myma.blogg.se

Nu var det visserligen fortfarande kl 6 i min kropp, och har inte ställt om mig till sommartid ha ha ha. En härlig vindstilla morgon och jag tyckte det var så mysigt att höra änderna snattra nere i viken. Gårdagens regn tyngde ner snön ordentligt och då går smältningen fortare. Mitt humör är helt enkelt snömängds beroende!! Tänkte jag ska visa den söta lilla byrån,där jag nu kan lägga allt mitt krafs. Hmmm nu kom bilden överst!!! Ja skitsamma jag skriver från telefonen och autocorrekt skriver om och jag får backa och ändra. Men ibland glömmer jag och texterna kan bli hur knasiga som helst. Men mig gör det mindre då mitt skrivande är som en dagbok. Där jag kan skriva av mig, oftast då jag känner mig ledsen,ensam eller något som jag genom att skriva känner mig lättare i kropp och sinne. Har ont idag och jag jar nog grejat på lite för mycket de senaste dagarna. Men det är svårt att hitta balans på att vars i rörelse och röra på mig för mycket. Var på jobbet igår och hade med mig lite fika till de boende. Saknar ändå lukten som finns där haahh. Ja inte kisslukten som kan bli i en del av rummen, utan lite som sjukhusdoft. Så knäpp egentligen för det luktar ju inte gott, utan det får mig att känna att jag är i något sammanhang. Att jag har något som "behöver" mig. Skall snart fara dit och "arbetsträna"någon timme. Märta stannar hemma och kisse håller ställningarna. Han är ju mannen i huset....nja nu visserligen kastrerad man. Men hos oss bestämmer han och Siv är hans vapendragare som ibland retar honom till vansinne. Han ligger och sover och hon petar på honom eller smyger fram och attackerar svansen. Har hänt spännande saker i helgen men det får jag berätta om senare....kan säga att det handlar om andar och flera stycken dessutom.

Ja det har varit en intensiv helg, eller nu tänker jag från torsdag. Varit till läkaren på onsdag och till sjukgymnast på torsdag. Vilket blev en liten "chock" då jag blev fortsatt sjukskriven. På torsdagen hämtade jag ju lilla Ruth och dottern for till Ramsele på svärfaderns begravning. Som hon inte kunde närvaro på med tanke på L. Han har svårt för miljöombyten och då blir det jobbigt för hela familjen. Under tiden de var borta hade jag påtagit mig jobbet att måla om L:s rum.??? Vilket var en liten utmaning och en aning jobbigare än jag hade hoppats på. Jag är ju ganska enarmad......men att det blev så bra gjorde att det kändes så värt och roligt. Dessutom så tyckte han om det eller mer var oberörd. Stod länge och tittade i sitt rum, men ingen negativ reaktion alls. Igår så for jag och M på samma butik som jag var på förra helgen, målet var inte bara sällskapet utan även att jag skulle köpa mig en gammal byrå. Såg en sekretär av mindre slag förra helgen som jag tyckte om, men den var nu såld. Så det blev en annan liten sak, så nu kan jag ha allt krafs som jag behöver eller vill ha kvar där. Vädret i helgen har väl inte varit toppen, men regn är bra för snösmältningen. Sitter i soffan och hör småfåglarna utanför huset. Kissarna är ute och har väl antagligen dyngat ner sig i lervällingen på vägen, åtminstone Sivan. Igår såg jag svanarna flyga över mig och det måste jag få räkna som vårtecken?? Nu skriver jag 28 mars....som jag längtat till slutet av mars. Fortfarande mycket snö, men det tinar lite varje dag. Det är betydligt fler som nu är här i sina stugor och det är nästan fullt efter gatan av stugfolk. Har ett par som kört ända från Lund för att vara här i stugan till påsk. De härstammar bägge två här uppifrån norra delen av landet. Igår så gjorde jag toscamazariner och de blev goda. Jag smällde i mig två stycken och blev lite för mätt, då jag just ätit middag. Pratade med Göteborgsfolket på skype och lilla C döptes igår. Kom på en sådan bra dopgåva istället för en massa trams som sparbössor och silverbestick och gud vet allt som man gav förr. En dockvagn....de kommer att älska den bägge två. Var först fundersam om det skulle bli osämja mellan flickorna om C fick en vagn. Men de bråkar inte så mycket utan delar ganska bra på sina saker. E hade ramlat på förskolan i fredags och dessutom bränt sig på kaffekokaren så hon var lite mer kramig och ville vara nära mamma och pappa. Det bevisar att hur bra man än är på bevaka och skydda sina barn så kan ändå olyckan vara framme. Hon tecknade och såg så glad ut när mamma R sjöng lilla snigel och indiansången. Tror att det snart kommer att lossna och det kommer att komma ord. Idag så använder hon både ljud och tecken för att kommunicera. Så jag längtar efter dem <3 Idag skall jag fara på jobbet en stund och fika med kollegor och boende. Har köpt en tröja och en deospray till en av dem som jag är kontaktperson för. Han är en snart hundraårig man som inte har någon familj kvar och därför ingen som kan sköta om sådana saker. Pengar till inköp står han för själv och redovisas till hans gode man. Nu skall jag starta en maskin tvätt, då lilla Ruth kissade på toamattan.....som sagt inte helt pålitlig än det lilla livet. Hon har så svårt att koncentrera sig på att kissa ute då hon hellre busar och leker med Märta. Har provat att bara springa ut med henne men då vill hon bara in till Märta igen. men oftast kissar hon som sagt utomhus. Tänkte duscha idag men det blir nog när jag kommer hem igen, då mitt hur tar evigheter att torka, att blåsa håret gör det bara risigt och går inte fort det heller. Vilket sliter väldigt mycket på mitt hår. Nu är det i och försig både nött och slitet, men jag bryr mig inte så mycket om det. Men att blåsa det gör det ju bara värre så det brukar jag undvika. Lev väl

