myma.blogg.se

Hade aldrig tillfälle att skriva igår och det känns som det varit full rulle sedan fredagsmorse. Är faktiskt jättetrött, men har bara sovit ngn timme inatt. Var lite spänd att återkomma till våra vänners stuga,men det var jättefin eftermiddag och kväll och det kändes skönt att det inte blev jättejobbigt. Efter jag vaknat och ätit rullade jag iväg till Kroksjö för nu skulle det skrapas och målas. Vi jobbade på jättebra och det var trevligt och jättetur med vädret. När jag stod där och skrapade som mest så tänkte jag att Dan skulle ha varit överlycklig att träffa barnen och jobba tillsammans. Kom ngn liten tår men det var mer som en kärleksvåg av saknad. Kom hem sent och ingen kisse!!! Var uppe och sökte till klockan 2 inatt. Ställde klockan och sprang runt och lockade, var så orolig att jag mådde lite illa. Men nu på morgonen halv nio hittade jag honom,nere på standen. Han var helt obrydd!! Följde mig inte tillbaka utan fick bära hem honom. Så jag är trött och åka ner till kroksjö varken orkar eller vill jag och lämna honom en dag till. Lite trist då det säkert skulle varit lika trevligt. Men det finns säkert mer jobb att hjälpa till med. Har så många saker och ting att fundera och smälta. Var på arbetsintervju på fredagen och jag fick jobbet!!!!!!! Shit och hjälp. Börjar på onsdag med inskolning och det är jätteläskigt. Men en stor sten av oro har även fallit från mina axlar. Nu har jag försörjning och behöver inte vända mig sömnlös i sängen för det. Men jag är rädd och orolig och spänd för min själv. Känner mig så osäker och lite ängslig, en känsla som inte jag är van med. I och för sig så har jag känt det sen Dan dog,men nu har det kommit in det perspektivet på om jag är redo,kan jag lära mig, kommer jag att misslyckas. Tänk om jag börjar tokgrina!! Förr var jag aldrig fundersam om jag inte kunde allt?? Det var kanske kaxigt,men aldrig haft dåligt självförtroende. Självkänslan har väl sviktar,men det kan nog många med mig känna ibland. Sen kommer Nä det att vara ovant att bo hos dottern med familj. Älskar dem men konstigt att inte ha en egen plats. Men det är ju bara en månad och när jag är ledig kommer jag att vilja fara till stugan.. Nu hoppas jag bara att det inte är heltid!!! Vill hellre jobba 75% men det lät dom om de villa ha mig på heltid....shit...shit...hjälp. så jag har så mycket i huvudet nu och känner mig väldigt uppvarvad och spänd. Till Dan: Godmorgon älskling, hjälp mig snälla hjälp mig!!! Finns i min närhet,vaka över mig. Håll om min även om jag inte känner dig, så känns det så rogivande att låtsas att du gör det. Saknar dig så mycket. Såg du att jag tvätta bilen? Fick inte bort asfaltshinnan och hittade inget sådant medel, i förrådet. Jag kämpar med att hålla modet uppe. Men klarar det inte utan att tänka att du hör mig och finns här intill. Älsakr dig till månen och tillbaka.

Nu är det fredag och ingen helgångest. Har ju tyckt så illa om helger,då jag upplevde dem som mer sorgtyngda än vardagarna. Men varken förra helgen eller denna har jag mer än reflekterat över skillnaden. Prata med dottern igår och var så fascinerad över att kisse har koll på klockan! Han väcker mig tio i sex eller prick sex varje morgon! Men idag ....så väckte han mig tio i fem!!! Tyckte det kändes tidigt så jag drog täcket över huvudet så han inte kommer åt att bita mig i näsan. Dåsade bort igen...men då kryper den lilla pälsbollen in under täcket och biter mig i rumpan!!! Kunde inte låta bli att skratta och då var det kört att somna om. Märta var inte pigg på att stiga upp, men gick upp ur sängen och la sig i fåtöljen. Hör nu att hon snusar högt och småsnarkar lite. Idag är det lite pirrigt av olika anledningar. Jag ska på arbetsintervju inom äldreomsorgen. Närmare 38 år sedan jag var där sist!!! Skulle vara så skönt om jag fick jobb,för att slippa försörjningsoron. Men är samtidigt lite orolig om jag är redo, att vistas därute i världen. Sen är det ju ovisst om Märta och kisse. Kommer troligtvis att bo i kappsäck ngr veckor hos dottern. Men det är ju bara för en kort tid. Sen ska jag till ngr goa vänners stuga. Det känns jättehärligt att få vara med dem. Men främst är det för att känna på känslan att vara där. Finns så många väldigt "stora" känslor förknippade med deras stuga. Jag behöver få vara där och känna på känslan och antagligen kommer tårarna trilla hela vägen dit. Jag har den senaste veckan känt ett litet hopp om att jag ska fixa detta. Jag är medveten om att jag kommer att både snubbla och ramla många gånger till. Men jag går inte omkring med tungt hjärta och i en sorglig skepnad. Känner mig så trygg här i stugan och känns ibland som Dan finns runt mig. Men plötsligt kan jag höra en låt på radion,eller minnas ngt speciellt och tårarna kommer. Inte lika förlamande, utan bara av sorg och saknad och ibland även av glädje över hur bra allt var. Märkligt att man inte riktigt kan förutse sin reaktion utan liksom överrumplas. Att göra saker en "Första gång" är oftast lite jobbigt. Oftast det fåniga och vardagliga som är jobbigast. Att fara till återvinningen, att gå ner tiĺl stranden, att äta en speciell maträtt. Igår så skulle jag leta efter en skrapa i förrådet. Förr var jag ju aldrig där, det var liksom Dans område. Men när jag lyfte på en skruvmejsel, så kom det plötsligt över mig. Den här han haft i sin hand,närmare än så kommer jag aldrig mer. Jag nöp ihop min hand runt skaftet och försökte känna in hans hand. Sen kom reaktionen, tårar sprutade och jag hade velat ta hela verktygslådan i min famn. Min älskade Dan ,så jag saknar honom. Det gör ont att sakna. Men jag har en strimma av hopp och tro. Det kommer aldrig att bli bättre. Men det kommer att bli bra. Jag behöver tro det. Jag sliter hårt för att tro på att jag skall komma ut ifrån den blöta filten av sorg. Till Dan: Godmorgon älskling idag behöver jag dig. Ingjut mig med mod och kraft att ta mig an dagen. Du är nog glad för min skull. Att jag kanske får jobb. Du skulle ha peppat och uppmuntrat. Då jag inte är så bra på att peppa mig själv, än i alla fall. Så kommer jag att fokusera på känna in dig och känna ditt stöd . Du är det bästaste jag har. Låter kanske konstigt för andra. Men du vet vad jag menar. Du lever inom mig. I minnen och känslor och kärlek. Om min kärlek kunde uppväcka dig,skulle du leva för alltid. Mitt lilla hjärtesnöre, så bra vi var tillsammans. Tror du inte att det liksom var skrivet i stjärnorna? Älskar dig till månen och tillbaka

Nu börjar de flesta träd fått små blad. Så pass att det börjar skimra lite i grönt. Kisse lyckades få ner 3 dricksglas i golvet, fråga mig inte hur han lyckades putta ner dem innan jag hann fram. Allihop gick sönder och han blev alldeles spattig och verkade väldigt glad och nöjd. Så ut med mattor och så snabbt som möjligt ta bort så ingen skulle få glas i tassarna. Lättare sagt än gjort,med en nyfiken hund och en lycklig kisse. Har försökt gå tillbaka i tiden idag oxå,men det var betydligt svårare. Mest bara för att jag mindes så mycket annat. Men jag försökte nå en liten Ingalill. Hon var inte fullt 3 år och var faktiskt riktigt gullig. Kunde konstatera att de flesta av barnbarnen har mina drag. Jag höll henne i min famn och det var en blyg tjej. Men det kändes bra att hålla i henne. Jag startar alla mina tillbakablickar på en "trygg plats" i mitt fall så tänker jag att jag och Dan är ute och kör bil. Radion är på och det är en skön stämning. Jag brukade ofta lägga min hand på hans lår när vi åkte bil. Längre turer så lyssnade vi på ljudbok. Idag så var känslan av att jag håller min hand på honom och att han tar sin hand och trycker min, så stor. Tårarna rann men inte av saknad och ledsenhet,utan av kärlek och glädje över hur fint allt var. Hade aldrig trott att jag skulle känna så för en månad sedan. Det är 141 dagar sedan han dog. Jag är så tacksam över att jag förstått att jag fortfarande kan älska honom. Att allt är inte över, mina känslor för honom och allt vi hade finns kvar. Det är ingen sorg i det, bara fina minnen. Jag har haft ett sådant fin liv med Dan och det får jag inte glömma. Det vill jag använda till att finna ett nytt liv. Just nu är jag så tacksam och jag kan bara tänka som Dan sa: Jag har haft ett bra liv. Jag har haft det bäst. Kan jag använda det till att skapa ett bra liv igen. Jag vill tro det,jag behöver tro det. Minns att jag de första veckorna efter Dans död hade tappat tron på allt. På hela människornas existens, gudstro, på att jag ville och kunde leva. Nu har jag en strimma av tro. Till Dan: Godmorgon älskling visst vet du att du är bäst. Sa ju ofta det till dig. Imorgon ska jag på arbetsintervju och jag tror att jag är redo. Är du hos mig då? Älskar dig mitt gullefjun. Minns du när vi åkte på lång väg? Vad vi myste och tyckte om det. Jag såg dig i minnet idag. Hur vi ibland bara stannade upp och såg varandra i ögonen. Hur du lyfte på dina ögonbryn och såg sådär halvtokigt ut, eller bara gav mig en blick av samförstånd. Har alltid varit fascinerad av dina ögonbryn, de for upp och ner och var oftast alltid upphissade när du retades. Saknar din fysiska beröring, men du finns i mig. Lämna mig aldrig älsklingen. Din och min kärlek skall och måste hjälpa mig. Älskar dig till månen och tillbaka.

Om ngn funderat på som läser detta, varför jag tjatar på,ältar och skriver ner konstiga och kanske även sorfliga saker och händelser. Så är det för att jag ngn gång ska kanske läsa och se hur det var, var jag är nu, för att inte glömma, för att när jag skriver så är det lättare. Lättare att bearbeta sorgen och saknaden efter mitt liv och Dan. Har svårt att säga med ord till en levande människa vad jag känner och genomgår. Så därför behöver jag få skriva. Idag har det hänt grejer hahaa . Ja jag skrattar men jag har även gråtit, gråtit av saknad och gråtit för mig. Jag har städat bilen och kanske även tar utsidan. Jag skrubbade mattorna och grät. Hittade parkeringskvitton från både Dans läkarbesök och ett papper från när han var och tog skelettstärkande spruta en gång i månaden. Tårar rann när jag dammsugade och torkade bort damm och smuts. Tänkte att jag torkade bort hans fingeravtryck på knapparna. Tog bort smuts som han haft på skorna. Så knäppt men det var inte lätt. Jag har även gått tillbaka till mig som liten. Den här gången höll jag om henne. Hon som är jag i 8 årsåldern. Jag liksom satte mig ner och drog henne intill mig och strök henne över håret. Kunde se att det fanns lite kortare strån just vid hårfästet. Jag höll om henne och så att det var inget fel på henne. Det var bara en massa omständigheter och händelser som gjorde att du gjorde dig till ett offer och att du kände dig dålig,ful och annorlunda. Det är inte vattnets fel att det fryser. Jag höll om henne och minnen kom. Minnen som jag inte riktigt har tagit till mig och vågat närma mig känslomässigt. Skuldkänslor till en pojke och hans familj. Skuldkänslor som jag inte kanske ska känna som gråt utan ilska ja bli arg. Förstår varför ord blev sagda och att det inte var menat så som det blev. Jag förstår det och har alltid resonerat så. Sagt typ -Jo men de vuxna blev ju rädda och förtvivlade. Men jag har aldrig släppt fram ilskan och förtvivlan runt det som hände och det som jag kände. Jag gick i femman och jag brukade ofta lämna klassrummet för att låtsas att gå på toaletten. Toaletterna låg i källaren och sen var byggnaden i tre våningar,med uppläggning. Längst ner i källaren var matsalen och slöjdsalar. Sen var det fyrornas våning och sen femmornas och sexornas våning. Gick grnom korridoren och ute i det ena trapphuset som sträckte sig flera våningar var det trappräcken som barnen brukade åka på. Det fick man ju inte men de modigaste och tuffa gjorde det endå. Jag provade att åka lite, men var lite feg. Då kom Lars ut från fyrornas korridor. Han började åka på ledstången i en rackarns fart. Helt orädd och sådan var han, en riktigt liten buspojke. Minns inte alla detaljer, men han sa något till mig....typ om jag inte vågade. Som jag minns sa jag inget. Då springer han förbi mig upp mot femmornas våning. Sätter sig på ledstången,men tappar balansen och ramlar förbi mig och ända ner i källaren. Jag blev helt chockad men sprang ner. Han blödde ur öronen och jag tror att han redan var död. Jag sprang upp och in i ett klassrum och skrek att Lars har ramlat. Sen är det lite luckor men jag vet att en lärare frågade varför jag var där. Jag sa att jag varit på toaletten....fast det var ju i andra trapphuset. Varför sa du inte åt Lars att inte åka. Du som är äldre skulle veta bättre. Kändes som hela skolan fick veta att jag varit där och jag var så rädd att de skulle tro att jag gjort något. Att jag själv funderade på om det var mitt fel. Jag minns hans föräldrar och att jag skämdes. Konstigt för vad skulle jag gjort. Jag hade aldrig ens en chans att säga åt honom eller hindra honom,allt gick så fort. Den händelsen ska jag försöka ta in i mig igen och reagera på. Känner att det liksom finns ilska mer än sorg i allt. Men den händelsen bidrog troligtvis till att jag hade svårt för att närma mig andra tills jag hittade andra verktyg.

