myma.blogg.se

Nu jäsickens är vi snart "av" med februari. Mars månad räknar jag som en vårvintermånad och bara att säga det, gör att det pirrar till hahahah. Jag är väl medveten om att det kommer att snöa fler gånger och vara kallt och gud vet allt. Men jag hör i alla fall småfåglar nu som kvittrar lite försiktigt och det ger mig kraft att hålla ut. Ifjol så hade jag samma längtan efter våren, kände mig så instängd och mer ensam. Har aldrig gillat vintern men jag har heller aldrig känt så stark längtan efter vår som de här två åren. Har upptäckt en stor bonus med att bo härute, damm..???? det blir inte dammigt som inne i stan. Har ett vitrinskåp med hyllor och det brukar bli dammigt där och man måste torka av ofta,likaså tv bänken. En gång i veckan, ibland oftare, fick jag torka av ytorna. Har bott här nu sedan november och torkat av i vitrinskåpet en gång!!!!! Ganska häftigt hur avgaser och skit dras in i husen. I stugan är det oxå mycket renare och det märks tydligt när jag brukar vårstäda första gången där efter vintern. Men stugan ligger ju i inlandet och långt från stad och liv, så det är ju mer förståeligt. Sotarn var här tidigt i morse och det gick snabbt och smidigt. Jag har ju aldrig eldat i kaminen,sådär var det rent och fint. Hade lite svårt att somna igår så låg och funderade på vad och hur jag ska ta med mig saker från stugan. Måste nog låna ett litet släpp, för jag vill definitivt ta hem solsängen. Kanske oxå den lilla utbäddbara soffan, så kan jag ställa den i friggan. Jag kan köra med släp, men inte backa!!! Men jag brukar koppla bort det och för hand styra runt det hahaha, så det ska nog gå bra. Vill nog ta hem lite andra saker oxå, som kratta, (finns 2) spade och såg, och en skarvsladd. Hade gärna tagit hem gräsklipparen, men den behövs ju där. Gruvar mig lite för att fara till stugan, samtidigt som jag fortfarande känner att jag inte kommer att vilja sitta där alldeles själv. Kan tänka mig en vecka ,på min semester. Men att hålla den igång och betala så mycket varken vill jag eller har råd med. Men stugan har betytt så mycket och var vårt lilla paradis, men nu finns det inget "vårt" längre och jag måste tänka praktiskt och logiskt vilket inte är lätt alla dagar. Vi får väl se om barnen kommer att fara dit något i sommar och hur det känns för dem. Men det är som att slita av ett plåster och veta att det kommer att göra ont och blöda. Solen lyser in och det är underbart, ska dammsuga en sväng och sedan bara slappa och lyssna på ljudbok innan jag far på jobbet. Märta ligger och tittar ut genom fönstret och kissarna är ute i finvädret och springer runt. Lev väl

Ett litet tag i morse när jag vaknade fick jag för mig att det var lördag?!? Mest troligt för att jag är ledig idag och ingen klocka ringde. Satte igång så fort jag varit ute med Märta att måla ett varv i taket. Just nu så förtränger jag att ett fjärde varv inte vore fel....men nu är det på håret att det räcker det som är kvar i hinken. Det verkar vara ett superväder idag,vilket får mitt samvete att säga att jag bör gå en längre prommis med Märta. Igår när jag kom hem och skulle svänga ner till mig,så kom ett rådjur springandes. Blev så paff och den lille kraken sprang upp i full fart upp på grannens bro. Där stod den blixtstilla och jag låtsades inte om att jag såg den lilla sötnöten. Efter jag är klar med taket så måste jag ta tag i lite mat,som måste tillredas innan datumet går ut. Jobbar i helgen och då blir det inte så att jag äter mat,utan blir oftast en fil tallrik eller ngr mackor,när jag kommer hem. Vid midnatt så väckte mig storkisse med att bita mig i näsan och kurrade och stod i. Tittade på klockan och sa nej....glöm det och drog täcket över huvudet. Då borrade han sig in under och bet mig i örat. Då la jag mig då långt ut på sängkanten med huvudet och höll fast täcket tills han gav upp. Han biter egentligen inte hårt,men det gör ändå ont. Tog en bild på Siv och håll med om att hon sitter väldigt konstigt?? Fast hela hon är ju konstig och rätt besvärlig att bo med. Hon klöser på allt, biter på det mesta och är jobbig ibland. Samtidigt så är hon det gosigaste jag varit med om. Hennes kurrande och gosande betyder så mycket när man känner sig lite ledsen och nedstämd. Igår afton hände det ngt märkligt? Jag startade för någon vecka sedan Dans ipad ,för jag blev lite sugen på att lägga lite patiens. Han hade flera kortspel nedladdade på din ipad. När jag gjorde det då så aktiverades facebook och messenger. Så var man inne då så kunde man se att han var "aktiv" lite märkligt att se hans bild och den gröna närvaroplutten. Både M och S la märke till det och de tyckte oxå att det var lite mysigt. Men det märkliga är att igår så lyste närvaroknappen igen!!!! Jag såg det inte själv utan hade fått mess från M att -nu är Dan i farten igen... Gick in på facebook och där stod att han varit aktiv för 59 minuter sedan? Ehhh jag har inte rört paddan på nästan en vecka!! Nu på morgonen funderade jag på det märkliga igen. Men då stod det att inget aktivitet hade det varit alls? Visst var det märkligt? Nej nu måste jag sätta igång igen så inte latmasken tar över och penseln torkar ihop. Lev väl

