myma.blogg.se

Kisse väckte mig redan halv 5, med att bita mig i näsan,ögonbrynen och till sist i läppen. Gick upp och kissade , men tyckte det var lite tidigt så gick och la mig igen. Med handen över ögon,näsa och mun. Det går inte att lägga täcket över huvudet för då blir han alldeles lycklig och tror att vi ska leka. Men man blir ändå lite road av hans försök att få upp mig. Gick upp halv sju och då kom Siv och kurrade och ville gosa. Hon är en liten toka och är stor som ett marsvin på höga ben, hahahah. Satt och bara log och tänkte att: Ja du lilla Siv, du kommer att passa in och bara på ett par dygn fått mig att må så bra. Märkte det väldigt tydligt igår, på ett fånigt litet vis. Var på väg i säng vid niotiden. Men just då kom Siv och la sig invid halsen. Var så mysigt att jag halvlåg i soffan 1 1/2 timme till !!! Hon sökte min närhet på ett annat sätt än Märta som i princip alltid sitter i mitt knä. Jag och mina djur <3 som jag behöver så mycket. De behöver mig och jag behöver dem. Känns så bra att ha en liten flock att komma hem till. Det rörs och hörs lite mer här hemma. Tystnad kan vara så skön och jag tycker om tystnad, men ibland kan tystnaden vara öronbedövande. Hade inte förstått hur stor skillnad det kan vara att vara ensam hemma i en vecka och vara ensam och ingen kommer hem efter en vecka. Det går inte att beskriva, hur tomt det blir ända in i magen. Men jag måste ändå säga att just nu, så fungerar min värld. Allt rullar liksom på och veckorna flyter på. Jag läker genom att ta till mig på vilken genomdjävlig tid våren var och hur det är nu. Smärtan, paniken, ångesten fyller inte mina dagar nu. Kan inte säga att jag vaknar med ett leende grundat till att jag mår bra och är glad över att ha en ny dag. Utan jag ler för att jag har ngt djur framför fötterna. Men det känns bra, att få le oavsett vad som fick mig att göra det. Dan är död, men kommer alltid att finnas för mig. Det är så otäckt att ta till mig att jag liksom inte riktigt kommer ihåg hans röst. Jag minns hans skratt, snarkande, hostande och korta ljud. Men hela meningar. hur det lät när han talade!!! Hur kan jag glömma det? det är så hemskt. Må jag aldrig glömma hans armar och händer. Idag så ska jag göra en hel del, men ändå så skönt att få det gjort och ta det i min takt. Det ska bli en bra dag. Till Dan: Godmorgon min käraste. Vilket konstigt förhållande vi har? Du är där och jag är här och vi kommer aldrig mer att ses. Men jag känner din kärlek och hur mycket jag älskar dig. Kan vi leva så? Ja jag vet inte riktigt än. Du sa att jag skulle leva, vara omhändertagen av någon. Någon som kunde pyssla om mig. Du sa när du levde att jag skulle leva vidare, finnas kvar. Jag ville aldrig tala om livet efter dig. Du försökte tala med mig om det. Men oftast så sa jag att du är knäpp, att jag tyckte du var tokig, som ens tänkte på att jag skulle ha ett liv efter dig. Att du sa att jag skulle hitta en ny man!!! Vem vill höra sådant, när den man älskar är döende!!?? Men mest tror jag att jag ville inte höra på ditt prat för att det innebar att verkligheten kom så nära. Att du skulle lämna mig och det var så fasansfullt. Förlåt älsklingen för att jag inte lyssnade på dig. Förstår först nu att det var viktigt för dig. Älskar dig till månen och tillbaka

Jag fortsätter nu med att bygga min familj. Men hoppas att jag känner mig klar nu. För annars tar det en ände med förskräckelse. Jag har anlag för att bli en crazy cat lady. Men låt mig presentera .....trumvirvel....Siv Visst är hon väl fin och en liten tuffing. Sin storlek till trots så kan hon både fräsa och skjuta rygg. Tyckte nog det var väldigt läskigt med både Märta och kisse. Men nu törs hon i alla fall komma fram och äta och kissa och leka lite. Kisse är väldigt fascinerad och både hon och Märta låg och stirrade under soffan i 3 timmar igår. Idag har kisse tvättat Siv ordentligt, och han är väldigt ansvarsfull storebror. Har jobbat klart nu och är ledig i 2 dagar så underbart skönt. Imorgon skall jag ut och äta på pinchos och det ser jag framemot. Känns så bra, att kisse får mer sällskap nu,då han verkligen behöver mer än det jag och Märta orkar med själva hahaha. Imorgon ska jag tvätta, tanka och ta ut skräp ur bilen, och ta hand om tidningar.kartong och sådant jag samlat på mig. Handla och fara och klippa Märtas klor. Söka fram kupevärmare,skrapor och sådant som snart lär behövas i bilen. Hoppas oxå på att jag hinner rensa ut sommarkläder och skor, baka en kaka och lite annat småfix. Planen är att onsdag ska jag inte göra ett skvatt utom att bry mig om mig själv. Duscha och ta ett fotbad och sova en stund och lyssna på ljudbok. Till Dan: Hej mitt hjärta så du hade gillat lillkissen. Hon är så söt, kan du se henne? Jag tänkte ta en kaffe med dig ngn gång under onsdagen. Du sa att jag skulle kunna känna av dig mer om jag bjöd in dig med en kopp kaffe. Att du då skulle kunna låta mig känna av dig . Har funderat på dina råd och ska försöka bry mig mer om vad jag vill och orkar. Finaste Du, så jag älskar dig till månen och tillbaka