Sjön har börjat stiga och mer kommer det att bli. Stugorna längst ner vid sjön kanske kommer att bli husbåtar. Eller sjöbodar. Vädret är underbart i alla fall och nej jag har inte krattat!!! Bedrövligt men nu har jag kommit dit hän att jag inte bryr mig. När jag vaknade kände jag en över att återigen tänka på min trygga plats. Och gå tillbaka till mig själv. Jag var fortfarande i 8 årsåldern. Men nu kramade jag henne som var jag. Jag sa att det skulle bli bra. Att hon skulle bli älskad. Det var svårt för jag fick så mycket intryck och minnesbilder. Nästan lite rörigt och det fanns en förståndig röst inom mig. Jag ville ju mer känna känslorna. Men jag kom med förklaringar hela tiden. Men summan jag kom fram till är att jag såg mig som annorlunda och utstrålade offer. Jag var ngn som det var okey att inte räkna med. Jag liksom hjälpte till. Låter konstigt men det är samtidigt skönt att förstå. Men det finns så många omständigheter som liksom hjälpte till att göra mig annorlunda oxå. Jag var den enda i klassen som hade skilda föräldrar. Jag och en tjej till var de enda som kom långt från skolan . De andra bodde bredvid skolan eller på "brinken" som området mot grubbe heter. Jag och den andra bodde mot motsatt håll,ganska långt från skolan. Det konstiga var att det fanns en skola i princip ett stenkast ifrån. Men upptagningsområdet kanske gick där jag bodde. Därför umgicks eller lekte jag aldrig med ngn av min sk klasskamrater. Det var jag och K som följdes till och från skolan. Vi var som gjorda för mobbning och i mellanstadiet las hon in på barnpsyk ngt gånger. Då hade jag börjat sluta mig och hitta strategier. Hur som så stack jag liksom ut. Jag hade inte lika fin ryggsäck eller kläder och skor som de andra. Tänkte inte ens tanken att fråga om jag fick köpa, var så fast i att jag var annorlunda. Jag var så självutplånande som barn. Tystlåten och gömde mig oftast bakom skolan. Om jag inte syntes så kunde ingen vara dum. 1969 så adopterade pappa mig och de separerade för gott. Jag avgudade min pappa, jag ville och kunde göra allt för att vara med honom. Han kunde en massa saker och körde lastbil och var min pappa och därför så var jag lite grann värd någonting. Men plötsligt så försvann han och hörde aldrig av sig. Mamma sa att han inte ville träffa mig och jag minns inte ens att jag frågade varför... Det gick några månader och en dag så en av de populära tjejerna i klassen. Du..din pappa bor hos oss. Hennes pappa jobbade på kontoret där pappa körde lastbil och han bodde alltså hos dem. Jag visste ju inte var hon bodde,men en dag så följde jag efter och det var ett vitt hus 2 våningar med vindsvåning. Stod länge kvar och tittade om jag skulle se honom. En dag fattade jag mod och smög upp och knackade på. Pappa var där!! Hej sa han och jag ville fortsätta träffa honom. Men bara om jag inte berättade för mamma. Enligt vad jag förstått många år senare var att mamma ställt ett ultimatum. Försvinn eller så får du aldrig träffa henne igen. Konstigt och lite motsägande. Men pappa hade oxå det svårt med sig själv och var inte heller särskilt pedagogisk. Hur som så var jag betydligt gladare för jag hade hittat honom. Till slut uppdagades det ju och jag fick börja vara med pappa igen. Han sa att jag skulle vara duktig och bli något och jag gjorde allt jag kunde för att göra honom stolt. Jag följde med i lastbilen och bar grejer som var betydligt tyngre än jag orkade. Men pappa log och sa bra jobbat och jag var så lycklig av att han tyckte att jag var duktig. Det var nog därför jag fick för mig att ju starkare och duktigare och att inte säga emot,var det som fick mig att tro att då fick jag oxå finnas. Konstigt nog så blir jag ruskigt irriterad av att tänka att jag var så självutplånande och liksom bäddade för ret och utanförskap. Så länge som jag har hatat in i märgen mina klasskamrater. Men nu förstår jag bättre,det ursäktar inte men det förklarar. Ingalill du var bara en lite tjej som inte kunde ngt annat. Du måste ta emot min kram och tänka att det blir okey. Till Dan: Godmorgon älskling så jag jobbar med mig själv. Jag har bett om din styrka och kärlek och även mamma och pappas Ni älskar mig och vill mig väl. Men jag måste lära mig älska mig såsom du gjorde. Jag älskade mig själv i ditt sällskap. Kände mig bra och harmonisk. Nu måste jag göra det själv. Enda sättet är att börja från början. Att känna och inte bara konstatera och förklara. Känner ditt stöd och din kärlek mitt älskade gryn. Håll om mig och säg att det kommer att bli bra. Älskar dig till månen och tillbaka

Tänker att jag ska skriva ner vad som jag känner och vad som händer i projektet Lilla Ingalill. Började först med att "prata" med mina föräldrar. Sa att det här är viktigt för mig och att jag inte vill ens fundera på skuld eller misslyckanden. Jag ville bara träffa mig som liten. Sen vet jag att man skall slappna av och tänka på en trygg plats. För mig blev det i bilen,med Dan som körde och sen försökte jag se mig själv som liten. Svårare än jag trodde. Men det kom en större Ingalill i 7-8 årsåldern. Hon stod utanför skolan och jag gick lite trevande fram. Men jag tänkte bara att jag hade en ful frisyr!! Och en ful skjorta, eller blus heter det ju för tjejer. Som jag minns den då var den fin, lite crepeaktig och småfåglar på. Men nu tyckte jag den var ful och tänkte luktar du dåligt? Eh vilken otäck tanke egentligen. Men mamma lät mig själv hitta kläder och sköta mig själv. Hade kort page,med lång lugg. Jag kunde inte ta mig i famn. Men försökte vara mig själv. Jisses det var tufft men samtidigt fick jag en sorts förståelse. Det var rast och jag fick alltid vara häst, en lek där man gick framåtböjd och ngn red på en och jag ville vara duktig häst. Orka att bära längre än ngn annan. Vara den bästa hästen. Fanns inte en tanke på att ngn annan skulle vara min häst. Sen såg jag att jag var alltid den som snurrade repet eller hade gummibandet i twist. Jag togs alltid för given, räknades aldrig med. Men i allt detta så fick jag med mig en insikt. Jag såg mig själv som dålig och annorlunda och var passiv. Jag underlättade för min omgivning att inte vara schysst. Jag nästan serverade mig själv som frivillig i offerrollen. Jag hade redan då lärt mig "fel"saker". Jag kunde inte ta mig själv i famnen men lät mig själv ligga på armen. Längre än så kom jag inte. Okey det var jobbigt, men var bra djupdykning. Kommer definitivt fortsätta tills jag kramar den tjejen.

När jag vaknade eller väcktes av kisse i morse så var det dimma över hela sjön. Nu är den borta och det kan nog bli en vacker dag. Jag måste ner till det större samhället ca 3 mil bort,för här på affären finns det inte laktosfri mjölk. Jag dricker ju mycket kaffe och har mjölk i så det blir alldeles för mycket vanlig mjölk för min mage. Så jag är bubblig och orolig i magen. Märta var ner till sjön och kom nu in och vill upp i knät. Ehh nej ingen blöt,lerig hund i knät vill jag ha och hon fattar inte alls varför jag är så avvisande. Igår slumrade jag till på soffan på eftermiddagen och jag drömde att jag såg Dan. Jag drömde att jag öppnade dörren till stugan, rakt fram har vi ett fönster och han stod där utanför. Han tittade på mig och böjde sig framåt och log och såg lite full i fasiken ut. Jag blev så glad och vaknade till av att jag sa tyst i huvudet. -Nämen det är ju Dan !!! Blev så glad och tårarna rann av glädje . Älskade Dan som jag längtat efter en sådan upplevelse. Sitter i fåtöljen och har dörren öppen och ser hur sjön ligger spegelblank. Jag ska idag försöka jobba med mig själv ,men ärligt talat så är jag lite gruvsam. Det ligger inte för mig att "gräva"i det som hänt. Kanske just det är en orsak till varför jag inte konfronterar mina känslor. Jag är rädd för vad som kommer ,att inte vara beredd. Tror inte på att djupanalysera, men jag måste verkligen ner i mig själv och godta att jag är svag och att jag var rädd och t om övergiven som barn. Att det är därför som jag har tillitsproblem och gärna stänger in mig. Jag måste helt enkelt bli liten igen och säga: Ingalill det är okey att vara besvärlig, ledsen,sur, besviken och arg. Du behöver inte vara duktig och stark. Känna på allt som jag aldrig gjorde som barn. Tror att jag måste få känna det och bli av med de förtränga. Att inte be om ursäkt för att jag fanns. Vet att det sas om mig: Man behövde aldrig fundera över Ingalill, hon bara fanns där. Jag ska stampa med bägge fötterna och vara besvärlig. Jag vill inte att det förflutna skall hämma mig, att leva utan Dan. Men jag är faktiskt lite rädd men beslutsam, att det skall göras. Till Dan: Godmorgon älskling vad glad jag blev när jag såg dig igår. Jag vill ha mer,mycket mer drömmar och glimtar av dig hjärtat. Älskar dig och jag vet att du vet. Minns du på på sjukhuset. När jag sa:-Jag älskar dig,visst vet du det? Och trots att du var "medvetslös" så nickade du. Lilla vännen min, visst går du jämsides? Visst finns du här? Älskar dig till månen och tillbaka..

Idag är det söndag och de som varit i stugorna under helgen beger sig hemåt. Idag är det en kall,regntung dag och jag minns när vi gjorde detsamma. Det var betydligt lättare att åka hem om det var sämre väder. Så jobbigt att åka från stugan om det var en solig fin dag. Igår kom S med hela familjen och det var så mysigt och jag var varm i hela kroppen av att se när de kom i Dans bil. Eller nu är det ju deras hahaha. Det är pinsamt men jag har i princip krattat i 2 veckor snart!!! Tar ngt tag och sedan går jag därifrån, så trist att jag kräks. Men i veckan ska det bort....tror jag hahaa. Igår när jag gick och på mig så brukar jag ofta ligga och tänka och prata med Dan en stund. Igår så tänkte jag att om det fanns en möjlighet att han fick leva om vi skildes. Ja tänkte jag absolut skulle jag det. Vi kunde ju vara vänner. Men sen kom tanken att se honom lycklig med ngn annan och det var som om hela min kropp åkte fritt fall. Jäsickens vad ont det gjorde och svartsjukan slog till. Skämdes lite över att jag reagerade så själviskt. Men tröstade mig med att,min reaktion berodde på att jag älskar honom och därför är reaktionen därefter. Jag älskar Dan lika mycket nu som då han levde. Jag längtar efter honom och allt vi hade. De känslorna är så stark, men hela mitt förstånd vet ju att han är död och borta för evigt. Är ju inte konstigt att jag känner mig vilsen och skör när förnuft och känsla inte går hand i hand. Samhället förväntar sig att vi människor ska vara förnuftiga och att vi tar ansvar över vårt liv. Ja vi förstår att du har sorg men du måste göra såhär och så där. Du måste arbeta och sörja får du göra på fritiden. Du måste delta i samhället och sköta alla de uppgifter vi människor har. Kämpa på och gå vidare. Men känslan säger att jag vill inte stiga upp till ännu en likadan dag som igår...utan Dan. Jag vill ligga kvar och liksom torka bort, vill inte vara förnuftig orkar inte vara förståndig. Vill bara ligga i en hög och sova,drömma och minnas. Men det gör jag inte,jag stiger upp och tar tag i dagen och medlar mellan förnuft och känsla. Det måste vara en överlevnadsinstinkt, precis som när ett barn föds. Det har legat i magen, tryggt och varmt och andats via vattnet. Sen pressas det ut i en kall miljö och instinkten tvingar barnet att ta ett andetag. Skriker av skräck? Eller chocken av ett nytt liv så annorlunda än det som varit. Lite tänker jag att allt är. Jag levde i en underbar värld i en symbios med Dan. Det var tryggt och varmt och plötsligt befann jag mig i en helt annan verklighet. Jag tar andetaget precis som det lilla barnet. Det är svårt att ta hand om det där lilla barnet som är jag. Jag måste lära känna mig själv,älska mig själv och föda det med kärlek och ömhet. Den stora skillnaden mellan mig och det lilla barnet är att jag skall samtidigt vara en stor flicka. Ska arbeta och försörja mig och gå vidare. Usch så gnälligt det låter, men jag försöker bara beskriva den inre förvirring jag har. Men det är inte bara av ondo att det finns ett samhälleligt krav på oss som människor, för samtidigt så hade jag väl aldrig klarat av att ta mig dit jag är idag. Jag har ett inre driv att jag ska fixa det här. Jag kommer att få ett jobb jag kommer aldrig att få det bättre än det jag haft. Men får jag det bra så är det undebart. Jag vill ha ett jobb för gemenskap och ekonomisk trygghet. Jag vill ge det lilla barnet i mig ömhet och styrka. Jag vill fortsätta att leva och glädjas åt livet som jag strävar efter. Jag vill kunna säga -Dan ser du? Jag kan , jag klarade det. Till Dan: Godmorgon älskling skakar du på huvudet när du ser lövhögarna? Ja jag tror det faktiskt. Jag är hopplös på att göra sådant jag inte vill göra. Kommer alltid på ngt som jag istället gör. Du brukade ju säga...vad är det som du gruvar dig för eller inte vill göra? Du förstod direkt om det var ngt sådant. För då började jag baka en massa,eller pyssla med minst 3 olika saker. Ju mer projekt ju mer sköt jag ifrån mig trista grejer. När du hade mycket att tänka på så blev du tyst. Då var det jag som fick öppna dig. Vilken trygghet vi hade i varann, vi växeldrog verkligen varandra. Så försöker jag nu göra älsklingen. Jag tänker på oss och på hur fint vi hade det. Jag vill göra dig och oss stolta. Jag vill att du skall vara stolt över mig. Vill inte att du skall vara orolig och känna det som att du övergav mig. Älskar dig till månen och tillbaka

