam. Speciellt en vecka då han var direkt "konstig" och höll mig i armen och var orolig över att jag skulle lämna honom. Han minns inte om han ätit eller ej och var han skulle gå eller sitta. Han kunde liksom bara stå och se olycklig ut och det var så hemskt. Jag fick under förra året vara den av oss som skulle vara stark och tröstande. Jag stängde av alla känslor och när de kom fortare än jag hann,så skyndade jag mig ut eller vände mig bort. Men bägge visste vi hela tiden det och vi gjorde det av omsorg av varandra, även om vi läste av varandra och liksom läste varandra. Så jag älskade och älskar denne man. Mitt stjärnljus och gryningsljus, som du fattas mig. Hur skall jag kunna gå framåt, när en del av mig bara vill vara kvar i det som varit. Vad kommer att ske med mig? vad skall få mig att känna tro och vilja prova på nya saker. Lära mig kommer jag nog att göra men kommer det att vara som nu. Jag gör utan att vara med, så svårt att förklara. Vem är jag och vem kommer jag att bli? Känner mig bara halv och inte ska jag påstå att jag jobbar hårt med den frågan. Men känslan av att vara halv och inte riktigt känna sig som sig själv slår mig ofta. Jag kämpar hårdare än vad man kan tro med att ta mig igenom dagen och hitta sysselsättning och mening. Ja mening är väl att ta i, inte tusan känner jag ngn större mening med att torka ur kyl och bädda och sortera strumpor. Jag bara gör..... Men jag vill känna tro , tro på något. Att det kommer att bli bra? Kan inte ens greppa den frågeställningen än. Inte tusan kan det bli bra. Aldrig någonsin är det svar jag ser. Men i förnuftet så inser jag att den tiden kommer att komma. När? nästa vecka? om två år eller tio? Att veta att den tiden ligger framför mig är faktiskt fruktansvärd att känna. Ska jag leva så här tills dess, det skär som knivar i mig. Smärtan, saknaden och .brist på framtidstro är inte att leka med.

Lyssnar på album med GES och minns och känslorna rullar över mig och jag fulgråter av saknad och glädje och tacksamhet över vad vi haft. När vi "träffades" och uppräckte våra känslor så var GES väldigt populära. Spelad ofta deras skiva och jag minns speciellt en gång. Vi hade träffats i ngr några veckor och jag torkade golvet i vardagsrummet och spelade på hög volym. Då spelades det låten .Hon är min och du kom bakifrån och tog om mig och sjöng i mitt öra. Hon är min, Du är min. Vi dansade sakta och njöt av våra känslor av nyförälskelse. Det var så fint och samtidigt så mycket frågor. Vi hade en egen liten värld alla frågor om hur det ska bli var liksom utestängda. Vi hade barn på varsitt håll, vårt förhållande var så oväntat att jag inte ville riktigt ta till mig vad som skedde mellan oss. Men du gav mig så mycket lugn och jag somnade oftast i din närhet. Du skojade om Att hur kul var det. -Är jag så tråkig att du somnar? Men jag sa att jag för första gången i mitt liv kände mig trygg att jag kanske t om skulle komma att lita på honom. Du kom oftast när barnen somnat och var hos mig till gryningen. Jag minns de första veckorna som ständiga föreningar och avsked. Hur vi höll om varann i hallen och jag kan minnas doften av dig blandad med din skinnjacka. Ville inte att du skulle gå. Att tiden skulle stanna där i hallen i det bleka gryningsljuset. Jag var så tveksam till att flytta ihop och blanda ihop barn och boende och allt annat som krånglade till mitt liv. Jag har glömt mycket av det, men jag vet att du alltid sa att vi bodde ihop flera veckor innan jag ens sa att vi var ihop hahaha. Du liksom slingrade dig in i mitt liv. Hela jag skrek efter dig, men var så rädd att komplicera allt och att vi gick så fort fram. Men jag var så lycklig och jag var lycklig i alla år med dig. Var fortfarande så hopplöst kära och älskade varann in på cellnivå. Men vi var två individer som valde varann igen och igen och igen. Jag ville gifta om mig med dig och du bara sa varför det. För att jag älskar dig och vill välja dig igen sa jag. Men du sa att du var gift redan och inget skulle förändras för dig. Du hade valt ditt liv redan sa du. Jag som den envisa virrpanna som jag är framtvingade ett halvt löfte om att okey då: När vi firar 25 år eller när jag fyller 65 år. Men egentligen så var du den som var mest romantisk av oss två. Du tände ljus och spola upp ett bad med skum och gav mig ofta blommor eller små överraskningar. Nu i april är det 25 år och jag trodde du skulle vara här då....Jag tänkte fria på skottdagen och sen skulle vi förnya våra löften på årsdagen. Äta gott och bara mysa framför tv;n med lite dipp och du skulle sippa på whiskey och jag cola zero. Jag kommer att göra det själv nu. Jag kommer att förnya mina löften till dig. Älskar dig

Nu är visserligen inte helgen helt slut, men kan ändå säga att denna helg har varit ganska bra. Visst kan tårarna trilla men ingen våg av förtvivlan eller känslan av att jag orkar inte. Tänker på urnsättningen, som kommer längre fram, antagligen i juni. Tjälen måste gå ur marken och jag känner att det är superviktigt att det är en fin dag. Jag vill kunna sitta ner och dricka kaffe där och hålla i hans urna och liksom ta det sista avskedet. Det känns väldigt viktigt för mig och jag kommer blåvägra om det är en regnig dag. I alla fall så känns det så nu. Hatar att vara ute om det regnar eller ännu värre blåser, är det dessutom kallt så blir det hälarna i backen. Igår så satt jag och pratade i över 2 timmar med en god vän och det kändes så bra. Fattar inte varför vi inte träffas oftare, när vi kan skratta så mycket när vi pratar med varann. Kisse utmanade verkligen mitt tålamod igår. Han hängde i gardinen och den kommer aldrig "bli sig själv igen" Nåja han är en kattunge tänkte jag. Men sen kom han dragandes med toaborsten!!!! inte en gång utan tre. Kastade sig över mina fötter och liksom sparkade och klöste. Sprättade ut blomjord, bet sönder skosnören osv Han var verkligen en lite bastard igår och när han liksom hade tangerat mitt tålamod till gränsen och jag kände att nu är det nog. Då föll han ihop och somna så där sött som bara en kattunge kan göra. Märta gillar verkligen när jag är arg på kisse. först blir hon orolig och tror att jag är arg på henne men sen inser hon att det är kisse som är skurken och då tar hon gärna på sig rollen som Tusse Batong. Jag kan känna på ett sätt att Dan finns närvarande nu. Otroligt svårt att förklara, skulle inte säga att det är en stark känsla eller att jag liksom ser eller känner av hans närvaro. Mer som att han finns i ryggen, en liten liten förnimmelse av trygghet och stöd. Det var så jag trodde det skulle vara direkt från hans dödsögonblick. men då var det en tystnad och tomhet som liksom skrek. Men i tisdags började jag känna att det hände ngt eller mer som att det var liksom där. Låter säkert flummigt men det är skönt att känna sig lite tryggare. Visst är jag orolig och lite panikslagen över en hel del fortfarande men jag har inte ramlat till botten. Saknar honom enormt och jag vet inte ens om jag vill sluta med det. Jag vill aldrig glömma hans doft, hans händer som stryker min kind, hans huckrande skratt när hans såg ngt fånigt program. Hur han satt och liksom stakade och fötterna som liksom hjälpte till när han såg på skidåkning. Såg enormt roligt ut och han var helt inne i sin lilla värld. Nu är det som om hans hand ligger på min rygg och även om jag inte kan känna den så vet jag att den är där. Käraste älskade vännen, jag älskar dig och om jag kunde så skulle jag vilja ligga på sängen och hålla om dig och somna på ditt bröst. Minns du att jag inte kunde sova ordentligt förrän du kom och la dig. När du jobbade kväll och kom hem strax efter midnatt. Så somnade jag inte helt oavsett hur trött jag än var. Men när jag tittade på klockan och tänkte nu byter han nog om och kommer strax, då somna jag. Det är sådant jag kan sitta och tänka på flera gånger om dagen. Enda gången jag liksom är "fri" från tankar är när jag lagar mat eller bakar. Under din sjukdomstid så vet jag att du sa: Väntar du storfrämmande? Men Ingalill det är ju bara du och jag, varför gör du så mycket? Men en dag så sa du att du märkt att var jag orolig så började jag laga mat. Det var då som jag insåg att det var precis så. Skulle lätt kunna ta arbete som kocka någonstans. Men nuförtiden finns det inga sådana arbeten. Förr så var man kocka åt skogsarbetare, kolmilor eller åt rallare. Nu finns det kebabvagnar istället. Nu försöker jag att låta bli storkok då jag inte har plats i frysen. Mitt kylskåp är så tomt om man jämför innan Dan dog. Nu måste jag dessutom hålla igen matinköpen, och nu äter jag mest ngt från frysen varje dag. En förpackning är ju oftast två måltider. Supertråkigt och jag har aldrig gillat att äta fryst mat. Men oftast tinar jag och liksom tillsätter något och då går det bättre. Herrejösses vad jag babblar, men det känns lite som om jag har ngn att prata med när jag bloggar. Nu har det tystnat här så jag skulle tro att kisse har somnat och jag ska gå och se vad den lilleskiten hittat på för ofog.

Igår så skrev jag lite om hur jag är rädd att min omgivning blir "less" på mig. Samt hur jag tror att man skall bemöta ngn som har sorg. Detta är hur jag ser på det och min personliga åsikt. Jag har ju känt att jag inte är mig själv och att jag blivit en annan jag. Nu menar jag inte som en ny personlighet utan kanske helt omärkbara för omgivningen. Jag tror att jag faktiskt har blivit en annan jag. Vet inte riktigt hur jag skall förklara så att det blir begripligt men jag känner att jag går saktare på alla möjliga sätt. Allt tar så mycket längre tid och mina promenader är betydligt långsammare än de varit. Sådant jag gjort i en grisblink kan dra ut på 2 dagar. Detta är inget jag tycker illa om eftersom jag försöker sysselsätta mig hahahah. Men förrut så gjorde jag innan jag tänkte, vilket inte alltid behöver vara fel. Kanske jag anammat Dan som alltid tänkte innan han gjorde. Men jag fastnar ofta i tankar eller bara sitter och stirrar på en fläck och kan känna att jag inte är hundra procent närvarande när jag är med andra människor. Det är den sämsta biten för det förstärker ensamhetskänslan. Men orsaken tror jag är att jag helst bara skulle vilja prata om Dan och oss och att han är borta, min saknad, smärtan, ensamhetskänslan osv. Men jag håller allt inne och gråter sen. Känslan av att ta ner ngn på min nivå av sorg är för stor och att stämningen i rummet skall bli svart och sorgtyngd. Jag vill älta helt enkelt, tror att det är fullkomligt normalt i den här situationen och den är ovan för mig. Vad säger man när man möter en person i sorg. Regel nr 1 är inte,för glättig och käck. Man går inte vidare i livet man tar sig framåt. Det kan vara en kamp att kliva upp och då få höra det blir bättre sen. Är som att få en hink med kallvatten på sig. "Sen" kan aldrig bli som förr och att höra det är som att få en käftsmäll. Att kämpa sig genom en dag utan att gråta ögonen av sig och få höra: Försök att göra ngt roligt!! Ehhh eller börja med en ny hobby! Nu gick kisse över tangenbordet och lyckades kliva på ngn knapp och skärmen blev mörkare ,suck. Har ingen aning hur man gör så får ringa dottern som kanske kan förklara var man ska trycka hahaha. Ja jag fortsätter med min svada om vad jag tror är vad omgivningen skall säga, låter lite diktatoriskt men naturligtvis ska alla vara sig själva men kanske inte vara för käcka. När du frågar en som är i sorg om hur det är: Så ska du vara beredd på att höra det också. Undvik inte den dödes namn utan prata gärna om den personen. En del undviker att tala om Dan av rädsla att det blir jobbigt för mig. Ja visst kan det vara det men så mycket bättre än att inte tala om honom. Mina dagar just nu handlar ju just om att han är borta och det förstärks på ett otäckt sätt om man undviker att tala om honom eller om oss. Jag blir glad om någon berättar ngt om Dan eller sina känslor. Gamla minnen och roliga händelser. En av det som skrämmer mig mest är att han skall bara försvinna och liksom aldrig funnits. Han som finns i mina tankar hela dagarna. Jag blir varm i hjärtat när jag ser på barnen och barnbarnen att de har lite av Dan i sig och ibalnd kan jag bara sitta och titta på dem. Jag är också glad att mina barn har fått vara med om Dan och fått se sin mamma lycklig. Kanske kan tänka på oss med värme och hur ett fint äktenskap kan vara. Ja detta ämne kommer jag att vilja skriva mer om ,men tårarna rinner för mycket än och det blir småjobbigt hahaha. Just därför vill jag skriva ner alla mina tankar för att liksom få ur dem ur systemet. Men nu till ngt annat....vaknade i morse och jag har lyckats klösa mig i natt också på bägge handlederna. Det svider ordentligt och ser nu ut som om kisse har gått bärsärkagång på mig. Men det är jag för rivsåren är breda och började innan kisse flyttade in. Jag har ju en ganska dålig sårläkning eller rättare sagt så blir mina ärr ganska fula och sitter kvar länge, ända upp till 2 år innan de bleknar. Så detta måste jag försöka lösa, att sova med vantar känns lite sådär. Men måste kanske prova på tag i ngr bomullsvantar. Eller plåster på fingrarna??? Undra vad jag drömmer om som orsakar detta klösande? Ingen aning, för jag sover som en stock. Känns ovanligt bra för att vara en lördag och jag inledde helgen på ett trevligt sätt igår. Var hemma hos S och åt en jättegod lax med pressad potatis och skagensås….mmm mums. Hade ett leende på läpparna när jag gick hem. Idag lyser solen och det gör dagen lite bättre. Ska se om jag kommer mig till skogen och tar hem ett litet påskris. Det skulle Märta gilla i alla fall. Igår så ställde jag till och fick upp alla lådorna i förrådet. trodde att jag skulle hitta en massa skräp ,men inte ngt alls. Faktiskt riktigt tomt och vi måste ha rensat ordentligt i september i fjol. men att vi gjort ett sådant gediget jobb hade jag glömt. Nu blir det mer kaffe och kanske lite småplock har hemma,