Lediga dagar fylls oftast med sådant som inte hinns eller planeras in för att man inte hinner eller ids. Jobbar helg så idag är jag ledig. Har strukit gardiner och satt upp och dammsugit och handtvättat. Skall strax fara och köpa en födelsedagspresent och till djurmagneten för inköp av mer mat till djuren. Behöver oxå mjölk och lite bröd. I eftermiddag skall jag vara barnvakt till lille J. Skulle behövt tvätta och fara med lite kartongskräp, men det får jag göra på tisdag. Har pratat till Dan en hel del nu på morgonen. Frågade vad han tyckte om fåtöljen jag köpte igår och om han minns när vi var på Ullared och köpte gardinerna som jag satt upp? Om han känner hur mycket jag älskar honom. Att jag börjar förstå vad han menade med att "stänga ner" i 3 månader. Låter kanske idiotiskt men känner mig inte lika ensam då. Har börjat få tankar på stugan som jag inte riktigt trodde jag skulle få. Den finaste platsen jag vet och jag älskar verkligen stugan. Men de känslorna härrör från förr. Från vår tid...tillsammans. Nu trycker jag bort känslan och tankar om att "göra mig av med den?!?!?! Blir rädd av den tanken,men den kittlar mig mer och mer. Elräkningen blev dyrare än jag trott. Har nog haft på för hög värme, men det ska jag nog kunna få råd om. Men allt arbete och ansvar som följer med att ha stugan,vet jag inte om jag vill ha. Vill inte fatta något beslut nu, det är alldeles för tidigt. Har ju tanken på att om jag inte klarar av att bo kvar här, efter pension,så kan jag ju bo där. Känns tryggt på ngt vis. Men just nu, precis nu känns stugan "för mycket". Ekonomiskt? Ja lite... men mest känslomässigt jobbigt. Ansvaret men framförallt att det börjar mer och mer känna som stugan inte är den tillflyktsort den varit. Att våra drömmar är där, drömmar som aldrig kommer att uppfyllas. Men som sagt,det är just nu bara tankar och jag måste verkligen ta det lugnt i det beslutet.

Att inte veta och att veta, att inte kunna bestämma sig och veta tvärsäkert. Att lita på sig själv och inte veta hur man kommer att reagera. Att vara spontan och undanvikande, ha ett gott självförtroende och dålig självkänsla. Ja det är jag det hahaah Har nog ofta beskrivits som spontan och visst är jag det på både gott och ont. Jag går ofta på magkänslan eller tar beslut på en sekund. Jag tycker om att umgås med andra, men vill oxå vara själv. Under vår tid tillsammans, jag och Dan så var han en en bra bromskloss. De första åren fick han åt hjärtat varje gång jag var spontan hahaha. Jag kunde säga att nu möblerar vi om och målar väggen och köper ny soffa. Eller åh vad jag vill ha en husbil. Han blev gråblek och hade inte lärt sig eller vant sig med alla mina spontana utrop. 95% av alla de ideerna jag sa var aldrig allvarligt menade. Han hörde att jag sa: Att om jag inte får göra vad jag säger eller får en husbil så är jag olycklig och det är din sak att fixa det. Han tog åt sig och trodde att jag tyckte han var dålig eller inte kunde leverera vad jag ville ha. Men när han väl vant sig så lärde han sig bättre att allt jag sa var impuls och spontanitet och jag bara ville surra lite och var egentligen väldigt nöjd och glad för att kunna sväva iväg i tokerier. Han lärde sig att bekräfta och bara lyssna och att bolla tankar och stampa med foten när det behövdes. Det sista var det bästa. Det gjorde mig trygg och jag kände tillit. De sista sju åren så var det mer han som stod för de flesta impulser och önskningar. Jag hade det jag behövde och jobbade så mycket att jag hann inte tänka på annat. Nu har jag ingen bromskloss längre eller sparringpartner eller någon som säger ja eller nej eller ja kanske. Någon som säger ja det låter bra, eller är du knäpp? Ingen som bara hummar när jag pratar och som inte lyssnar alls hahaha. Ingen som kan svara när jag inte vet vad jag ska ha? den röda eller den svarta? Vad ska vi äta? Ingen som zappar på fjärrkontrollen, ingen som snarkar så taket lättar. Ingen som säger: Ja det gör vi. Eller ska vi? Jag saknar det så mycket. Idag så litar jag inte på mig själv som jag gjort förr, vet inte alltid vad jag tycker och känner mig så tudelad. Jag har alltid varit tudelad. Svart och vit, sött och salt, vänster och höger, högt och lågt. Men då har jag haft tryggheten och tilliten till mig själv och till Dan. Ogillar att ta beslut och håller igen och ihop. Jag vill framåt men vågar inte riktigt gå. Jag vill leva men vågar inte riktigt lämna mörkret. Är så trött och energilös, men vågar inte riktigt slappna av. Är rädd för att falla, rädd för vad som väntar, rädd för att rucka på mina rutiner. Rädd för att tänka på att Dan aldrig kommer tillbaka. Men å andra sidan så vet jag att han är död och borta, att jag inte kan sluta gå framåt, att finna ett sammanhang och livsglädje. Att jag inte kan, får, eller vill ge upp. Att befinna sig i detta virrvarr är inte en semester!!! Tror att det är det som tar den största energin av mig. Mitt sökande och undvikande om vart annat. Men har förstått att det är en del av det som jag ska igenom. Att flera som är i min situation beskriver samma sak. Så ja,,, jag är vilsen i pannkakan. Till Dan: Hejsan mitt gryn, min älskade bromskloss och glädjespridare. Jag vill skratta med dig och jag vill putta på dig och säga: Knäppgök. Jag längtar efter dig och jag saknar din fysiska närvaro. Älskling vad ska jag göra med all min längtan efter dig och vårt liv tillsammans. Kommer det bara att blekna bort? Åh jag har så många frågor och tankar och jag är lite osäker på om jag vill veta svaren. Jag vill ju bara vara i din famn, känna din doft och somna i ditt knä. Älskar dig till månen och tillbaka.