För de flesta så är det kanske ingen stor grej, utan det mest naturliga?? Men jag är stolt haha. Mitt internet hade slutat fungera. Jag har använt all min telefonssurf och den tog slut,så jag tänkte att OK vad kan ha hänt! Sen stod det klart...Siv...och sladdar. Japp kontakten var lite utdragen,så stoppade in den,men det fungerade inte i alla fall. Tryckte lite här och där på knappar....hände ingenting!!! Drog ut alla sladdar och stoppade in dem igen....tada...det funkade igen. Avskyr faktiskt tekniska grejer mer än snö. Igår så var jag och hälsade på äldsta sonen med familj och A hade fått ett muskelbristning i vaden och hade rätt så ont. Hon spelar ju fotboll och på träningen då hade det nästan smällt till i vaden. Men dom den tjurskalle hon är så skulle hon fara på jobbet idag i alla fall. Jag och N pysslade lite med påskpynt och det var riktigt trevligt. Sen vid 19 tiden så for jag och hämtade A på jobbet. De har sin andra bil på service så istället för att dottern skulle packa in barnen i bilen och fara och hämta,så erbjöd jag mig att skjutsa hem honom. Igår träffade jag doktorn och idag skall jag till sjukgymnast. Är sjukskriven i 2 månader!!! Blir ju knäpp!!! Men jag kommer att försöka jobba halvtid. Vet att jag sagt att jag gärna skulle gå i pension i morgon. Ja jag skulle gärna göra det,men inser att jobbet är viktigt. Inte bara ekonomiskt utan även psykiskt. Där jag är idag, så är jag inte mogen att vara heltidsledig. Behöver verkligen träffa människor,behöver den närhet och omtanke som jag kan ge till de boende. Skulle bli för mycket tid till djupa funderingar och tankar. Har väl alltid varit en funderare men inte så här mycket som snurrar runt nu. Har inte riktigt koll på vem jag är än. Är nog mig själv i det stora hela,men en del av mig har blivit starkare och andra svagare. Eller kanske mer att jag försöker hitta jämvikt. Lite svårt att skriva när Sivan liksom är lite i vägen Så här ligger hon väldigt gärna tills hon blivit tillräckligt trött,då masar hon sig upp på fönsterbrädan. Tack gode gud att jag har min lilla djur familj och idag skall jag hämta lilla Ruth. Dottern med familj skall åka ner till hennes svärfars begravning och det blir bökigt att ta med Ruth dit. Det kommer nog att bli nog då tufft som det är. Lilla L kommer ju inte att kunna sova där så det kommer att bli tuffa dygn. Han sover ju inte så bra överhuvudtaget, men då är han ju säker i sitt rum. Nu måste han sitta fastspänd i sin specialvagn. Att dessutom resans orsak är en begravning för A:s pappa gör det ju inte muntrare. Nu är alltså hans mamma oxå en änka. Änka....smaka på ordet?? Jag föredrar definitivt att vara änka istället för singel?!? Känner mig inte som singel i alla fall, utan i så fall mer som änka. Har nog alltid tänk på att änkor är det lite synd om??? För att de är just änkor. Men samtidigt som jag ger mig rätt att tycka synd om mig själv, så finns det en skillnad. Det känns inte okey att någon skulle tycka synd om mig för att jag är änka. Känns så knasigt för jag är änka för att min livspartner är död och det är hur vi än vrider och vänder på det då är det naturlig del av livet. Nä som änka behöver man nog förståelse att man blir lite vilsen och att det kan ta lite tid att komma på fötter. Jag har fått det och det var hjälpt mig. Nu skall jag ta en kopp kaffe och sen kanske Märta är tillräckligt pigg för att gå ut och kissa. Nu ligger hon och sover djupt bredvid mig. Lev väl

Det kan göra ont,så ont när man har fattat ett beslut som är rätt. Sitter och skriver på en lösta på var jag ska ta hem från stugan. Jordspade, morgonrocken, tofflorna, vasen vi köpte på vår första resa, såg, tavlan på oss, Dans tandborste!! En hel del som jag vill ta hem eller spara, eller behöver här där jag bor nu. Jag har fattat beslutet sedan tidigare att jag "inte vill ha " stugan längre. Det är det mest smarta beslutet att ta och det rätta. Men det är ändå jobbigt att liksom tömma den på våra grejer. Det mesta lämnas ju så klart både inne och ute. Ansvaret tynger mig för mycket,liksom den kostnad det innebär,även om det är billigt för en stuga. Förhoppningsvis så kommer den att bli kvar om någon av barnen vill ha den. Men jag har insett att en "epok" är förbi och det kommer aldrig att bli detsamma. Jag vill framförallt slippa ansvaret men oxå känslan av att vara ensammare än någonsin då jag sitter där på altanen. Minnen är fina på så många sätt,men jag vill inte leva i minnen. Dan älskade stugan och det gör jag oxå, men det gör så ont att se grillen och hans fåtölj tom. Idag har jag bytt lite gardiner men inte torkat fönstren. Dammar mattorna och tvättat vinterjackan. Inte så tokig så att jag tror att vintern riktigt har släppt greppet,utan har tagit fram en annan jacka. Har även klippt Märta..!?!! Stackarn ser för taskig ut hahaah. Måste finputsa lite,men tar det en annan dag. Har köpt mögeltvätt inför tvätt av det som ska målas på altanen, köpte även en sådan där handpumpsputa,så blir det kanske lättare. Gardinerna passar kanske inte så bra in färgmässigt hahah. Men var så sugen på lite färg. Allt som piggar upp. Måste köpa en sommarmatta. Brukar byta mattor på sommaren då man ofta är halvsmutsig om fötterna när man springer ut och in och har man en billig matta kan man bara kasta den sedan. Längtar tills jag kan sitta ute och dricka mitt kaffe på altanen. Vill göra rabatter överallt haahah. Dan blev galen på alla mina rabatter då han tyckte det blev bökigare att klippa gräset. På den tiden så skötte han allt sådant så nu måste jag tänka till lite mer hur jag ska planera. Nu ska jag dammsuga och dammtorka och fortsatta med allt jag tänkt göra. Tittar ut och mår så bra när jag ser takdroppet. Lev väl