Idag är det lönedag för många och de är nog orolig över hur det skall bli nästa månad. De kanske är permitterade eller förlorat sitt jobb. Ja jag kan förstå att det är kämpigt i dessa tider. Men jag hoppas att lärdomen också kan bli stor. Kanske många inser att de överkonsumerat och jag är inget undantag. Jag har alltid gillat att shoppa, ja inga jättegrejer. Någon duk ,kudde eller liknande och gärna ngt klädesplagg. Nu har mycket ändrats inte bara att jag inte har fått ngn ersättning sedan november utan lever på besparingarna. Även insikten att det inte är ngt jag behöver för att må bra. Nu finns det ingen jag gör fint för här hemma. Nu är det ju så att Dan inte såg om jag hade köpt en ny duk eller märkte ngt sådant. Men den där känslan av att göra fint för oss, var mysigt och var jag nöjd så var han nöjdare hahaha Igår morse så var jag och M på Lidl och det var inte mycket folk och det är ju skönt ur coronasynpunkt. Men då kände jag för första gången att jag ville kunna köpa massa saker. De hade billiga växter och mycket påskpyssel och godis osv. Det kändes bra även om jag inte köpte ngt onödigt. Jo väldigt lite onödig grej köpte jag..... men användbar hoppas jag. En fogborste, blev det, en sådan man har till det där förargliga gräset som kommer upp mellan stenplattorna. Både jag och Dan var så irriterade på det där och det var bökigt att ligga på alla fyra och skrapa. Funkar den här så är det toppen. Jag pratar högt varje dag med Dan men igår och nu på morgonen så har det blivit mer och det är skönt. Radion är ju på här hemma men jag pratar ju inte med ngn förutom om det ringer någon. Det är väldigt tyst om man inte räknar med radion och när djuren brottas och busar. Men nu pratar jag på ett annat sätt med honom. Om vad jag gjort och om vad jag ska göra och liksom bara pratar. Känns skönt att pladdra på precis som förr. Dan lyssnade till 20% av mitt vardagspladder så ngn större skillnad är det inte hahaha Men den stora skillnaden är att jag pratade som vanligt och inte med förtvivlan och smärta. I afton skall jag på middag hos S och det känns så bra och skönt. I morgon tänkte jag kanske baka lite och plocka lite påskris. Var i hela friden jag skall ha det för att inte kisse skall dra ut riset runt hela lägenheten är ju en fundering. Men jag tror att jag hittat en plats, på en hög byrå i hallen. Häromdagen så var det en kvinna på Gokväll som jämförde känslan med att bli änka och att bli "dumpad" av sin man!!!!! Hon tyckte det var detsamma??!!! Blev så arg att jag blev ledsen. Så säger bara ngn som aldrig förlorat sin partner. Jag har varit med om båda och det är smärtsamt att skiljas och katastrofkänslan kan vara samma i början. Men samma känsla?...eh inte ens i närheten. När man har förlorat ngn kär så blir man helt uppfylld av sin känsla och ensam på ett helt annat sätt. Väldigt självfokuserad och situationsstyrd kanske en smula egofixerad och man ältar och ältar. Jag har alltid varit så rädd för att få min omgivning att känna så. För det är ett enormt behov av många änklingar/änkor att prata om och om igen om det som hänt, det som kommer att hända och hur det är just nu. För omgivningen kan det vara otroligt jobbigt att höra samma sak hela tiden, och svårt att inte komma med "tröst" : Det kommer att bli bra, försök hitta på ngt roligt, du har ju barn och barnbarn, gå ut och gå, Du måste komma vidare, och en massa tröstande och peppande meningar. Jag har själv sagt liknande till andra i den situationen jag är i nu. Men det är helt fel att säga minst 2 år efter dödsfall tror jag. Ska fundera på vad som är bra att säga tills nästa gång jag skriver.

Gårdagen var fantastisk med mina mått räknade. Inga häftiga magkramper och tårar som gör ont. När tårarna rann var det ibland av minnen som kom upp eller bara liksom stilla. Svårt att förklara men, det var en bra dag. Solen och värmen gjorde så att man fick en smak av våren och det gjorde mycket för min dag. Jag satt och minns när vi var i stugan och Dan satt på altanen och sippade på en öl och liksom bara mös. Det var fina minnen som poppade upp och för första gången log jag mellan tårarna. Jag kan kanske fortsätta att leva om mina dagar blir som de två sista. Saknad och sorg men jag kan stå och gå utan att vilja falla ihop av smärtsamma känslor. Visst inser jag att jag kommer att falla igen men nu vet jag att det kommer dagar med ett hopp. Har svårt att se serier har jag märkt. tappar fokus och tillslut så inser jag att jag tänker på annat eller sitter och ser på djuren som busar istället. Kan liksom inte koncentrera mig, på annat än typ nyheterna och fråga doktorn och liknade. Känner mer oro över Corona när man ser aktuellt och rapport och liknande. Italien och spanien fullkomligt skriker att vi måste ta detta på allvar och stänga ner mer, Verkar som om vi inte fattar allvaret. Igår så sände de ett inslag där folk dog framför kameran och det var verkligen en ögonöppnare. Jag funderade på hur jag lever och gör. Jag har inte känt ngn oro för mig, då jag bara är på lilla coop. Men kanske ska tänka mig lite mer på vilka jag umgås med hahahah. En annan märklig sak är mitt sovande....Jag måste skratta för Dan pratade mycket om sin sömn. eller jag brist på sömn. Han var ju trött men kunde inte sova på nätterna utan satt uppe. För mig är det tvärtom, sover som en klubbad oxe och vaknar inte under natten. Vad jag vet helt drömlöst, ialla fall så har jag inget minne av ngn dröm. Men ngt måste försigå???Jag vaknar ofta med rivsår oftast på armen. Men även på benen eller t om ansiktet, så konstigt, verkar dock inte uppstått ngt inatt hhaaha. Har ju nästan inga naglar längre så det måste vara ganska våldsamt, nåja skitsamma jag sover det är huvudsaken. Många av mina nya vänner i Vimil berättar om dålig sömn och sorg om natten. Det måste verkligen öka på ensamhetskänslan. Har insett att jag verkligen tänker och gör märkliga saker hahah Igår så tänkte jag att jag kan kanske använda Dans kalsonger??? Synd på de nya som han köpte och aldrig hann använda. Jag är ju betydligt större än han var ,men de är väldigt töjbara hahaha. Sagt och gjort, efter jag hade duschat igår så provade jag. Ja de gick att dra på och var riktigt sköna.....men nej. Kan konstatera att kalsonger har mer tyg i grenen och liksom bredare än trosor. Nu använde Dan dessutom boxermodell och jisses vad mycket tyg som liksom skavde hahaha. Synd för annars var de väldigt sköna (: Dagarna går sakta tycker jag och ändå går veckan fort, ja lite motsägelsefullt. Kanske för att jag föredrar vardagarna och avskyr helgerna. Men ska försöka tänka lite mer positivt om helgen som kommer. Har inte riktigt klurat ut hur, men kanske det kommer under dagen hahah Dan: Jag saknar dig min lilla grisunge, ge mig fortsatt lugn och låt mig få vila och få känna din närvaro. Kommer att ställa ut en del av dina skor i förrådet, prydligt på hyllan haah Du hatade oordning i förrådet. Jag ska fixa jag lovar. Puss

Jag har så mycket möbler hahaha. Men kan inte riktigt veta hur det ska vara här hemma. Egentligen är det ju inte mycket möbler och inget av ngt värde. Lägenheten är liten och jag är både en samlare och kastare. Nu för tiden samlar jag ju inte så mycket pga utrymmesbrist, men har jag rum så ligger det där tills jag kommer på rensarhumör. Behöver dessutom inte det höga skåpet och byrån längre i sovrummet. Skåpet fanns för Dans alla böcker och pärmar med papper. Han var en sparare och rensa var han i och för sig gjorde ibland. Fast det mesta sparades i alla fall hahahaha. Sista dagen han var hemma så rensade vi i skåpet och han sa efteråt att det var skönt att vi gjorde det. Då vi då såg att hans rörlighet hade blivit sämre och att han behövde hjälp med vändning på natten, så behövde vi lite mer space, vid hans säng. Så min byrå flyttade jag in i förrådet och skåpet måste ju också flyttas så det ställdes på min sida. Så då passade vi på att tömma det. Hans syster kom och hämtade de böcker de ville ha och resten kastade vi. Alla pärmar med papper gick vi igenom. Blad för blad han sa om en del. Det här ska du spara för det är bra att ha. Det här är våra deklarationer dem behöver du. För varje sådant papper så vred det sig i magen. Vi undvek varandras blickar, då vi både ville visa oss starka för varann. Ja det är så svårt att förklara men luften var full med både sorg och rädsla och ändå så mycket omtanke och kärlek. Tror inte jag kommer att glömma den känslan. Men en dag kanske jag läser detta och kommer ihåg den dagen. Det var även då som jag vill tro att hans mamma kom för att förbereda honom för det som skulle hända. Han satt i fåtöljen och jag var och grejade i sovrummet. När han ropade- Vad gör du? Har du öppnat ngn dörr, det blåser kallt. Jag gick in i rummet och sa nej. Men känn sa han det blåser här en kall vind. Jag hjälpte honom med en filt att dra om sig. Lite konstigt då han de dygnen svettades så det rann ibland från honom. Jag har läst att när, nära och kära kommer för att hämta hem de sina så kan man känna en kall vind. Känns ändå ganska bra att tänka på. Nu har jag flyttat hans byrå, men kan inte tömma den på hans saker. Kan inte kasta bort det som finns i hans sänglådor. Det är ju bara tramsiga saker som tandtråd, servett, novalucol, och sådant man oftast har i sådana lådor. Men tanken på att kasta det finns inte. Jag knuffade in hela byrån in i hans garderob. Satt länge och tittade ner på hans skor i garderoben.....De la jag i en påse och tryckte in där. Tanken på att jag en dag troligtvis kommer att skänka bort hans kläder känns avlägsen. Där finns fortfarande hans doft kvar och numera är det kanske det jag skulle rädda vid en eventuell brand. Jag har en fantasitanke om att jag skulle vilja sy ett lapptäcke av alla hans skjortor. Eller göra kuddar till barnbarnen, men tänker att de är nog inte lika nostalgiska som jag haha och skulle kanske kasta eller trycka in den i en garderob. Så de får hänga kvar här hos mig, alla hans rutiga skjortor <3 Jag kan sakna mitt förra liv innan "jordbävningen" så att det vrider sig i kroppen och ångesten kramar luften ur mig. Igår var dock en dag som gick bra. Jag sa högt ut i luften. Om livet och mina dagar blir så här så kan jag överleva. Stilla gråt av saknad, men ingen förtvivlad gråt och ångest och smärta. Hoppas att denna dag blir detsamma. Tårarna faller men inte smärtsamt utan mer av saknad och kärlek över det jag haft. Vi går mot vår och jag försöker fokusera på värme och spirande grönska. Tiden som kanske kommer att lindra och värma. Älskade Dan, jag saknar dig så oerhört mycket. Men jag kämpar och försöker för din skull och det jag sa att jag skulle göra. Finnas kvar för Märta och att prata om dig och berätta för barnen att du älskade dem. Puss mitt hjärta

Vi är nu i mars månad och sakta men säkert så kommer hoppet att snart är det vår....tjohoo vad skönt. Då kommer det också att innebära att det finns att göra. Rengöra altanerna och sen olja dem. Ifjol gjorde vi inte det så i år så måste vi i alla fall ta den på framsidan. Ehhh nu skrev jag vi??? Undrar hur länge det tar tills jag tänker jag?? Torka fönster och vädra och damma mattor och allt möjligt i ljudet av takdropp och småfåglar. Idag är planen att fara med ett lass skräp på återvinningen. Trodde det skulle bli sol idag men i alla fall inte så kallt ute. Det bästa är att om allt går som det ska så får jag dottern med mig och det känns bra <3 Dan var en rackare på hur allt skulle sorteras och han skruvade lös det som skulle på metall respektive brännbart. Har alltid tyckt om att rensa kanske för att om det blir synligt renare och prydligare, så kanske det kan kompensera mitt röriga jag hahaha. Idag kanske bouppteckningen kommer i brevlådan och det är skräckblandad förväntan. Så knäppt egentligen men så fort jag kan bocka av ngt på min lista så känns det bra. Nu kliar det i höger handflata och det ska ju tydligen betyda att ngn snackar skit om en. Men det har kliat i vänster också och det betyder att det skall komma pengar och det har det inte gjort. Undrar hur det skall bli för mig framledes med jobb och allt sådant. Känner oro över att jag skall bli helt utan inkomst och det är ju inte optimalt när man har hyra och allt sådant. Men jag oroar mig en stund sen skjuter jag bort det en stund för jag kan ju inte ens sia om hur det kommer att gå. Sen börjar det om igen. Jag är ju inte riktigt arbetsför än, mer än ngr timmar. Ja nu skiter jag i det ngr timmar och fokuserar på det trevliga....rensa i förrådet och få bort alla kvistar från altanerna. Dan som alltid var orolig över mitt slängande (han var alltid med hahaha fastän jag aldrig slängt ngt av hans saker haahaah) han kommer nog att sväva runt mig.