Under "samtalet" med Dan så sa han att jag skulle göra en paus. Hur gick det till kanske någon som läser denna blogg undrar? Ja kortfattat så ser mediumet i bilder och får tankar av den som hon "talar" med. Han sa att jag kommit så långt och att jag kravlat mig upp till kanten, men kom inte vidare utan bara hängde där. Känner att det stämmer precis, som om jag väntar på något och det har jag nog beskrivit här tidigare inlägg. Som om jag inte vet hur jag skall få ihop ett liv. Han sa att jag i princip skulle stänga ner och bara vara. Första tanken var att: jamen jag har väl varit avstängd hela tiden. Men då sa han att jag hade så dåligt samvete över att jag inte orkade med att hålla kontakt med barn och vänner. Det kan jag känna varje dag, att jag vill verkligen umgås men orkar liksom inte hela vägen. Han tyckte jag skulle försöka tänka bara på mig själv och vad jag ville. Jag tänkte då hur ska jag veta vad jag vill om jag inte ens vet om jag vill??? Men i nästa sekund sa han att han skulle ge mig ledtrådar om jag bara gav honom möjlighet. Jag skulle bjuda in honom, ställa fram en kopp kaffe till honom. Det skulle vara ett tecken att jag behövde få kontakt. Jag skulle oxå ha Märta nära för genom henne skulle jag känna honom. Tror faktiskt att jag gjorde det redan förra veckan. Drog upp henne riktigt nära och gav henne världens kram, vanligtvis så brukar hon sprattla som tusan och tro att ,nu ska det busas och lekas. Men hon liksom bara tryckte sig mot mig och var alldeles stilla och la nosen under hakan. Jag minns att jag verkligen tyckte att det var märkligt, att hon var så stilla. Tänkte t om att hon kanske sover!!?? Tydligen kan anden genom djur tydligen förmedla sig bättre. Lite flummigt, men varför inte? Han sa flera gånger eller visade mediumet siffran 3. Att jag i 3 månader skulle ägna mig åt mig själv. Att jag skulle försöka var mer i stugan och se vattnet och träden, för det tyckte jag om att göra. Ja det gör jag ju verkligen och jag skulle gärna vara däruppe i 3 månader hahaha. Men han förstod att jag inte ville sjukskriva mig från jobbet, för jag trivdes med att göra något och få vila från mig själv och alla tankar och känslor. Lyssna på ljudbok och börja pyssla, för jag behövde sysselsätta mina händer. Han visade henne ofta sina händer och ville förmedla att han visade dem. Jag älskade hans händer och jag gjort ett handavgjutning av hans ena hand. Vi höll ofta varandras händer och, mediumet sa att han berättade för henne, att vi hade svårt för att inte röra vid varandra. Dans händer var torra, lite skrovliga och fingrarna lite snea och vinda. Han kupade sin hand över min kind på ett speciellt sätt och precis så beskrev hon att han gjorde flera gånger när vi satt där. Men även på axlarna, jag kunde ibland förnimma att något kändes på axelryggen, men var så spänd att jag liksom inte kunde slappna av helt. Kändes så intimt på ngt sätt, att jag nästan blev generad. Hur jag ska gå vidare med detta vet jag inte, men jag tror att det stämmer väldigt bra, med vad jag känner. Har ingen lust att fira min födelsedag, jul eller sådant. Inte för att det är första födelsedagen eller julen utan Dan eller ngt sådant. Utan mest bara för att det känns motigt och kräver lite ork och lust. Jag måste helt enkelt fundera ett tag på hur jag ska gå vidare.