Så många dagar sedan jag skrev här, men det är som om jag inte riktigt tagit mig tiden att sätta ner rumpan och skriva. I fredags var jag på "husmorssemester" ja det var helt underbart skönt. Var bjuden på middag till de goaste av vänner och det blev en god middag och några glas vin. Så härligt det var att bara få sitta och surra en massa och få sippa på ett glas vin och sova över i en säng med nya fräscha sängkläder.. Men det bästaste var att mannen i huset gick ut med Märta både på kvällen och morgonen efter. Låter kanske knepigt, men fatta så skönt att bara få slippa. Det var som om någon gav mig en efterlängtad present. Jag älskar mitt lilla knas till hund,men ibland så kan jag fantisera om att hon skulle lära sig att gå på toaletten ahahah. I alla fall på kvällen, för då är jag oftast trött och det är drygt att gå ut med henne. Dagen därpå efter en god frukost körde jag ut till Yttersjö och hämtade M och sen in till staden igen. Hade lovat ett besök på Godishuset och bredvid ligger ju djuraffären så då passade jag på att köpa kattsand och hundmat. Sen styrde vi mot Kroksjö för där var det kalas för J och det ville jag ju inte missa. De hade delat upp firandet så att vi inte skulle bli så många utan istället fick hon firas flera helger ahahah. Var så trevligt att se dem allihopa och när jag och M styrde hemåt, så kunde jag konstatera att det varit ett härligt dygn av trevligheter. Lördagkväll så spenderade jag den med M som ville visa ettusensjuhundra olika tiktokfilmer. Både hon och jag somnade sedan utmattade ..... Tanken var att jag och S skulle fara på en antikaffär under söndagen, men det ställde jag in för M ville absolut inte fara någonstans. På aftonen var jag mest trött och orkade inte göra ett jota utan låg bara och slötittade på tv, tills det var dags för sista rundan med Märta. Nu toksnöar det ute och jag försöker att inte lägga energi på det. Även om jag mest har lust att hoppa jämfota och vråla NEJ. Igår var jag ute och skottade två omgångar efter jobbet. Alltså....så onödigt med snö, spräng skiten. Är så less på att vara lite orolig över om jag kommer upp på vägen, för det får inte vara för mycket snö och det får inte vara för renskottat för då blir det inget grepp. Men tänker att okey då, det är priset jag får betala för att bo här. Jag vill inte tillbaka till Röbäck i alla fall och sitta där och glo. Vaknade nu på morgonen, av att jag visste att jag just vaknat ur en dröm. Att Dan var med......i nästa sekund hade jag glömt drömmen och satt där på sängkanten och var frustrerad över varför jag inte kommer ihåg drömmarna där han finns med. Det gör mig faktiskt lite ledsen och har svårt att acceptera att det är så. Det är ju en drömvärld men det är ett ställe där jag gärna skulle komma ihåg efteråt. Kanske jag längtar för mycket? Är jag inte beredd att komma ihåg? De sista veckorna är det en känsla av att Dan har dragit sig tillbaka. Känner inte hans närvaro lika starkt. Ibland så frågar jag högt: -Var är du? hos barnen? på Volvo eller på någon kurs hahaha. Han känns inte borta bara som han dragit sig undan, för att jag liksom skall förstå att jag kan själv. Låter säkert hur flummigt som helst och man skulle kanske fundera på hur det står till i mitt huvud? Dan kommer aldrig att lämna mig helt, Han älskade mig och barnen och sitt liv. Han kommer alltid att "titta in" och kolla läget då och då. Det är något jag är helt säker på. Därför jag vill tro att det finns ett liv efter detta och att jag mår bra av den tanken. Tror inte att andevärlden är det minsta lik det liv vi lever här. Det är nog mer som en existens, energi som finns, som är tillfreds med allt och där sorg och elände inte finns. Utan gemenskap och stillhet. Idag har min äldste son namnsdag och jag skall vara barnvakt en liten stund då han skall delta i ett zoommöte i en av styrelserna han sitter med i. Nu skickade han bilder på att han bakat!!! tre mjukkakor hahaha. Så lik mig....bakar oftast flera kakor när jag väl gör något. Men tror inte att han är intresserad av att vara i köket för mat eller bak. Dottern är heller inte ett dugg intresserad av matlagning, utan där är det hennes make som står för matlagningen. Min andra son är väldigt intresserad av matlagning och gör de mest spännande maträtter jag någonsin sett och han hämtar oftast recept på nätet. Igår skickade han en bild på baskisk cheesecake!! Lite suffleliknande, såg den ut och väldigt hög och fluffig. Åh nej.....konstaterade just att det slutat snöa....men så började skiten om igen. Förbannat, för nu börjar det bli dax att gå ut och skotta. Men först skall jag dricka lite kaffe och bara slöa en stund till. Lev väl

Skall strax fara till jobbet och har varit ute med Märta. Jobbar en kort tur idag och känner mig lite tyngd av saknad. Saknad efter det som var och känslan av att inte vara ensam. Jag fixar att vara själv och kan uppskatta ensamtid precis som de flesta. Men ensam utan själgemenskap är betydligt svårare. I vardagen tänker man inte på det, att dela kanske de mest obetydliga saker och händelser med. At komma in och säga att - Jisses så kallt det är ute. -Kan du köpa mjölk efter jobbet.- Tycker du att vi ska köpa en ny matta i köket? Kan du klia mig på ryggen,precis under BH bandet? Någon som får mig att skratta....och kanske t om irriterad. Dan fick mig att skratta varje dag, visst skrattar jag fortfarande och med andra. Men i en gemenskap för det två personer närmare. Saknar så förbannat och det kan jag förstå och tänka att det blir bättre. Men att samtidigt veta aldrig mer skapar en tyngd i hjärtat.

Så förvirrad jag blev när jag slog på radion nu på morgonen.....hm ska inte ring så spelar vi, börja nu? Efter några sekunder kom jag på att det inte är Lördag utan Måndag. Man blir lätt förvirrad på vilken dag det är ,när man jobbar oregelbundna tider. Hursom så har det varit en bra helg och det mesta har flutit på bra. I helgen så var det mycket besök från anhöriga, men vi har stränga restriktioner om att de besökande måste vara på den boendes rum och hela tiden ha på sig munskydd. I dagsläget så vet vi inte hur länge restriktionerna skall vara hårda, men jag antar tills sommaren. Så vi gruvar om vi skall ha munskydd i sommarvärmen, även om vi vant oss med dem nu. Det blir varmt och fuktigt under munskydden och en del får t om eksem runt munnen av dem. Satt och funderade lite fram och tillbaka om hur mycket Dan gillade sitt jobb. Kanske inte jobbet utan mer sina kollegor och Volvo som ett eget litet väsen. När vi var på rundvandring isamband med minnesstunden på Volvo, besökte vi Dans kontor och fick se vars han höll hus. Jag gick in på den toalett där han brukade stänga in sig när han ringde. Han ville inte vara lika ömsint och romantisk i telefonen, bland kollegorna hahaha, utan gick in på toaletten och ringde och sa godnatt. De visade oss deras matrum, och sa där brukade Dan sitta. Minns att vi skrattade och sa ja det förstår vi. Det var i ett soffhörn där han kunde lägga upp armen och trumma med fingrarna. Det var då jag kom ihåg det mest irriterande jag visste med Dan!!!! Han var hopplös med sitt trummande med fingrarna. Han gjorde det mest hela tiden,när han satt och såg på tv eller slappade. Alla som kände Dan vet att hans fingra var stenhårda haah och satt man i samma soffa så kunde jag känna vibrationerna från hans trummande, eller höra det. Ibland blev jag helt galen och bara sa högt, väldigt högt - Snääääälllllla sluta. Han hoppade ofta till då han själv var helt omedveten om att han gjorde så. Igår morse när jag var ut med Märta så såg jag spår på vägen och det är alltid spännande att se vem som promenerat förbi. Var lite osäker om det var en räv som genat, men rådjur hade i alla fall knallat förbi och stannat vid postlådorna hahaha. För där var det trampat mer och de kanske trodde att det fanns mat där. Men mitt på vägen var det stora spår, lite bananformade och alltså klövformade. Jag sökte på olika spår och det var en kronhjort som hade gått mitt på vägen. Läste om dem och de lever oftast i flock???men var sjuttsingen var då de andra? Tänk om jag hade orkat då hade jag varit vaken ngn natt och suttit och kikat ut för att se vad som händer. Men det är ju för mörkt och jag för dålig på att hålla mig vaken. Idag har jag en del måsten, slänga skräp, tanka, köpa blomjord och fixa kattsand. Jag har märkt att det är betydligt bökigare att sopsortera nu än när man bor närmare skräpstationer. Jag är ju väldigt duktig på att sortera och sådant kräver plats. Dessutom blir det större samlingar nu än då jag bodde i stan där jag bara kunde ta med mig och slänga när jag var ute med Märta. Jag är ju dessutom ensamstående så då blir det ännu mindre sopor och det blir inte några större mängder i soporna. Desto mer papper, kartong, metall som måste förvaras. Ska försöka ge mig iväg tidigt så jag kommer hem någon gång, Men som vanligt....så blir det först en kopp kaffe till . Lev väl