Ja så många dagar har gått sedan Dan tog sitt sista andetag. Dagar som har varit helvetiska, dagar då jag kännt att allt är meningslöst och jag har haft ont av smärta och sorg. Men det har funnits dagar där det har funnits en strimma ljus av att det här kommer att gå. Dagar då jag försökt se framåt och tänka att tiden kommer att underlätta sorgearbetet. Dagar jag har ett leende och skrattar åt djurens brottningsmatcher eller bara känner att jag är glad över att jag står upp. Man brukar säga att tiden läker alla sår. Det är väl inte helt rätt tänker jag. Man måste sköta om sitt sår annars riskerar det bara att läka med en evig infektion. Jag tror att jag försöker förlika mig med att det är som det är. Samtidigt som jag gråter av saknad och vilsenhet. Det mesta är i oordning runt mig. Arbete,försörjning, ekonomi ja allt som är viktigt. Men jag är ju oxå i oordning så det vore ju skönt att veta att ngt blir ordning på i alla fall. Allt det praktiska tar tid och det är väntan och åter väntan. Om allt vore normalt hade jag varit i upplösningstillstånd nu,då jag inte hade tålamod. Skriver hade för det verkar ha ändrat sig. Känns som om jag inte har beslutande rätt över mitt liv, jag fogar mig. Skulle jag aldrig har tänkt förr. Min mamma sa om jag ville ngt: Din vilja sitter på ett träd i skogen. Det gjorde att jag skapade en inre styrka och osårbarhet och en inre vilja. Allt det försvann med att Dan kom in i mitt liv. Jag behövde inte mina murar längre, jag älskade och blev älskad för den jag var. Ja kanske för att jag var som jag var. När han dog då rasade inte murarna, de kunde inte rasa, för de fanns ju inte längre. Jag vill inte bygga upp dem igen. Jag inte riktigt säker på hur jag vill leva än. Under tiden får tiden läka mitt sår som jag försöker ta hand om. Till Dan: Godmorgon älskling jag grillade igår, på elgrillen. Jag gjorde det !!! Men vet du det smakade inget! Hade lyckats med att få de som jag gillar. Men de smakade ingenting. Var jag för försiktig med kryddningen? Såg du mig? Saknar dig bredvid mig på kvällen. Hur du bara plötsligt sa: Älskar dig gumman. Det är så tyst utan dig. Älskar dig till månen och tillbaka.

Dans tofflor, kunde inte kasta dem och i garderoben tar de bara plats. Ute i förrådet...Skulle de ligga där till den dag jag var redo att kasta hans grejer. Nope.... spikade upp dem på stugväggen istället. Var en fantastiskt fin dag igår, inte alltför kallt heller. Krattar lite varje dag, så idag fortsätter jag ngr säckar till hahaha. Sorgen finns ständigt inne i mig över att denna tillvaro är den som nu gäller. Skönt ändå att tänka att stugan är våran. Inte min, utan jag ser den som våran, min och barnens. Men ibland kommer känslan över mig att det är mig övermäktigt att sköta om allt. Även en liten stuga behöver restaureras och hållas i skick. Men tänker inte bekymra mig över det nu. Igår tog jag 2 tabletter av ngn typ av histamintablett. Som ska få en att bli trött och dåsig och somna lättare. Skall tas ca 1 timme innan sänggående. Men är så trött de första timmarna på morgonen. Men det får man ta så länge man inte ska köra bil. Idag ska jag göra en kaka för jag kanske får besök imorgon av S och barnen. Skulle vara jätttrevligt ,hoppas bara att det är väder, så att vi kan vara ute. Har inte läst ngt i boken,vill inte förstöra den " går bra" känsla jag har. Inte lätt att skriva nu för kisse är väldigt uppvaktande just nu. Han kurrar och är överallt i ansiktet. Får kanske fortsätta sen..

Tidig morgon och sjön har börjat krusa lite grann. När jag vaknar är den oftast helt spegelblank. Kisse sprang förbi när jag tog bilden. Idag väckte han mig halv sex. Jag hade helt tappat bort att det var röd dag idag. Är ju själv och har inget större behov av att ha koll på dagarna.Det bästa med att vara här i stugan är att helgerna inte är lika jobbiga som hemma i stan. Här är alla dagar likadan på ett bättre sätt. Skulle lätt kunna stanna här för gott. Men vet i förståndet att det är inte det bästa för mig. Jag "behöver"människor för att inte bli helt förvildad. Har lekt med tanken och räknat på det. Vilket billigt leverne jag skulle ha!!! Om jag säger upp allt inkl försäkringar och bil och hela faderullan, så är det uppvärmning och mat, som kostar. Kan ju säga att lillica här har inget överflöd av lockvaror. Förstå om jag skulle börja käka hundmat och dricka välling? Ja kära nån..Men lik förbaskat behöver jag ju betala uppvärmning!! Prostitution är nog inget som skulle betala hyran hahaa. Men jag kan kanske sitta utanför Ica och tigga. Kundkretsen är ju inte stor så det skulle bli långa dagar. Ja såhär kan tankarna fara en helt vanlig dag. De senaste dagarna har varit överlag bra. Ngn liten tår här och där,men inga stormar. Vi får se hur det blir framledes,för tänkte ta mig an ett till kapitel i min sorgbearbetningsbok. Det rör upp mycket och det är inte kopplat allt till förlusten av Dan. Det rör upp gamla sorger och det sitter nog mycket ihop med varför jag känner en identitetskris och känslan av att vara så hudlös. Det är så underligt för jag skulle inte trott att hela jag skulle rasa när Dan dog. Av sorg ja och det har jag ju gjort. Men att jag skulle bli så "liten"i mig själv, det såg jag inte komma. Till Dan: Godmorgon älskling tänk om du nu kunde sitta mitt emot mig och lösa ditt korsord. Om jag blundar så finns synen bakom mina ögonlock. Jag ser dig och mitt hjärta och magen drar ihop sig. Tårar rinner av smärta och saknad. Älskar dig till månen och tillbaka

Blir ett litet inlägg till. Står och steker köttfärsbiffar och ser upp på hyllan. Minnen kommer....när jag och Dan alldeles nyförälskade for till Parga ,Grekland. Jisses vilken romantisk plats. Det var då väldigt oexploriterat och lite turister. Mest var det par och inga familjer. Hotellen var små och drevs av familjer. Vi bodde så fint och det var som en dröm. Små butiker och i princip inga souvenirbutiker. Men jag köpte den lila krukan,som jag fyllde med blommor från vår balkong Dan köpte ljuslyktan och tillsammans valde vi speldosan. Som spelar...tror den heter White Roses from Athen. Minns inte vem av oss som skulle ha den hos sig?? Minns att vi satt varje kväll uppe på en takbar och månen var enorm och de spelade oftast Barry White. Allt var som värsta romantiken och vi var så lyckliga att det sprittade i hela kroppen. Vi sa att vår relation var så omöjlig och det skulle bli krångligt med barn och allt. Men vi kunde inte låta bli att vara med varandra och Dan sa att vi tar det som det kommer och fortsatte att linda mig totalt runt fingret. Vi var fortfarande så intresserad av varann och lyckliga i varandras sällskap till den dagen han lämnade mig kvar , ensam med alla känslor kvar. Men jag tänker så här. Jag kan fortsätta älska honom och ska försöka lära mig att älska mig själv. Jag gjorde ju det när Dan levde,den känslan vill jag ha tillbaka. Har bara inte kommit dit än. Bekännelse: Det fattades inte ngn grej till skåpet,det var kisse som stal den som jag nu hittades under soffan. Så nu kommer det en på posten från Ikea, ifall ngn behöver !!! Till Dan: Minns du resan till Parga? Vi reste tillbaka ngt år senare och det mesta var förändrat. Det gick nu charter och det hade kommit upp hotell och neonskyltar. Minns du? Såklart du gör. Jag ska inte gråta över min förlust, jag ska försöka fokusera på kärleken till dig mitt hjärtas kung. Saknar dina händer, ingen hade så nariga och torra händer som du hahaha. Du tyckte om att hålla mig i handen och så att den var så mjuk och len. Älskar dig

Igår var det ett underligt väder. Sol och hagelskurar hela dagen. Nu på morgonen ligger det kvar små stråk av snöis. Men det kommer att smälta bort under dagen. Men det har varit kallt under natten och jag glömde ställa in mina penséer så de ser väldigt medtagna ut. Jag grejade med skåpet igår och Dan skulle vara stolt haha. Faktum är att jag pratade med honom hela tiden hahaa. Först tog jag ner barskåpet som hängde där och som S vill ha. Dan var en "fastskruvare"av Guds nåde. Allt som hängde skulle man kunna hänga i krokig arm från. Misströsta först då skruvarna sätt hårt och var många. Men till slut så. Var rätt nöjd för det är inte lätt att varken skruva upp eller ned ett skåp själv. Man vill ju inte att det ska dråsa ner i golvet. Så jag använda mig av pannor och böcker och gjorde en stapel under skåpet. Det nya skåpet satte jag sedan upp på samma vis. Tänkte: Hur skulle Dan gjort? Han hade byggt två distanser och sen liksom skruvat och grejat och kunna hänga upp det. Den planen gick bort då jag inte ville använda mig av maskiner. Hmmm vad skulle han då gjort?? Vinkeljärn...gick ut i förrådet till alla miljarders lådor han hade där. Sa högt: Om jag känner dig rätt så finns det vinkeljärn här. Antagligen i en speciell burk,men säkert även någon lös i en "blandlåda". Japp jag kände honom väl. Dan hade alltid ett gäng vinkeljärn,så han kunde sätta fast allt löst hahaa. Upp på väggen kom skåpet med vinkeljärn både uppe och nere. Blev bra och jag frågade och svarade . -Är du stolt nu? Såklart du är. Fortsatte sedan med att stöka runt i skåp och lådor. Blev nöjd med mitt arbete och det blev luftigare. Idag ska jag nog softa lite,steka köttfärsbiff, göra en budget, och tvätta. Skönt när det kommer dagar när man kan andas ända ner i magen. När tårar inte rinner konstant,utan att det kommer bara en liten en när man kommer ihåg en händelse eller ett minne. Till Dan: Godmorgon älskling. Fick upp ett minne på Facebook ,från resan till Rom. Vilken fin resa,trots halvtaskigt väder,så var det en härlig resa. Du mådde rätt bra och höll smärtan borta med medicin. Jag minns att jag stod och kastade 3 mynt över axeln i Fontana di Trevi. Enligt legenden så kan man då önska sig något. Jag önskade att jag skulle få ett år till med dig. Den "sagan"är ju just en saga kan jag konstatera. Men i mig ska du leva kvar,i min kärlek till dig..Älskar dig tillmånen och tillbaka