Har haft semester ngr dagar och varit helt frånkopplad. Inte ens kisse och Märta har varit med och det var ett kärt återseende, när vi träffades. Nja kanske inte kisse då...för han har haft underbara dagar, där han kunnat springa omkring som en tok till alla grannar. Har träffat mediumet som jag pratade med en tid efter Dan dog. Det var så fint och han var definitivt där, jag kände honom så tydligt. Han höll sin hand eller händer på mina axlar. Svårt att riktigt känna om det var på bägge, men i alla fall på den högra. M gick in först till mediumet och jag väntade på hennes altan .Det var varmt och skönt i solen och en stor kopp kaffe fick jag, jag satt och liksom bara njöt av värmen och den vackra trädgården, och var inte alls så pirrig och spänd som man skulle kunnat tro. Efter ett tag så kände jag en närvaro och jag tittade mig runt omkring, trodde att det var en katt eller fågel. Men helt plötsligt kände jag ett litet tryck på axeln. Det var så märkligt för jag liksom dåsade bort, när jag kände hans hand. I nästan 20 minuter så är det liksom borta. Först kändes det konstigt men istället blev jag väldigt lugn och rörd. Det var så fint möte och det fick mig mycket att fundera på. Han var runt mig så tydligt. Men det var som jag inte vågade öppna mig helt. Fick bara korta glimtar av hans närvaro. Var spänd att jag skulle falla ihop i en hög. Han sa saker på det sätt som han brukade tala med mig. Han bedyrade sin kärlek och tog på mig på de ställen han brukade. Han höll sin hand på ett speciellt sätt och jag älskade hans händer. Hon beskrev hur han visade mig sina händer flera gånger. Han sa att han ville vira flera lager bomull runt mig och skydda mig och skulle finnas hos mig hela mitt liv. Hon berättade om hur mycket han älskade att sitta på bron uppe i stugan och att vi så ofta satt där och höll varandra i händerna och tittade ut över vattnet. I nästan 45 minuter fick jag så mycket kärlek och lugn och det har jag haft i flera dagar nu. Men fick så mycket att fundera på och vet inte riktigt hur jag skall få tid att reda ut tankar och känslor. Är lite rädd och orolig över ett "återfall" av tung sorg, eller lite oro över vad som finns framför mig eller jag vet inte riktigt hur jag skall förklara. Hon berättade hur jag skulle göra för att "ta" kontakt med honom och jag är inte riktigt redo för det än. Är både varm av känslosamhet och väldigt ledsen på samma gång. Jag måste nog smälta allt i omgångar och ta det lugnt. Till Dan Älskling min älskade gulletrollsgubbe. Förlåt för att jag inte klarade av att känna dig så mycket som du ville. Vet att jag verkligen ville det. Men blev så rädd och berörd att jag liksom ville skydda mig. Jag försökte säga dig det och att jag ville ha dig nära, men jag blev så överrumplad av allt du sa ,precis på det sätt du brukade säga och puttade på mig som du gjorde. Sådär som gjorde mig galen ibland och som du älskade att reta mig på. Älskling jag vet inte ut eller in just nu. Känner både framtidshopp och och tvekan på samma gång. Du väntar på mig sa du...och att jag skulle klara det. Men att det var så svårt för dig att se hur jobbigt det var. Att du skulle ge mig "ledtrådar" att det skulle dröja tills vi möttes igen och att du skulle för alltid älska mig. Älskar dig till månen och tillbaka.

Idag är det Märtas 2 årsdag <3. Denna lilla hund som i princip saknar fostran. Har varit usel på att uppfostra henne och lära henne en massa saker som det kan vara bra att man lärt en hund. Orsakerna är många om varför det aldrig blivit av,,,,största är nog för jag aldrig känt att det har "behövts" Visst vore det bra om hon kunde lära sig plats och gå fot. Men vi har ju mycken tid att träna ngn gång när jag känner att det är nödvändigt. Hon är en av de viktigaste varelserna jag har. Hon och kisse är så viktiga och jag kan inte tänka mig att kunna vara dem förutan. Har förstått att det är ngr nära vänner som läser denna blogg och till dem vill jag säga tack för jag känner era bry om mig tankar. Blev lite förvånad för jag tänker inte på att andra faktiskt läser allt jag skriver. Blir först lite generad för det är ju ganska djupa känslor ibland. Men då ändrar jag mig snabbt för att det är inget att hymla om eller gömma. Sorg över en käresta, en kär vän eller annan närstående är något väldigt naturligt. Tvärtom borde fler ta till sig att det är helt normalt att vara ledsen, förtvivlad och i en livskris oavsett om det gäller dödsfall, skilsmässa, sjukdom, eller annat som gör att man famlar omkring och känner sig vilsen och rotlös. Tycker att alla borde gå till samtalsterapeut eller liknande perioder i livet. Lika viktigt om inte viktigare än att gå till tandläkaren. När man hamnar i en situation som gör att man tappar fotfästet så kan det komma en rädsla för att man inte känner igen sig själv. Man blir nästan rädd för sig själv, för man vet inte vad som händer i kroppen eller