Idag är det alla hjärtans dag och det är väl en av de finaste importerna vi gjort till Sverige. Sen tycker jag att man kan skita i all köpkonsumtion som brukar dyka upp i samband med denna dag. Tycker att det räcker långt att uppmärksamma dagen och kanske äta eller fika något gott tillsammans. Dan köpte aldrig blommor denna dag utan oftast veckan före. Fick aldrig riktigt kläm på varför, sådär supertydligt. Men han brukade mumla fram något.....typ att han inte ville uppvakta för att man förväntades att göra det. Han var ingen man med med många ord hahahah. Tur att jag överkompenserade med det istället. Idag börjar jag kl 12-21.15 och till fikat tänkte jag att vi kunde kanske göra våfflor. Det blir nog mysigt. Innan jag åker på jobbet bara måste jag dammsuga och ställa bort den sen.....den har nog stått framme här på golvet i 4 dagar!! Jag bara kliver över den hahaaha. En av fördelarna med att bo här och inte få så många besök är att jag kan traska runt i morgonrock hela dagen och stöka ner hur mycket jag vill utan att känna att herregud hur här ser ut hahaha. Jag är fortfarande förvånad över hur nära Hörnefors jag bor?? Tog genvägen jag hörde talas om och den orten ligger ju bara runt udden, skulle jag tro. Så häftigt i det lilla, att det var så nära. Jag räknar fortfarande dagarna till april, för i mitt tänk så börjar vårvintern då. Smaka på det ordet...Vårvinter, hur underbart låter inte det. Brukar komma några bakslag med snöfall och elände. Men då brukar jag tänka att ont ska med ont fördrivas. Ska bli spännande att se hur gården ser ut och rensa och göra rabatter. Skulle behövt vinna lite på lotto, för att jag skulle tro att det skulle behövas för allt jag skulle vilja göra. Ett lass med jord och en massa växter, men det är ju faktiskt löjligt dyrt med växter. Sen behövs det en del virke och målarfärg och en massa rensning i skogen. Där finns det vedhögar och gamla plankhögar och en massa från det fällts träd. Mycket jobb och ingen brådska även om man liksom vill göra allt på en gång. Kommer att bli bra i alla fall och faktiskt kul...hoppas jag. Skall snart gå och ta på mig några brallor och gå ut med Märta. Hon är ju morgontrött, men kissnödig och det brukar gå snabbt ut och sen fort in i igen. Så jag kan gå ut i morgonrocken fladdrandes runt benen och det är så skönt. På sin höjd är det väl fåglar eller ngr rådjur som ser mig. Till nästa år så ska jag införskaffa mig ett fågelbord, tror jag. Kan nog bli trevligt även för kissarna att sitta i fönstret att se på. De är bara ute när jag är hemma, för att jag ska kunna ha lite koll på dem. Hade varit så bra att vinna på lotteriet så hade jag kunnat fixa staket/stängsel runt tomten, för sådant är svindyrt. Men jag måste nog börja köpa lotter först.....vilket jag suger på. Nu skall jag dricka en kopp kaffe till innan jag drar på mig brallor och tar en kissprommis med Märta. Kissarna brukar hänga på de flesta prommisar och vi ser säkert ut som ett liten parad när vi kommer gåendes. Lev väl