Igår for jag ju ner till Umeå och det var skönt att få rulla hemåt till stugan på aftonen. Dyrt var det oxå...huvvaligen så ont det gjorde i börsen. Men jag hade inte ngt val, eller rättare sagt jag kunde skjuta upp det ytterligare. Men med tanke på bl a bilkörning så kändes det som okey då. Jag fick nämligen byta glasögon....Tiden går fort och jag trodde inte att det var nästan 5 år sedan jag bytte sist!! Jag upplevde ju att jag såg så "suddigt" på håll, men nu visade det sig att, ja visst hade synen ändrats,men inte så mycket som jag beskrev det. Då tog optikern och putsade mina glasögon, okey tänkte jag först tror du att det beror på att de är skitiga!!! Hahah. Nä då kollade hon dem på ngt vis och sa att de var skadade. I glasen var det fläckar som var skadade så att det var orsaken. Troligtvis av värme!! Jag förstod på en gång...ugnen. Glömmer alltid att ta bort skallen när jag öppnar ugnen och när värmepuffen kommer så är det ofta väldigt varmt. Antagligen har jag själv orsakat mitt problem. Optikern sa att redan vid 60 grader påverkas glaset. Långsam uppvärmning gör betydligt mindre än hastig värme, typ ugnspuffar.... Så nu en massa tusen senare,så svider det tillräckligt mycket i plånboken att jag kommer nog hädanefter akta mig noga. Var på IKEA och köpte skåpet och upptäckte vid ihopsättning att det saknades en grej till dörren,typ en fjäder...så måste väl ringa och be dem skicka en. Hade ju även terapisamtal 16.30 och vet inte riktigt vad det ger. Känns lite sisådär och så ytligt. Eller jag vet inte men det känns så mycket djupare i mig än det som vi gör. Men om jag förstått rätt så ska boken som gås igenom och sen..."jobbas"med. Jag fortsätter i alla fall ,då jag behöver hjälp med sorgen,men framförallt att hitta mig själv. Inser att det är så djupa saker som kommit upp till ytan sen jag blev ensam. Saker och händelser som jag lämnat bakom mig. Men inte i känslorna. Dan fick mig att blomma och växa och i hans närhet kände jag mig fin och älskad för den jag var. Jag var lycklig med mig själv och mitt liv. Han fick mig att känna trygghet och tillit och stabilitet. Jag kände mig skyddad,älskad och fri. När han dog så ramlade jag tillbaka till gamla känslor och rädsla. Innan Dan kom in i mitt liv,hade jag byggt upp skyddsmurar och strategier och var stark "mot" världen. Nu är jag utan murar och har inte skydd. Känner mig otrygg och rädd rätt ofta. Jag vill inte leva som jag gjorde förr. Jag vill inte leva innanför mina murar. Det är att svika det Dan och jag hade. Det vi hade varit väldig speciellt, han var min trygghet och stod bredvid mig oavsett. Jag boostade honom med självförtroende. Ibland tänker jag att det var som om vi fick "hjälp" av varann i det som vi saknade. Jag har självförtroende,men dålig självkänsla. Dan hade självkänsla men dåligt självförtroende. Nu när jag känner mig så hudlös och vilsen så beror det troligtvis på att murarna är rivna och därav min osäkerhet på vem och vad jag är. Vill inte tillbaka bakom murarna igen. Jag måste försöka bygga ngt annat. Till Dan: Godmorgon älskling igår morse så slog det mig att,allt behöver inte ta slut. Jag kan ju fortsätta älska dig. Vet inte men på ngt vis har jag trott att det inte gick,att det var slut. Men så är det ju inte...du är lite död. Men jag kan älska dig hur mycket somhelst. Min kärkek kan vara vår kärlek. Saknar dig och det är tomt utan din närvaro. Du suger på att spöka älskling. Men överallt här i stugan ser jag din närvaro. Jag ler och tänker Jag älskar dig till månen och tillbaka

Det är lustigt hur det kan bli. Både Märta och vår gamla hund Lukas är ruskigt morgontrött. Här i stugan så går hon snabbt ut och kissar och sen snabbt in och kurar ihop sig och sover ngr timmar till. Lukas var precis så oxå, de sover helst till 11 tiden. En annan grej är att de ska ligga i knät, det är inte alls typiskt cairnterrier. Googlade igår på hundar som vill vara nära. Men där stod bara att hundar gärna kurade ihop sig nära den de såg som flockledare. Så jag är alltså flockledare!!! Om man låter tankarna sväva iväg och överanalysera....Märta tydde sig direkt till mig, vilket var så förvånande och jag var stolt som en tupp. Alla andra djur vi haft har haft Dan som idol och jag var serviceperson. Rollerna var om vända när vi fick Märta. Kan Dan luktat sjuk? Kände hon den lukten och valde mig istället? Vet ju att hundar använts både som diabetes,epilepsi och tumörsökare. Så tror inte att tanken är helt fel. Idag ska jag ner till staden...skulle vilja snabbt in snabbt ut. Men jag har en del andra ärenden oxå så tror att det kommer att vara kväll innan jag är hemma. Tänkte att jag försöker passa in och göra så mycket som möjligt när jag väl ska dit. Men tänkte då inte på att Märta skulle få sitta i bilen i sju timmar!!! Nu löser det sig för jag pratade med ngr vänner som bor längs vägen jag far, och hon kunde vara med dem. Sista hålltiden innan hemgång är sorgeterapin. Känns lite som: har inte en aning om hur det känns!!! Ska även kolla synen idag,då jag tycker att den har blivit sämre. Köpa broderitråd, tanka och handla. Sen även in till Ikea för att hitta ett väggskåp till vettigt pris. Sen blir det spännande hur jag ska få upp det på väggen hahaha. Känns som om spik går bort, utan att skruva är det rätta. Kan ju säga att skruvdragare och jag är väldigt obekanta. Kanske lite så att vi undviker varann hahaha. Men det ska jag nog klara. Med svordomar och envishet så ska skåpet sitta på väggen, förr eller senare. Det är lustigt att när vi byggde till här i stugan så fick vi mer utrymme. Men nu är det fullt igen och jag behöver mer hahaa. Nu har jag i och för sig mycket här. Men stod länge med en termos i handen och jag hade ingenstans att ställa den. Så lite fixande med sånt blir det i veckan. Tog ju med alldeles för mycket kläder hit så lite av det kan jag faktiskt packa bort. Igår yrde det snö här, för att sen bli en väldigt vacker vårkväll. Fortfarande ingen värme i luften,men soligt och fint. Till Dan: Godmorgon älskling så skönt att det varit lite lättsammare dagar. Jag behöver få känna lugn och en tro på att jag fixar detta. Saknar dig hjärtat. Finns hos mig❤

Kisse väckte mig ganska precis kl 6,och gav sig inte. Till slut började han bita och slicka mig på näsan. Solen lyser,men luften är fortfarande kylig. Nu äntligen har "vårat" svanpar kommit. Har funderat på om de inte skulle komma i år. Men nu simmar de runt här. Sitter ute på bron och då får jag se en räv komma travandes och hade ngt hängandes i munnen. När hon kom närmare så såg jag att det troligtvis var en rävunge!! Var skulle hon med den? Har hört att de kan flytta dem om det inte känns tryggt. Men känns inte som det ultimata stället här!! In mot byn liksom. Tur att Märta inte fick syn på den. Hon är ju så morgontrött att efter kiss så springer hon in igen och fortsätter att sova. Känns ju lite sådär att ha räv så nära,med tanke på kisse. Men blir ju svårt att hålla inne dem. Tänker att rävar har ju alltid funnits här runt stugan,men när man ser dem käns det ju alltid lite oroligt. Fick lite mer utejobb gjort igår, alla årstider fick vi se igår. Hagel,regn,värme och sol. Denna maj har varit kall hittills, 2018 den 17/5 Var det så varmt att vi sov med fönstren öppna. Minns det särskilt eftersom goda vänner har bröllopsdag och vi ringde och gratta. Filmade Dan när han satt i bubbelbadet med en öl i handen och såg så lycklig ut. Idag ska jag fortsätta utomhusarbetet och hoppas att det blir lite varmare. Man blir ju varm när man är igång men man måste vara i solen för att inte frysa. Måste göra klart "hemuppgiften" i sorgeterapin oxå. Ska dit imorgon och är inte säker än på om det känns bra eller inte. Men det får jag väl se sen,tänker jag. Nu i helgen har andra stugägare varit här,men de beger sig hemåt nu skulle jag tro. Sen är jag själv igen under veckan igen. Till Dan: Godmorgon älskling vilka svängar det kan bli?? Efter ett par skitdagar så kommer det dagar som är rätt okey. Dagar som känns som om jag ska klara den här sorgen efter dig. Då tårarna inte gör ont,utan mer stilla och övergående. Saknar dig och du finns ständigt omkring mig i minnen. Älskardig till månen och tillbaka

I februari satt jag i köket och lyssnade på en Sonja Aldén melodi, en textrad var: Det leder inga fotspår i snön hit. Tänkte på att jag aldrig mer fick se hans fotspår utanför dörren. Jag ville bara ha bort snön, jag längtade efter att få känna solen i ansiktet,behövde lyssna på fågelsång. Sitter på altanen nu och solen lyser, fåglarna kvittrar och särskilt en liten en som sitter ovanpå altantaket. Det är fortfarande inte många grader, men jag tänker...Jag är där nu,dit jag längtade. Jag får en liten liten känsla av : Ingalill du har klarat dig hit. De senaste dagarna har varit jobbiga och jag har brottats med många olika känslor. Varför är jag kvar? Vad ska få mig att vilja gå framåt, vem är jag. Har tänkt på min gudstro, existensiella funderingar, vad går det här ut på? Just nu tror jag att det räcker med att fåglarna kvittrar. De är de samma som förr. Igår när jag vaknade tänkte jag att: snälla låt denna dag bli bättre och det lättade även om jag inte hade ngr svar alls på alla mina tankar. Jag krattade och tog bort gammalt i rabatterna och hade energi nog att göra laxbiffar och potatis. Har bara ätit gröt sedan lördags. Ska fylla bilen, fylla var väl en kraftig överdrift. Men fara på återvinningen med trasiga krukor och annat skräp som vi inte tog bort ifjol. Känner mig lätt om hjärtat, mycket beroende på att jag fick oväntat besök igår. Fina S kom hit upp,direkt från jobbet. Goaste ungen, vi pratade om ditt och datt och det var så härligt att bara sitta och prata om stort och smått.Och jag log mot Dans foto och sa tack för idag. Jag hittade hinkarna!!! Den blå hinken hade han använt till en stock som gungorna hänger på. Så det inte skulle knaka, fick plasten vara ett skydd. 3 andra hinkar låg under dynorna i dynboxen. Idag ska det bli en bra dag. Till Dan: Godmorgon älskling nu har jag börjat ställa ut lite av alla gubbar och figurer vi har samlat på oss. Tror att jag ställt dem där du brukar. "VI" tog oss igenom den här stormen oxå. Hör du oxå fåglar? Visst finns du därute ngnstanns? Jag "villhöver" tro det. Lilla vännen min, det kommer så mycket minnen av dig här i stugan. Det är en skön känsla, att blunda och liksom höra dig bakom stugan, visslande och muttrandes över små och stora ting. Det gör inte ont, det känns men det är mer mysigt än förr 1 månad sedan. Vi ska fixa det här hjärtat,det kommer mer stormar. Men en dag i taget, mitt gosegryn. Älskar dig till månen och tillbaka❤

Till Dan: Var i hela friden är den blå hinken? Eller ngn annan hink? Vet att jag köpte 2 hinkar i somras. En tog jag hem. Du sa att vad ska du ha hinkar till,vi har ju....jaha men var är de då? Känns konstigt att ställa ut alla "prylar",Det gjorde ju du!!! Vi brukade ha en massa grejer i rabatterna och du köpte oftast en ny grej varje år. Du sa alltid att det var krafs,men det var du som gjorde det hahaa. Lillgubben...Men frågan kvarstår..var är hinkarna? Sen vore det bra om du hade varit mer bestämd om att visa mig vilken sladd som skulle vart. Du försökte jag vet....Men jag var inte så villig att lära mig. Du sa:kom nu så får jag visa dig,så du vet. Jaaa sen,jag ska.... Minns du att du blev nästan arg när jag var så ointresserad av att se hur elskåpet fungerade.? Hur ska du annars veta vars du byter proppar eller stänger av strömmen?? När jag inte är här!!! Vi såg på varann och det blev tyst. Stod tyst bredvid och du visade. Sen gick vi åt var sitt håll,tror att du oxå blev ledsen. Oftast höll vi om varann,när vi hamnade i "sen" Men ibland så var det bara så överväldigande att vi nästan sprang iväg. Du...var är hinkarna? Puss på dig.