knoppen. För mig har det hjälpt oerhört mycket att finnas med i gruppen Vimil på fb. Där finns det andra som beskriver det jag känner och är i samma fas i sorgearbetet som jag själv. Man kan se mönster från andra som förlorat sin kära vid samma tidpunkt som jag. Det är ibland lite läskigt hur väl vi följer samma spår. Skriver om att det går bra, för att i nästa stund beskriva helvetets portar. Kurvan i reaktioner och känslor är som en ekg kurva. Men man glömmer att den kurvan har varit helt borta eller i bästa fall horisontell den första tiden. Att det går upp och ner, bör i så fall betraktas som positivt?? Minns att jag läste en blogg om som en nybliven änka skrev när Dan fortfarande levde. Den var viktig för mig, men det var inte förrän jag själv var i samma situation som jag förstod vad hon inte skrev. Men nu kan jag läsa mellan raderna och känna hennes förtvivlan. Att förstå att man inte är ensam om ologiska tankar och att reagera på ljud, dofter eller musik som kan få en att tappa andan av minnen av både skratt och gråt. Att inte tro att man har blivit tokig, utan en del av sorgens olika faser eller ansikten. Sorg är randig, det kommer bra dagar och det kommer dagar man ger upp. Man lägger sig ner och tänker att nu skiter jag i det här. Jag går inte upp igen. Men efter ett tag blir man kissnödig, kaffesugen eller att Märta vill gå ut och kissa och då gör man det....går upp igen. Nu ska jag var ledig några dagar och jag tackar mina goaste vänner som räddade min ledighet på ett fantastiskt sätt. Tack <3

Tänk att det hjälpte att få skriva av sig, och molnet ovanför mitt huvud tonade bort. Kanske därför att jag fick "säga" vad jag kände och inte bara lät det virvla runt i kroppen. Har haft ont i huvudet idag och känt mig trött och mosig. Men hoppas att det är ngt övergående, har ju inte haft kontakt med ngn som varit förkyld, eller sjuk, åtminstone vad jag vet. Men jag är ändå mycket mer vaksam än jag var i våras, när det gäller corona. Tänkte på det när jag gick nerför trappen i ett parkeringshus och höll i ledstången!!! Jisses vad smitta det skulle kunna finnas där!! huvva. Drog bort handen som om ledstången varit het och var noga med att inte fingra på mig själv. Är väldigt försiktig då jag känner att jag har ett extra ansvar när jag jobbar med äldre. Såg att de ska ta bort besöksförbudet nu på äldreboenden, vilket jag tycker illa om. Tycker det gott och väl kunde få vara ngn månad till. Sov i en halvtimme idag och när jag vaknade till så såg jag fel på klockan och trodde jag sovit nästan 3 timmar. Hade gärna gjort det hahaaha. Jag har i hela mitt liv sagt att jag kommer nog att ha svårt att gå i pension och att jag aldrig velat vinna på lotto. Hade varit full av kval om vad jag skulle göra med pengarna?? Hade nog skänkt bort det mesta. Men nu skulle jag vilja jobba en till två dagar i veckan och vara ledig resten så en vinst hade inte varit fel. Men jag måste nog börja köpa lotter först haahaa. Läste något klokt, som Dagny Carlsson sagt: När jag inte dog så var jag tvungen att börja leva. Man kan inte bara sitta den ena dagen efter den andra och vänta på att dö och inte göra det. Då måste man ta itu med tillvaron. Jag måste ta itu med tillvaron. Nu har jag i och för sig gjort det med besked, Har börjat med budget, fixat jobb, renoverat hemma och köpt möbler och en massa annat. Men själen, mitt innersta längtar efter Dan, min kropp längtar efter Dan. Jag har överlevt hit med hjälp av så många och mycket, även om jag gjort jobbet själv. Men det spretar fortfarande en hel del. Jag är skör och ledsen och glad och stark om vart annat. Usch nu vill jag verkligen säga att coronan påverkar mig, som den aldrig gjort tidigare. Jag vill gå med i ngn förening eller börja med en hobby. Lite svårt när jag jobbar oregelbundna tider, men jag behöver hitta något förutom jobbet att göra. Vill känna engagemang för något. Tycka att något är kul. Träffa intressanta människor som kan fylla min tid, och skänka mig glädje eller förströelse. Hade tänkt börja jobba för djurskyddet, men det har jag strukit, då jag snabbt skulle ha hela lägenheten full med djur. Hade inte klarat av att stoppa mig själv. Tänk att vinna en massa och kunna bo utanför staden och kunna ha en massa djur, så underbart. Hönor skulle jag nog köpa först och getter. Så kul det varit. Till Dan: Hejsan gullet, mitt hjärtas prinskorv. På torsdag skall jag till mediumet och jag vill att du kommer. Du måste komma och låta mig få gråta lyckotårar av känslan att få vara närmare dig än på länge. Älskling min underbara fina gubbe, så fel det blivit. Vet att du tycker detsamma, att du velat vara kvar hos mig och ungarna. Dina älskade ungar och dina vänner. Om du ngn gång får kraft att spöka så vet jag att du kommer att smådjäklas med din bästaste vän. Gömma saker eller på ngt annat sätt djäklas. Du finaste <3 Älskar dig till månen och tillbaka.