Som hos de flesta i västerbotten så har det blåst. Jisses vilket oljud och krafter det finns i stark vind. Grenar har liksom yrt runt och ligger precis överallt och jag insåg att det kommer att bli en hel del krattande. Som de som följt min blogg vet hur illa jag tycker om det hahaha. Helgen har varit bra och jag har pillat med lite av varje och i fredags så hjälpte mig sonen att deklararera. Efter uträkningen så blev det så mycket mindre att betala i skatt än jag räknat med och jag törs inte ens andas ut förrän jag fått tillbaka den godkänd. Jag måste ju betala skatt på den vinst jag gjorde av försäljningen och vile ha anstånd med en del av skatten. Det är mycket svårare att få igenom skatteanstånd när man köpt en billigare bostad än den man sålde, så nu håller jag andan och håller både tummar och tår att deklarationen godkänns. Då jag bott här så kort tid så hade jag inga avdrag heller och dessutom så får jag ju betala skatt på Dans livförsäkring. Den skatten tycker man ju att dödsboet skulle ta, men den utföll ju på mig och det är jag evigt tacksam för då det gav möjlighet att betala mer till särkullbarnen. Kanske lite fånigt och ingen press från barnen men jag ville verkligen betala så mycket jag kunde av farsarvet. Dessutom så hade jag ju ärvt pengar av pappa så jag kunde betala mer än jag önskat. Igår så skickade dottern in ett bidrag till sommarprat. Vem som helst kan skicka in ett bidrag som sen en utvald lyssnarjury bestämmer skall bli "folkets" sommarpratare. Är stum av beundran att hon vågar!!! skulle jag aldrig vågat. Jag är modig på andra plan än att henne. Jag är inte rädd att ta beslut som kan påverka mitt liv. Det är betydligt svårare att fatta beslut om småsaker eller sådant jag inte kan kontrollera pga av andra. En annan sak jag tänkt på är att jag inte längre lever i sorg. Visst finns en del av sorgen kvar i mig, men tar sig andra utryck än tidigare under dryga året som gått sedan Dan dog. Har fortfarande svårt att skriva "gick bort" för han gick inte bort, han ville vara kvar. Han rycktes bort från oss av en hemsk sjukdom. Jag känner en väldig saknad ibland efter det liv jag hade, men är en väldigt praktiskt person eller praktisk är kanske fel ord. Hursom så kan jag vara rätt bra på att se igenom känslor och nu och då, här och där, och återigen så tänker jag på sinnesrobönen som hjälpt mig så mycket. "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Har faktiskt varit väldigt bra på det och det är en rackarns tur för jag är en väldigt känslig människa och utan den där förmågan så skulle jag traska runt i ett hav av känslor och bli en ganska bitter människa. Så konstigt att det skall vara så märklig känsla att skriva och säga att man är bra på något. Tror att man helt enkelt måste träna och öva mer på det. Istället så fokuserar de flesta på alla sina svagheter så idiotiskt. Visst kan man vara medveten om sina svagheter men jag tror att genom att stärka det starka så får man oxå mer kraft och mod att hantera sina svagheter. Låter så bra men jisses så svårt det kan vara att leva efter något så enkelt. Istället blir man osäker på om man tar för mycket plats eller gör sig märkvärdig och tycks vara något. Så otroligt korkat och jag ska verkligen jobba med att ta plats och inte förminska mig själv eller andra heller för den delen. Så ge mig mod att göra det.....hahahah så kaxigt. Så känner jag inte när jag gråter ögonen ur mig och känner mig kvarglömd och så hjälplös som man bara kan bli när man är ledsen. När jag tycker synd om mig själv och bara tänker negativt om min framtid och är trött på allt jag måste tänka på. Men det måste likväl få vara lika okey att känna så oxå. Åtminstone så känner jag att det måste få vara synd om mig, eller rättare sagt så tränar jag på att tycka synd om mig själv. Jag måste lita på den styrka som jag faktiskt har att komma upp på fötter igen. lätt? absolut inte men lättare och lättare ehhh nä fel utryckt,.mindre svårt ska det stå. Idag ska jag skicka pengar till cancerfonden i dotterns svärfars namn. Sen fara till Yttersjö och försöka sy fast ett skydd på L:s rullgardin. Sen på jobbet några timmar och hämta matkasse på Ica och sen hem. En full dag och det är bra träning i att börja jobba igen för full fart. Idag behövde jag ingen alvedon på morgonen utan var drägligt ont. Har återgått till nästan full medicindos igen och det verkar behövas. Hur länge jag ska äta den dosen har jag ingen aning om men får väl råd av läkaren senare i veckan. Nu ska jag förbereda mig och packa ihop det som behövs idag. Men först en kopp kaffe. Lev väl

Nu kan jag äntligen berätta att jag ska bli farmor igen <3 herreminje det blir det elfte barnbarnet. En del kanske funderar hur jag räknar då? Dan har tre barn och jag har tre barn och vi har alltid betraktat dem som likställda och barnbarnen som våra. De har sin egna mormor /farmor och sen har de mig som en extra bonus. Dessutom fick en av "mina" söner ett bonusbarn som genast blev uppplockat som mitt då de fick ett gemensamt barn och jag absolut inte vill att de skall bli orättvist. Det innebär att det kommer att bli 11 st födelsedagar och julaftnar som det skall uppvaktas på!!! ja visst innebär det en ekonomiskt "tyngd". Men att inte behandla dem lika skulle vara helt fel, och strida mot allt som vi velat jag och Dan. Har helt fantastiska "bonusbarn" och de ligger mig lika varmt om hjärtat som mina egna. Tycker att vi alla mor och far föräldrar har varit ett föredöme och sätter barn och barnbarn främst. Det skulle ha så fruktansvärt om min kontakt med barnbarnen slitits sönder pga att Dan avled. Ja även Dans barn såklart som är mig så kär. Vi har aldrig ställt något krav på att de skulle ha betraktat sig som syskon allihop, utan bara varit helt klara och tydliga i att Jag och Dan såg på dem som jämställda. Våra respektive barnkullar är så olika varann att det ibland är helt obegripligt att ta in att de "vuxit" upp tillsammans. Men visst uppstår det knepiga frågor och funderingar ibland, nu sen Dan avled. Arv är ett av alla krux och solklart på det sätt när det kommer till arvslotter och