Idag när jag var och gick med Märta och solen lyste och jag kunde höra lite försiktigt fågelkvitter så tänkte jag : Om ändå Dan fick höra detta. Jag trodde att vi inte skulle skiljas åt förrän tidigast i april. Minns att jag stod i april i fjol med mina tre mynt och kastade dem över axeln i Fontana di trevi i Rom. Önskade att vi skulle få ett år till och tänkte så starkt på det så tanken på att det skulle komma tidigare fanns inte. Men så blev det inte och jag kan ärligt säga att jag är så tacksam över att jag slapp se honom tyna bort. Mer än det han gjorde sista månaden. Han hade svårt att äta och klara sig helt själv. Nu skulle han kanske ha varit helt sängliggandes och vimsig av morfin och dessutom skulle vi ha varit isolerade från Corona och barnen skulle inte fått komma hit. Tänk vilken sista tid han då fått?? Nej käraste Dan hur gärna jag än skulle vilja hålla om dig och ha dig här för en minut. Så skulle det varit tortyr för oss bägge. Saknar Dan så det skär i kroppen och jag saknar mitt gamla liv. Att kunna se framåt och vara positiv. Att få tala med Dan om det som är tungt eller det som bekymrar mig. Han lyssnade och tröstade och i kramen fanns den styrka och energi jag behövde för att tackla det mesta. Nu är det borta.... Nu finns det bara en person som gråter och gråter och sitter ihop i huden och pratar, skrattar och rör sig. Ser säkert ut som om jag har koll och att jag fixar Dans bortgång på ett fint sätt. Kan då berätta att på min blus nu så finns där fläckar av tårar och snor och jag hanterar detta skitdåligt. Men det är väl ngn självbevarelsedrift eller skydd som gör att det är så svårt att visa och prata om min sorg. Kan inte tala om Dan utan att börja gråta och det känns som om jag vill skydda människor från min fulgråt. Så jag gömmer undan den och den är min nya sambo. Som jag längtar tills jag kommer att känna att detta liv har en mening. Idag så ställde jag undan en grej som var Dans som jag aldrig tyckt om att ha framme och jag sa högt att - Nu kommer jag att lägga in den här i skåpet, men jag ska spara den. Tänkte byta ut hans vinterjacka i hallen mot en vårjacka, men tänkte i nästa stund. Nej det kan nog bli kallt igen, den får hänga ett tag till hahahah Så knasigt egentligen, men det känns bra. Nu är bouppteckningen på väg hem för underskrift. Men Dans barn måste först läsa igenom innan den så småningom skall intill skatteverket. Nu ska jag koka en kopp kaffe till säkert den 27:e idag hahaa och försöka se lite tv en stund.

En helt annan känsla i kroppen idag än igår. Skönt att se folk gå till skolor och bege sig till sina jobb och allt är som vanligt. Helgen är över. Har diskat upp efter bullbaket igår och ska försöka fixa i ena skåpet i köket. Är som en korg som man kan dra ut och är svängbar som hoppat ur läget. Hur det gått till har jag ingen aning om. Men jag måste tömma hela skåpet. Där har jag även delar ur en gammal servis jag fick av mamma. De delarna används sällan eller aldrig. Finns inget större värde heller så det får stå kvar. En rolig nyhet fick jag igår och jag är stolt, hahaha ja det har inget med mig att göra utan bara stolt över henne. Jag har haft gelenaglar sedan 2004 så det har blivit ngr år. Sedan 2008 så gjorde jag dem på samma ställe och har därför kommit att bli en stammis och man har följt sina nagelfixare genom allt som hänt och varit. Jag har gått till 2 st systrar beroende på vem av dem som har haft tid. Lillasystern var ca 19 år då och hon är ett underbart yrväder som oftast alltid har ngt på gång. Förändring är inget som skrämmer henne. Ena månaden skall hon bli plastikkirurg, eller bondmora eller konstnär. Hon är en sprudlande personlighet som är väldigt inspirerande och man blir glad av henne. Igår så meddelande hon att hon hade skrivit en bok!!! en deckare som skall ges ut och kommer till hösten på Storytel. Hur häftigt är inte det? Hon satte sig liksom ner och tänkte jag ska skriva en bok hahahah underbara människa. Nästa vecka kanske hon bestämmer sig för att ta truckkortet eller bli slaktare. Heja heja säger jag. Har fått värderingen för bilen klar nu och det var ungefär som Dan uppskattade, lite lägre och han hade nog muttrat över det hahahah. Så nu kan nog vår jurist göra klart papperen och sen skicka dem till skatteverket. Det är blandade känslor och en del av mig tycker att det är jättejobbigt att avsluta sådant som har med Dan och oss att göra. Den andra delen säger att det ska bli skönt att få ordentliga siffror och svar och något att ta fasta på. Nu oroar jag mig över …..ja allt fast jag vet inte riktigt vad. Sitter här och skriver och solen lyser in och värmer mitt ansikte. Skulle faktiskt behöva frosta av frysen och som vanligt undrar man varför man inte gjorde det när det var kallare??? Nu ligger ju dessutom kisse längst ner i en låda i väntan på att jag kan ge honom en begravningsplats. kan nog tänka mig att många skulle förfäras när jag säger att det känns bra att ha honom där. Knäpp? ja en hel del emellanåt. Skulle vilja ha Dans askurna här hemma också, men det är inte tillåtet här i Sverige. Det är nog lika bra i mitt fall för jag antar att jag skulle burit med mig den precis överallt, Bäddat ner i sängen, ställt den i fåtöljen och bredvid tallriken när jag skulle äta. Skulle nog inte se klokt ut med Dans urna i en babybjörnsele på magen när jag gick ut med Märta??? Skulle jag gjort så? Ja jag är rädd för det hahaha Det är så skönt att blogga av olika anledningar. Dels att jag får skriva av mig när ångest och förtvivlan tar över. Dels så fick jag hjälp av att läsa andras sorgebloggar när jag hade funderingar på hur det skulle komma att bli. Läste flera förra året och har liksom följt dem. De har fått mig att förstå att det blir bättre aldrig bra men bättre. Om jag kan få en endaste människa att känna igen sig i mina kval och inte känna sig ensam och underlig i sin sorg och de konstiga tankar man kan få. Så är det underbart. Men först och främst är det för att jag sen kan gå tillbaka och se att det blivit....bättre. Till Dan: Älskar dig lika mycket idag och tror att det kan bli så resten av dagen....Så sa vi ofta till varann...Minns du? Jag minns med varendaste cell i min kropp. Kan titta på min arm eller hand och fundera om just den fläcken på kroppen någon gång har känt din hand. Saknar dina varma goa kramar och ditt brösthår som kittlades. Tyckte om din bringa och ville att du skulle knäppa upp skjortan mer. NEJ sa du- Jag vill inte se ut som en kvinnotokig Grek hahahah. Käraste vännen min så mycket vi har skrattat. Nu är det väldigt tyst här hemma. utom när kisse och Märta brottas eller när jag spelar musik eller pratar med dig. Vi hade aldrig mycket ljud runt oss, men det är liksom tystare. Dina harklingar och nysningar kunde ju väcka de som var nedsövda hahahah. Ja t om dina pruttar var högljudda hahaha. Du tyckte mina pruttar var löjliga och snärtiga hahaha. Ja vilka samtalsämnen att sakna??? Ja det gör jag och saknar dig av hela min själ. <3

Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Visst har jag barn och barnbarn och goda vänner som hör av sig. Jag tackar gud för det. Men det är så svårt att släppa ut min sorg för dem. Jag gömmer den bakom ett leende eller lite löst småprat. Låter säkert väldigt hurtig och företagsam och ingen skuld skall falla över alla runt mig. Nej den ensamhetskänsla jag menar är att ingen skulle orka höra mitt ältande om hur mycket jag saknar Dan och hur ont det gör. Hur jag kämpar varje dag med meningslösheten, som finns i bakgrunden hela tiden. När jag lämnar disken för att jag ska ha ngt att göra nästa dag. Det är så ensamt att sörja. Jag är rädd att skrämma ngn med min sorg och att jag skall bli jobbig, att mina vänner undviker mig. Självsamhet har jag alltid trivts med, att vara för mig själv och det har jag aldrig flytt utan mer sökt upp. Men ensamhet som innebär rädsla, förtvivlan, saknad och smärta har jag aldrig känt förr. Jag saknar en famn att gråta ut i, och jag hatar söndagar. Fredagar, lördagar och söndagar kan få brinna i helvetet, vad mig belangar. Får ont i magen av tanken att det kommer en helg till och en till och en till. I resten av mitt förbannande sk liv skall jag leva utan min älskade. Nu har jag i sanningens namn inget liv än och jag förstår att tiden kommer att ge mig andrum och att såret som blöder nu blir i bästa fall ett rött ärr. Men hur ska man orka under tiden??? hur i hela friden skall jag kunna hitta mening med att gå upp....ja Märta förstås hon behöver kissa. Annars hade jag nog aldrig stigit upp. Dan fick mig att lova att jag skulle finnas kvar och jag lovade honom. Men då visste jag inte hur jobbigt det skulle bli. Jobbigt och svårt ja men inte hur ont det skulle göra och hur trött jag känner mig. Tur det snart är vardag det är lättare med vardagar. Älskade Dan så här tänkte vi inte vårt fina liv <3

Att solen lyser är en välsignelse och den läker med sitt ljus och den värme den äntligen börjar ge. Är medveten om att det kommer att komma mer snö och det kommer att bli skitjobbigt hahaha Men jag brukar tänka att den snön skall ta med sig den snö vi har. Ont skall med ont fördrivas sägs det ju. Igår stod jag i fönstret och lät solen lysa på mig och jag kände värmen och det var ljuvligt. Jag längtar mer än jag någonsin gjort efter vår och sommar. Jag vill städa ur förrådet därute och ställa allt snyggt och prydligt så som Dan ville ha det. Nu är det mer än kaos där. Det är inte mycket grejer för vi sädade ur det riktigt fint och slängde massor. Men allt står innanför dörren. Allt som vi rensade inne veckorna innan" jordbävningen" kom. Sen står ju badkaret liksom i mitten och stoppar upp allt. Alla julkartonger, det som skall till återvinningen, hinkar och gud vet allt som ska slängas. Efter det är gjort kan barnen komma och ta det de vill ha av verktyg och grejer. Inget jag behöver i alla fall. Inte är det ngr grejer med högt värde, men Dan gillade sina verktyg och han hade koll på de mesta i skruvväg och spikar hahaah. Innan vi städade så hade han tomma glasslådor med återvunna skruvar och spikar och massa andra okända för mig pryttlar i olika storlekar. Han sa att skall man lägga pengar på ngt så är det en bra handsåg och han var en rackare på att såga. Fort och rakt blev det och han var nog rätt nöjd med sig själv också. Syntes på honom men han skröt aldrig om det han gjorde. Vi har en toalettpapperskris här hemma som är helt Corona obundet.??? Kisse har upptäckt hur kul det kan vara att dra ut toapapper ur rullen och sen dra det runt.i badrum och hall. Sen kommer Märta och blir lite avundsjuk och lite fundersam och biter och drar i papperet. Nu har de pulveriserat 2 rullar och jag har försökt ta reda på det mesta och använder att ta ur slasken och sådant. Men att ha framme rullen är helt omöjligt nu utan nu måste den ställas undan. I allt som kisse hittar på vill Märta vara med i. Hittar kisse ett skräp så vill Märta ha det, Springer kisse bakom soffan så måste hon också det. Ibland så är det rena vilda västern härhemma, när de brottas och jagar varandra. Idag tänkte jag baka bullar så får se om det blir några. Bra att ha i frysen om det kommer förbi ngn. Men mest för att jag ska ha ngt att göra. Det är lite knasigt att jag har sådant driv att laga mat. Jag lagar och fryser in. När jag grejar i köket så är oftast sorgen bortträngd. Dan läste mig som en öppen bok. Ju mer jag bakade och grejade eller pysslade och startade olika projekt. Ju mer orolig blev han och sa : - Vad är det Gumman? nu är du uppvarvad.... Han hade alltid rätt att det var ngt jag grubblade på eller var orolig för och då greja jag som allra mest. Nu har jag inte lust eller ork på samma sätt. Men mat och bak går av sig själv och hjärnan liksom vilar. Det slår mig att min mamma gjorde likadant hahaha. Kära värld så mycket jag börjar ta efter mamma. Mamma glömde dock ingredienser , och jag lägger till hahah Idag vill jag inte gråta mig rödmosig idag vill jag ha en vilodag. Jag behöver vila främst i kroppen som känns öm. När gråten är som värst så drar hela kroppen ihop sig och liksom blir spänd och då får jag som träningsvärk. Man blir öm och trött och ingen energi. Så idag skall jag titta mot solen och samla värme och energi....och baka bullar.