Jag tänker att min hjärna har varit med om två olyckor. Den första var när jag blev utbränd 2003 och den andra när Dan dog. Efter min krasch 2003 så har jag periodvis haft svårigheter med textförståelse och att läsa myndighetsbrev. Det är i princip bara sk viktiga papper som är svårt och det är väldigt irriterande, för det är ju inte svårt ett dugg egentligen. Men tror att det beror på att jag jobbade med sådant och det var liksom den världen jag rörde mig i, då jag blev utbränd. Nu tycker jag att det utvidgats till det mesta som är viktigt. Beslut och sådant som man måste komma ihåg och tänka på. Det kan vara att boka tid, för allt ifrån bilrep till vårdcentral. Är som om hjärnan blivit krockskadad och är bucklig. Tankarna når liksom inte fram och jag blir nästan lite förvirrad och ibland t om helt blank i huvudet. Jag blir så frustrerad på mig själv och känner mig så korkad och dum. Har försökt att sätta mig in i anstånd av skatt för bostadsförsäljning och har läst och läst och räknat och räknat. Skrivit upp allt viktigt på ett block. Nu tror jag att jag vet??? Att skatten på min försäljning och deklarationen kan vänta tills det är dags att deklarera. Finns tusen regler att uppfylla och många om och dock och kanske. Ska därför försöka ta mig till skatteverket och prata med en riktig människa. Får göra det någon gång framåt då jag är ledig en fredag-söndag. För att offra en ledig dag och reja runt och in till stan är inte vad jag vill göra. Jag behöver min lediga dag till att vila och göra så lite som möjligt eller åtminstone det jag vill göra. Slutar ofta tidigt och skulle rent kunna fara hem och hämta Märta och göra ärenden. Eller göra det innan jobb och sedan fara hem med Märta och sen in till jobbet. Men där kommer begränsningen in igen. Jag stressar upp mig och blir alldeles spänd i hela kroppen av allt rejande och planerande. Så irriterande och jag blir ibland så ledsen över mina brister. Musik är något som jag har börjat tycka mer om eller på annat sätt. Ibland måste jag bara få gråta och spelar då någon musik som betyder något för mig eller som jag vet att Dan tyckte om. Det är faktiskt inte så ledsamt som det låter utan faktiskt skönt att få lätta på trycket. En ny favorit är låten: Du måste finnas med New Kid och det är många textrader som jag tycker så mycket om. (Du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.) Kan så ofta känna så, men jag varken levde eller lever genom Dan. Jag levde inom Dan, låter kanske helkonstigt. Men i hans kärlek blommade jag och kände mig fri och älskad och bra. Jag visste faktiskt inte att jag och Dan var som en person i sig. Vi var två individer men ändå som en egen enhet. (Vem skulle hjälpa mig att uthärda kraften härute. Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig? Jag är så liten på jorden. Om du inte fanns till, vad skulle jag göra då?) I vår enhet så var jag stark och den styrkan fick jag att vara i vår enhet. Jag hade tilliten, tryggheten och kärlek, vilken gav mig känslan av frihet, självkänsla och glädjen. Han gav mig trygghet som jag aldrig haft förr, som jag aldrig känt varken som barn eller vuxen. Jag vågade vara svag och liten och på samma gång modigare än någonsin. Jag sa flera gånger det sista året vi hade tillsammans. - Hur ska jag klara mig utan dig? Kommer att gå bra sa alltid Dan och jag vilade min oro i de orden. Ibland förstår jag inte att jag har överlevt förlusten av den viktigaste personen i mitt liv. Han gav mig mer än mina föräldrar gjort. Men jag vet att jag gav honom så mycket oxå. Vi var så bra tillsammans, vi hade så roligt och skrattade varenda dag åt och med varandra. Vi var bra på att säga - Älskar dig. Vi var ömsinta och kramiga. Min själ älskade hans själ. Dan var inte något under eller mirakelman utan en människa precis som andra med fel och brister och tillkortakommanden. Men en och en så var vi inget märkvärdigt, men tillsammans och när vi höll om varann så var det ner på cellnivå som jag bara darrade av passion och förälskelse. Jag sa så många gånger - Hur kan jag bli alldeles knäsvag av att se dig, fortfarande efter våra år tillsammans. Vi var lika oense som de flesta om skitsaker, skulle jag tro. Men bråkade princip aldrig, kunde vara sur ett tag. Men sen kompromissade vi och enades, ja t om enades om att vi var oeniga. Jisses vad vi kunde prata och diskutera både stort och smått och Dan som aldrig varit någon pratkvarn kunde min själ och skjorta ha väldigt starka åsikter om allt möjligt och vi var så enade ibland om hur världen var helt galen och en del människor bara skulle likvideras hahhaaha. Var ju spänd på hur det skulle gå i kapellet igår,när jag följde en boende på begravning av frun. Det var inga problem alls för det påminde absolut inget alls om Dans begravning. Så opersonligt och ibland helt vansinnigt i mina öron. Det var samma idiot till präst som var på minnesstunden på Dans jobb. Han som jag hade lust att kasta ut!!! Är så glad över att Dan ville ha en borgelig begravning och att den blev mer han än den svenska kristenheten som styrde. Jag funderar starkt på att gå ur den svenska kyrkan!!! den enda anledningen just nu varför jag inte gör det är att de gör mycket gott i samhället för skattepengarna. Så mycket för barn och ungdomar och det viktiga diakoniarbetet. Det är självaste gudsfruktandet och det tunga och det förmanande som jag ogillar så starkt, i vår lutheranska kristenhet. För mig är gudstro fin, omfamnande, tröstande och förlåtande och har inget gemensamt med vad den prästen igår förmedlade. Är ledig idag och skall försöka hitta till Hörnefors?? Fick ett genvägstips av goa vänner och nu ska jag prova och se om jag fixar det hahaha. Måste införskaffa mer mjölk för utan mjölk i kaffet kan det mesta gå fel. Lev väl.

Idag på morgonen kändes det kallare än igår kväll då det var nästan 23 grader ute. Katterna är ute och springer omkring och leker. Men jag skulle tro att de snart kommer in. Är lite spänd då jag skall följa en boende på begravning i Röbäcks kapell idag. Vet inte riktigt varför, men jag är väl lite orolig över att jag ska börja tokgråta. Men då får det väl bli så då,försöker jag tänka. Jag kände ju personen och har vårdat henne så ,hon är ju inte okänd. Tänker på hennes man som jag skall följa, de har varit tillsammans längre än jag är gammal!! I förrgår natt så vet jag att jag drömde en dröm där Dan var med?? Men minns inte ett jota mer än att jag drömt en dröm. Varför minns jag inte? Brukar ju komma ihåg det mesta av mina drömmar. Läste någonstans att om man inte är redo så kommer inte en saknad person "att synas" i drömmarna. Kanske jag vill för mycket? Skulle vara så fint att få drömma om honom och oss. Jag skulle bli så glad om jag fick drömma att jag fick hålla om honom, eller åtminstone se honom. Men förr eller senare händer det förhoppningsvis. Nu kom Siv in,så nu är det storkisse som är kvar ute. Jisses så kalla tassar hon har. Hon sprang direkt och la sig vid min hals. Fina goa Sivan Jag räknar fortfarande ner dagar till april. Jag är mycket medveten om att snön är djup fortfarande och att det kommer att snöa flera gånger i april. Men där kommer talesättet:Ont ska med ont fördrivas. För två år sedan låg snön kvar länge och sen på nästan en vecka så var den puts väck. Tycker fortfarande att det är en märklig känsla att tänka på att det här är kanske mitt fortsatta liv. Har liksom alltid tänkt en gemenskap och ett liv med Dan. Nu smärtar den tanken inte längre dom den gjort tidigare. Nu är det mer.... Ja lite märkligt, och jag har nog inte varit ensam så här länge sedan nedre tonåren. Jag känner mig ibland så vardags ensam,om det går att förstå det uttrycket. Jag längtar efter uppleva i princip vad som helst,med en annan människa. Som jag kan dela med någon, om det så bara att se nyheterna med hahaa. Har en inbokad middag med vänner och jag ser så mycket fram emot det. Saknar mina goa "tjejer"ingen kan få mig att skratta som de/ni kan. Snart..snart kan vi höja våra glas och bara få ses. Lev väl