fadersarv. Jag och Dan resonerade att alla skulle få lika och det som då "blev över " skulle delas på 6. Men det är inte så enkelt som man skulle kunnat tro. Juristen vi var hos ville inte att det skulle skrivas in på det sättet, då det skulle kunna bli helt fel. Barnen hade "sina" egna mor och farföräldrar som de kanske skulle få eller fått något arv av och istället för lika skulle det kunna bli väldigt orättvist utifrån hur jag och Dan tänkte. Därför är det bara arvet efter Dan och sedan mig som räknas. Blev tydligast när min pappa skrev över sitt hem som enskild gåva till mig och jag ville att min son skulle få ta över det. Det skulle ju inte gått om alla barnen skulle ha sin del. Nu kunde jag istället skriva över det till sonen. Lika konstigt blev det då man tänker på stugan??? jag anser ju att Dans barn har en större del i det än mina. De har varit där hundra gånger mer än mina barn och de vet hur mycket deras pappa älskade det stället. Det hade ju blivit så konstigt om jag skulle sälja det och behålla hela delen för mig själv och mina barn. Ännu konstigare blir det att Stugan egentligen är min enskilda, dvs pengar som lånades till inköpet av stugan och som pappa skrev in i arvet som enskild summa och som inte make har rätt till, och som jag i princip kan göra vad tusingen jag vill med utan att ta in bonusbarnen i. Ja visst blir det krångligt om man vill krångla till det? Men nu lämnar jag de där surret och fokuserar på denna underbara sol som lyser. Det har tinat ordentligt, det kan man se om man ser runt huset som nu har fått en liten gång som katterna kan gå runt i. Nu kan jag dessutom se bron på friggeboden och det finns bara fläckar på vägen. Underbart <3<3<3<3<3 Längtar efter mer värme, mer sol så skiten bara försvinner. Men det är tidigt än och fler bakslag lär nog komma och då gäller det att inte tappa modet. Min nervsmärta har blivit hanterbar, dvs jag har börjat trappa ut medicinen och intaget av värktabletter har mer än halverats. Men är väldigt muskelsvag ännu, men det blir säkert bra det med. Jag är på gott humör och njuter av dagen och ljuset. Lev väl

Ett litet inlägg hinner jag med innan jag drar till jobbet. Var där igår i två timmar och det fick ganska bra. Det största problemet är att jag är så svag i armen, ni vet som när man legat konstigt och armen somnat och man är svag en stund. Men det var så trevligt och kände mig så välkommen tillbaka. Vilken energi det ger att någon ler och man kan känna gemenskap. Fick t om kramar???? Ja vilken grej att få kramar. Vilken tokig tid vi lever i,när man blir överaskad av en kram. Idag var det spännande tyckte kisse när jag hade 4 st rådjur på gården. De gick runt hela huset och det var inga problem då de kunde gå på skaren. Det är 2 stora och 2mindre eller stora!! Eller de är inte särskilt stora egentligen. Men så fina och de såg inte magra ut heller. Men tyvärr så har de varit på grannens fruktträd och ätit så hon var inte så nöjd. Det verkar bli vackert väder idag och när jag ser solen så händer det något i mig. Man blir mer glad helt enkelt och hela kroppen slappnar av. Idag skall lilla mopsen Ruth komma och hälsa på. Det ska bli då dkul att ha den där lilla pirayan här. Hennes tänder är vassa och hon är farlig på att bitas, men är ett helt underbart litet yrväder och man kan inte låta bli att skratta när hon kommer skuttandes. Nu blir det en snabb kopp kaffe och sen rullar jag mot jobbet. Lev väl

Sitter och tittar ut och ser vindkratverken från mitt köksfönster. Bladen lyser i orange av morgonsolen och de är vackra på något vis. På kvällarna lyser det en röd lampa på dem, och det är inget som stör mig alls. Tänker istället att det är en betydligt bättre lösning på energibehovet än kärnkraft och förstörda älvar. Idag känns det som om det vänt, för jag klarade mig med en alvedon istället för två. Det betyder att istället för skitont så är det bara ont, yippie säger jag. Igår så ringde en god vän och vi pratade tills mitt batteri bara tog slut i telefonen!!! ett tag trodde jag den gått sönder för det tog lång tid innan det blev 1 %. Stackars dig kära vän, jag har inte pratat med någon känns det som på evigheter och jag kunde ha fortsatt en timme till hahaha. Men så skönt det var att fått prata av sig och idag vänder det på många sätt., för jag har bestämt mig för att arbetsträna. Jag måste få göra något annars blir jag galen, och dessutom behöver jag få röra på mig. Så jag tänker någon timme per dag, det blir nog bra. Idag har jag resonerat med Dan hahaha. Det är ganska kul för när jag ville prata om något viktigt så använde jag även hans efternamn. Var jag irriterad så använde jag alla hans namn dvs hans mellannamn. Så idag sa jag _ Hörru du Dan Granström tänker jag rätt nu? Sen tänkte jag att andar kanske inte kunde läsa tankar så hur i sjuttsingen skulle han veta om jag tänkte rätt hahaah. Så jag sa högt hur jag tänkte och om jag var på rätt spår så kunde han väl ge mig ett tecken. Oftast får jag ett tecken!!! kan vara att jag ser ett hjärta i en sten eller en snöklump. Låter kanske märkligt och även om det kanske är en slump så väljer jag att tolka det som ett ja. Mest för att jag vill, så klart och jag fnissar alltid då. Jag märker att det som trasslar ihop sig för mig i mina tankar är något som jag även kände i augusti ifjol. Jag har liksom lär mig att leva och förstå att Dan är borta och att inget blir som förr. Det är faktiskt helt okey, jag blir inte längre ledsen över det, på det sätt som jag blev förr. , Nej nu är mina tankar och ledsenhet helt grundade i mig själv och lite tycker synd om mig själv tankar. Samtidigt som det krockar som en explosion med min åsikt att tycka synd om sig själv är bara dumheter, ryck upp dig för fasen. Fjantskalle och otacksamma kvinna, du har tak över huvudet och du har