Det är inte bara jag utan fler som är i sorg som upplever att helgerna är tunga. I mitt fall brukar det vara fredagkväll och söndagseftermiddagar. Idag har det faktiskt varit en tyngre dag, av gråt. Barriären är så tunn och gråten kommer av de mest oväntade saker. Ett ord, ett minne eller ngt jag hör. Jag kapitulerar och kämpar inte emot, för gör jag det så blir det mest panikgråt eller nästan attacker. Nu får tårarna bara rinna och jag känner hur varma dom kan vara. Undra hur det kan komma sig att tårarna är varma utan att kinderna är kallare än de var när jag grät sist. Kanske de legat längre in och liksom har värmts upp. Så knäppa tankar kan man ägna sig åt, när man är ensam i sina tankar. Sa åt min svärson idag att jag ibland önskade att jag och Dan inte hade haft det så bra och älskade varann så mycket. Om vi liksom bara hade varit gifta och vardagen blivit rutin och vi var "bara" fästa vid varann. Kanske sorgen hade varit lättare att bära och hantera. Men då sa han att det trodde han inte att jag velat. Han sa: Tänk dig ett glas saft koncentrerad och god, vad dricker du helst? Det glaset eller en utspädd saft som smakar just ingenting. Förstod precis och han har så rätt. Inte hade jag velat vara utan våra fantastiska år. Så lyckliga vi varit med varann, gett varann kärlek, humor och respekt. Hållit om varann när det varit tyngre dagar och vi varit ledsna. Kära älskade Dan mitt allt, tack för alla fina år och lycka du gett mig. Jag ska alltid betrakta vår kärlek med värme och känna tacksamhet över det fina vi hade. Men tiden tills jag kan betrakta dvs stå lite på avstånd, känns oändlig. Tänker jag på onsdag, så känns den så långt borta. Så många timmar dit och många tårar bort. Försöker att hitta på ngt att göra varje dag och imorgon tänkte jag baka bullar. Du gillade ju varma bullar och iskall mjölk. Ålskar dig mitt lilltroll min gogris. Ta hand om dig och ta emot min kärlek var du än är.<3

Dan gillade musik och spelade sina listor och högt på sin lilla högtalare. Jag var/är mer en radiomänniska. Jag är så tacksam över den lilla spelarmanick han köpte så det är lätt att säga vad jag vill lyssna på. Är ju oteknisk men nu är det så lätt. Idag så spelade jag -Utan dina andetag med Sanna Nielsen. Den bästa versionen tycker jag och blir så starkt berörd. Det hon sjunger är precis som jag känner. "Min klocka har stannat under dina ögonlock" ja visst känns det så. Hela mitt liv som jag kände det, har ryckts bort. Tiden har på ett sätt stannat upp, det finns så mycket då och sen är bara smärta och saknad. Det känns fel att säga att det blir bättre för varje dag. Kan ju aldrig bli bra igen, men jag kan nöja mig med okey. Mina dagar är inte längre fyllda med tårar, men sorgen finns där. Men vet nu att jag kan skratta och vila ifrån den djupa sorgen. Jag kan gå och lägga mig under täcket ,jag kan gå upp ur sängen utan att kämpa. " Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor" sjunger hon... På ett sätt stämmer det helt. En del av mig kan inte ta ett fotsteg utan att skrika tyst -JAG BEHÖVER DIG. Har fastnat i en tyst värld utan luft. I ett skrik av förtvivlan att aldrig få känna hans händer och värme. Det är bara jag kvar och han tog med sig halva mig. Den andra som är kvar, går nu omkring här och fungerar och liksom försöker "erövra" mark som inte gungar. Det går förvånansvärt bra, att fungera, fastän man är halt i själen. Men att förklara hur det känns i den tomma delen går inte med ord att förklara. Jag har en känsla av att jag håller på bli annorlunda......vet inte hur jag ska beskriva. Jag reagerar annorlunda , tänker annorlunda och gör saker annorlunda än jag tidigare gjort. En annan textrad är: " Jag blir genomskinligt grå" ja precis så har mycket blivit. Ibland tycker jag att det känns lite skrämmande och blir lite rädd. Vet inte riktigt vem jag är längre. Ibland så känns det som om jag åker med min kropp. Låter väl helt knäppt?? Men om jag försöker förklara så är jag som en koalaunge som liksom sitter på mammans kropp. Åker liksom med och gör det mamman gör. Håller i bestick på ett annat sätt, dammsugar från en annat håll än jag alltid gjort. Börjat liksom från ett annat håll. Börjat dricka kaffe i en helt annan mugg än jag brukade. Sover på sidan istället för på mage, flyttat alla kryddor från en hylla till en annan. Sätter mig på andra ställen i soffan än jag brukade, de flesta gör saker som man inte är medveten om. Jag brukade av någon outgrundlig orsak skölja ur glaset en gång innan jag fyllde det på nytt och drack vattnet, sköljde av tandborsten tre gånger under vattnet innan jag borstade tänderna......men inte nu??? Låter kanske inte så konstigt eller så är det konstigt. Hursom så märker jag att jag gör saker på annorlunda sätt och det känns väldigt konstigt. När jag umgås med människor oavsett om det är familj eller vänner så känns jag som förr. Men när jag är själv så är jag en koalaunge som liksom guppar med mamman. Allt är förändrat men ändå ser allt likadant ut. Stolarna i köket står där de alltid gjort och kommer väl alltid stå där. Jag känner mig både trygg här hemma och som en betraktare. Ser våra saker.....är de mina nu? Kommer jag någon gång se på köksbordet som mitt? I min värld så är det vårt!!! Men det är ju bara jag här?? Knäppa saker att fundera på. Dan kommer aldrig att sitta mittemot mig och äta korv och potatis och räcka mig mjölken. Han kommer inte att lämna ett hav av smulor efter sig. Han kommer inte att luta sig över ett korsord vid bordet. Är då bordet mitt nu? Ehhhh varför ens fundera på det kan man tycka. Men i min hjärna är det stora funderingar. Har hört att man kan bli lite konstig när man är i sorg och ja...det är jag. Dan: Idag känns det som om jag får en tuff dag Jag kommer nog att behöva din doft idag. Jag tar din morgonrock och lägger den mot kinden och kan känna din doft så nära. Jävla förbannade helg varför är den alltid tyngre? Saknar dig och ditt lugn och din hand som smeker min kind och säger- Gumman det ordnar sig. Jag vill skrika hurdå???? Du kommer ju inte tillbaka, så att ordna sig vad betyder det då? Att jag kommer att "lära" mig "vänja" mig med att du aldrig kommer hem igen? Avskyr tanken men mitt förstånd säger att jag så är det. Hur säger jag då? Ge det tid säger alla. Ja tid har jag oändligt mycket tid utan framtidsljus utan dig. Jag är ogenomskinligt grå.....

Ikväll var det tänkt att goda vänner skulle komma och äta middag ,men det kom sjukdom och karantän i vägen. Sådant går inte att råda på och så är det. Men istället så har vi det trevliga kvar. Första gången som jag blivit lite irriterad av coronaeländet hahaha. Nåja ingen fara på taket och hälsan är ju viktigast . Ska jag vara djup så är det inget som bekommer mig ett dugg. Det som skulle vara besvärligt är ju att vara sjuk och det faktum att Märta behöver komma ut och göra sina behov. Men det löser sig nog också. Fick ett tips om att jag skulle sätta mig med papper och penna och tänka på Dan och skriva ner ord som kommer för mig. Det skulle vara hälsningar från honom. Det var märkligt, jag blundade och bara försökte andas och tänka på honom. Sen kom det både ord och en suddig "bild". Skrev ner och läste först och tyckte det var konstiga ord. Men sen så var det som om jag läste in dem. Avsked Värme Trött Bro Jag väljer att tro att Dan vill berätta ngt med dessa ord och det får en betydelse för mig. <3 Det var bara en liten stund av tårar igår, men ingen stor våg. Mer en stillsam saknad och trötthet. Jag saknar dig så vännen, mitt älskade lilltroll. I eftermiddag åker S till stugan för ngr dagars lugn och ro. Behöver nog få stanna av och gråta och vila och du måste hjälpa henne. Sprid värme där och låt henne få känna dig. Hon behöver få känna av dig också. Det är ju din lillstinta och hon betydde så mycket för dig. Kisse är en trevlig prick i min och Märtas vardag. Kisse och Märta har kul tillsammans och du skulle ha skrattat så gott. Saknar ditt huckrande skratt ja t om ditt gubbmummel. Älskling jag väntar på dig och saknar dig av hela min själ. Här sitter jag och gråter och snart kommer mäklaren och skall värdera lägenheten hahaha. Bäst att vi slutar prata hahahah Puss

Idag fyller kisse 3 månader och det ska vi nog fira. Vi kan också fira att jag inte gråtit något på hela dagen och nu är klockan 14.30. Anledningen till det är att jag känner mig lite tankfull och lugn efter gårdagen. Vad som hände då får jag skriva ner en annan dag, för just nu så är det mycket som snurrar omkring i själ och hjärta, att jag har svårt att formulera mig. Har varit på banken och lämnat in en räkning som skall tas upp på bouppteckningen och sen handlat lite bla annat tulpaner. Jag gillar verkligen tulpaner för jag gillar det där krispiga ljudet när man tar i dom. Har tänkt på att det känns bra att jag och Dan fick en lång tid att prata och gråta och hålla om varandra. Jag är ju aktiv på Fb:sidan Vimil och där finns dem som förlorat sina kära i getingstick, fall från stegar, bilolyckor och hjärtstopp. Det är både äldre och yngre människor som har gått bort i de mest otänkbara händelser. Jag sticker inte under stol att tiden innan Dan gick bort var jobbig. För det var det men det fanns också fina ögonblick och närhet, tillit och kärlek. Jag gav inte utrymme till mina egna känslor under Dans sista tid utan tröck liksom undan dem. Fokuserade till 100% på hans välbefinnande och att vi skulle "vara som vanligt". Vi var dock alltid medvetna om vad som skulle ske, men försökte hålla humöret uppe. Tänk att ha förlorat honom i ett fall eller en olycka och kanske ha känslan att jag hann inte säga...… Måste vara fruktansvärt att uppleva, eller de som försökt med hjärtmassage när maken segnat ihop, framför barnen. När inte sorgen är som värst kan man ta till sig att det finns grader av helvete. Jag har på förmiddagen talat med flera av vimilarna via Facebook och samtliga av oss, känner att vi inte funderar nämnvärt mycket på Coronaviruset. Vad kan liksom bli värre än det som redan hänt oss??? Ja jag kan ju faktiskt känna oro över barnbarn som har astma eller hjärtproblem. Men liksom världen stannar upp??? Det har det redan gjort för många av oss. Man kan säga att jag är glad att Dan slapp oroa sig över att få Corona då han inte överlevt det. Att vi slapp den oron i alla fall. Är i det stora hela helt oberörd av Corona. Mitt liv är ju redan som att vara i karantän på många sätt. Är oftast bara hemma eller ute på promenad med Märta. det "farligaste" stället jag är på är på vårt lilla konsum. Idag var jag ju på banken och där var det hur lugnt som helst. Ganska skönt faktiskt kan jag tycka. I morgon är det värdering av lägenhet inför bouppteckningen och jag hoppas att det blir rätt. Jag och Dan värderade den till 1.3 miljoner så det är lite nervöst vad det kan tänkas bli. Det var heller inte lika dyrt som förr ngt år sedan då vi värderade. Men det är ju pengar som skall ut och de trillar ju inte riktigt in hahaha. Har fortfarande inte fått ngn sjukpenning och jag blev sjukskriven i början av november. Helt makalös handläggningstid, tycker att FK är en skamfläck i vårt annars välordnade samhälle. Kan ju inte vara astronomifysik direkt de pysslar på med om dagarna. Igår var ju Dans barn här och alla hade tagit med sig mat och vi åt tillsammans på lika underbara röriga kaos som vanligt. Älskar det på ett helt annat sätt nu <3 Skulle vilja ha bara dem tre för mig själv en kväll och liksom bara krama dem och berätta hur mycket deras pappa älskade dem. Hur han suckade när telefonen ringde och gnöla om att -Tänk att det ringer så fort man gör något!!! Men så var det ngn av dem och han sken upp som en sol. Vi älskade varann så otroligt mycket men hade Dan måsta välja så är jag övertygad att han valt sina barn.....det hade jag också gjort i och för sig. Men det är inte lika självklart bland män i hans generation. Vet då flera som släppt sina barn när de träffat en ny partner. Har lite erfarenhet av den sidan också. Både mamma och pappa hade ett flertal andra partners och det var inte många av dem som jag gillade. Men tänkte då på alternativet. Dom tycker om min mamma/pappa och jag vill inte att de skulle vara ensamma. Jag lärde mig att acceptera personerna för mina föräldrars skull. Nu är det dags att ta reda på toapapperet på toaletten. Kisse har upptäckt att man kan dra ut papper över hela golvet.....kul