Idag är det onsdag och jag har kommit hem från jobbet och gått en promenad med Märta. Så fin dag och 10 grader och solen värmer lite lite grann. Igår var första gången jag kunde känna lite värme från solen och hjärtat hoppade till av lycka. Har bytt tur och jobbat imorgon istället för fredag. Ska följa en boende på begravning... Ja det blev så i alla fall. En fördel med det är att då blir det bara lördag och söndag jag ska jobba,blir ju en korthelg Idag fyller lilla E, 3 år och jag ska snart ringa och gratta mitt älskade lilltroll. De bor ju ända borta i Göteborg och vi träffades ju inte så ofta. Fast det är ju väldigt långt mellan gångerna jag träffar alla de andra barnen oxå. Tog en bild på mina älskade knoppar i köket. Tog samma luckor och samma knoppar som vi hade på Röbäck. De är enkla vita luckor och när solen lyser in så gnistrar knopparna. Så fint. Imorse när jag åkte in på jobbet var der mörkt och ett litet rådjur skuttade fram efter vägen. De är inte stora och så magra ben att jag skulle tro att de sjunker ner i snön något förfärligt och att det blir jobbigt att ta sig fram för dem. På radion spelade de Tomas di Levas låt: Vem ska jag tro på. En låt som är väldigt trallvänlig och jag sa högt i bilen OK Dan är du med nu? Nu sjunger vi. Sen började jag skratta för det skulle han inte gjort...di Leva var inte en favorit för honom. Vi hade ganska olik musiksmak och jag föredrog radion. Sen så spelade han så högt att man hörde musiken i bilen innan man hörde motorljudet när han kom körandes. Jag gillar,opera,dansband,ballader,schlager och manliga sångare. Han gillade rock, country och gamla låtar och gillade många kvinnliga sångerskor. Han kunde spela samma skiva om och om igen och jag ledsnade efter en lyssning. En sak gör mig lite ledsen...jag håller på att glömma hur han luktade! Älskade hans doft och kunde riktigt känna hur varenda cell i kroppen hoppade till när jag snusade på honom. Nu kan jag bara komma ihåg att jag älskade det och vetskapen om att jag blev alldeles varm av kärlek. Så sorgligt på något vis. Jag är så rädd ibland att jag skall glömma honom! Men det är klart att jag inte kommer att göra det,även om mycket kommer att blekna. Just nu känns det konstigt om jag en dag skulle upptäcka att jag inte älskar honom längre! Saknaden är hanterbar för det mesta och gärna något som får försvinna. Nu skall jag dricka en kopp kaffe innan jag ringer Göteborgs gänget och säger grattis till farmors lilla snuttegumma Lev väl

Har märkt att jag och många med mig, har fått funderingar på hur denna pandemi påverkar och kommer att påverka livet sen..... Ja först måste jag säga att jag stannar på ordet sen? När kommer det att bli? i augusti? nästa år? eller aldrig? Ruskig tanke och det skrämmer mig att inte veta eller få en tidsram. Men jag tror att det kommer att påverka oss länge att ha levat i dessa pandemiår. Tror fler kommer att jobba hemma, tror att det finns bra effekter och att många har börjat fundera på sin konsumtion. Man behöver inte allt som man trodde sig behöva för att leva. Jag själv har inte köpt annat i klädväg som jag verkligen behöver. En tröja, strumpor, tjocksockar och ett par rejäla varma skor. Jag kunde nog köpa ett plagg i månaden förr, bara för att jag ville och tyckte plagget var fint. Tror vi lägger ner mer pengar på mat och renoveringar nu för tiden. Jag har det ganska bra om man jämför med de som jobbar hemifrån och som liksom aldrig kommer ut. Jag får fara på ett jobb och träffa människor och där jag känner mig trygg från eventuell smitta och behöver sällan känna mig ensam och utan ögonkontakt med andra människor. I mitt fall så blir ögonkontakten ännu mer betydande då vi arbetar med mask hela dagarna. Just nu i min situation så känner jag mer en ensamhet som beror på att jag blivit änka. En situation som jag liksom måste vänja mig med och liksom ta in i hela kroppen och knoppen. Den har nog inte ett dugg att göra med, att vi lever i en pandemi . Har faktiskt tänkt att denna isolering och pandemi har hjälpt mig framåt under det första året. Jag har liksom inte kunna ducka för att jag är ensam och kunnat gömma min sorg i sällskap med andra människor eller festligheter. Det blev skarpt läge på en gång och jag upplevde nästan isoleringen och ensamheten som ganska skön eller åtminstone opåverkad av den. Men nu längtar jag efter att umgås med andra och känner mig svältfödd på att få finnas i sociala sammanhang. Har fått uppfattningen att vaccinationen har dragit ut lite på tiden och att sen....har flyttat fram några veckor. En skitjobbig tanke, eller hur? Efter min spruta 2 så känner jag att det blev mer påverkan. Har känt mig hängig och trött och tom lite småont i halsen och kroppen. Tydligen så sätter kroppen igång efter spruta 2 och liksom "brottas" med vaccinet. Tar upp emot en vecka att bli som vanligt, efter vad jag förstått. Skulle ha varit och tagit en biopsi imorgon på mitt utslag, men har lämnat återbud då jag har andra saker planerat och att stressa mår jag inte bra av. Har fortfarande begränsad ork och försöker begränsa mina åtaganden. Det är inget nytt utan är en effekt från min tid som utbränd. Att göra flera saker på en dag, det ställer ofta till oreda i hela mig. Skitfånigt egentligen för det är ju inga märkvärdiga saker. Men om jag jobbar och sen måste fara och handla och sen fara på banken eller tandläkaren då blir det ofta en sak för mycket. Så knäppt och irriterande, att jag blir galen på mig själv ibland. Imorgon ska jag vara barnvakt och hämta matkassar åt både mig själv och S:s familj, leverera den och sen fara och jobba. Ja ni hör ju själv? inget märkvärdigt alls, men att få in ett besök på vdc och provtagning blev för stressigt!!! Men det har nog oxå ngt med att göra att jag inte känner ngn oro över mitt utslag, som dessutom nu bleknar för varje dag. Idag skall jag måla fjärde och avslutande varvet i taket, i köksdelen och hallen. Tror inte färgen räcker till stora rummet, så där stannar jag. Eller jag vet att det inte räcker då det behövs 4 varv och jag har en tredjedel kvar i burken, just nu. Sen tror jag att jag ska baka en kaka, med apelsin och choklad. Middagen är redan klar då det blir rester från igår. Om jag sen ids så ska jag nog ta en lite längre prommis med Märta. Det beror på om det håller i sig detta väder och inte börjar blåsa. Avskyr blåst!!! och nu har jag flyttat till kusten där det nästan alltid blåser hahhaah. Men som sagt blåser det och är kallt så avskyr jag det i varenda cell i kroppen. Minns att vår andra voffsing Lukas älskade all form av blåst även i regn. Han var som lyckligast när vinden slet i pälsen och i snöstorm njöt han. Tack gode gud för att Märta inte alls är lika förtjust i det, utan tvärtom vid regnblåst. Nu ligger alla djuren runt mig och sover och trängs på fönsterbrädan. Har ett element därunder och det är tydligen den mysigaste platsen att sova och vara på. Nu skall jag ta en kopp kaffe till och kanske börja med målning....eller så sätter jag mig först en stund med broderiet. Tror det blir det senare.....