mer än många andra.. Är det den lutheranska fostran vi fått? Jantelagen? Vet inte men har så svårt att erkänna att jag tycker synd om mig själv. Men nu har jag bestämt mig igen att det är synd om mig och så får det faktiskt vara så länge jag nu vill det. Lätt? nej absolut inte, men jag måste göra som jag gjorde i augusti när dessa känslor oxå fanns och som blev så mycket bättre när jag tog tag i mig själv och sa högt och tydligt: Ja Ingalill det är okey att tycka synd om dig själv. Så jag använde mig igår av det jag gjorde i augusti, Hade läst i en av sorgeböckerna att när dessa tankar kom så skulle man titta på ett kort av sig själv som barn och projicera sina känslor till det barnet. Tänka att det lilla barnet var ledsen och förlorat någon och var nu ledsen och tyckte synd om sig själv och var rådvill. Så jag tog fram ett kort på mig själv som barn och ställde fram det och det gick så mycket bättre då att erkänna sina känslor och man ville nästan beskydda den där lilla människan.. Så det gjorde jag igår igen, för jag har det kortet framme nu bredvid Dans bebisbild. Det funkade igen och jag känner att skuldkänslan har lättat. Vad har jag då tänkt kanske ni undrar som gör att jag tycker så synd om mig själv och som krockar med mitt andra jag som säger men skärp dig människa och sluta åma dig. Jag känner mig så ensam om alla beslut och sådant som jag inte kan något om. Det är hur man rengör tändstiftet i gräsklipparen, om vilken sorts propp jag behöver om det går sönder, om jag ska besluta om saker som är svåra att ta beslut om själv, Ska jag ändra i hundförsäkringen? Hur i friden gör man när man ska byta staket och få bort stolparna, måste jag använda målartvätt eller går det bra med diskmedel? Det kan tyckas som småsaker och det är det ju oxå och det kan lösas med hjälp av google eller att jag frågar någon. Men när det varje dag uppstår funderingar och flera saker samtidigt som kräver mitt kunnande eller beslut så blir man ganska liten i stunden. Sen är det oxå de tankarna på att jag känner mig så ensam och saknar ömhet. Saknar någon att prata med om vardagliga saker som väder och vind och litet och stort. Någon som skrattar i min närhet, tystnaden som ibland är så dundrande när man kommer hem. Blir ibland trött på mig själv när jag tänker att varför skall jag tända lampor eller ett ljus och göra det lite mysigt, det är ju ändå bara jag här. Att vara hoppfull, att vara positiv, att vara stark att kämpa på att vara tacksam att vara ....att vara.....Jag liksom tappar orken på att fixa det här nya livet som änka. Att älska någon som inte ens finns är ganska uttömmande. Allt det krockar med mitt andra tankesätt: Det är som det är och du får lösa det där. Det hjälper inte att gnälla det måste göras. Du har så mycket , varför gnälla om småsaker? Den lutherska piskan viner över min rygg och jag pulsar vidare i skiten med högt huvud. Men det måste få vara okey att tycka synd om sig själv, att vara ledsen för sin egen skull. Tänk hur ofta vi tänker på andra och värnar och t om kanske oroar oss över någon annan. Hur vi visar omtanke om andra och vill göra gott och skydda och underlätta. Varför i hela friden ska inte det vara okey att göra det för oss själva utan att det skall vara en egoistiskt sätt. Naturligtvis ska inte det ta över och man liksom skenar iväg och låter det ta över hela vårt liv. Nä jag tror att vi ibland bara måste få erkänna att man är ett litet barn som man vill hålla om och vyssja och säga: Det är okey, va ledsen, gråt du. Jag ska krama mig själv idag allt jag förmår och säga att det är okey att känna sig ledsen, och bedrövlig, ja t om lite övergiven av livet. Det funkade ju i augusti och jag kände mig betydligt bättre efter jag tog mer hand om mina tycka synd om känslor. Men på något sätt så tog det eländiga Kan själv, duktig flicka skiten över. Ja det är synd om mig, för jag har förlorat den som älskade mig och som kunde så mycket om saker jag inte kunde, som höll om mig och kliade mig på ryggen där jag inte nådde själv, som kom med en kopp kaffe till mig och det knä jag låg och somnade i framför tv:n. Det har faktiskt "bara" gått ett drygt år. Det är helt okey att vara ledsen för allt du förlorat. Ingalill lita på din inre styrka och din kraft, du måste få gråta över hur synd det är om dig själv. Så idag gör jag det och det känns bra. Lev väl

Vad gjorde man utan sina djur och fina vänner som kan uppmuntra en? Fick ett sms och det gjorde mig så glad och att jag försökte fundera varför det är så svårt att räcka ut en hand, när det känns mörkt. Tror att det kommer sig av min uppväxt och självkänsla och att jag inte vill vara jobbig. Så dumt och helt idiotiskt och när jag fick sådana tankar så sa alltid Dan: -Men Ingalill om du ser dig själv så värdelös och ivägen, hur kan du då tro att någon skulle bry sig om dig? Han hade alltid så rätt och jag kunde skratta åt mina dumma tankar om mig själv. Nu kommer de där dumma tankarna bara när jag är ledsen eller nedstämd och jag inte "hinner" mota bort dem. Igår så var jag och S på en Retro och antikbutik och så mysigt det var. Var så kul och lite komiskt att se möbler, prydnadsaker, porslin och sådant som vi hade hemma hos oss eller hos mormor. Såg en hel del skåp som var jättefina och som jag gärna skulle ha kunnat ha. Drömmer lite om en sådan där gammal "bullig" byrå eller sekretär. Efter den utflykten så for jag en tväris till jobbet och hade bakat en kaka till 14 kaffet. Var så roligt att komma dit och träffa arbetskamrater och de boende. Kändes gott i hjärtat när man är saknad och efterlängtad och en del av de boende kände igen mig och blev glad. Nu är rävarna småsugna på en partner, för man kan höra hur de skriker. Låter faktiskt som ett mänskligt rop och Märta blir alldeles till sig och undrar vad i hela