Igår så hade vi bouppteckning och det var inte så jobbigt som jag hade trott. Men mycket berodde det på att Dans barn var där och det är en sådan fin känsla att ha dem bredvid sig. Att sitta så där och liksom prata om Dans ekonomi och min ekonomi är faktiskt lite konstigt. Dessutom att tala i termer som när jag dör så..... Tänkte att det var nog inte bara jag som tänkte att nu skulle Dan varit här hahaha Han hade koll på så mycket. Visserligen så har jag skött ngr bouppteckningar. Men de har ju inte varit lika "komplicerade" som efter Dan. Han var ju i arbetsför ålder och hade så mycket mer att avsluta och fixa med. Hade en skum känsla i kroppen igår afton. Dels så var den fylld med oro över hur allt skulle lösa sig. Samtidigt som jag tänkte att jag kan ju ändå inte göra ngt just nu. Men som det nu känns så får jag sälja bilen. Det känns bättre än att sälja stugan i alla fall. Men då måste jag ändå tänka praktiskt. Stugan är ju så känslomässigt stark men kostar pengar. Bil kommer jag nog behöva om jag får jobb. Måste ju kunna ta mig till ett hunddagis och hem och buss blir nog ingen bra lösning då. Kan kanske köpa en billig skruttbil, som egentligen är det bästa alternativet. Men så kommer en röst och säger: Men inte tusingen kan någon annan bo i vår stuga!!!! där vi har så många fina minnen och så många känslor förknippat. I nästa stund så tänker jag att det där tänker jag på imorgon... Sen så börjar allt om igen.... Men å andra sidan har det värsta redan hänt. Dan är borta och i en liten del av hjärnan säger att sälj skiten, lägenheten,bilen,stugan, skjut hunden och kissen. Bo i en husvagn tills du förmultnar. Men Dans skulle blivit så ledsen om jag bara gav upp, Så allt jag gör är för hans skull. Någon gång kanske jag kommer att göra ngt för min skull. Jag vill tro det , behöver tro det. Det är faktiskt livsavgörande. Det är hans röst jag framkallar när jag är på väg att ge upp. När jag bara vill ge upp och inte orkar tänka mig en tanke utan honom.Då lägger jag min hand på kinden och låtsats att det är han. Och tänker att han säger -Gumman det kommer att gå bra.. Men ibland så ropar sorgen så högt att jag inte kan höra honom i huvudet. Men en dag i sänder tar jag och idag kommer Dans barn hit och det känns så roligt. Imorgon så skall jag och M fara och handla och jag måste kolla på ett par innebrallor. Har stora hål på de jag har. Har lagat och sytt, men nu finns det ingen kvar i dem. Det är sol idag och det gör att hjärtat ler och en dag i taget var det.

Nu har det varit några tunga dagar. Förra veckan så var det mycket som hände och det var 100% jättemysigt, trevligt och positivt. Men jag kände att jag blev tröttare och tröttare och när jag lämnat av M hos sina föräldrar så gick "proppen" ur. Jag grät så att jag tänkte att hur ska jag orka ta nästa andetag. Allt kom på en gång, oron över ekonomin, oro över hur jag ska kunna hitta jobb nu i Corona tider, oro över hur det skall kännas efter bouppteckningen, oro över barnbarn, oro över stugan, oro över hur jag skall orka, oro över min brist på ork, sen den djävulska saknaden av Dan. Att gråta i timmar tar energi och man blir nästan smått förvirrad och orationell. Tänkte bara att jag ville "vila" från allt och for och köpte vin. Men inte hjälpte det??!!! det blev ju om möjligt värre. Så nu har jag lärt mig det....hur kan det döva för andra? det förstår jag inte. Alla känslor blir ju bara förstärkta åtminstone för mig. Sen kommer det dåliga samvetet att om Dan såg mig nu sitta här med ett glas vin så skulle han bli jätteledsen. Kontaktade S till slut, då hon är närmast till mig. Någonstans så insåg jag att jag måste få en levande människa intill mig och Märta var så orolig. När S kom så var det som hon slappnade av och ngn tog hand om matte. Det lättade på en gång och paniken försvann och jag kunde känna mig trygg igen. Det blev en lärdom- alkohol är inte ngn lösning. Tycker att ett glas vin är gott och mysigt och där får det stanna. Idag är det bouppteckning och det är blandade känslor, en är att det kommer att bli svar på frågor om hur vi går vidare. Den andra är att det blir att avsluta Dan, på ngt sätt. Det är kanske konstigt för många men jag kan bara säga att det är en smärtsam känsla. Att han nu går från att vara en person till statistik. Ja så knäppt men lite så.

Har en tung eftermiddag och kan närmast likna ett värkarbete. Var 10:onde minut så vrider det till och tårarna sprutar och hela jag skakar. Är väldigt trött i huvudet efter en intensiv vecka. Har nog tagit mig vatten över huvudet lite grann. Har inte så mycket ork och att prata och vara bara kräver mycket av mig. Även om jag har haft trevligt och det inte har varit hårt jobb så påverkar det mig. Igår var jag med M på max då hon sov över och vi skulle ha lite trevligt. När hon var hos oss så var det inte ovanligt att vi åt hamburgare på max. Nu var det första gången utan Dan och det var så hemskt. Tur att det var lite folk för jag kunde inte hindra tårarna. Han fattades och jag insåg att jag aldrig beställt i de där självbetjäningsmaskinerna. Jag klarade inte av det utan beställde vid disken och det var så skönt att M var med och pladdrade på som vanligt. Jag förklarade att jag var ledsen och hon sa Okey. När jag skjutsade hem henne och for hemåt så brast det. Jag bara grät och gråt och hann nästan inte hämta andan. Jag borrade in näsan i hans skjortor och ville bara skrika. Märta hoppade upp och ner bredvid hon avskyr när jag blir så förtvivlad. Tänkte att jag måste göra något??? Så jag började baka sockerkakor och småkakor. När jag gick ut med Märta så strömmade tårarna men det sket jag i. Träffar ju ingen på promenaderna ändå. Tänkte att jag är så jävla patetisk. En gråtande kärring på promenad med en liten hund. Det är mitt liv! och antagligen resten av mitt liv. Så jävla fel på alla sätt. Det var inte så det skulle bli. Vi skulle ju bli skitgamla tillsammans,se klart hela greys anatomy och bygga ut stugan och resa tillbaka till Italien. Vi skulle sitta tillsammans på altanen och snacka smörja och jag skulle ligga i hans knä och somna av. Hur ska man överleva sorg, det är ju helt ofattbart. Men bevisligen så går det, Men när dessa stormar kommer känns allt meningslöst och jag vill inte leva i den här skiten. Jag vill bara slippa känna saknad och gråt och ännu mer saknad och gråt. Får panikkänslor när det aldrig finns ngn tröst eller att allt kommer att bli bra. Det kommer aldrig mer bli bra men kan man leva med att det blir okey? När vågen kommer så skulle jag tro att det är som att drunkna. Man famlar efter något som kan ta bort smärtan och paniken. Jag ser till att göra något mest hela tiden så att jag inte utsätter mig för att börja känna och tänka. Jag börjar mer och mer tänka att är detta mitt liv??? Är ju kanske det mest fiffigaste att grubbla över, när man tar en dag i taget och ibland nere på minuter. Det är nu 67 dagar och 21 timmar sedan mitt liv blev en jordbävning. Jag vill ju bara att han ska komma tillbaka och allt ska bli som vi trodde,

Igår var det mycket som hände och jag var vaken till mitt i natten. Det var skönt för idag sov jag ända tills halv åtta. Lilla E var på strålande humör och det var vemodigt att skjutsa dem till tåget. Det är så konstigt hur trött jag är av att bara umgås med folk hahaha. Men gårdagen var ändå helt underbar för jag gick runt med en härlig känsla i magen. Jag grät men av stillsam lycka och hopp och värme. Vaknade 5.24 av att jag sa: Jaaa och reste mig upp på armbågen. Dan hade ropat på mig! INGALILL sa han högt och liksom uppmärksammande. Min första tanke var att han behövde hjälp eller kände sig ensam. Men det var liksom fel tonläge det var mer som han ville väcka mig för ngt annat. Han brukade väcka mig när han kände sig ensam eller tappat ngt och behövde hjälp så min reaktion var därefter. En halv millisekund senare så inser jag att han är ju död ,men han ropade på mig. ???? HAN ropade på mig. Åh jag la mig på kudden igen med ett stort leende och så harmonisk. Tack älskade du, hela gårdagen var så fin och jag grät och log samtidigt. Fredagarna är ju annars den värsta av dagar, men igår så var jag bara trött och lugn. Det inger mig sådant hopp om att jag skall kunna ta mig framåt lättare om jag får små tecken av dig mitt älskade lilltroll. Tack <3 Sov längre idag och det var skönt. Gick ut med Märta och satt och drack lite kaffe med lillkisse lekandes vid fötterna. Idag ska jag dammsuga då Märta har tuggat sönder de flesta av kisses leksaker. Hon är hopplös på att hämta grejer och tugga sönder. Nu skiter jag idet och kisse och hon får dela på Märtas mer tuggvänliga leksaker. Det ligger fjädrar och småskräp lite här och där. Men efter kaffet skulle jag duscha och såg Dans duschkräm. Tog den och började tvåla in mig. När doften nästan fick knäna att vika sig. Herregud det doftade av dig. Du brukade säga - Ditt pervo för jag gillade att titta på hans duschritual. I alla år så tvättade han sig på samma sätt och jag trodde alltid att han skulle ramla när han tvålade in fötterna. Han var aldrig smidig hahahaah Om jag blundar så ser jag det framför mig. Sen skulle det torkas och blåsas hår. Jag brukade stå tätt bakom och han blåste med fönen mot mig. Jag älskade den blåsvärmen. Snabba duschar var inte din grej utan lite mer rituella åtminstone på söndagarna för då skulle det även renrakas ordentligt med hyvel. Om jag blundar så kan jag se hur vi står nära och du doftar Head and shoulder 2 i 1, alltid samma i alla år. Jag har nu den doften på mig och minnena får mig att gråta av saknad och insikt av att jag aldrig mer kommer att få sta tätt bakom dig och snusa på dig. Älskling jag saknar dig så förbannat djävulskt mycket att det gör ont i kroppen. Den skriker lika mycket efter dig som min själ. Idag lyser solen och jag hoppas på en fin dag, det gör så mycket för humöret.