Det har varit ett par tunga dagar. Men det har varit skönt att vara här när stormar har piskat. Jag har suttit på bron och tittat på änder och skrakor som simmat runt. Jag har krattat och brottats med kvistar som envist fastnat i krattan. Under hela tiden har jag gråtit och saknat. Solen har lyst och fåglar kvittrar och djuren har sprungit runt och lekt med kottar och flugor och det är underbart att se hur de trivs,och älskar sin frihet. Hade arbetsintervjun igår och den var raskt klar. Det var många sökanden och jag skulle få besked inom 14 dagar om jag gått vidare.Hon var lite fundersam på varför jag ville jobba i äldreomsorgen,när jag har annan utbildning. Flera gånger påpekade hon att lönen inte var så hög och om jag hade uppfattat det? Nog vet jag det men det är 100 gånger mer än den jag har idag. Ska nog klara mig,bara jag blir av med billånet. Vi hade låneskydd på den men det är fortfarande inte klart. Ingenting är klart....inte ett förbaskade dugg. Jag blir nästan arg, nej jag blir arg av att allt ska dra ut på tiden. Byråkrati och myndigheter är så långsamma att en sengångare framstår som en löpare. Jag väntar på att få veta om jag kan bo kvar,om jag får ,jobb,om jag har råd att ha kvar bil, om jag måste sälja stugan, får jag överta lånet på lägenheten. Det kommer att gå bra säger omgivningen och en röst inom mig. Men så länge jag inte vet så finns den underliggande oron och osäkerheten. Jag har ingen egen röst som säger. Ingalill det löser sig,det kommer att bli bra. Jo den rösten finns men den är inte så högljudd, eller så hörs den inte i stormen som river och sliter. Jag dock medveten om att det kommer dagar som är bättre och att jag försöker inta en mer optimistisk inställning. Men nu känner jag mig ibland kvarglömd.... Dan gick och lämnade mig kvar. Det skulle han aldrig göra!!Är allt bara en mardröm? Vaknar jag snart och berättar för honom om min hemska dröm? Nej hjärtat hoppar till och magen drar ihop sig. Det är ingen dröm!!! Jag är kvar...han är död. Mitt stjärneljus och bäste vän, min älskade och energigivande finaste Dan. Här står jag ensam i ett hav av löv och har inte en susning om vem jag nu är. Håller krampaktigt i krattan och tar några kraftiga tag och löv och kvistar yr kring fötterna. Jag sätter mig på bron och ser ut över sjön. Det är vackert och tårarna rinner varma. Till Dan: Godmorgon älskling jag älskar dig. Varför hör du inte att jag ropar på dig? Jag behöver dig. Jag vill inte att Vi är bara jag. Jag känner mig ändå trygg här i stugan. Finns du här? Jag kämpar med sorgen efter dig. Ibland bara som stilla tårar ibland skrikande efter dig. Jag vill tro att du finns runt mig,behöver tro . Du håller en skyddande hand över mig när ångest och förtvivlan lägger sig som ett mörker. Älskar dig min fina lillgubbe. Älskar dig till månen och tillbaka.❤

Igår när jag krattade så började det komma lite stark vind och jag såg på löven som virvlade tillbaka där jag krattat. Först svor jag,men sen så tittade jag på dem och tänkte Det är klart de vill tillbaka....Det vill jag oxå. Jag vill inte krattas iväg med sorg och saknad. Jag vill tillbaka till det som var. Men jag suckade och tänkte att det skulle vara sensionellt om jag lyckades resa tillbaka i tiden. Men då kom stormen...stormen som river och sliter sönder hela mig. Ångesten,paniken,tårar och kvidande,smärtan. Jag står här och sörjer och kämpar för???!?? Vaddå? Ingenting är som förr, det kan aldrig bli som förr. Jag glider in i känslan av att jag vill till Dan,jag vill inte kämpa,jag vill inte vara här,jag vill sova och komma från allt. Allt är förstört ingenting blir som förr. Jag vill fly från allt. Det gör så ont att tänka att jag ska vara kvar i ingenting. Jag känner mig upptryckt i ett hörn. Du fixar det här. Det kommer att bli bra. Du måste ha en försörjning, ge det tid....Jag vet allt det där...men varför??? Ingenting blir ju som förr. Jag vill försvinna jag vill inte ha så här ont i själen. Jag vill till Dan. Men så känner jag tyngden i knät......Märta. Ser på henne och hon är stressad och fundersam om varför matte gråter och kvider. Jaha du då? Säger jag...hur blir det med dig? Vem ska ta hand om dig och kisse. Kommer de att avliva er? När jag är borta? Eller ska jag göra det? Ni har ju inte bett om att jag skulle ta hand om er. Ni är mitt ansvar....Stormen bedarrar efter 5 långa timmar, trött i kroppen, ögonen är svullna och torra. Reser mig upp och tittar på kortet av Dan. Idag var det jobbigt säger jag. Men jag lever, men inget blir som förr. Till Dan: Godmorgon älskling saknar dig. Som jag saknar. Det finns inte ord. Det är som ett tyst skrik. Av oss finns det inget kvar. Du fick lämna mig kvar. Men jag är så trasig utan oss. Som jag kämpar, och skulle inte klarat mig om varje dag var som igår. Jag ska för dig, kämpa vidare, för djuren, för att en dag känna att jag även kämpar för mig. Älsakr dig tillmånen och tillbaka.

Till Dan: Dan Göran Eidar Granström...Så sa jag till dig när det var viktigt eller ngt jag var orubblig i. Hur i hela friden kan du tycka att det var skönt...härligt och tillfredställande att kratta!!!! Det suger balle .. har bara gjort ett litet hörn och fyllt 2 säckar och det ser inte ens bra ut!!! Jag bara säger dig att om jag så ska leva på nudlar och kaffe så skall det nästa år finnas en lövblås/sug här. Just nu är jag på gränsen till att utöva svedjebränning. Så tråkigt att jag spyr. Det är inte ens jobbigt bara urtråkigt. Det är nästan vindstilla och lik förbannat far löven omkring. Hörre du jag hör nog vad du säger i mitt huvud.- men gumman du gillar ju träd hahaa,om du hade lyssnat på mig som ville ta bort de där 2 björkarna bredvid stugan så...jaaaa men då kratta ju du!!! Och tyckte det var kul!!! Älskar dig ändå ❤

Jag minns känslan när klockan ringde och man skulle till skolan och man önskade att telefonen ringde och man sa att skolan hade brunnit eller åtminstone att alla lektioner var inställda och man kunde fortsätta att sova.Nu har jag alltid varit morgonpigg men jag minns hur jobbigt det kändes. Så känns det i magen nu. Jag vill inte jobba,orkar inte ens med tanken utan att det knyter sig i magen och min inre tonåring stampar med foten. Mitt vuxna jag...nä mitt förstånd säger: jaha du och hur hade du tänkt att du skulle betala mat.hyra,bensin då??? Du har inget val. Mitt föräldrajag säger till min inre tonåring. Det är bra för dig. Du kommer att få ngt att göra och träffa andra människor och det är bra för dig. Skit ner dig säger då mitt tonåringsjag. Jag vill inte...inte än. Ska säga det åt alla instanser som förväntar sig att jag ska betala...nä inte än hahaa. Tänk om jag liksom bara kunde stänga av världen och bara vara här i stugan. Trygg från alla måsten och bör och krav. Men mitt föräldrajag och förstånd kommer att segra, som de alltid gör hahaah Nu har jag en dag kvar innan intervjun, och jag är alldeles slut på alla tankar. Tänk om de vill jag ska börja på måndag!!! Tänk om jag inte får jobb,vad gör jag då? Vad ska jag göra med djuren? Kan jag jobba? Du måste arbeta. Sen gråter jag en stund och tänker det blir nog bra. Sen börjar det om igen... Det blev inte som jag trodde....att livet skulle bli när Dan dog. Jag trodde att jag skulle kunna vara starkare, stark för hans skull. Saknaden skulle jag bära genom livet det förstod jag men inte att hans död skulle slå sönder mig. Trodde att jag under året som gick var förberedd. Men jag inser att det året skulle enbart det kräva en del terapi. Jag var så inställd på att jag skulle avsluta mitt liv,när Dan var borta och Kisse gått bort. Kissen hade ju hjärtfel och var inte så pigg,så jag tänkte att det tar nog inte så lång tid. Köpte inte ngt alls till mig själv,för det var ju onödigt det skulle ju lix kastas när jag gått bort. Små förpackningar av tvål och schampo och limmade ihop sulan mär skon gick sönder. Kastade allt som jag kunde och dödsstädade. Det var ingen konstig känsla utan ett självklart beslut. Jag hade inget att leva för om Dan inte fanns. Dan var ledsen över mitt beslut och gjorde försök till övertalning. Men till slut så så han okey. När jag sa att det är mitt liv,mitt beslut. Då ville han mest av allt ha en hund, han behövde ha lite roligt i sitt liv. Jag tänkte inte ens tanken på att den hunden skulle fortsätta finnas när Dan inte gjorde det!! Hade bara i huvudet. Ja så roligt och det är vad han vill. Klart vi ska skaffa en hund så han får roligt. Tog nästan 14 dagar efter att Märta flyttat in som jag insåg....Hur i hela friden gör jag med hunden då? Jag kan ju inte lämna hunden vind för våg. Jag gick in tiĺl Dan och sa din listiga rackare. Du lurade mig,du vet att jag inte kan lämna ett djur!!! Han log och började skratta lite försiktigt. Jag ställde då om mig på att jag skulle försöka allt jag kunde att leva kvar. Vi pratade och Dan sa att han behövde veta att jag fanns kvar för barnen och barnbarnen skull. Jag lovade ,men det kändes konstigt och underligt till en början att vara så inställd på att dö och sedan leva kvar. Ibland så förstår jag att den där känslan finns kvar obearbetad. Det är ngt som jag måste ta tag i och sen lämna, bakom mig. Till Dan: Godmorgon älskling.Idag lyser solen och jag tänker att du skulle ha direkt efter du druckit kaffe och löst ett korsord,gått ut och börjat greja därute. Såsom du älskade att spatsera runt här och vara ute. Jag saknar det,så jag saknar livet vi hade. Älskar dig till månen och tillbaka.

Skulle tro det är tisdag!!Men det kan lika gärna vara onsdag. Just här spelar det ingen roll alls och det är en skön känsla. Idag lyser solen,men det känns kyligt,men solen lyser så det är toppen. Igår när jag la mig kom tårarna. Tänkte att jag saknade honom och la min hand på kinden och låtsades att det var Dan. Det var så fint till en början,tills jag kände att det inte kändes som hans hand. Hans hand var alltid lite sträv och torr och varm. Tårarna rann tills jag somnade. Men en insikt som var befriande kom igåt. Hade ett lååångt samtal med en god vän igår om ditten och datten och hundra andra saker. Jag kände mig som mig själv en lång stund. Någonstans därinne finns jag kvar och det känns så bra. Jag kan fortfarande skratta och babbla om precis ingenting alls. Jade kunnat fortsätta i flera timmar haha. Lite senare ringde en annan vän och det värmer i mig hur Goa fina kvinnor det finns runt mig. Jag känner att det betyder så mycket att veta att de finns. Men den ensamhet jag känner är en helt annan ensamhet. Impulsen,vanan,önskan ja jag vet inte riktigt, men jag tänker vi fortfarande och det kommer nog att ta lång tid innan det blir jag. Idag ska jag nog softa runt och inte göra så mycket. Fortsätta att läsa boken som ingår i terapin. Ärligt talat så är den så här långt tungläst, och påminner om studielitteraturen jag läste när jag pluggade. Har kommit till en knapp tredjedel, så några sidor till skall jag nog fixa. Igår så ringde även vår boupptecknare och bouppteckningen är godkänd hos skatteverket. Nu behövde hon uppgifter om inköpssummorna och reparationer och sådant för lägenheten och stugan. Tur att jag tog med mig alla pärmar hit och inte lämnade det i förrådet i ngn kartong hemma. Så det ska jag oxå försöka fixa idag och skicka idag. Hon behövde fullmakter till försäljning av Dans volvoaktier och avslut av bankkonton. Det var så konstig känsla efter samtalet och jag kände mig så nedstämd resten av kvällen. Det är så skönt att komma ett steg framåt i bouppteckningen och till många svar och besked. Men sen slår vissheten ner att jag avslutar Dan. Han har tappat sitt personnummer och har nu ett typ diarienummer. Hans konton, hans namn i systemen försvinner, han är nu en av dem som levt. Så panikartat det blir i mig. Hallåå han lever ju i mig, i min sorg och saknad. En känsla som jag försöka dämpa och lära mig leva med. Att bli som en del av mig och inte nästan hela mitt liv som det är nu. Till Dan: Godmorgon älskling. Nu är vi här i stugan. Nu har jag bestämt mig att kasta alla kakelplattor jag tjurats om att behålla. Du ville kasta dem i åratal,men jag hade stora planer för hur jag kunde använda dem. Men de planerna kommer aldrig att genomföras. Så nu ska jag kasta dem. Ska till återvinningen på lördag och samlar ihop lite grejer. Sådant som du tycker vi skulle gjort oss av med för flera år sedan. Så knasigt att hemma slängde jag allt och i stugan ville jag behålla . Längtar efter dig och dina händer. Tänk om jag kunde få drömma att du höll om mig. Åh lillhjärtat mitt.💔💔💔

Det blåser och det är vita gäss på sjön. Kisse lärde sig nu att gå igenom kattluckan så han utövar den nya kunskapen flitigt. Jag har sovit länge 12 timmar plus att jag sov 2 timmar på dagen igår. Så skönt och jag gillar känslan av att bara gå och sova precis när jag vill. Märta fixar sitt kisseri alldeles själv och går ut som hon vill. Det är så härligt att se hur djuren trivs och leker ute. Har även kommit över en obekväm känsla,hoppas jag. Det finns ett kritiskt ögonblick som gör så ont som är så fjuttigt för ngn som inte har upplevt en förlust. Tystnaden!!!! Stiger upp går på toa och här i stugan så är det så tyst att det dånar. Paniken kommer och jag är ensam nu,Dan är borta det är bara tystnaden kvar. Men i morse så kom jag på att det är inte en ny grej. Det har alltid varit tyst när jag stigit upp här i stugan,åtminstone innan Dan blev sjuk. På den tiden så satte jag inte på radion för Dan sov oftast ngn timme längre än mig. Jag drack kaffe och läste en stund och försökte vara tyst. Så då tänkte jag ,det här är inget nytt Ingalill. Låtsas som han sover. Klumpen i magen släppte och jag blev trygg och lugn. Förra året så var vi ju här i stugan en lång period Men Dan sov ju nästan ingenting förutom i fåtöljen. Orsaken till hans sömnsvårigheter fick vi aldrig. Men jag tror att jag utifrån vad han sa, tror att det helt enkelt var ngn sorts dödsångest. Han sa att han inte förstod varför,det var inget han låg och tänkte på eller mer ont eller ngt sådant. Men han sa oxå att det gjorde inget att han inte sov, han skulle ju vara död så länge så han fick ju mer tid. Sen så fick han orosattacker och ropade på mig för han kände sig ensam och tyckte det var mörkt i hörnen. Lilla älsklingen vad han kämpade, vad vi bägge kämpade. Idag lyser solen men det är ingen värme alls. Kanske ska jag börja rensa ur soffan i passagen. Passagen är som en liten gång på väg ut till altanen. Där står bl a en soffa med lock och extra kyl och frys. Alltid lite småstökigt så idag ska jag ta mig an det utrymmet.