friden det är som låter. Det har varit livligt trafik här på vägen inatt, av rådjur som har gått längs vägen. Oftast är det bara ett spår ,men nu var det trampat en hel del och återigen så var brevlådorna väldigt intressanta för där var det alldeles upptrampat hahaha. Nu på vintern kan jag förstå att det är tyst och lugnt härute men det kommer nog att blir mer livligt till våren och sommaren. Det har jag redan nu märkt av. På helgerna far folk ut till sina stugor och sen tar de på sig kläder och går ut och promenerar. En del spikar och hamrar och det är bilar både här och där av helgbesökare. Har nu förstått att det finns hur mycket stugor och hus somhelst här ute och biltrafiken kommer att öka på stora vägen. Blir nog mer skogstigspromenader än efter vägen i sommar, måste bara hitta en hahahaha. Ska prata med läkaren på telefon idag och föreslå att jag kan "få" börja jobba halvtid. Längtar tillbaka till vardagen och rutiner. Det som talar emot just nu är att styrkan i armen inte är så stor. Vi lyftar och vänder och drar en hel del och om man tänker att du skall tvätta och klä på en vuxen människa precis som ett litet barn, så kan man nog förstå att muskler behövs. Jag är ju en stark och stor kvinna och jobbar ofta med en kvinna som är tunn, liten och mager. När jag sa igår att jag var lite orolig över att jag inte har sådan kraft än så sa hon: Men om vi drar sängen mot väggen så kan jag ta spjärn mot väggen och putta allt jag kan hahahhaah. Ja jisses vilken syn det är ibland när hon ska vända på någon ahaha. Hon är i princip jämgammal med mig och har jobbat i vården hela sitt liv och besitter hur mycket kunskap somhelst och det är efter henne som Siv är döpt. En underbar människa med skinn på näsan. Nu ser jag att det faller lite snö igen....eh vad jag tycker om det? ja det kan jämställas med en böld i arslet. Men jag fokuserar......femtonde mars heja heja heja. snart.....kan jag sitta ute på bron med min kopp kaffe. Lev väl

Hela dagen igår och nu på förmiddagen har jag varit lite nedstämd och halvledsen. Lyssnade på Ring så spelar vi och då brast jag och tårarna sprutade. Slutsiffran 24 kom upp och det är ju mina slutsiffror i telefonnumret. Jag och Dan brukade lyssna på på programmet och även Melodikrysset som kom efteråt. Dan skulle absolut velat ringa och pushat mig att göra det. Är så himlarns kaxig så jag tror att han klarat frågan, för han var duktig på frågorna. Men nu finns det inget vi kvar, bara jag. Jag behöver verkligen få jobba och göra annat än sitta hemma och fundera på då och nu. När jag lever som vanligt så bir det inte lika lätt att "trilla" ner i hålen. Nu är ju inte hålen lika djupa som förr men lik förbaskat lätt att ramla ner i. Igår när jag satt och såg på det helknasiga programmet Bäst i test så saknade jag Dans skratt och någon att skratta med. Någon att resa med, någon att uppleva saker med. någon att krama, någon som retar mig tillvansinne. Någon.....menar Dan. Har fortfarande ont och igår så pratade jag med läkaren och det blir nog en vecka till hemma, om det inte blir snabbt bättre än så här. Frågade varför jag var så svag i armen och det beror på att nerven som är svälld tar över och hindrar muskelkraften. Nu svarade hon på ett helt annat sätt och det var den förklaringen som jag förstod. Blir det inte bättre så skulle jag i värsta fall bli opererad. Nej...vill jag inte, då blir jag ju körd på jobbet och det vill jag absolut inte. För då blir jag ju borta så länge och då kommer andra in på mina turer. Så med det oxå i tankarna är det ju ännu lättare att deppa ihop. Så som jag försöker att hitta min väg i livet, anstränger mig att söka glädje, se framåt med hopp om att det kommer att bli bra. Men det är inte så lätt alla dagar, när alla aldrig mer och inte ploppar upp i huvudet. Aldrig mer känna hand kärlek och omsorg och rådighet, vad än det gällde. Är så trött ibland på att fatta alla beslut själv och ta tag i saker som är viktiga. Deklaration, bilbesiktning, stenskott, Så många gånger på en dag som man tänker att man skulle vilja fråga någon nära om råd och rön. Prova själv??? och se hur många gånger ni rådgör med någon närstående. Var så många gånger mer än jag trodde innan Dan dog. Jag är enda ganska bra på att vara själv och fatta beslut, men nu känns det oftast jobbigt och ensamt när man inte kan dela på besluten om de mest triviala funderingarna. Ibland så vill jag bara gå och gömma mig och slippa ta reda på vilken bilaga jag måste komplettera deklarationen med, hur jag byter kontakt, ska det alltid skottas fram, de där avloppsgrejerna som är på gården. Har sett att andra efter vägen har gjort det. Mina ligger ju på gården och inte efter vägen som de andras. Usch för att ha ont och ha en massa tid till att vältra runt mig i den här sörjan av att sakna, av att vara bedrövlig och ledsen och negativ. Ja det är faktiskt det som bara rullar över mig och jag bara känner all negativ energi som härjar runt mig och som nästan slukar mig stundtals. Den hemska verkligheten matar jag så lite jag kan och förmår och kämpar för allt som jag har åstadkommit. Inte blir det bättre heller av att jag inte känner Dans närvaro längre, eller åtminstone att han är långt borta. Ja jag vet att jag kommer ur den här svackan oxå, men det känns så tröttsamt att ramla, stiga upp, ramla och stiga upp. Då är det så lätt att hamna i den där förbjudna känslan av meningslöshet., att hitta motivation och förståelse för varför jag kämpar så. Han kommer ju inte tillbaka, vi kommer aldrig att ringa till Ring så spelar vi, vi kommer aldrig att sitta i bilen och sjunga, vi kommer aldrig mer sitta på altanen med en kopp kaffe och prata om veckan som gått. Den vetskapen som jag har kommit så långt med att ta in och handskas med och liksom jag lärt mig att leva med ganska bra. Den