Idag har ju jag varit tillsammans med E igen och det har gått bra. Idag ville hon vara mer nära och hon var väldigt trött efter mellis. M kom och hämtade strax efter fem och hann knappt stänga dörren så kom S och S med barnen och det var jättemysigt att få träffa de små. Ja även föräldrarna förstås. Men jag var så trött och kände mig så ledsen inombords. De hann nog inte till parkeringen innan det brast och tårarna strömmade. Jag vill ju att Dan skulle varit här och träffat lilla E och barnen och jag vill snusa på honom och att han nu skulle säga - Ska vi se något? Vi skulle kanske sett Greys anatomy eller good doctor eller ngn annan serie. Jag längtar så mycket efter hans kramar. Har hållit inne alla tårar idag och nu brast det . Har väldigt lite energi och krävs det koncentration så går all min kraft dit. Skulle behövt dammsuga och duschat, men det får jag göra imorgonbitti.5tttttt0033333333333333,åp42 nu gick kisse förbi på tangentbordet. Imorgon kommer E igen och det kommer kanske dröja till sommaren, till nästa gång jag får krama henne. De åker hem imorgonkväll till Göteborg igen. Tänk att jag och Dan övervägde en gång i tiden att flytta till Göteborg. Han fick jobberbjudande både i Göteborg och Gent (nederländerna) och vi både ville och absolut inte. Han kollade även upp England och det var jag mer sugen på, men det skulle vara mer resor för honom i det jobbet. Men då kom tanken på att inte barnen ville flytta med, samt att deras andra föräldrar kanske inte tyckte att det var en bra ide. Men vi räknade på det och tänkte t om sälja huset och titta på boende. Men sen var det tanken på barnen som avgjorde saken. Vi har haft många saker för oss och det bästa är att nästan allt vi önskat göra har vi gjort. Dan hann dock inte med en av sina önskningar. Att köra grävmaskin, han provade en mindre sort men bara rulla och greja lite med skopan. Han ville verkligen gräva en grop och jag hade långt gående planer på att hyra en helg och låta honom prova. När jag sa det så började han genast spinna på att han skulle gräva en massa i stugan och det växte till ett jätteprojekt. Så vi sa att till våren...men det blev inte så. Så mycket roligt vi gjort och haft. Men det bästa av allt vi gjort är att bara sitta inne i stugan och läsa en bok och bara vara tysta med varandra. Vi verkligen njöt av lugnet och gemenskapen. Nu kommer jag aldrig mer få känna den harmonin igen. Den tysta gemenskapen med den man älskar. Kanske lever i 20 år till av tystnad och det ger mig en klump i bröstet. 20 år av tystnad och saknad, men har väl då hittat ett lugn och kommit till ro med mitt liv. När jag då kommer till dig hjärtat är jag en rynkig kärring och du är lika fin som vanligt. Men du skulle älska mig lika mycket ändå. Vi skulle bara hålla om varandra och jag kommer att känna mig hel igen.

En sådan händelserik dag det var igår. Lila E var ju hos mig och hon är för go och det var verkligen mysigt att vara med henne. Kommer att sakna henne jättemycket när hon åker hem till Göteborg på fredag. Men jag har två dagar till med henne <3. Hon är en glad och go unge som är nöjd bara hon få mat. Igår när jag skulle värma middagsmaten så var hon ledsen och liksom klängig. Trodde att hon behövde bajsa men det visade det att det var pannorna och doften som orsakade det hela.. När pappan berättade att hon blir så otålig när hon känner doft av mat och ser pannor på spisen hahaha L och V kom vid halv 2 och stannade till efter maten vilket var supertrevligt. Så fina ungar jag har runt mig. M skjutsade mig så att jag kunde hämta kisse igår och det var ju toppen för jag har ju lånat ut min bil och hade ju ingen bilbarnstol till E. Så det var ju toppen och L följde med och valde vilken kissunge det skulle bli. Den lotten föll på skulle vara lugn och tillgiven!!! Lugn var han inte för han for runt som ett litet yrväder. Klängde i gardinerna och boxades med Märta. vgbbbbbbbbbtr'´+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Japp det där var kissen som gick över tangentbordet. Men det känns bra. Jaha där stängde han av radion.... Det kommer att bli bra det här. Tror inte att det kommer att vara så händelsefattigt här hemma på ett tag. Några av ungarna stannade på mat och det var så trevligt. Men jag hade också annat för mig. Klockan 18 hade jag ett inbokat möte med ett medium. En del tror inte på ett liv efter detta. Jag vill tro på det och har alltid varit övertygad om det i hela mitt liv. Men sen Dan gick bort har jag varit så ledsen över att jag inte känt honom. Har grubblat så jag fått ont över magen över hur livet fungerar och vad livet är? Om inte livet finns så finns ju heller inte gud eller djävulen eller något annat heller. Vi går bara omkring här på jorden och hittar på sattyg och krigar och förstör...sen poff så blir vi maskmat. Har ingen aning hur jag får ihop att det skulle bli mindre av det om det finns ett liv efter detta. Men jag vill tro att det finns en plats där livet är kärlek och respekt och själavård och där vi får lära oss rätt och fel och komma tillbaka och bli bättre människor. I alla fall så har det varit en väldigt jobbig tid när jag varken drömt eller känt av Dan, så som jag hade trott. Jag känner därför att jag blir nästan lite manisk över att söka tecken och kontakter med andevärlden. Jag har nu nästan bestämt mig för att den finns. Den MÅSTE finnas för att jag ska må bra som människa. Har ju haft andra kontakter med medium i mitt liv och det har ju stämt. Även de mest udda sakerna har senare inträffat. Tiden för samtalet var kanske inte det bästa då det skulle vara mitt i middagen och när jag hade så mycket folk hemma. Men i alla fall så hade jag tid kl 18 och då ringde jag.... Hon frågade vad jag funderade på och jag sa att min man hade gått bort och att jag tvivlade på andevärlden och var så ledsen över att jag inte kände av Dan. Kortfattat så sa hon att det inte gick just nu. Att jag var i stor sorg och att han inte kunde nå fram än. När sorgen var för kraftig så var jag så blockerad och hon sa att jag var trött och energilös. Att jag varit stark för Dan så länge att all min kraft hade gått åt till det och jag hade hållit borta alla mina känslor för vad som skulle komma. Efter Dans död så föll jag ihop och hade ingen ork att ta in det som skett. Jag kan helt hålla med och känna att det var så och de första fjorton dagarna gick det liksom inte in i huvudet att han var borta. Jag kollapsa ju också till slut och efter det så har det sakta gått in att det är så det är. Hon sa att även Dan var onåbar och inte kunde kontakta mig. Hon fick heller ingen kontakt utan hon sa att han var i...kommer inte ihåg vad hon sa det hette. men en sorts "för stadie" Hon sa att han liksom nu skulle vila och ta in vad som hänt. Han hade också blivit chockad över att han var död. Han hade haft så ont och var så trött sista tiden sa hon och han var orolig över mig. Han måste nu vila och lära känna sin nya tillvaro innan han kunde komma till mig. Hon sa att hans oro över mig var så stor så han hade inte riktigt kommit till ro över var han var nu. Det låter precis som honom, tänkte först på oss i alla lägen. Vi kan helt enkelt inte nå varann än Men sen sa hon också att han skulle alltid finnas hos mig. Vår kärlek hade varit så stark att han skulle finnas med mig genom hela mitt liv. Jag skulle känna honom så småningom. Skulle få ett tecken när jag minst anade det. Hon sa en hel del annat också men detta var liksom det viktigaste för mig. Känns så bra och jag väljer nu att tro.

Idag är det trevliga saker på gång och jag antar att jag kommer att vara trött efter dagen. Men det ska bli trevligt på många sätt. Jag skall vara "dagmamma" åt lilla E i tre dagar. Känns väldigt bra då hon annars bor i Göteborg men de har varit häruppe nu en tid, men på fredagkväll åker de hem. Pappan har jobbat här på universitetet och mamman har nu åkt hem till Göteborg med lillasyster. Så då hoppar farmor in och jag ser framemot att få umgås med henne. I eftermiddag flyttar lilla kissen hit och sen kommer S och hennes familj och äter middag med mig. Dan hade tyckt att det skulle bli jättekul och jag med. Han hade lekt med E medan jag förberedde maten. Men nu gjorde jag den redan igår så jag kan ägna mig åt henne. Käraste vännen jag önskar att jag kunde känna att du var med. Att du inte är här gör så ont och jag önskar att den här sorgeprocessen går fort så att det slutar att göra ont och istället stannar vid tanken på dig. Det går framåt men jag har inte gått vidare. Det är så stor skillnad och går inte att förklara för ngn som inte känt känslan. Att göra de vardagliga sysslorna och laga mat, plocka bort och tvätta, det är bara till mig. Du är ju inte här och finns!!!. Jag vill hålla mig sysselsatt ,men undrar hur det skall gå att utföra ett arbete? Nu kan jag ju bara stanna upp och gråta en stund och sen fortsätta med det jag höll på med. Idag är det mycket som kommer att ta min tid, så det kan ju vara en möjlighet att se om jag istället faller ihop ikväll och gråter alla tårarna jag inte kunnat gråta under dagen. Snart kommer lillagumman och jag skall koka havregrynsgröt till frukost. Skall bli så skönt att se alla hennes upptåg och soliga leenden. Om du finns därute Dan så kom idag och se oss och skratta med oss och låt mig få känna dig <3

Åh vad glad jag vart idag. Du vet ju hur vi letat efter en flamingo. Eller mest jag, men du vet ju hur jag velat ha en. Men aldrig hittat ngn stor en som inte kostade skjortan. Oftast har de varit för små, för plastiga, eller för dyr för att jag kände att det var okey. Men idag hjärtat hittade jag en jättebilligt 99-: kostade den och är 73 cm hög och tål att stå ute. Jag blev så glad och ville ringa och berätta. Men då kom jag ihåg att det går ju inte. Så då får jag väl försöka så här. Visst är den fin??? åh så fint det kommer att bli uppe i stugan. Nu får jag ta över din "grej" du brukade köpa ngt till rabatten varje år. Ifjol köpte du en guldgorilla och jag tyckte den blev perfekt. Du brukade stå som en gorillahanne och luta dig mot disken på knogarna när vi jobbade på butiken. Stugan som var vårt paradis. Jag gillar lugnet men allra mest älskade stugan för att du blev så glad när vi skulle dit. Där gick du som en patron och inspekterade, muttrade över nerfallna grenar och snusade i fåtöljen. Rent tekniskt är stugan min nu. Men så är det ju inte, inte min och din syn på saken. Vi var så glad över att ungarna gillade att komma dit. Det är vår stuga din och min och barnens. Du hade allra helst velat bygga små friggar åt dem allihop och jag minns att du hade en plan på en tvåvåningsfrigga. Knasboll sa jag då. Jag var aldrig imponerad av dina byggplaner hahaha. Men det gillade du för du vet att jag fick äta upp mina ord. Allt vart bra hjärtat. Du hade fått tag i fönster som du skulle sätta in på altanen, och det var inte roligt för dig när du ringde och sa att du inte kunde ta dem. Du insåg att orken inte fanns. Du var så engagerad att fixa i stugan i somras. Jag sa en gång att-Vi kan ju göra det sen...ta det lite lugnt nu. Men då sa du, sådär i farten när du låg och kopplade in ngt under bänken. Nej vi gör det nu jag vill att det ska bli bra för dig sen. Jag skyndade ut på altanen och grät. Lillälsklingen min, mitt hjärtas prins vad jag älskar dig

Tankar, förnuft och känslor är inte riktigt kompatibla. Jag har alltid varit en känslostyrd människa som har fått jobba hårt med förnuftet. Där var Dan en fantastisk sparringpartner, då han sällan var känslostyrd. Han var bra på att få mig att tänka efter ett varv till. Han var enklare i sitt sätt att betrakta omvärlden. Han sa dock att han tyckte om mina tvära kast.- Livet blir aldrig tråkigt med dig sa han. Ibland blir jag tokig på dig men jag får verkligen leva med dig. Han behövde mig sa han och jag behövde honom. Tänker ofta på det nu. Hur jag saknar honom och att jag ofta tänker på vad han skulle säga. Jag målade ju om sovrumsväggen och ena väggen i hallen och har köpt en kattunge. Sovrumsväggen ville jag ju ändra länge och under hösten så sökte jag tapet eller färg. Dan bara skakade på huvudet när han sa att jag orkar inte tapetsera och du kommer inte att göra det som det ska göras. Jodå sa jag om du sitter i sängen och hejar på. Nu valde jag dock att måla och jag vet att han skulle ha gillat det. Hallen gjorde jag för honom. Han gillade den mörka färgen i egentligen men mådde inte bra av mörka färger på slutet. Kattungen var det dummaste då jag behöver spara pengar. Men jag "frågade" honom. I mina tankar så skratta han och sa köööör. Blir du glad så är det helt rätt gumman. Men du är knäpp. Vissa stunder vill jag bara flytta upp till stugan och bara gömma mig i minnen och liksom försvinna in i mig själv. Men förnuftet säger att det är en dålig ide. Dan skulle inte vilja det, han sa att han förstod men att han tyckte det inte var det bästa. Jag skulle bli alltför isolerad där, just nu. Så där låter jag förnuftet få tala högre än känslorna. Nu finns ju den möjligheten också att jag måste sälja stugan. Vet inte om jag kommer att kunna behålla den, som ensamstående och sen som pensionär. Det vrider i hjärtat, men jag försöker att inte tänka på det så ofta. När man blir ensam så är det mycket beslut som skall tas och man måste också tänka framåt. Det är inte det lättaste när man ibland försöker överleva nuet. Då är det lättare att tänka på vad Dan skulle råda mig till. Han skulle säga att hasta inte iväg, utan tänk ett varv till. Mitt hjärtans kära, så underbart att vi kunde prata och pratade om allt. Jag pratade han, lyssnade och sen sa han vad han tyckte. Ibland sa han att han måste tänka på det ett tag. Och det var som att sitta och se färg torka. Tog evigheter ibland och jag kunde bli skvatt tokig på honom. Men oftast var vi överens om hur vi skulle lösa det mesta. Han sa ibland att jag tycker inte om det men jag stödjer dig och finns här. Han betydde så mycket för mig och det hände att jag frågade honom. Vad ska du med en sådan toka som jag till? Han skrattade och sa att jag betydde så mycket för honom. Han kände sig behövd och blev glad av mig och att jag älskade honom. Att jag utmanade honom att tänka stort, för att plötsligt vara nere på mikronivå. Ja jisses vad vi har haft roligt och så mycket vi upplevt. Jag är evigt tacksam över vad jag fått känna och det liv vi hade tillsammans. Men minnen är inget som får en att stiga upp på morgonen och att ta nästa steg framåt. Vad det är vet jag inte riktigt eller jag kan i alla fall inte utrycka det. Överlevnadsinstinkt? inte vad jag känner i alla fall. Det är mer vad jag lovade Dan. Saknar dig älskling och jag tar ett steg i taget för din skull. <3