Idag är det min mammas födelsedag <3. Det är sex år sedan hon gick bort, och idag skall jag fika lite och tänka på henne lite extra. Min mamma var inte kanske den bästa mamman, men hon var i alla fall mamma och jag tror hon gjorde det hon kunde. Idag så har jag bara ömhet i mitt hjärta när jag tänker på henne. Men det är dessutom min fd svärfars födelsedag, en person som stod mig väldigt nära och som blev en stor förlust för mig. Han var nog inte så duktig på att visa känslor och var en man för sin tid. Men mot mig och barnen så var han så innerligt snäll och omtänksam. Han avgudade barnen och jag fick hänga med på det nästan som jesus moder Maria. Jag hade ju fött dem hahaah. Så jag saknade honom och min barn förlorade en person som alltid skulle ha funnits där för dem. Var och åt middag hos S igår och det var så mysigt och trivsamt. Hon hade gjort god mat och en fantastiskt god efterrätt. Jag är vaccinerad och de har haft covid så jag tyckte det kunde vara okey. Så härligt att få vara sådär med andra och äta tillsammans, så härligt och jag hade en skön känsla i magen när jag kom hem. Dans yngsta som med familj har nu fått covid och deras "smittkälla" är tydligen deras lillflicka, som antagligen fått med sig något från förskolan. Nu är jag glad att jag aldrig besökte dem och uppvaktade sonhustrun förra helgen!!!, då lillan blev sjuk i sista stund. Nu hoppas jag vid gud att S:s mamma klarar sig från covid!!! och alla andra eventuella gäster de hade. Men jag tror inte de hade så många gäster eftersom det är i konstiga och speciella tider vi lever i. Idag skall jag nog måla lite....och kanske ta en tupplur och äta en semla och bara slappa så gott jag kan. Känner i kroppen att jag nog har en liten reaktion efter sista vaccinationssprutan. Inte så att jag är sjuk, utan mer småhängig. När jag var ute med Märta och morgonljuset började komma och jag kunde se ner mot viken och tänkte att det skall bli trevligt att se hur här ser ut i vår och sommar, så fick jag den där klumpen i hjärtat. Klumpen av att Dan skulle ha tyckt om att vara här. Stugan älskade han och skulle inte kunna ersätta den. Men vi pratade faktiskt om ( var nog mest jag hahah) att jag ville flytta för att det skulle kännas konstigt att vara kvar på Röbäck själv. Det hade jag bitvis förträngt och glömt och det gör att jag förstår känslan jag hade i lägenheten på Röbäck ännu mer. Jag vet att jag var så sugen på köpa ett liten stuga som sonen renoverade för försäljning. Trots att jag skulle få ett bra pris så fick Dan mig att förstå att jag inte skulle klara mig så bra ekonomiskt och få ett stor lån. Dessutom var jag ju arbetslös då och han sa att jag skulle avvakta. Bo kvar och senare kanske flytta till stugan och då kändes det bra med det beslutet. Hursom så skulle han varit här med mig så skulle det vara så välskottat och han hade grejat på hela dagarna. Vid det här laget så hade han nog gjort sig bekant med de flesta kringboende oxå hahaha. Han var definitivt inte blyg som jag faktiskt är. Var någon ute på gården så gick han bara dit och hälsade hahaha. Han hade nog skottat upp små gångar på gården åt djuren oxå och tillbringat mycket tid ute i förrådet bland allt skrot som finns där. Planerat hur han skulle fixa staket och bron och allt annat som bör/måste fixas. Kort och gott han skulle ha trivts här. Om han som jag vill tro är här hos mig. Så kan jag nästan inbilla mig att han inte sitter så mycket med mig utan far runt här och kollar lite i taket och golvet och konstruktioner och gud vet allt. Kanske därför som jag oftare känner hans närvaro i bilen hahha. Han var direkt hopplös med att sitta och studera omgivningen och hur saker var byggt eller satt fast och det var hopplöst att fånga hans blick om vi var ute och åt tillsammans. Hans satt mest och kikade sig runt. Lyssnar på Ring så spelar vi och ska snart dricka ytterligare en kopp kaffe. Rensa kattlådan och vattna blommor och sätta igång en maskin tvätt. Så jädrarns härligt att bara slappa runt och det är ännu härligare att jag faktiskt känner så. Kram

Nu är jag vaccinerad och klar för drabbning. Nä skämt åsido så känns det bra att ha blivit helt klar med covidvaccinationen. Idag var det i den lokala tidningen ett reportage från "min" avdelning och en av de boende. Lämnade Märta hos dottern i morse så jag kunde handla efter jobbet med gott samvete. Behövde fler penslar oxå, men ingen målning idag för det gör lite ont i armen. Det känns ungefär som om man har tränat kulstötning och lite ont att lyfta armen. Man kan oxå bli lite tröttare ett dygn och jag vet inte om jag inbillar mig, men jag är i alla fall slö. Imorgon har jag oxå kort dag och sen ledig i två!! härliga dagar. På måndag så skall jag in till vårdcentralen för att ta ett biopsiprov på mitt utslag på kroppen och sen barnvakt åt lille J och sen på jobbet. Full fart med andra ord och då får nog Märta hänga på och jobba med mig. Hon kalas tioprocentarn på jobbet, med tanke på att hennes jobb är av de ringa slaget hahaah Hoppas att katterna satt mycket i fönstret idag för idag när jag kom hem så var det rådjursspår nästan in på bron. Hade varit roligt att veta om de såg den, för det var bara spår från en. Men en räv eller något annat har knallat omkring här på morgonsidan, för spåren var färska härefter vägen. Känns så mysigt att bo härute och komma närmare naturen, även om jag inte är någon som gillar att ströva omkring i skogen, så uppskattar jag det oerhört mycket på avstånd. Idag när jag körde ut till yttersjö och körde efter slätten och tittade ut över byggnationerna så satt jag och pratade högt till Dan. -Har du sett vad de bygger? Nä jag tror inte du varit här , jag tror att du är och tomtar runt på volvo. Låter kanske helknasigt att sitta och prata högt ut i luften sådär och samtala med någon som inte ens finns!!?? Men jag kan ibland låtsas/känna hans närvaro i bilen och det är ganska mysigt och jag känner mig mindre ensam om jag har någon att prata med. Ja jag säger med och inte till, för jag vet ju oftast vad han skulle ha svarat och sagt, Ikväll är det sorgegrupp via zoom och jag tror att det är det sista. Det känns helt okey för någon gång så måste ju allt ta slut. Vill inte sitta i en grupp månad efter en månad och som en del gör år efter år och aldrig sluta sörja. Man ska inte vara rädd för sorg, men jag tror inte det är helt hälsosamt att liksom flytta ihop med den och leva sitt liv i sorg. Kanske som ett glas vin som kan vara både gott och avslappnande och trevligt, men för många glas och varje dag är ju inte bra. Igår så gick jag även ur facebookgruppen Vimil och det kändes väldigt stort för mig. De har varit en livlina och hjälpte mig oerhört mycket, men nu känns det som om det är klart för min del. Jag vill liksom omfamna livet och inte omfamnas av sorgen. Jag vill inte längre läsa om sorg och tårar och smärta, det ger mig bara en klump i magen. Jag saknar Dan så det gör ont ibland ,men jag orkar och vill inte leva i skuggan av sorgen. Jag vill läka och leva och minnas det jag vill och det som känns bra. Jag har inte kommit ur hela processen än men jag har i alla fall kommit långt...Men herregud kom just på något när jag sitter här och skriver????!!!!! När jag var hos mediumet i höstas, så sa ju Dan att jag skulle lyssna på mig själv och bara tänka på mig själv i tre månader sedan skulle det vända......Herregud när jag kom hem från den resan så lyssnade jag ju!! och bestämde mig snabbt för att sälja och flytta fastän det var helknasigt. Jag undvek att göra annat än att ta mig igenom december och det var ingen dans på rosor. Jag tänkte hela tiden på att inte göra mer än nödvändigt och det jag absolut ville. La mig skittidigt på kvällarna och sov mycket. I princip direkt efter årsdagen för Dans död så kändes det som om det vände eller som om jag kunde andas på ett annat sätt. Han sa genom mediumet att jag var nästan över kanten på sorgevågen men att jag måste vara snäll med mig själv och spara energi så jag kom över på andra sidan och kunde börja hitta fast mark. Visst har jag fast mark nu under fötterna och känslan av att inte ha det önskar jag ingen. Det är en hemsk och otäck känsla och jag kan minns jag hur det kändes...huvvaligen. Jag måste bara stå ut ett par månader till, då jag hoppas att vårsolen kommer att få mig att må ännu bättre. Ni skulle se och höra hur jag skämt bort och låter Märta göra!!! Hon ligger just nu på köksbordet med benen åt olika håll och snarkar. Heltokigt att låta henne göra så men hon tycker om att ligga och titta ut och se om det kommer någon efter vägen. Men orken tog nog slut efter att ha lekt med mopsen Ruth hela förmiddagen så då blev det en tupplur istället. Katterna är ute och jag sitter här i soffan och det börjar skymma ute. Ska kanske börja fundera på vad jag sa äta till middag, men först bara sitta och filosofera en stund. kram