har nu ändrats mycket till, att jag kommer aldrig mer ha någon att dricka kaffe med på morgonen, ingen att sjunga med, ingen som tar min hand och att ingen kommer att lyssna på mitt surr. Känner det som jag slutat prata....inte ens med Dan. Jag skulle kunna ringa och prata med någon ,men ibland blir det bara ännu tystare efteråt. Åh så skönt det var att få släppa ut allt detta och gråta hejdlöst. ,känns faktiskt skönt. Lilla Siv kom just och satte tassarna på mig och ett litet mjau kom. Så söt och det var första gången jag hörde hon jamade. Tack gode gud för min lilla familj av fyrfotingar. I det stora hela är allt säkert bra, och att det är all tid för mig själv och att ha ont och vara lite orolig över det som fick mig att snubbla. En annan orsak skyller jag moder jord för. Varför???? Var det nödvändigt att skicka ner all den här snön för? Vart tog våren vägen, hoppet? glädjen? Nä istället måste det skottas igen och igen, förbannande skitsnö säger jag. Nu har tyngden i bröstet släppt och det enda som gäller är att acceptera att det blir så här ibland. Det är okey att gråta, att sakna att, vara ledsen.Det kommer bättre dagar, det kommer en vår, det kommer att bli lättare, Ge det tid Ingalill, ge det utrymme, det måste vara okey. och det är bättre att det kommer ut än att stängas inne. Nu blir det en kaffe till. Lev väl

Det har gått några dagar sedan jag skrev sist. Men jag har haft ont och känt mig trött och blir ganska dåsig av tabletterna. Det har blivit betydligt bättre, men har fortfarande ont, mest på morgonen och på kvällen. Har faktiskt kommit på en massa "tekniker" för att underlätta saker som måste göras och sådant som jag tvingas göra. Skotta är ett exempel, har lyckats skotta med en hand!!! har en sk snöbjorn/snöräv, många namn på en stor skyffel. Hursom så håller jag i handtaget med bägge händerna och styr med magen, det trixiga är att sedan tömma med en hand. Men det har gått och idag har jag all anledning att återigen skotta...suck. Det blåser en hel del och snöar. Fy för saticken vad jag är less på snön, jag hade ju nästan fått vårkänslor, för en vecka sedan. Tur jag inte använder hatt för då hade den blåst iväg när jag var ute med Märta i morse, Var dock betydligt bättre när jag var där träd finns på bägge sidorna. Det blåser från havssidan och det är som en "öppning" där jag bor och jisses vad det drevar fort då. Promenad med Märta har jag oxå lyckats med, på ett briljant vis hahaha. Det gör ont när jag går så de längre promenaderna går bara inte. Men kom på att hon springer ju omkring som ett tok, så jag behöver bara gå ett stycke och släppa henne . Hon springer som en pil omkring i skogen och när hon liksom förstår att hon får göra som hon vill så går det ännu fortare. Jag står bara still och tar en rök hahahah och hon rastar sig själv. När hon kommer tillbaka så ser hon ut som en polarräv, alldeles full med snö. Hon ser så lycklig ut att man kan nästan se henne le i alla nö som finns runt hela ansiktet. När vi sedan kommer in så ägnar hon en god stund med att tvätta sig ren och ta bort all snö. Lite blött blir det men det får jag helt enkelt ta, och lite vatten har ingen dött av. Har haft många tankar hos dotterns svärmor som blev änka i tisdags, pratade med henne i telefonen igår och hon var fortfarande i bubblan av att inte ta in vad som hänt. Nu är det en hel del praktiska frågor och jag har hjälpt dem och kommer att hjälpa dem med allt som rör bouppteckning och vad allt betyder. Jag har ju gjort och varit med några så jag tycker mig ha ganska bra koll på det. Låter kanske konstigt men när jag fick besked på tisdagsmorgonen att det var nära till slutet för E (dotterns svärfar) så bad jag Dan möta upp honom. Jag sa högt att: _Dan du måste möta upp E nu. Jag vet inte om det kommer andra och tar emot honom, så finns det ingen så måste du göra det. Ja man kanske skulle anses rubbad om man sa sådana här saker, men för mig så kommer det helt naturligt. Jag pratar med Dan bara för att jag tycker om det och mår bra av det. Jag lever inte i det förgångna och enbart i minnen. Det är det sita jag vill eller göra och Dan skulle absolut inte ha tyckt om att jag gjorde det. Jag bär med mig min kärlek och fina minnen, men det är inte min vardag. Sorgen finns i min vardag men den styr den inte, bara finns. Jag har fått lov att byta schema på jbbet och bytt arbetshelg och det känns inte bra alls. Dessutom mer pass där jag är resurs för hela huset. Det vill säga är någon borta eller sjuk så tvingas man gå dit. Skit om du frågar mig, för jag har haft det jättebra med mina helger och det ställer till det mycket för mig. jag kan ju inte ta med mig Märta längre på jobbet, om jag skall springa runt på andra avdelningar. Har pratat med schemaläggarna och kanske det går att ändra på, men inte förrän om sex veckor. Ska åka in imorgon och böna och be om att få komma tillbaka på ordinarie schema. Har faktiskt känt mig lite deppad av detta. Lev väl