Tänk att jag skulle komma att uppskatta måndagar. Helgen är över och den har gått i det stora hela bra. Några vågor större än andra, men har gått över i stilla lugn. I lördags när jag gick och la mig så kom tårarna stilla när jag strök över Dans kudde och sa god natt. Jag grät av saknad, men plötsligt blev det ett himla liv. Märta har fått en pipgris och den fick sig nu en rejäl omgång. Kunde inte annat än skratta. Hon var helt galen och den där gummigrisen hade inte en chans. Till slut så tänkte jag att det går ju inte att sova i det här oväsendet. Det morrades och skuttades och pip varvades med terriermorr. Nåja somnade med ett leende på läpparna. Igår så var jag och fikade hos S och det bjöds på gofika. Tänkte faktiskt att Dan skulle ha gillat fikat. Var som en gigantisk american cookie. Det var det enda förutom sockerkaka som han tyckte smakade något den sista tiden. Det var hursom väldigt trevligt och jag mådde så bra resten av kvällen. Såg på henne flera gånger och jag kunde se Dan i henne och tänkte att i dig finns halva han och om det är möjligt. Så kände jag ännu mer kärlek till henne. Är så glad över att Dans barn finns i mitt liv. Inte bara för det är Dans barn utan för att jag tycker så mycket om dem och de är mig kär. Mina barn har givetvis funnits för mig under denna tid. Jag är tacksam över att de fått lära känna Dan som en bonuspappa. De har även fått se kärlek mellan 2 "föräldrar" . Dan har varit med och format dem som människor och fyllt luckor jag själv aldrig kunnat fylla. Det är märkligt kan inte påminna mig om att vi diskuterat om hur vi ser på våra barn och barnbarn. Under uppväxten så var det givetvis den riktiga föräldern som bestämde mest. Men oftast så kunde vi prata igenom hur vi såg på saker. Vi var inte alltid överens och ibland var det riktigt tufft. Men att vi styrde skutan tillsammans var aldrig ifrågasatt. Vår kärlek var liksom aldrig inblandad i familjen med alla dess svårigheter, beslut och barn. Vi tog hjälp av goda vänner och parterapi när det var tungt. Det var ovärdeligt, men kärleken mellan oss var liksom aldrig i fara. När första barnbarnet kom så var det liksom aldrig någon diskussion det var även mitt. Sen kom nästa och nästa barn. Det var våra barnbarn och det är en gåva att få älska dem. Det är bara så hemskt att de små aldrig får några egna minnen av sin morfar/farfar. Men jag kommer att berätta för dem om Dan och säga hur älskad de skulle varit av honom. Hur han hade busat med dem och och petat på dem med fingret precis på bröstet under hakan. Att han vakar över dem och att de kan känna sig säkra på att han följer dem på "avstånd" Att lämna oss var det som Dan tyckte var det som var det som plågade honom. Att inte få vara med... att inte skratta med sina barn åt något fånigt filmklipp eller få trösta en av de små. Att lämna mig kvar. han sa flera gånger: Jag vill ju vara med. Ja älsklingen jag ska tala om dig och berätta om dig. Du kommer att få vara med <3

Nu är det söndag och det är sista jobbiga dagen. Helgerna är oftast värst och det gäller inte bara mig utan det har jag förstått att fler med sorg säger. Allt stannar liksom upp och för de flesta innebär det vila, gemenskap och mys. Så var det även för oss, vi såg fram emot helgen. Dan lagade ngn av helgkvällarna ngt gott och vi for någonstans eller bara var hemma och hade det bra. Nu känner jag ju till hur helgerna känns, så jag planerar ofta dom så jag har ngt att göra och inte får tid att stanna upp. Jag har ju varit en sådan person med energi och farit runt som en iller här hemma, ofta gjort 5 saker samtidigt. Nu går allt lite långsammare och jag blir nästan fascinerad av mitt nya sätt att utföra de vanligaste göromålen. Men det handlar nog också om att fördela min energi och ork. jag blir så fort trött i huvudet och i kroppen. Minnet är sisådär och ibland svamlar jag och har svårt att hitta ord. Har ibland läst om demens, men har nu förstått att det är "normalt" i sorgearbetet. För det är just det....arbete. Det är nog det jag kan tacka för min goda nattsömn, att jag helt enkelt blir trött fortare. Jag jobbar hela tiden på att ta mig framåt, men jag har inte gått vidare. Det är två helt skilda saker, har jag nu lärt mig. Bland mina nya vimilvänner säger de flesta att det tar i medelsnitt 2 år, innan man börjar gå vidare. Att gå vidare är för mig att man har känt att nu måste jag leva mitt liv, min partner är borta och jag sörjer det men nu måste jag leva vidare på ett nytt sätt. För många har det betytt att man rensat ut sin partners personliga ägodelar, flyttat, möblerat om, bytt jobb. Ja gjort en livsförändring. Man kan känna sorg och saknad men man kan gå vidare i livet. Naturligtvis kan det se ut lite olika för olika människor. Jag får en klump i magen när jag tänker 2 år!!!! Ska jag känna så här i 2 år!!!. Jag blir så ledsen och luften tar liksom slut. Men innan jag började blogga så skrev jag i anteckningsbok mina tankar och mina känslor. När jag läser igenom det så kan jag förstå att det händer ngt ändå. Oftast efter varje gång, när jag varit på väg att ge upp. Att bara ligga kvar på golvet och aldrig stiga upp. När jag somnat av trötthet pga att jag gråtit så att hela kroppen bara stängt av. Jag tar små små steg jag vet inte ens om det är framåt. Jag drivs av att jag vill känna tro, tro på vad som helst. Har funderat på att bli "religiös" men det finns ett motstånd där. En tro på att jag kan bli exalterad över något. Känna att jag vill pyssla, resa, glädje i hela kroppen. Engagemang i ngt, funderade en dag på att engagera mig i djurskyddet, men antar att jag efter 40 minuter skulle har miljoners katter här hemma. Det är kanske inte det jag söker. Kan inte engagera mig i människor heller för då blir det fel tror jag. Då kommer jag nog att stänga av min sorg och det tror jag är det sista man skall göra. Så tills jag känner tro, så fortsätter jag dessa små steg framåt, åt sidan och lite stamp på samma ställe.

Till Dan: Jag saknar dig älsklingen, hela jag skakar av gråt och saknad. Har försökt att sysselsätta mig hela dagen, för att inte stanna av och känna. Men nu gör det ont i kroppen av saknad och längtan efter dig. Varför du inte är här hos mig det vet jag ju. Död av den djävulska sjukdomen cancer. Men det är fortfarande helt obegripligt att det senare ikväll är 60 dygn sedan du somnade in. 60 dygn av all jävla gråt och smärta och förtvivlan. Jag vill vara med dig, jag vill skratta med dig jag vill stryka på din kind. Jag vill ha dig när mig. Men det är då det hemska står klart. ALDRIG MER kommer du att krama om mig och säga att du älskar mig. Jag finns här gumman, du och jag. Märta blir så stressad av att jag gråter så här mycket och nu sitter hon i mitt knä och klättrar upp på mig. Hon blir så förvirrad, när jag är så här ledsen. Trodde aldrig i mitt liv att sorg kunde vara så här hemsk. Jag vill skrika tills jag tappar rösten. Jag vill ropa ditt namn, jag vill tömma mig. Men har inte hittat ngnstanns att göra det. Har försökt i kudden men det gillar inte Märta. Jag måste släppa ut allt och bli kraftlös i kroppen. Den ropar efter dig och jag vill klösa bort det från kroppen. Åh älsklingen var är du? Trodde du skulle komma så jag kunde känna din närvaro. Jag vill ha alkohol och somna bort och slippa mig själv. Döva mig med alkohol och somna. Du om ngn vet ju att det är inte jag. Men jag är inte längre jag. Jag är en stor hud som går omkring och vattnar blommor och promenerar med Märta och väntar. Väntar ut dessa vågor som sköljer över mig. De har minskat i antal, men de gör ont. Åh mitt hjärta så tur att du inte visste hur ont detta skulle göra, då skulle du blivit förtvivlad. Du ville mig bara väl. Du sa att t om när jag var skitjobbig och tjatig så älskade du mig. Ja vi kunde bli så arga på varandra, men vi sa att vi var aldrig rädda för att bli arg på varann. Vi skulle aldrig lämna varann, vi var ämnade för varann. Min älskling mitt hjärteljus jag saknar dig så mycket att det finns inte ord för det. Jag lägger min hand mot kinden och kan förnimma hur det kändes när din hand låg där. Jag ska leva utan dig, jag måste bara lära mig hur??? Detta kommer att ta tid, och kraft och styrka. Jag måste bara hitta ngnstanns att skrika ut all förtvivlan. Snälla älskade du kom och hjälp mig. Låt mig få drömma om dig om så än ett kort ögonblick. Nu ebbar vågen ut och jag känner att jag kan andas lättare och smärtan avtar. Dan du fattas mig <3

Jag har faktiskt förstått att det finns flera sorters ensamhet. Jag har inga större problem att vara ensam. Jag är inte ensam i den bemärkelsen att jag inte har någon som bryr sig om mig. Jag känner att jag har fina vänner och mina barn. Det finns säkert tusentals därute i världen som inte har det. Många äldre är ensam på alla möjliga sätt kan jag tro. Jag känner mig inte rädd över att vara ensam resten av mitt liv, tror att det kommer att gå bra. Men den ensamhet jag nu talar om som jag aldrig känt förr är helt annan. Att vakna på morgonen och det är en dånande tystnad och jag ska stiga upp. Tack gode gud för Märta, för hon måste ju ut och kissa. Det är svårt att förklara men det är bara jag som ska dricka en kopp kaffe, ingen som spolar på toaletten, ingen som skrattar åt något fånigt program på tv:n. Ingen man kan fråga om vad vi ska hitta på idag till. Ingen som lämnar sockar nedanför sängen. Ingen att bli irriterad på, ingen som kan svara på om maten blev lagomt salt. Ingen att berätta för att man läst ngt roligt för. Den ensamheten är så svår att handskas med. Det är ingen som man kan dela känslan med att det fallit 2 decimeter snö, men att solen lyser och det var en fågel som kvittrade så fint. Jag saknar honom på alla möjliga sätt. Jag blir så avundsjuk på dem som fått leva tillsammans med sin partner längre än vad jag och Dan fick. Jag blir arg på par som inte förstår att uppskatta sin partner. Tittar på par på affären som snäser åt varann, eller när det är som värst, tankarna på..... Att ni har ert kvar...ni kommer en dag att bli ensam, är rädd om varann. Ja man kan lätt få knasiga tankar och funderingar. Men jag har hittat mina sätt att handskas med ensamheten som fungerar hyfsat. Jag doftar på hans kläder, skickar sms till honom i telefonen, jag pratar med honom.- Nu lyssnar vi på melodikrysset, för det tycker du ju om. Jag fixar kaffe nu. Ska vi gå och sova nu? kramar hans kudde och säger god natt älskling. Berättar vad jag känner, har hänt att jag skrikit åt honom. När jag ska se på ngt han gillade på tv.n så säger jag Nu älskling ska vi mysa. Den ensamheten att inte ha en fysisk person att tala med, som inte sitter i fåtöljen, inte ligger bredvid mig och håller mig i handen. Den är inte lätt. Tanken på att jag ska fylla hans morgonrock med handdukar och bygga en Dan. Stryka ut hans deo på den och bara krama och dofta och låtsas att det är vi. Ja den tanken finns. Låter jättemysigt i mina öron. Men kanske lite knasigt för andra. Idag är det lördag och nu ska jag ta mig igenom denna dagen också. Kommer att gå bra, jag ska lyssna på melodikrysset, ta en längre prommis med Märta och kanske bygga en Dan hahahaah.