Hörde den låten med Tomas Ledin i bilen och tårarna sprutade. Precis så kände jag för Dan, jag var helt galen i honom. Det var så många orsaker till det, förutom att vi hade så kul ihop och att han gillade att göra allt för mig. Men faktum är att han fick mig att tycka om mig själv, att han visade hur mycket jag behövde och ville ha fysisk kontakt. Det visste jag inte utan faktiskt nästan undvek fysisk kontakt. Var ganska svulten på det, utan att jag visste om det. Det märkliga som kanske andra tycker är att min sexuella lust avtog och i princip försvann. Jag "älskade" den friheten att bara få vara och inte känna press till sex. Vi hade en fantastiskt sexliv och det var så bra som man bara kunde önska, Passion, lekfullhet och åtrå hade vi tills det bara försvann för mig. Märkligt var det, med tanke på hur mycket fysisk kontakt vi hade, såå hade vi väldigt sällan sex. Men mycket kramar,närhet, kyssar och närhet. Dan var väl inte så nöjd med min bristande sexlust men gjorde allt för att förstå mig. Att leva resten av mitt liv utan sex är inga problem men utan närhet känns det tungt. När jag växte upp så fanns det inget ömhet eller närhet i min familj och för mig så var det väldigt sammankopplat till sex. När jag var yngre var jag nog rätt promiskuös och det var långt senare jag förstod hur mycket jag längtade efter att bli älskad. Jag kunde nästan känna äckel när jag tänkte på sex, de sista åren. Ibland var det som om jag inte ville blanda ihop sex med mina känslor för Dan. Min kärlek var ren och skär och jag hade åtrå för hans person. Men åtrån var inte av sexuell karaktär. Jag kände mig fri och ju mindre sex vi hade desto mer fysiska blev vi. Vi höll varandra i hand eller höll våra händer på varann så ofta vi bara kunde. Dan fick mig att betrakta omvärlden med nya glasögon och lära känna mig själv och tänka i nya banor. Han gav mig hela tiden frihet att vara mig själv och han älskade att få vara den "beskyddade " mig. Han hade stora behov av att ta hand om någon tror jag och känna sig viktig och betydelsefull. Vet att han sa att jag fick honom att leva och att våga. Precis som jag men ändå tvärtom på något vis. Vad gjorde han som ingen annan gjort? Dan var inte bättre eller sämre än någon annan och inte någon perfekt människa. Han fick mig att känna mig trygg och liten. Låter kanske inte klokt??? men jag har pga av mitt sätt att vara, oftast behandlats som om jag kan allt själv utan hjälp. Det kan ju oxå visserligen, nästan....ahahah. Men han ville alltid ta ngn extra påse eller bära och fixa allt. Han sa- Men lilla gumman inte skall väl du bära det där......Lilla gumman sätt dig och vila. Lilla du vad du sliter, lilla du det där gör jag. Att känna sig skör och liten var helt underbart och jag vet ingen som har varit så ömsint mot mig som Dan var. Jag som alltid varit kaxig och dominant och hundra procent, kan själv. Fick nu känna hur fint och skönt det var att inte behöva vara den som kunde allt och att jag var inte längre ensam. Kunde känna mig så ensam innan jag träffade Dan, även om jag stod mitt bland vänner. Han stod kvar när jag visade mina sämsta sidor, han ville veta hur jag mådde och bekräftade mig. Så det är väl inte så konstigt att jag var helt galen i honom. Jag är fortfarande helt galen av kärlek till honom och jag gillar den känslan. Det får mig att känna mig mindre ensam och jag påminns om att jag varit älskad precis för den jag är. Jag är värd något, jag är okey, jag har rätt till min plats. Jag har varit älskad och det tar alla priser. " Helt galen av kärlek till dig I ditt himmelska leende, i ditt skratt."