Igår for jag alltså till stugan och bilen var så full att jag riktigt kände hur bilen jobbade. När jag burit in allt var det kaos och grejer överallt. Nu på morgonen så har jag fortsatt att packa upp och inser att jag har tagit med mig så mycket kläder att jag måste trott att jag skulle vara här tills vinter?? Varma tröjor och koftor hoppas att jag inte kommer att behöva i så stor mängd. Tanken var att jag skulle uppvakta en mycket god vän som fyllde jämt igår. Såg framemot det, men jag kände mig så ledsen,redan i fredags så att partypajarkänslan var hög. Men jag får ta det uppvaktandet senare. Eftermiddagen och kvällen var tung igår och jag grät och kved som ett skadskutet djur. Jag har inte förlikat mig med att Dan inte kommer tillbaka. En del av mig säger att han bara är tillfälligt borta. Det är så overkligt att det skulle vara så att han är död. Nej inte kan det stämma,drömmer jag en otäck mardröm!!?!? Vi är bara jag nu! Att bara tänka så känns som ett hugg i bröstet. Det finns inget vi längre!! Så ofattbart i hela mig. Han har redan försvunnit ur systemen. På hans post har personnumret försvunnet och han har fått ett diarienummer. Han tillhör historian han är redan glömd av flera. De flesta har gått vidare med sina liv. Jag förstår det,så har jag oxå gjort, när ngn bekant,arbetskamrat osv gått bort. Man har varit ledsen och tänkt på familjen och sen fortsatt med att leva sitt liv. Det är så det är och som är det naturliga. Men jag kan bara resonera så i huvudet och förståndet ,men hjärtat är inte i med på att det är så det är . Fick sådana panikkänslor igår av all gråt och saknad att jag kände det som om jag höll på sugas upp i ett mörker. Det blev en storm som sög musten ur mig och jag sov i 11 timmar. Idag är jag trött men vid bättre mod. Så skall försöka packa upp färdigt. . Till Dan:Godmorgon älskling ,inatt har det snöat och täcker nästan överallt på marken. Så som jag ropade på dig igår. Mina ben nästan veks sig när jag vände mig om och skulle ropa på dig att du skulle komma och se på det vackra ljuset och höra så fåglarna kvittrade...just när jag skulle ropa så slog verkligheten ner som en blixt. Du kan inte komma för du är död!!! Du är död,borta och kommer inte att komma hur mycket jag är ropar och skriker. Älsklingen jag kan inte förstå att detta är så som mitt liv är nu?!?! Ensam utan dig. Mitt sockertroll mitt allt. Älskar dig till månen och tillbaka. ❤

Där vi bor finns det skog i närheten och vi har ganska mycket träd här i området. Det är en av anledningarna varför jag trivs här. På morgonen och kvällen så kan man höra skogsduvor och i morse när jag gick ut med Märta så minns jag kvällarna i Sorrento, Italien. Vi for med goda vänner och det var så vackert och en helt underbar resa. Så många glada minnen som vi fick på den resan. Just duvornas lite sorgsna läten kunde man höra på kvällen. Ni vet de där helt underbara kvällarna som man kan sitta ute hur länge som helst utan filt hahaha. När vi är ute och reser så går vi väldigt mycket för då kan man se så mycket och uppleva oväntade och härliga möten och upplevelser. Nu när jag var ute med Märta så blundade jag och hörde duvorna och tänkte på hur vi var ute och gick och jag kunde visualisera att Dan gick bredvid. En sekund så log jag och jag kunde nästan se honom i en rutig kortärmad skjorta. Sen kom tårarna....han gick bredvid och det var underbart. Sen slog vissheten in. Han gick bredvid. Nu kommer vi aldrig mer gå tillsammans, nu finns han inte bredvid mig. I resten av mitt liv så kommer jag att gå ensam, ingen att dela allt med, de där små sakerna. Tycker du att det blev för salt? Men herregud vad har den där människan på sig, känner du att det luktar? har vi ngn ost hemma? Det är i det mest banala som saknaden slår in. Vi har blivit jag och det finns så mycket fel i det. Har läst en del böcker om sorg den sista veckan och börjat på sorgebearbetningsboken. Det river upp även gamla sorger och påverkar säkert mitt sinnestillstånd nu. Igår kväll läste jag någon sida igen. Då kom jag ihåg att terapeuten frågade flera gånger - Är du redo? Är du beredd? Jag svarade - Jag vet inte.. och igår så kom det en rädsla och så dumma tankar, osäkerhet och rädsla och jag kände mig nästan som ett truligt och motsträvigt barn. Jag måste få hjälp att hantera sorgen och ångesten över att bli kvar. Jag vill inte överrumplas av sorgens vågor, inte ha smärta, vara rädd och ha ont av saknad. Men nu kommer det....Det är ju det enda jag har!!! Vad är då kvar? vet inte vem jag är men jag har i alla fall sorgen. I sorgen finns vi.,utan sorgen och smärtan vad finns då kvar? Mitt förstånd säger tagga ner, din reaktion är nog ganska normal, det är en del av processen osv. Men hjärtat och kroppen säger hjälp!!! jag är rädd. Hur ska jag kunna klara detta, jag har ju inget att kämpa med. Ingen energi, ingen jävlar i mig känsla. Bara en massa vilsenhet.... Idag så åker jag iväg till stugan en tid och allt verkar vara som ett stort frågetecken. Har fått en arbetsintervju och jag har bara en tanke: Hjälp....åh herrejösses hjälp. Tänk om jag får det? nej jag vill inte, Så bra att jag fått en chans, nej jag är inte klar......Ett sommarjobb inom äldreomsorgen är det och just det är helt okey. Men allt annat som jag inte är beredd på än, jaha djuren då?, ska jag nu bo hos dottern, då min lägenhet är utlånad. Kommer jag att orka jobba, tänk om jag bara gråter. Jag måste fixa detta, jag måste få en försörjning. Jag är tvingad att klara detta. Är faktiskt skitorolig, men intalar mig ,en dag i taget. Men jisses vad jag har nu och tänka på, en sorgeterapi, jobb, sluta röka och sorg och saknad i ett helt virrvarr. Till Dan: God morgon hjärtat, min lilla sockergris. Saknar dig och dina kramar. Ditt lugn och förstånd. Jag är som en vilsen fluga, som bara studsar mot fönstret, utan dig. Jag är rädd för så mycket nu. Jag som nästan aldrig var rädd för annat än ormar, spindlar och läskiga saker på tv. Jag som var som en duracellkanin!! jag hade oftast alltid ngt på gång oftast tre saker. Du var min laddare och vi hade trådlös överföring hahaaha. Du hade en liknade grej i stugan. Du hade olika grejer för dig men kom in då och då och log med hela ansiktet, gav mig en puss och sen ut igen. Mitt hopp står i att jag så småningom skall hitta energin i mig själv. Att känslan av att jag har ett liv ska återkomma, tron på att detta fixar jag. Men utan dig!!! Det skapar rädsla, det är konstigt att gå omkring att vara rädd. Älsklingen om du bara kunde finnas en liten stund till. Så jag kunde ladda mig i din famn. Jag nöjer mig med en minut, tre sekunder!!!! Men det går inte, jag vet det egentligen. Mitt hjärtegull vad jag saknar dig. Älskar dig till månen och tillbaka <3

Alltså så mycket grejer jag skall ha med mig till stugan!! Oftast inför sommaren har man tagit lite grann då och då. När jag for upp förra veckan så tog jag ju fulla bilen för att det inte skulle bli så mycket nu??? Eh nu är det väl dubbelt nästan. Det är skrymmande grejer. Skrindan, jordsäckar säckar med mat till djuren, pärmar, regnkläder, skafferivaror och frys och kyllådor. En hylla! resten av blommorna, varav en stor kruka och alla små planteringar av sommarblommor, kläder, skor, hygienartiklar och 2 dammsugare?!! och en massa annat. Kommer att få packa under stolarna och i handskfacket hahaha. Lägg därtill att djurens burar skall rymmas också. Fick gjort mycket igår så idag ska jag handla och köpa ett par leggings till, så jag har ngt att byta med. Fara och köpa lite mer broderigarn och vara hundvakt på förmiddagen. I eftermiddag så blir det att städa, så att det är fint när jag lämnar. Måste även fara och snabbuppvakta en god vän, som fyller år. Den vännen är faktiskt Dans tidigare fru. och hon har varit så fin mot mig efter Dans bortgång. Hon var även på sjukhuset och vakade när vi andra behövde vila en stund. Hon har hört av sig då och då och det är skönt att hon finns om det krisar. Har även 2 andra som hör av sig och det värmer <3<3 Har drömt en massa inatt. Lite otydligt men i det stora hela så ska jag skydda och rädda barn och djur från en björn, vet inte riktigt vem eller vilka jag ska ta först. Mitt upp i allt så måste jag tvätta händerna, men handfatet är fullt med vatten och det är viktigt att tvätta händerna!! så jag måste ändå vrida på och vattnet forsar ur handfatet och rinner ut över golvet. Är så rädd och ensam, och det är katter och kaniner överallt ute på gården. Jag skriker efter hjälp men ingen hör. Jag blir även jagad av den där björnen. Till slut så visar det sig att björnen kan prata och bara vill säga att den är hungrig och är trött och rädd. Vilken konstig upplösning? Skall göra en analys hahaah Jag försöker rädda allt runt mig. Är rädd att förlora, mitt hem och att jag skall bli helt utan försörjning och försöker rädda allt som jag förlorat. Jag gör en massa för att jag måste, Känner mig ensam i besluten. Men allt som jag är så rädd för visar sig att det kommer att bli bra. Så väljer jag att tolka den här knasiga drömmen. Måste nog erkänna att det är konstigt att åka iväg till stugan. Jag älskar lugnet och harmonin men nu lämnar jag ju för att jag "måste". Är så tacksam över att jag "får" en hyra och jag klarar en månad till, men samtidigt konstigt att jag inte kan fara hem. Ingen stor sak ,men lite märklig upplevelse. Tänker på om jag får ett jobb så krångligt det blir....och tänker på bilkörning och kostnader. Sen om jag måste fram och tillbaka flera gånger, för arvskiften och möten och så. Jag går hela tiden runt med en känsla på att jag väntar på ngt som jag egentligen gruvar för. Det är arvskifte, skuldsedlar, avluta konton, testamentskrivning, urnsättning, gå på banken och fråga om jag får överta lånet på lägenheten, låneförsäkringen på bilen, Dans aktier. Besked som säkert när de väl kommer så kommer de i juni. Skulle vilja dra en mössa över huvudet och liksom inte "se" och inbilla mig att ingen ser mig heller. Blir som en klump i magen och det är så läskigt att inte kunna styra eller kunna besluta, eller påverka själv. Jag är i händerna på andras beslut, som troligtvis kommer att påverka resten av mitt liv. Kanske drastiskt tänkande, men det blir lätt så i tankarna. Lägg därtill till att jag inte känner mig som mig själv och inte riktigt vet vem jag är, vem jag kommer att bli och är "vilsen" och att jag inte kan lita på mina reaktioner och beslut. Ja herrejisses så allt far runt runt i tankarna och kroppen. Till Dan: God morgon mitt kärlekstroll. Igår så var jag ut och tittade på M:s bygge ute i Sand. Så fint det blir och jag såg grävmaskinen och bara tänkte. Varför hann vi inte att Dan fick köra den. Vet ju att du så gärna ville köra en grävare. Skulle lätt köpa det där om jag hade pengar och du vet ju att jag hade stora planer på att vi skulle köpa det hahaha. Men då var du förnuftet och sa: Ingalill när jag är borta kommer du inte att ha råd att bo där med så höga lån. Men du lät mig hållas och drömma och planera. Du lärde dig med åren att jag hade så många planer och projekt och de första åren så blev du nästan sjuk av oro. Tills du lärde dig att jag bara babblade och inte satte igång alla vansinniga ideer. Du trodde länge att jag var missnöjd och inte nöjd med det jag hade och att det var din uppgift att se till att jag var nöjd. Men så var det ju aldrig, har bara haft en massa fantasi och kreativa ideer. Jag var så lycklig och nöjd med livet, så just därför kunde jag sväva iväg i ideer och fantasiprojekt. Vad vi hade det bra vännen. Så mycket skratt och tokigheter och vi uppskattade varenda minut. Det är nog den känsla som jag är mest stolt och tacksam över. Att vi älskade vårt liv, varann och skrattade så mycket. Jag både gruvar och längtar till vi ska urnsätta dig. Gruvar för att hålla om dig, om så bara i en urna och måsta släppa. Att lämna dig en gång till...… Men jag vill ju samtidigt ha en plats där jag vet var du är. Jag vill att det skall vara fint väder den dagen och att jag kan sitta bredvid och dricka kaffe och njuta av solen och höra fåglarna och tänka på vårt fina liv som vi hade.. Jag ska ta med lite snus och whiskey åt dig och smuggla ner tillsammans med blomblad. Älskar dig till månen och tillbaka <3