Så trött jag känner mig och lite ledsen, men mest less. Jag är eller i varje fall lite less på mig själv och lite av varje. Inte särskilt konstigt och jag antar att de flesta känner så lite då och då. Har sovit 1 1/2 timme nu på förmiddagen men är lika trött ändå. Men har avfrostat gamla frysen och skjutsat V till och från skolan idag, vilket kändes bra att få se honom. Känns som hela dagen är uppbokad med göromål och jag går omkring som en zombie och bara gör. Brukar säga att jag pratar med den här bloggen, men idag fick jag för första gången "tvinga" mig att sätta mig ner och skriva. Tror att det är bra för mig. I morse när jag vaknade så visste jag att jag drömt och att Dan var med på något sätt, först försökte jag komma ihåg drömmen. Men i nästa sekund så kom orden- Vad spelar det för roll, det är ju bara en dröm och fantasi. Jag vill komma vidare, orkar inte vara kvar i den här "sörjan" av " tankar, känslor och rundgång. Jag märker att jag på något vis går runt med en känsla av att jag väntar??! På ....ja att vakna och allt bara varit en dröm. Jag längtar efter Dan, men han kan inte komma. Jag är så klok och förnuftig att jag inser att detta är antagligen helt normalt och ytterligare en fas i sorgebearbetningen. Men känslan är ändå där, hur mycket jag än kan förklara. Det gör istället mig mer less. Hur kan det ha blivit såhär? Hur kan detta ha hänt? Att Dan fick cancer och att han dog och kvar är jag? Vi var ju så lyckliga med vårt liv? Vi gnällde aldrig utan hade det bra och vi hade det kul och skrattade mycket. Nu är det så tyst, förutom radion i köket eller när Märta och kisse busar. Jag vill att hela min kropp och framförallt hjärnan ska förstå att han är död. Jag vill inte se en bild på Dan och tänka att: Hur kan du vara död? Jag älskar ju dig och du älskar mig. Du ser ju så levande ut på bilden, hur kan du aldrig komma tillbaka? Vill inte lägga mig och tänka att imorgon blir det en bra dag. Inte låtsas om tårarna som bränner, innan jag sluter ögonen och ser hans tomma säng. Jag förstår inte mitt liv? Så konstigt, och jag vill förstå min väg. Visste inte ens att man kunde ifrågasätta sitt promenerande fram i livet. Känner mig så itudelad ,mellan mina "liv". Mitt liv utanför dörren där allt går bra. Jobbar och har försörjning och allt sådant. Kan prata och skratta och de på jobbet skulle sakna mig om jag inte dök upp. Sen livet innanför dörren, där jag och djuren finns. Tack gode gud för djuren <3 där jag sysselsätter mig med småsaker hela tiden precis som alla andra. Men där finns oxå mitt inre mörker. Sorgen, frågorna, tankarna, minnena och tårarna. Jag är så trött och mycket beror nog på att helgen var intensiv och arbetsam och det påverkar min energi och ork mer än jag vill. Jag har det bra och mår rätt bra och jag är vansinnigt kär i min man. Det är i det stora hela fungerande, men jag vill komma vidare....nu, nyss ,snart. Till Dan: Hej mitt hjärta, var i hela friden tog du vägen? Vill ju att du ska vara här och lyssna på mitt tjatter, locka mig till skratt och hålla om mig och ge mig av din kärlek. Den som förklarade hela världen för mig. Som gav mig ro i själen. Du måste ge mig vägledning, för nu känner jag mig lite vilsen och vissen. Älskar dig till månen och tillbaka.

Har just ätit 4 mackor och en kopp thé. For direkt efter jobbet ut till sonens stuga,för att se vad de hade gjort där sedan sist. Alltid lika roligt och det är så fint. Skulle gärna vinna lite pengar köpa det av dem och bo där. Nu är det bara sommarvatten och toaletterna är ute i friggorna hahaa. Lite småjobbigt vintertid..men fullt möjligt. Fast vatten vill man nog ha året runt. De ville att jag skulle sköta om lilla J när jag var där,för de skulle täcka golvet för att måla det sista rummet. Så jag gav den lilla korvskorven,mat och bara satt och tittade på honom. Vilka små underverk vi människor är och särskilt tydligt blir det när man håller i en liten människa. De kan se så klok ut,för att i nästa stund bli alldeles vindögd och se helknasiga ut. Rätt var det var när jag satt där och tittade på honom,så blev jag så ledsen. Han får inte lära känna Dan och jag har ingen att dela glädjen över honom med. Dan skulle ha älskat honom från första stund precis som de andra barnbarnen. Men han kommer aldrig att fått ligga i Dans famn, som de andra. Dan var väldigt medveten om det och istället för att säga att han var ledsen över att inte hinna träffa J så sa han att han var så glad för min skull och att han visste att den lille var efterlängtad. Tårarna strömmar nu och jag är trött efter en jobbar helg. Vi var underbemannad idag och har slitit hårt. Behöver verkligen vila och hinna ifatt mig själv. Men jag saknar Dan så djävulskt mycket just nu. Jag vill berätta om min dag, prata om lille J, krypa upp bredvid honom och känna lugnet som jag alltid hade i Dans närhet. Han hade säkeet lagat ngn god middag åt mig och sen skulle vi nog sett ngn film tillsammans Jag hade nog som vanligt somnat och han väckt mig: Ingalill....vakna nu ska vi gå och sova. Älskade livskamrat jag älskar dig.