Till Dan: God morgon älskling. Idag lyser solen och det är fint. Jag undrar var du är? Jag har alltid trott på ett liv efter detta och du lovade att ge mig tecken???? Men jag har inte sett något, inte känt något. Jag trodde att jag skulle känna dig i min kropp en sorts kraft. Att klara av sorgen efter dig. Men ingenting... Det gör så ont för då har jag ingenting att vänta på, att känna att du väntar på mig när det är min tid. Att du håller din hand över mig och följer mig på min väg. Att du nu inte bara är död och borta utan att det också betyder att du liksom inte finns i en annan värld är så svårt och tungt. Det är samma obegriplighet som om ngn sa att moln är gröna inte alls vita som du har trott och sett hela livet. Jag behöver din närvaro, jag behöver få tro, jag behöver den känslan för att överleva här utan dig. Du gav mig sådan tro på mig själv, du älskade mig så mycket, du gav mig allt jag behövde. Jag kan klara mig själv, det vet du. Men just nu orkar jag inte ta tag i mig själv. All energi och kraft går åt till att ta hand om vågorna av saknad och att finna kraft att se framåt och ta mig igenom dagen. Jag älskar dig så mycket, jag älskar det vi hade. Jag älskar din doft. Vet du? Jag känner mig fortfarande gift. Jag är nu en änka. Men ordet änka förtäljer att det finns en historia. Jag har svårt att se mig som ensamstående eller singel. Jag och du vi är gifta. Du fick bara gå tidigare. Jag är alltså gift, men du är död. Du hade velat stanna hos mig och barnen. Det sa du så många gånger. Jag är inte arg på dig, för att du är borta. Du kunde inte göra något åt det. Älskar dig min skitgris, mitt troll, mitt gryn. Igår var en bra dag. Jag bakade frallor och fixa middag. Några av barnen kom på middag och det var så trevligt. M hjälpte mig med att silikona under kaklet på diskbänken. Meningen var att Dan skulle göra det själv. Men han skakade så mycket att det såg för tokigt ut och vi fick skrapa bort det. Skakningarna kom och gick beroende på hur mycket morfin han tog. Nu är det fixat i alla fall och det känns bra. Sonen är häruppe i Umeå nu med hela familjen. De bor ju normalt i Göteborg så det är inte ofta jag får träffa de små. Nästa vecka ska jag vara "dagmamma" åt lilla E och det ska nog gå bra. Hon är så festlig med alla sina ljud och tjatter. M hade glömt att ta med sig inneskor och han är nu häruppe på ngt som kallas för "skrivbordsbyte" Det betyder helt enkelt att istället för att han sitter på universitetet i Göteborg så sitter han häruppe på Umeå universitet istället och gör föreläsningar om sin forskning i ngr veckor. Hursom så kunde han ha Dans eccotofflor och det kändes så bra. Det skulle Dan gillat <3 Idag ska jag klippa Märta lite grann. Inte min paradgren hahaha Ska dock försöka att få det att se hyfsat normalt ut, och inte som om hon körts igenom en tröska.

God morgon älskling, sovit gott. Så startar oftast min morgon, när jag varit ute med Märta och gjort kaffe. Känns skönt på ngt vis att starta en ny dag med att prata rakt ut i luften. Sätter oftast på google minin direkt jag vaknar och nu kan jag äntligen lyssna på P4 Västerbotten. Dan köpte en sådan där google mini, en grej som är ansluten till internet på ngt sätt!! Hursom så kan man prata med den och då spelar den det man önskar. Tidigare fick jag bara in P4 Stockholm, men nu så är det Västerbotten Jag är evigt tacksam att han inhandlade den, trots att jag tyckte det var väl dumt....var väl inget fel med radion!!! Tänkte att det är samma som en bakmaskin, popcornspoppare och sådant som efter en tid bara hamnar i ett skåp. Men i ärlighetens namn så är jag ju så teknisk obegåvad/ ointresserad att jag tycker spotify är krångligt. Nu kan jag bara säga vad jag vill höra på och manicken fixar det. Tack älskling Du var en shopper sedan barnen flyttat hemifrån, i alla fall om man vet hur återhållsam, du varit tidigare. Vet att jag tyckte att du var på gränsen till snål när vi träffades, jag var ju en shopper och älskade att köpa grejer. Men tror faktiskt att allt som köpts eller gjorts om här hemma de sista 9 åren har du velat. En sak är akvariet, du ville ha ett och vips så hade vi ett. Du tyckte det var kul på ngt vis att köpa fiskar och var inte alls lika ledsen som jag om ngn dog. Nä då for du genast och titta på en ny. För ca en månad sedan så upptäckte jag att det över natten blivit kaos i akvariet. Det var alldeles grönt och döda fiskar låg och flöt!!!! kaos och jag grät av förtvivlan. Nej förlåt jag har förstört ditt akvarium!!! jag är ju värdelös när jag inte kunde ta in att du var död och nu mördade jag dina fiskar. Så hemskt det var och jag bara låg på golvet och grät och sa förlåt och var liksom handlingsförlamad. Ringde S och han sa jag kommer......underbara pojke. Det visade det sig att matapparaten var felinställd och det liksom sprutat in fiskmat och hela miljön var förgiftad. Nu städade han ut det och bytte vatten och ställde in det som det skulle vara. Jag var så lättad, fiskarna såg inte pigga ut men tror att det bara var 4 som låg döda. Men de hämtade sig fort, från det och jag insåg att en till sådan händelse vill jag inte vara med om . Så glad att det numera har tagits hand om av S och mitt ansvar är därmed avlutat. Till Dan Idag så har det snöat jättemycket och man får pulsa fram. Du skulle normalt redan varit ute tidigt och skottat. Men denna vinter orkade du inte och du blev på riktigt ledsen när jag gjorde det. Lillgubben min, du sa att inte ska väl du??? Du tyckte det var ditt jobb att skotta och att du inte gjorde ditt jobb. Du verkligen gillade att göra saker för mig, att liksom göra livet enklare för mig. Kände mig som en prinsessa i ditt sällskap. Jag var älskad av den finaste jag mött. Den som gav mig ett fint liv och som älskade mig precis som den jag var. Jag är halv nu utan dig. Jag är en ballong utan din luft. Har inte en aning om hur jag skall kunna få ett liv utan dig. Jag kommer att leva men utan dig. älskar dig..

Idag har det varit en riktigt bra dag. Var på Vimilmöte igår. (Vimil är en organisation där man kan vara med om man förlorat ngn. En vän, en förälder, fru eller man eller ett barn. Vimil står för vi som mist ngn mitt i livet) Är alltid lite obekvämt innan man kommit sig dit och nu liksom förra gången var jag på väg därifrån efter 5 minuter. Men glad att jag stannade, för att det är så skönt att vara med människor som liksom vet vad man går igenom. Helvetets portar står öppna ibland när man sörjer och det är skönt att se på dem som sitter runt en att de oxå tittat på den porten och de överlevde. Då kanske jag oxå gör det. Visst kan man först slå av att här sitter män och kvinnor som förlorat ngn för 7 år sedan eller mer och ändå kommer hit!!! Men de kommer inte av djup sorg utan av en sorts gemenskap man får av andra i samma situation. De frågar inte särskilt mycket utan, vill man får man säga hur det är och känns. Annars kan man bara sitta och lyssna. Vad jag kan förstå så finns det en fråga eller ett ämne varje möte och igår var det: När kan man, när ska man ta bort sin frus eller makes kläder och saker? Jag trodde själv att Dans saker skulle packas bort och ner inom ngr dagar efter han gick bort. Det hade varit det mest naturliga för mig. Vet att hans barn sa just när han dött att släng inte pappas saker nu, kanske jag vill ha ngt??? Ja som sagt så trodde jag att det var vad jag skulle göra. Men inte alls så det blivit... Hans jacka är kvar liksom hans skor i hallen. Tandborsten och kläder,mediciner och allt annat....ja jag hittade ngr snusar oxå som jag sparat. De andra vimilarna hade packat bort på ngr dgr och en del hade fortfarande en del saker kvar. Men tydligen så vet man när det känns ok att göra det. Det var tungt när jag tvättade Dans kläder som låg i tvättkorgen och insåg att det var sista gången som jag tvättade hans kläder, tog flera dagar innan jag kunde lägga ner och hänga upp kläderna. Ibland tar jag fram ett plagg och liksom bara slänger det på en stol. Bara för att det känns bra. Kan gå och snusa på hans morgonrock eller på ngn av hans skjortor och bara njuta en millisekund innan jag slås av att det är bara det kvar. En doft som oxå kommer att försvinna. Jag saknar hans doft och hans händer och hans skratt och hans kramar jag saknar honom. Det vrider inne i bröstet när jag tänker att aldrig mer skall han hålla om mig. Kan inte säga det högt utan att börja gråta,det blir för nära. Jag är enligt "förståsigpåare" i stadiet där jag behöver få tala om honom. Då är det skönt att vimil finns på facebook. Den gruppen har räddat mig flera gånger från att sugas upp i ett svart hål. Närsomhelst på dygnet kan man skriva och man får alltid svar. Där finns män och kvinnor i alla åldrar som alla har mist ngn kär. Där kan jag skriva om hur mycket jag saknar Dans kramar och få hjärtan och reaktioner tillbaka. Svaren kan vara: Förstår det <3, tröstekram, vi finns här, jag vet hur det känns, osv. Då känner man sig inte lika ensam. Till min älskling Jag saknar dig så mycket. Jag vet att du inte ville lämna mig eller oss alla.Men du sa att - Vi kan ju inte göra något åt det. Nu dricker vi kaffe och ser en film istället. Du försökte alltid hålla modet uppe. Men den sista månaden var det du som sökte min kraft. Det kändes underligt, och ibland undrade jag om jag räckte till. Men du sa att bara jag var där så var det bra. jag såg din rädsla och höll om dig när du grät, så du skakade. Hur rädd var du inte för döden ändå? Då du tyckte att det var obehagligt med mörker och ville ha alla lampor påslagna. Jag såg det i dina ögon och när du väckte mig för att du kände dig ensam. Jag älskade dig då och jag älskar dig idag och jag älskar dig imorgon.

Nu är det längesedan jag skrev här på bloggen. Saker har förändrats....Min stora kärlek har gått bort och jag försöker hitta ett liv igen. Jag lever men har inte funnit ett liv som är värd namnet, Jag är en annan jag. Känner inte riktigt igen mig själv och kämpar att hålla näsan ovanför ytan. Men det har hänt saker som gör att jag kan ta fasta på att det kan gå. Nu är det andra natten som jag sov utan kläder på. Hade jag inte trott för tre dagar! sedan. Jag har inte klarat av att gå och lägga mig för natten och ta av mig kläderna, då känslan av att jag är ensam har varit så stor. Kändes bättre att ligga med kläder på och ha en filt. Men nu har jag klarat det. Istället för att ta hans hand och säga God natt, sov gott. Så har jag nypt i hans kudde och önskat honom god natt. Svårt att förstå men jag sover hela nätter ,utan problem. Oftast somnar jag på en gång och vaknar och kroppen känns som den har varit helt avstängd. Märkligt då de senaste åren inneburit problem med sömnen, men jag är tacksam för varje natt jag får av lugn. Skulle vilja sova flera gånger på dagen också bara för att vila från sorgen. Men är orolig att förstöra nattsömnen. Jag drömmer nog en del, i alla fall har jag den känslan. Men kommer inte ihåg ngt i alla fall. jag skulle så inni helvetes gärna vilja drömma om Dan. Tänk att få drömma att han stryker mig på kinden eller åtminstone bara dök upp. Jag saknar honom så mycket att det gör ont ända in i benmärgen. Varje dag så skriver jag en lapp till honom och vad jag känner. Har tittat tillbaka och jag kan se att det tröstar mig att få skriva ner mina tankar, jag har så svårt att släppa fram det annars i tal utan att börja gråta. Vet inte vad som är värst, att han aldrig kommer tillbaka eller att aldrig få känna hans doft. Det är en underlig känsla att älska ngn som inte längre finns mer än man älskar sig själv. Jag brottas med känslor av att jag inte vill vara kvar i detta liv, att jag bara vill komma dit han är eller bara uppgå i stoft. Låter konstigt men det är enligt alla som sörjer en vanlig känsla. När det gör så ont inuti att man knappt kan andas, så känns det väldigt tacksamt att bara få somna in. Men jag lovade Dan att göra allt för att stanna kvar, att han ville att jag skulle finnas för barnen när han inte kunde. Sen har jag ju min vovve Märta som Dan så lägligt tyckte vi skulle köpa. Tänk att jag inte fattade hans plan, han visste ju att jag inte kunde lämna henne ensam kvar. Han var så lurig och jag sa ofta att han var en mästare på att lägga ut snaror. Jag är ju en dominant person med bestämda åsikter (eller åtminstone var jag det) men han lyckades alltid fånga mig dit han ville. Nu är jag ensam kvar i ett själlöst hem. Jag bor inte riktigt här än, jag är skriven här. Har inte funnit mig tillrätta i denna tillvaro som är kall och jag går som en robot här hemma. Jag städar, lagar mat, duschar, betalar räkningar och allt annat som alla gör på dagarna. Men jag gör det för att det skall göras eller för att ha ngt att göra. Däremellan gråter jag och gråter och sen lite till.