Vaknade tidigt pga värk och den sista timmen låg jag bara och vred mig och försökte sova. Men gav upp och gick upp strax före sex. Det är som ondast på morgonen och de första timmarna och jag kan nästan inte sitta still. Sen blir det bättre även om smärtan aldrig försvinner så finns det olika grader av den oxå. Igårkväll så var det en kamp att hålla mig vaken efter klockan sju....och jag höll ut till nästan klockan nio, men måste sitta upp för man blir dåsig av tabletterna och ögonen vill bara falla igen. Det är i och försig en skön känsla ,men jag måste ju ut med Märta och det blir lite tidigt att lägga sig klockan sju. Dotterns svärfar ligger på sitt yttersta och jag känner så med hans fru som nu befinner sig i den där märkliga "bubblan" av verklig overklighet. Han fick sin cancerdiagnos bara ngn månad innan Dan och alla trodde att det skulle gå fort, men han har överlevt tills nu. Jag är så tacksam och glad att jag gjort bort den där hemska tiden. Men det vrider i magen när jag tänker på att hon sen skall hitta sig ett nytt liv utan den man hon har levt med i 45 år. Nu har hon ett helt hus fullt med grejor och allt som hon blir helt ensam med. Tur är att hon bor i ett mindre samhälle och där tenderar det vara fler som kan hjälpas åt, när det så krävs. Har just varit ut med Märta och hon har ett jädrarns luktsinne. Hon gillar ju kottar och hon känner lukten av dem genom snön och gräver hål tills hon kan ta den kotte hon har luktat sig till. Imponerande tycker jag och jag kanske borde träna henne att hitta något värdefullt....guld!!! vore inte helt fel. Igår så gick jag igenom kylskåpet och gjorde matlådor och det tog hela dagen, för jag var stundtals enarmad. Hinner inte äta upp allt så jag kommer att ge bort några matlådor oxå. Blir bara ett kort inlägg då det är dags för en ny värktablett nu. Lev väl

Hujedamej så ont jag har haft nu några dagar. Vaknade kvart i ett på natten mot tisdag med att jag hade så ont i armen. Gick inte bra att sova alls pga smärtan så på morgonen var jag ganska slut. Var först lite rädd för hjärtinfarkt, då man hört om pulserande smärta i armen. Men kände inget annat och på något sätt så kändes det som om problemet kom från baksidan dvs skulderbladet. For till jobbet och jag trodde ärligt talat att jag inte skulle fixa dagen. Men med en ständig ström av smärtstillande så gick det, även om det ändå gjorde så ont att jag liksom måste röra på mig och nästan andas som när man föder barn!! Natten till onsdag sov jag i princip inget och sjukskrev mig. Hade ringt och fick en tid hos läkare och sjukgymnast. Gjorde så ont, mest på mornarna så jag faktiskt grät, antagligen för att jag legat för stilla. Sjukgymnasten kunde snabbt konstatera att det kom från nacken!! och att det var nervsmärta jag hade. Jag hade i princip sträckt nacken och en nerv hade kommit ikläm. Jag hade känselbortfall sa han och det tyckte jag var väldigt konstigt för jag hade minsann skitont. Men det var utanpå huden och inte inuti om ni förstår hur jag menar. Han strök papper och någon grej på armarna och vissa saker kände jag inte på den onda armen. Märkligt tycker jag och jag glömde fråga hur det kommer sig. Läkaren skrev ut medicin för nervsmärta och ett långtidsverkande för att nerven skall återgå till ursprungligt läge. Nu är den tydligen svullen och ikläm. Blev sjukskriven i 14 dagar och som de sa så får jag helt enkelt vänta ut skiten. Tuggar alvedon och antiflamatoriska tabletter som godis. Nu på tredje dagen tycker jag att det inte är lika tokont, men är väldigt försiktig och försöker röra mig så mycket jag kan. Att vara stilla är jobbigare och jag får mer ont. Av tabletterna blir jag lite dåsig och långsam, men har en plåtmage som inte reagerar på all alvedon och annan medicin jag häver i mig. Har inte råd eller lust att vara hemma, men kan ju inte heller jobba eller utföra något vettigt alls. Mest synd är det om Märta för jag orkar inte ens gå någon promenad utan det blir bara korta sträcker med snabbt kiss och bajs. Jag kan knappt göra något alls utom att vandra runt lite och göra olika rörelser efter ett schema som jag fick av sjukgymnasten. Inatt har jag faktiskt fått sova riktigt bra med hjälp av en insomningstablett, men har svårt att koncentrera mig på något en längre stund och blir så frustrerad och less. Nä nu har jag gnällt av mig lite och det känns bra, ja faktiskt riktigt skönt. Tycker faktiskt synd om mig just nu hahah. Fick även restskatt på 6400kr och det gjorde ju inte saken bättre, så idag är jag gnällig och tänker att då får det vara så. Tur att ingen mer än Märta och katterna hör hur jag går omkring och muttrar och är sur. Trodde att jag var smärttålig men, tydligen inte. Men det kommer ju att bli bättre och bättre och det är det jag försöker fokusera på. Går sisådär hahaha. Nä nu ska jag dricka en kopp kaffe till och fortsätta muttra...........

Kändes som om helgen var lång,även om den har flutit på rätt hyfsat. Blir ofta lite mer tyngt om ngn av de boende inte är pigg,utan så där lite halvkrasslig. De gamla är ju sköra i hälsan och det kan gå fort om de äter och dricker dåligt. Märta har "jobbat"med mig i helgen och hon är nog mer trött än mig idag. Hon föredrar att sova på förmiddagarna och när hon följer med mig så blir det ingen vila. Vi springer ju i princip omkring fram till lunch utan paus och hon har fullt schå att hänga efter. Sen under lunchen är det lika jäktigt att leta matbitar som spills och kastas ner av de boende. Så nu har hon tagit plats på soffkanten och kommer nnog att sova ett par timmar. Hade helst bara tagit det lugnt och suttit på rumpan och virkat idag. Har fått dille på mormors rutor och har ju ett litet projekt på gång. Men jag måste handla lite och fixa en födelsedagspresent till lilla E som blir hela 4 år. Jag har känt mig lite låg och tung i hjärtat några dagar. Ingen större fara,utan mer som om jag försöker hitta en livsrytm. Eller kanske mer att ta in ,vad min livsrytm är och finna lugn i det. Har accepterat och lärt mig att leva med att Dan är död och borta. Men det är lätt att falla in i funderingar som tex: Är det här livet??som är resten av mitt liv ? Är det okey? Kan jag leva resten av mitt liv ensam? Då många tankar och funderingar som ofta ökar på vid fullmåne. Ja jag är kanske av häxsläkte hahaa när jag känner av fullmånen. Har inga svar på mina funderingar och försöker strunta i att söka en massa svar. Det är för tidigt och dessutom så lätt att tappa farten och bara deppa. Jag vill istället tänka på att jag kommit upp ur hål djupare än jag någonsin trott att ett hål kan vara. Jag har lust till att leva och glädjas åt att jag lever.