När man jobbar i vården får man inte ha ringar,klocka eller armband. Halsband och örhängen går bra,om det inte är långa halsband eller örhängen. Jag har ju inte kunnat använda mina ringar sedan jag började jobba och jag vill ha dem nära. Så jag lämnade in dem och ville göra om dem till ett hänge. Igår så fick jag meddelande att de var klara och idag på min långrast skall jag hämta dem eller det är det ju nu. Visst blev det fint? Min ring är den yttre och Dans den inre. Kommer nog att kännas bra att få bära det smycket. Tänk så mycket, jag inte längre använder eller inte har längre. Klipper mig aldrig nu förutom luggen då. Ser faktisk ut lite som Madame Mim om ngn kommer ihåg henne från Kalle Anka. Men det spelar mig ingen roll alls. Mina gele naglar som jag hade i så många år kan jag ibland sakna. Men slutade, när Dan dog mest pga kostnad och nu i mitt jobb så måste man ha korta naglar. Jag älskade halsband,armband och örhängen och kände mig naken utan. Det "behovet" försvann när Dan dog. Men har faktiskt bytt örhängen till ett kalas en gång. Känns så oviktigt nu,när allt är skit ibland, funkar ibland och går bra andra dagar. Idag har jag en delad tur, så snart ska jag till jobbet och sedan rast mellan 12 30 och 16 och sen är det samma procedur som morgonen fast tvärtom haha. Men då får jag ha på mig våra ringar och det för mig glad ❤

Nu har jag oxå haft den??? drömmen som flera har skrivit om på FB Vimilgrupp. Att maken/makan har kommit tillbaka!!!! Jag drömde det inatt och jag är nu alldeles mosig av tankar, känslor och att jag pratat med Dan. Eller egentligen inte pratat direkt, utan jag drömde om efter han kommit tillbaka och vad han sagt. Det är ganska vaga och svajiga minnesbilder från drömmen, mer känslor. Jag såg honom aldrig riktigt, utan han stod ofta bakom mig eller på håll eller så att jag såg honom i brösthöjd. Men när jag vaknade så kunde jag klart identifiera ilskan jag kände och att jag inte visste hur jag skulle hantera den. Kortfattat så förklarade han sin bortavaro med att han var tvungen att hålla sig borta, högst oklart om varför. Han bedyrade att han aldrig skulle gjort så mot mig om det inte var viktigt!!! Viktigt??!! jag var så arg, vad kunde vara så viktigt att han lämnade oss??? Men jag vet att jag förstod att han aldrig skulle göra så om det inte just hade varit viktigt. Men känslomässigt var jag ursinnig och visste inte vad jag skulle göra av alla de känslorna. Gick till tvättstugan??? och slamrade och skrek och grät och han kom och ställde sig bakom mig och sa: Men du....förlåt. Visst sa jag det är okey jag förstår, men jag har ju slängt nästan alla dina kläder? Äsch sa han det gör inget. Men...sa jag. Ta det lugnt Ingalill vi kan köpa nytt. Han var så glad över att vara tillbaka och jag var givetvis glad på ngt sätt, men så frustrerad över att han tog allt med en klackspark. Jag vet att jag tänkte, men skit,,,nu måste jag göra om allt igen, nästa gång han dör!!!! Så knäppt eller hur? När jag vaknade så fanns ilskan där och frustrationen över att han var så glad och precis som vanligt och det gjorde mig arg. Samtidigt som jag visste och förstod att han var glad att få komma hem och att han aldrig velat mig ont eller velat såra mig. Så jag visste inte vad jag skulle göra med all ilska. Nu är jag mer fokuserad på att jag faktiskt drömde om honom och såg nästan honom. Så märkligt att känna ilska och vara arg när jag nästan längtat mig sjuk efter honom. Lite överraskande faktiskt hahaha. Men ganska härligt att få vara arg, längesedan jag var det. Att flera medlemmar i gruppen Vimil har beskrivit liknande drömmar, gör att jag förstår att det är en del av sorgebearbetningen. Men hur och varför har jag inte en aning om. Idag börjar jag 12.30 och jobbar alltså kväll. Märta får vara hos M i Yttersjö ikväll och lördag och söndag får hon följa med mig till jobbet. Nu på förmiddagen skulle de komma med kyl och frys, yippie säger jag. Har dragit fram de som skall bort och städat och fejat där bak. Nu var det ju faktiskt inte skitigt, vilket var lite förvånande, men bra. Jag gillade mitt kylskåp och är inte lika nöjd med nya haahah. Låter konstigt men jag tyckte mer om när hyllorna var galler och jag hade det lite svårt med, när det blev glashyllor enbart. Tycker det blir skitigare fortare. På det här nya är det inte lika bra hyllor på dörren och det är svårt att hitta gammeldags kylskåp, utan massa lulllull,lampor och displayer och gud vet allt. De skrattade när jag sa att jag ville ha det enklaste och bästa kylskåpet utan finesser. Jag har en ugn som både kan vara en vanlig ugn och varmluft och det är skönt att kunna välja. Men induktionshäll.....nope tror inte att jag någonsin kommer att ha en sådan spis. Kan känna mig som en kvarleva från forntiden ibland, men nu är det så...punkt. Till Dan: Godmorgon hjärtat. Tänk att jag nästan såg dig inatt i drömmen. Jag såg dina knappar i skjortan och den var både röd och blårutig, högst oklart om det var samma skjorta hela tiden eller om du i drömmen bytte hahaha. När du stod på håll så hade du skägg!! Hursom så är jag glad över drömmen. Min käraste igår så var det nära till tårar lite då och då. Jag blev låg mellan varven och fick tankar om vad som är mitt syfte här på jorden. Ska det vara såhär resten av mitt liv. Är det att bara finnas, att överleva dig och vara en som bara finns för att det är så. Känner att jag inte förstår mitt liv. Mitt liv är så mycket bättre nu än för några månader sedan. Jag har trygghet i jobb och boende, mina älskade djur som är min närmsta familj. Det går bra för barnen och det är skönt. Men är som om mitt liv är endast detsamma varje dag. Jag kan grubbla i evigheter över detta. Men försöker låta bli, för det ger ju ingen bra energi eller humörhöjning direkt haaha. Jag hänger mig istället åt minnen och kärleken jag har till dig och tänker. En dag till..... Älskar dig till månen och tillbaka.