Så länge sedan är det, som mitt liv rasade ihop som ett korthus. Tårar har fallit under morgonen. Tårar av saknad av det livet. Jag saknar precis allt, som vi hade. Även det som vi inte kunde enas om eller som irriterade som en sten i skon. Ska inte gnälla egentligen för vi bråkade i princip aldrig, utan vi tjafsa precis som de flesta. Om att Dan tyckte jag var värdelös på att vika kartonger så de tog mindre plats, att jag stökade till i kylskåpet när jag packade in matvaror, att han smulade så förbannat och att han aldrig kunde se sig för utan så ofta snubblade på djuren. Tror jag kan räkna på mina fem fingrar de gånger vi inte tog varandras hand och sa godnatt. Men tårarna gör inte ont, utan det finns även så mycket fint att minnas så de rinner bara stilla. Det är så märkligt men när minnet kommer tillbaka till ett år sedan så reagerar jag på samma sätt som om jag stod framför ett stup. Jag drar nästan åt mig andan och jag kan förnimma smärtan, overkligheten, den tappade tron på precis allt. På religionen, världen ,livet ja precis allt. Jag ville så gärna tro på något, vad som helst som kunde ge mig hopp om att jag kunde leva i frånvaron av allt jag visste och kände till. Vet inte hur många gånger jag gav upp och la mig ner och bara ville gömma mig. Men på ngt sätt så fördes jag tillbaka av Märta och kisse och kärleken som jag hade haft .Då visste jag inte att jag skulle överleva minut för minut. Rökte minst 2 paket cigaretter , varje dag!! Jag ville bedöva mig, det gjorde så ont och kändes så mörkt att det fanns inte plats för ljus. Alkohol ökade bara på ångesten och smärtan gjorde så fysiskt ont. Jag kunde nypa mig i armen hårt bara för att den smärtan skulle ta över den andra smärtan. Sov i kläderna länge då jag inte kunde komma över att tanken på att gå och lägga mig utan Dan var fruktansvärd. Det kändes bättre med kläderna på, för då kunde jag intala mig själv att jag bara vilade. Idag är jag så tacksam över den kärlek jag känner....ja jag älskar honom lika mycket idag och jag jag säger ofta - Jag älskar dig Dan Granström. Finns ingen sorg i, det bara värme och leende. Börjar känna mig redo i att lämna facebookgruppen Vimil, Gruppen som gett mig så mycket kärlek ,förståelse och gemenskap. Men jag märker att jag har kommit långt på min väg, längre än många andra som förlorat sin käresta. Jag varken vill eller mår bra av att läsa om bakslag på bakslag som många av mina "vänner " där skriver om. I ärlighetens namn kan jag t om bli irriterad då de har så mycket mer att glädjas åt än vad jag tycks ha. Lite futtigt och taskigt av mig då jag inte kan jämföra på det sättet. Det är "tätare" med medlemmar söderut och de kan träffas på ett het annat sätt än vad jag kunnat. Att träffa någon som förstår utan förklaringar är så skönt och tryggt och man behöver varken få eller ge tröst, man bara vet. Men den största orsaken är att jag vill inte leva i sorgens skugga. Att år efter år inte leva, bara överleva. Dan skulle vara förtvivlad om han såg att jag bara var i sorg. Han ville att jag skulle må bra, vara tilfreds, må gott. Hans kärlek, vår kärlek för mig framåt....mot...till livet. Jag tror jag kan se det framför mig. Jag har säkert flera ledsna dagar och smärta och sorgsenhet i mig och kvar. Men jag blir glad när solen tittar fram, jag kan känna en strimma hopp. Jag kan känna kärlek och se framemot att få träffa alla goa vänner. Jag längtar efter att leva, att skratta så jag kiknar. Jag vill inte dö innan jag levt igen. Jag vill resa till Italien eller till London eller vars som helst. Jag vill åka på charterresa, bada i pool och sova. Jag vill slappa i en solstol och bada var femte minut. Jag vill se balett eller en opera och besöka en historisk plats. Jag vill göra det för mig och för Dan och för att känna hopp och glädje och tro. Men nu börjar jag med en till kopp kaffe och sen kanske en liten tupplur efter långprommisen med Märta. Eller så lång blir den nog inte för det är kallt. Får räcka med en kortis .men att hon får springa lös som en toka, det blir bra.

Hemkommen från jobbet och har börjat, måla taket igen haahah. Är på varv 2 med täckfärgen och sen är det bara att kämpa på med färdigfärg. När man jobbat helg och även jobbar på måndagen så är man ganska slut i kroppen och framförallt i knoppen. Så det ska bli skönt med ledig dag imorgon och då kanske bli klar med andra varvet i taket även i den lilla lilla hallen. Ikväll så är M med i Fråga doktorn och jag har fått se inslaget. Inte så långt men ändå trevligt tycker jag som naturligtvis inte kan vara annat än stolt mamma. Att ha en dotter som törs visa sig framför kameran!!! inte något som hon ärvt av mig i alla fall. En av de boende på jobbet skall på begravning och det är i Röbäcks kapell. Tack gode gud så är jag ledig den dagen för jag hade inte velat följa med. Hade säkert gråtit mest av alla, bara för att jag säkert skulle ha tänkt på Dans begravning. Men om ingen kan följa med så kommer jag nog ändå att ta på mig uppdraget, bara för att ge den boende möjlighet till att ta adjö. Det är en vacker dag idag och Märta hittade massa trevliga djurspår som hon borrade ner hela huvudet i. Jäsickens så snabbt hon kan springa, hon far som en raket efter vägen, med lite avstickare hit och dit ut i djupsnön. Blir alldeles varm i bröstet när jag ser djuren skutta runt, när vi är ute och då slår det mig att jag faktiskt bor här nu??!! Låter kanske konstigt men, har ju faktiskt bara bott här i 2,5 månad. Att de mår bra känns så viktigt och det gör att det känns rätt att ge dem den här möjligheten till frihet. Det enda som är negativt är att jag måste planera det mesta och ligga före i tanken. Jobbar oftast korta turer och då kan Märta vara själv, men så fort jag har ett ärende så blir det på gränsen för länge och det vill jag inte. Skulle behövt fara in på banken,skattekontoret, handla, köpa broderigarn och några födelsedagspresenter. Att offra en ledig dag är det sämsta och därför måste jag planera allt sådant. Fixa hundvakt och lämna henne innan jobbet och försöka göra det mesta ärendena efter jobbet ,hämta Märta och sen hem. Låter inte så märkvärdigt, men kräver att jag har ork och lust. Kanske jag är lite fjollig när det kommer till Märta, och hennes välbehag, Men hon är så viktig för mig och jag är viktig för henne. Vi liksom bryr oss om varandra, på något sätt som en del skulle tycka är fånigt. Nu har Siv parkerat sig under hakan och ligger här och kurrar. Hon är så go och närhetssökande, men oxå ett litet yrväder och otyg. Men hörni? fatta att det är februari!!! underbart på många sätt. Vi kommer närmare hoppet om att det kommer att bli bra. Att vi kan träffas,kramas och umgås. Att vi kommer att kunna vara ute utan täckjacka!! Hela mitt väsen längtar efter doften av allt utomhus, som inte luktar snö hahaha. Två futtiga månader kvar tills påsk, sen börjar det minsann spritta på och börja smälta. Nu är min "rast" över och jag skall ta tag i målningen igen, fast först en kopp kaffe till. En bra dag idag