Jisses hur kan man bara tappa dagar? Det händer ofta att jag blir dagavill och måste fundera på vilken dag det är. Men tappa bort en dag? Igår kväll så ser jag på nyheterna och ser att det står onsdag!!! eh va!! är det inte tisdag??? Lite obehagligt faktiskt, men mina dagar ser i grunden likadana ut och ändå så är ju inte den ena dagen lik den andra. Precis som för de flesta människor, antar jag. Hursom så skriver jag ju listor på det mesta och nu hade jag ju tappat en dag och låg liksom efter i min "planering". Så igår skulle jag t ex söka jobb och rapportera till facket. Så det jag gjorde igår kväll. Sökte 5 jobb och klockan var halv elva innan jag var klar. Tur är att jag gjort flera olika personliga brev, till olika sorters jobb, så det är som en mall, som jag kan lätt skriva om beroende på vilket jobb jag söker. Inget av de jobben jag sökte vill jag ha och får faktiskt en klump i magen när jag skickar iväg ansökningarna. Men jag är samtidigt lite panikslagen över att inte få en försörjning. Idag blir det 3 jobb till som skall skickas. Egentligen ska man söka ngt varje dag, men jag har inte förmått mig att göra det ännu. Lite strutsbeteende och rädsla som ställer till det. Idag så har jag alltså mycket att göra enligt mig, för andra eller mitt gamla jag så är det inget märkvärdigt. Men jag far fram som en snigel! Igår så var min systerson här igen och jag hoppas att vi kommer att hålla kontakten och fortsätta träffas. Pratade med ngr goda vänner också, egentligen Dans vänner men som kommit att bli kära vänner även för mig. Hon har sagt ett ord som jag kunde känna mig hemma i direkt. "Vilsen" precis så kan jag känna det, vilsen i pannkakan. Jag har ett sorts driv, att komma ifrån smärtan, en sorts överlevnadsstrategi. Jag ska gå igenom detta, jag ska klara det, ska hitta en meningsfullhet och en tro på min tillvaro. Men samtidigt så är jag så fixerad vid mig själv och mina känslor och tankar. Jag förstår att det hänger ihop med min vilsenhet. Att det är en process som hör ihop med mitt sinnestillstånd. Men jag kan också bli ruskigt irriterad på min egen självupptagenhet. För att krångla till det hela så att säga, spritsa kakan, lägga lök på laxen osv. Så motarbetas jag av det jag försöker finna och ta mig fram till. Antar att detta är konstigt att förstå för ngn som inte känt sorg. Hade ngn sagt det åt mig förr så hade jag tänkt, ja så kan det kanske vara, en process. Men jag hade inte förstått resonemanget. Nästan lika mycket som jag vill bort från smärtan ,sorgen, saknaden och viljan av att ta mig igenom, så vill jag det inte. Eller jag är mer rädd för att tappa det??!!! Det är djävulskt att befinna sig mitt i en storm av saknad, smärta, att ropa på Dan- Kom tillbaka. Känslan av att jag går sönder, att jag vill gå sönder .Men samtidigt så är det då jag känner mig förenad med Dan. jag saknar honom med hela kroppen, hjärta och sinne och då känner jag ett band mellan oss. Jag är så rädd att tappa bort honom just då. att tappa honom igen. Han finns i smärtan i kvidandet i förtvivlan. Låter konstigt, men jag har förstått att det är fler med mig som upplever detta motsägande. Jag är nog alldeles för ensam och samtidigt så är jag rädd för att umgås med folk. Det beror nog på att jag är vilsen- Jag var en rund, röd tomat, solvarm och trygg. Sen kom stampet och jag blev mosad. Är jag nu ketchup?? Hur är ketchup? kletig? Ja herrejösses så fixerad jag är, men det är liksom bara att flyta med, i alla tankar, känslor. Ta en dag i taget och inte tappa bort några. Till Dan: God morgon hjärtat, förstå hur ledsen du skulle vara om du såg mig. Ledsen för att du skulle känna att det är ditt fel. Älsklingen inget av det jag känner och upplever är ditt fel. Det är bara som det är och det är tanken på dig och det vi pratade om som håller mig uppe vid ytan. Allt som vi har kan inte få vara förgäves. Kärleken finns ju kvar, det är bara du som inte fick vara kvar. Jag kämpar för dig och för oss. Har inte kommit dit än att jag kämpar medvetet för mig. Men tror att överlevnadsinstinkten sköter det. Lillvännen min,igår så hämtade jag ringen med ditt fingeravtryck. Den passade perfekt och nu har jag den på mitt finger. Känns så bra hjärtat och jag minns när jag visade den att jag skulle göra en sådan. Du sa - Mmmm, den var fin. Jag tog den med hjärtat och lät gravera in ett evighetstecken i den. Älskar dig ända till månen och tillbaka.

Utdrag ur Lilla sorgeboken- Göran Larsson Lacrima sacra rengör själsliga sår och låter dem läka. De heliga tårarna läker när de får gå på djupet. Men alla tårar bär inte med sig sorgen och förlusten ut ur kropp och själ. Så även om vi gråtot mycket, ofta och länge är det inte säkert att vi tillåtit oss att gråta från det djup som behövs för att vi ska kunna lämna det omistliga bakom och ta emot det nya som livet räcker oss. Vi kan få en fingervisning om vad vi behöver, genom att tänka oss att det finns gråt och tårar på åtminstone fyra nivåer. Den första gråten- är det läckande ögat. Det är en gråt där tårarna rinner sakta och stilla, när man är ensam, känner sig ensam eller blir påmind om ngt som är svårt. De tar oss inte ner mot de stora sorgedjupen. Den andra gråten - är det gråt som bäst kan beskrivas som jämmer eller snyftande, en gråt med en gnyende eller klagande ton. Det är en tillkallande gråt. Det är en gråt som saknar och ropar efter något som gått förlorat. Den vill inte acceptera en svår förlust. Den vill ha tillbaka " Nej gå inte, försvinn inte, var inte borta för alltid, kom tillbaka....kom tillbaka. Den andra gråten sitter i halsen och övre bröstområdet. Den tredje gråten - har delvis accepterat förlusten men inte helt och hållet kommit över eller igenom den. Det är som om upplevelsen av det som gått förlorat blir lika stark varje gång man påminns om den. Den tredje gråten är djupare än de två första och kommer mer från trakten mellan halsen och hjärtat. Vi kan kalla den för hjärtats tårar. Når vi denna gråt, eller om den når oss, kan den hjälpa oss att anpassa oss till livet utan, livet bortom och livet efter. Det är en gråt som gör förlusten verklig och det sker nästan alltid stegvis. Om den tredje gråten får djupna ytterligare, gör den inte bara förlusten verklig, den gör oss själva verkliga. Det är som om gråten står öga mot öga med det omistliga och outhärdliga. Det är gråten som får oss att falla ihop, men också att envetet resa oss igen för att möta den på nytt. Den tredje gråten ställer oss inför faktum, detta är min verklighet just nu. Detta är det liv jag har att ta mig an, på gott och ont. Och det gör ont. Den fjärde gråten - kommer djupt nerifrån bukområdet. Det är en gråt som ger fri, som accepterar, och släpper taget. Det är en gråt som kan få kroppen att rista och skaka. Den gråten kan få oss att snörvla, hulka, frysa, svettas eller yla rakt ut i ren och skär förtvivlan. Andra gånger är den lugn och stilla och dess tårar varma. Dess kännetecken är djupet den kommer ifrån och allt motstånd är borta. Vi törs äntligen ge upp och ge efter. Den förnyar inifrån. Jag kan känna igen de här fyra "stadier" som jag har upplevt. Ibland pendlar det mellan 3 och 4 och jag griper krampaktigt efter meningen. "Den förnyar inifrån" Igår så befann jag mig i den fjärde gråten och idag så har jag muskelsmärta och stel i kroppen. Jag grät över det jag inte längre har, att jag är ensam på så många sätt. Jag grät över den sorg och saknad jag känner. Av förlusten jag känner. Av maktlöshet, jag känner en press av att jag skall klara det här. Eller kanske en rädsla att jag inte orkar att jag inte har ngt att ta avstamp ifrån. En simmare som vänder, sparkar ifrån i bassängkanten och tar fart igen. Jag känner inte en stor stress att komma vidare, mer än vetskap att så är den förväntade gången. Jag vill komma framåt, från den förlamande sorgen ,smärtan och att saknaden inte ska slå undan mina fötter. Men jag har inget att ta avstamp från, i alla fall så känns det så. Jag är så osäker på mig själv och mina reaktioner och vet inte riktigt vem jag är. Men jag tänker att tiden och gråten skall vara mitt stöd. Saknaden kommer nog alltid följa mig men den kommer inte att vara smärtsam utan jag hoppas att den övergår i leenden och minnen som så småningom ger mig leenden. Igår så grät jag tills jag somnade och vad jag vet så somnade jag på samma sätt som jag vaknade. Tror inte jag flyttat en centimeter, under natten. Märklig känsla när jag alltid snurrat som en centrifug nattetid. Dan sa att det var som att sova bredvid en slingrande orm. Sa alltid att det fick han stå ut med då jag stod ut med hans snarkande hahaha. Idag ska jag tanka och inköpa mat till djuren så jag har i lager, när jag är i stugan. Igår så städade jag och torkade ur kylen och nu är det frysen kvar. Jag försöker äta så mycket jag kan ur frysen, då jag inte kan ta med mig hur mycket som helst upp till stugan. Det är lite blåst och inte så varmt i luften, men solen lyser vilket är helt underbart och välgörande när man är trött och lite ledbruten. Idag ska det bli en bra dag. Till Dan: God morgon mitt hjärta. Igår så spelade jag en sång som har funnits "med oss". Have i told you lately that i love you. med Rod Stewart. Brukade säga den meningen till dig och du sa: Näää tror inte du har sagt det idag. Minns du? så klart du gör. Ibland så stoppade du mig och sa idag har du inte sagt att du älskar mig??? Dan jag älskade dig och jag älskar dig nu. Kommer alltid att älska dig. För den du var, det du gjorde med mig och för den människa du fick mig att bli. Du är mitt avstamp i bassängen. Det gör för ont att säga att du var....Men jag ska försöka hitta mitt avstamp i kärleken vi hade, i livet, i träden, i det faktum att jag börjar acceptera att du inte kommer tillbaka. Älskar dig till månen och tillbaka.

Var på biblioteket igår, men den bok jag skulle ha till min sorgeterapi var utlånad, så istället så fick jag beställa den på nätet. Men jag hittade 3 andra böcker och jag läste ut en igår som jag tyckte var bra och som beskrev och informerade och tröstade på flera sätt. Den heter Lilla Sorgeboken- Göran Larsson Ska citera ett stycke i boken som beskriver känslan och smärtan som jag känner. "Njae inget särskilt. En vanlig dag bara, svarar vi ibland när vi får frågan om vad som hänt eller vad vi gjort. Inget särskilt. En vanlig dag bara. Vanliga dagar gör inget väsen av sig. De kommer och går och gör veckor till år. Vanliga dagar är inte så märkvärdiga. Mer som ett par slitna tofflor som våra fötter vant sig vid. Vanliga dagar. Gud så vi kan sakna dem när de inte längre finns där. I all sin enkelhet är de ryggraden i våra liv. Så alldagliga och oanseliga att vi inte alltid lägger märke till dem. Det sägs att livet inte är de dagar som gått, utan de dagar man minns. Jag är inte så säker. Om de vore sant skulle de flesta av oss inte ha mycket till liv att skryta med. Vanliga dagar är hej då i hallen. God morgon älskling, Potatismos och falukorv en tisdag, Skämt som är så dåliga att de blir roliga just därför. Vanliga dagar är att gå ut med hunden och ta en tur till barnbarnen. Vanliga dagar är en doft av rakvatten och en kopp kaffe en tidig morgon, jobba åtta till fem och komma hem. Sträva fingrar mot kinden, skrammel i köket och svärord när verktygen slinter. Smågnabb, se på tv, lösa korsord och - hur har du haft det i dag då? Onödiga gräl om bagateller. Vanliga dagar är att någon vi vant oss vid alltid ska finnas där, som en del av en trygghet och glädje, småprat och förtroenden. Vanliga dagar är att göra allt och inget - tillsammans Och där kom det svåra ordet Tillsammans. Tycker att det beskriver så bra den tomhet som nu finns. Tystnaden som ersatte, alla de andra ljuden som tillsammans skapar. Inga smulor i fåtöljen...Dan var hopplös på att smula. Kan t om sakna att vakna av snarkningarna, som väckt mig i så många år. Att han aldrig tog bort brev och papper som hamnade lite överallt, i rummet,på toa och bänken i hallen. Ska du ha de här? frågade jag Men herregud kvinna sa han. Tänk att inget får ligga framme, mer än 5 minuter härinne. Men i bilen kan du lämna skräp i månader. Det var helt vanliga dagar och idag kan jag känna en glädje över att vi verkligen gillade de där vardagarna och sa det ofta till varann. Så skönt ...idag har det inte hänt något hahaha och vi har inte gjort något, så skönt. Idag skall jag vara hundvakt åt grannens hund och ta utsidan och mellan i fönstret som jag började med igår. Tills jag såg att de höll på att sopa ute på vägen och jag insåg att det var en ganska meningslös putsning. Rensa bland burkar i kylskåpet står också på min lista och ta kylskåpsdörrens alla fack. Fixa lite mer parkeringslappar till gäster. Har ju många barn som lagt beslag på en drös av de vi hade, så nu har jag bara 2 kvar. Kan ju vara bra för "mina" hyresgäster att ha,om de får främmande. Gå med kartong och glas och panta burkar och börja läsa en av de andra böckerna. En av böckerna skulle jag nog inte ens kalla bok, utan är mer som ett häfte. Jag läser fort så den har jag nog läst i et nafs. Till Dan: Godmorgon hjärtat. Ditt foto står här i köket på bänken mellan två av de blommor som jag köpte igår. De blommar vackert i lila vilket blir så fint till ditt gråsprängda hår. Så jag saknar att snusa på dig alldeles vid din tinning. Du luktar så gott och jag kände mig som Ferdinand, den tjuren som tyckte om att lukta på sina blommor. Precis som jag älskade att borra ner näsan i din halsgrop. Saknar dig och allt med oss. Hur i hela friden kunde det bli så här??? Ying har tappat sin yang, sött har tappat sitt salt och ljuset har blivit mörkt. Ingalill har förlorat sin Dan. Min kära underbara vän så du fattas.

Vet inte om det beror på att jag är hemma och har tiden att fundera eller om det är i den "situationen" jag är i som gör att jag upplever mig själv som lite ….vet inte hur jag ska beskriva det. Både som lite avdomnad och samtidigt väldigt närvarande. Själv märker jag det mest när jag kör bil att jag inte riktigt är med och att jag måste koncentrera mig, åtminstone i stadskörning. Hursom så när jag kom hem igår från stugan så slog det mig hur otroligt tomt det är, här sedan jag börjat packa bort och tömma. Har tyckt att det är en skön känsla att det var tomt. Håll i er... men det har känts som jag har sluppit ansvar för blommor, prydnadssaker, kuddar och schampoflaskor och gud vet allt man har i skåp och lådor. Tanken fanns att jag inte skulle ställa tillbaka utan bara ha det tomt överallt. Analys: Har det känts så bara därför jag känner mig så tom i bland? Att jag tvivlar på mig själv att t om blommorna och kuddarna i soffan har varit ett för stort ansvarstagande? Låter inte klokt men tror att det faktiskt är lite så. Men igår när jag kom hem och såg hur tomt det är så är det som ingen bor här eller är i "flyttartagen". Jag insåg att jag verkligen inte vill flytta härifrån, alltså permanent. Jag vill inte sälja och bo någon annanstans. Det var en skön och välkommen känsla. Idag skall jag fara till biblioteket och låna boken som jag "behöver" för den där sorgebearbetningssamtalen jag skall göra. Sen ut i förrådet och ställa i ordning efter att jag varit och sökt ngr tavlor och alla lådor nu står huller om buller. Putsa det sista fönstret och då är det nog afton. Allt går ju väldigt sakta för mig numer. Skriver fortfarande lister på det mesta, vad som behöver inköpas och vad som måste göras på kort sikt och på lång sikt. Oftast bara banala saker som vattna blommor ,gå med kartong, ringa ett viktigt samtal osv. Men jag behöver den strukturen och schemat för att fungera. Hoppas att sommaren blir bra temperaturmässigt, behöver inte vara sol bara inte kall. Jag vill kunna vara ute så mycket jag kan för att insupa luft och sjön och fåglarna och stugkänslan. Jag vill läka ihop och hitta mig själv eller åtminstone vem jag nu är. Känner inte ngn tilltro på mig själv, vilket är en mycket ovan känsla för mig. Jag har alltid haft en sviktande självkänsla men desto större självförtroende. Dan var tankestyrd och jag var känslostyrd, vilket var bra för oss bägge. Han fick mig att tänka efter och jag fick han att släppa loss. Men nu har jag ingen koll på mina känslor och ibland så känner jag mig bara osäker och rädd. Fan fan fan vad fel allt blivit , det skulle inte bli såhär. Jag och Dan skulle vara tillsammans livet ut. Så har jag tänkt, men ngn gång skulle vi ju dö? inser jag. Men inte nu, det är för tidigt jag vill inte att det bara ska vara jag... det ska vara vi. Vi skulle till Italien igen och vi skulle ha levt i lugn och ro, vi skulle sitta bredvid varann och jag skulle antagligen babblat om ngt och han skulle säga- Du är inte klok...det går inte. Jo skulle jag sagt, vi kan allt. Sen skulle vi tagit varandras händer och skrattat. Det är så bitterljuva känslor, varför var vi så lyckliga och nöjda med vårt liv??? Jag vill tro att det skulle varit lättare om vi varit ett par som levt ihop länge och kärleken liksom gått över i vardag och inte var så sprittande. Å andra sidan så skulle jag aldrig velat vara utan en sekund av det livet jag hade. Allt som jag känner, upplever och tänker är fullständigt normalt när man är i den situation jag är i. Det har jag hört och läst och förstått, men det minskar inte smärtan och oron och rädslan. Men vetskapen om det är en trygghet när jag tvivlar på om jag kommer att klara mig, om jag kommer att kunna ta djupa andetag igen och inte gråta flera gånger per dag. Till Dan: Min älskling hur är det? är det bra där du är? Jag vill tro att du är lycklig och slipper smärta och att du finns hos mig ibland. Jag kämpar visst ser du det? Jag kämpar för dig och mig, för allt vi hade och att hitta mening och lust till liv. Jag kan ju inte hitta tillbaka, för du är ju borta. Men det är så svårt att förstå att du inte kommer hem. Älsklingen jag behöver dig, jag vill ligga på ditt bröst och känna hur du andas och dina hjärtslag. Det är okey hjärtat jag kommer att klara det här. Jag ska inte ge upp jag lovar, inte utan kamp. Lilla trollet mitt, så bra vi hade det. jag ska använda mig av den känslan. Det får inte bli meningslöst, våra minnen, våra planer skall jag använda mig av. Du ville alltid mitt bästa och nu ska jag försöka för dig och för oss att göra mitt bästa för mig. Älskar dig till månen och tillbaka.

I morse när jag vaknade så lyste solen,så pass varma strålar att det kom dimslöjor från den frusna marken. Fåglar kvittrade och det var så vackert. Man kan dock känna att det kyler från sjön med sitt istäcke. Idag skall jag åka hem och nästa helg bär det hit igen för en lite längre tid. Kan känna en liten dubbel känsla om vistelsen här. Jag får ett inre lugn och det finns en harmoni som är läkande och varm. Minnen av kärlek och glädje över livet. Men samtidigt så är det väldigt isolerande miljö. På helgerna kommer det oftast andra stuggrannar,men då har vi ju corona som begränsar umgänge. Men annars ser jag ju inte en människa. Detta kräver både mental och kroppslig utmaning, att liksom inte bli sittande rakt upp och ner. Att ta promenader och hålla igång med saker och ting. Skulle vilja ha pengar så jag kunde köpa blommor och jord och bräder ,isolering. Då skulle jag bygga ut rabatterna och bygga och isolera den lilla altanen. Eller egentligen är det inte en altan utan mer som en passage ut till en överbyggd uteplats. Men där har jag en bra plats till förvaring och sommartid en extra kyl och frys. Jag pratade med Dan om min idé men han bara skrattade. Du måste ju riva och bygga upp en ny altan och göra det ordentligt. Envis som jag var så envisades jag att det var helt möjligt att göra som jag tänkt och han bara skaka på huvudet. Är hundra på att han tänkte att hon kommer att göra det! Han drev sig själv så hårt i somras att fixa och laga och greja häruppe i stugan. Tog någon vecka innan det slank ur honom varför. Jag var orolig att han tog i för hårt och jag såg att han fick väldigt ont ibland. Jag sa men det är ju inte bråttom ,vila ngn dag. Men han ville göra det fint så att det skulle bli lättare för mig.....sen. Detta hemska ord som fanns i min hjärna i över ett år.....sen. Tanken på sen fanns hela tiden för oss bägge. Vi pratade ibland om det men försökte fokusera mer på nuet. Men vi visste att sen skulle komma och det skulle förändra allt. Sen kom och det blev långt mycket värre än jag hade trott och inte ens i närheten av det jag föreställt mig i min svartaste tanke. Trodde att jag skulle bli förtvivlad och fruktansvärt ledsen förståss men att jag skulle känna hans närvaro tydligare. Att jag skulle finna ett lugn i det och allt fint vi hade. Att jag skulle känna mig stark i min sorg och att jag skulle liksom veta vad jag ville och hur jag skulle leva. Inte ett enda rätt har jag prickat in i den föreställningen om sen. Inser att jag fortfarande har ärr i huvudet och hjärtat...låter kanske jättekonstigt. Men jag börjar förstå att jag levt en längre tid innan Dan dog i en press. Jag hade tankar på att jag själv inte ville leva efter Dans bortgång, hur skulle det bli sen...Skulle jag klara mig ekonomiskt? Skulle jag orka ta hand om Dan. Se hur han hade ont och finnas där när han behövde hjälp och stöd och tröst. Det var fruktansvärt att se den man älskade tyna bort i kroppen och bli orkeslös. Jag ville vara glad för han sa att det var så viktigt att jag mådde bra. Att han kunde känna sig lugn över att jag skulle fixa det. Men mer och mer så kan jag minnas paniken,hjälplösheten och oron som hela tiden fanns i mig. Nu vandrar jag på en helt annan väg än den jag trodde jag skulle gå. Ibland så är den en snårig stig med hål och stubbar och ibland som en tom öken, där jag liksom bara går. Låter så tragiskt kanske men det är mer som ett konstaterande. Benen går liksom ett steg i taget,ibland viker de sig under mig och så kravlar jag mig upp och lyfter foten igen. Har inte en aning om varför? för ibland så skulle jag bara vilja stå still och vila. Men tror att det är en mänsklig överlevnadsinstinkt. Ja nu blickar jag fram på denna dagen. Sonen kommer hit idag på förmiddagen och jag ska ta tillfället i akt och be om hjälp att bära fram extra kylen och frysen. Till Dan: Älskar dig mitt gryn, du hade suttit vid bordet nu med en kopp kaffe och ett korsord. Kan nästan se dig om jag blundar. Jag kan höra hur du klickar med pennan,klick,klick. Saknar dig min finaste.

Här snöar det och är ganska kallt och dystert. Snön kommer nog bara bli en sörja och försvinna. Så idag håller jag mig nog inne i stugan hela dagen. Känner mig lite låg och minnen av hur bra vi trivdes här oavsett väder och sådana här trista dagar. Då läste vi och umgicks i tystnad. Kunde gå timmar innan ngn av oss sa ett ord och ändå så kändes det som vi var i ngn form av kommunikation. Saknar honom så mycket och tankar på att vi hade planer på att bosätta oss här fanns hos oss båda. Kanske inte 100%till en början,men att vi förra året skulle byggt ut och renoverat. Det är så overkligt att leva i den här verkligheten. En del av mig har eller kan inte förstå att här sitter jag och är ensam. Dan kommer aldrig mer hem. Hur kan det bara vara verkligthet och inte en mardröm som jag snart vaknar ur. Dagarna går och känslostormarna blir glesare, hålen är fortfarande djupa men hittar upp fortare. Men känslan är densamma hur kan det vara sant? Det var ju inte så här det skulle bli? Min älskade vän och andra halva kommer inte tillbaka. Jag är suddig och trasig utan honom. Var kan man hitta en mening att ta sig framåt? Går ju inte mot ngt mål? Jo jag försöker ta mig ifrån ångesten och smärtan i ngn överlevnadsreaktion. Vad ska jag göra? Mitt förstånd säger att jag skall hitta en försörjning, duscha,städa och liksom göra rätt för mig. Det är vad som förväntas, att jag ska hitta en framkomlig väg, sörja klart och bli mig själv. Tror att de flesta förstår att det är tufft och att jag är stark och företagsam och förnuftig. Men en stor del av mig är kvar i den 5 januari., någon säger att Dan är döende!! Vi tittar på varandra. Är det nu det händer, det vi fasat och "väntat" på. NEJ det kan inte vara sant...och där är jag kvar.

Det blir inga 1 maj tåg idag, i alla fall inte häruppe i stugan. Igår kväll så tände vi (jag och stuggrannarna) en brasa nere på ängen. Vi sa att vi kanske köra ett litet protesttåg idag oxå. Vi blir i alla fall 4 stycken om vi räknar med Märta. Det är väldigt tyst och lugnt häruppe, förutom småfåglarna. Men vädret är ganska dystert så inte ens dom kvittrar. Kisse vill verkligen ut men vågar inte riktigt släppa ut honom än. Tänker försöka ge mig på att bära kylen och frysen från vinterförvaringen i friggan upp till stugan. På sommaren krävs det mer frys och kylutrymme än det som finns i stugan. Man skulle vilja gynna handeln häruppe,men det är så mycket dyrare än på stormarknader. Innan jag får upp "för gott"så skall jag storhandla. Så då vore det ju bra om kyl och frys är igång. Det jag brukar köpa och lagra är mest kött och bröd. Det är för det första nästan dubbelt så dyrt. Sen är urvalet magert. Kanske folk köper eget kött? Från annat håll eller direkt från jägare och bönder. Om det vore varmare ute så kanske jag skulle börjat kratta,för det är alldeles vindstilla. Det är i alla fall skönt att vara här.