Skrev ett inlägg igår....och mitt i allt så hörde jag en smäll och gick för att se vad som hänt!! Kisse hade rivit ner en ljuslykta...som höll. Han satt bredvid på golvet och stirrade på sitt verk med oskyldig min. Sen började jag sätta om blommorna och bara glömde bort att jag höll på med att skriva... Öppnade nu och sidan med mitt inlägg var öppet och det var lätt att se att kisse gått fram och tillbaka på tangentbordet....var säkert 5 rader med bara bokstaven C ?!??. Men jag hade blivit utloggad så det gick inte att trycka på sändknappen. Nåja så kan det gå. Fick brev igår från min systers jurist angående vårt arv från pappa och jag blev så arg så hela magen gjorde en helomvändning och jag började nästan att vilja kräkas. Men sen lugnade jag mig och blev tacksam över mitt beslut att avstå mitt arv till sonen. Så jag slipper att stå mitt i den skiten. Men det är klart att jag ändå blir arg, frustrerad och less på hela skiten. Hon och jag ser på pappas vilja på 2 olika sätt och därför orkar jag inte strida, utan sonen får ta den skiten. Satte om flera blommor och garderobsblomman hade knappt någon jord alls!!! bara rötter. Hade tänkt dela på den ,men det var hopplöst utan kniv och jag kunde bara inte skära. Så en större kruka blev det och den kommer inte att rymmas i något fönster så den hamnade i ett hörn i rummet. Sen for jag en sväng ut till Kroksjö och till S och J och tog mig en kopp kaffe, Hon höll på att prova ut lite mat inför "halv åtta hos mig" som hon och några vänner brukar ha lite då och då. Det jag fick smaka...säger jag smaskens om. Men hon är så missnöjd med sin mat och bakkonst, vilket är helgalet. Hon är jätteduktig, men har bara perfektion i tanken. Som i alla fall jag tycker att hon har. Hon hade gjort en magisk tryffelmajonnäs, men var inte nöjd, till det rostad blomkål. Wow så gott. Idag är jag ledig och har en del att pyssla med, tvätta och städa och dra ut kyl och frys och förbereda inför morgondagen då de nya "maskinerna" kommer. Hade planer på att bara sitta på arshlet en timme eller 2 oxå, så det ska jag verkligen försöka få till. Det känns i luften att hösten är kommen, vilket är piss och elände och jag blir uppriktigt ledsen. Jag tycker om den klara luften och de vackra färgerna och mörkret. Men efter hösten kommer snöhelvetet, som jag avskyr, med snö, kyla, is och isolering. Fy vad jag gruvar och jag måste börja förbereda mig mer mentalt för att inte känna denna oro och ibland lite rädsla. Jag har känt en förändring i sorgen, saknaden har börjat bli en längtan. En längtan som är så stark. Saknaden finns ju med hela tiden, och nästan något jag vant mig med. Ibland har den konstigt nog känts som ett trevligt sällskap som ett band mellan mig och Dan. Så knepigt det kan bli. Men längtan efter honom har blivit starkare, jag längtar ibland med hela kroppen efter att få vara nära igen. Ligga sammanslingrade och vila. Få hålla honom i handen framför tv:n. Vi var väldigt fysiska mot varann och rörde ofta vid varann. Som jag saknar det och längtar efter hans kropp och alla skratt. Jag vill skratta åt honom och med honom, jag vill ha roligt med honom. Jag vill att han "skäggar" mig mot halsen. Jag längtar och vill ha honom. Men insikten gör så ont. När längtan liksom sköljer över mig och jag inser att jag aldrig mer får det jag haft. Det gör så djävla ont och jag får spänna mig för att inte skrika högt eller bara ge upp och lägga mig ner och ge upp. Det är stor skillnad på att sakna och längta och jag visste inte att kroppen kunde längta lika mycket som hjärnan. Till Dan: Godmorgon älsklingen. Idag ska jag dra fram frysen och kylen och jag hoppas att du är med mig hahaha. Du skulle ha sagt.- Men snälla du inte ska väl du göra det där. Jag gör det. Du behandlade mig som en skör blomma och jag älskade det. Jag behövde aldrig vara stark och kunna själv med dig. Vi hjälptes åt med det mesta. Men nu är det bara jag och jag saknar din omtanke och att du var så omtänksam och liksom älskade att värna om mig och att pyssla om mig. Innan dig hade jag aldrig känt att någon gjort det. Jag saknar att få vara lite skör och bräcklig. så tokigt eller hur? Jag vill ha dig här, åh så jag vill ha dig nära. Jag vill,vill,vill. Men det går ju inte min älskade vän. Snälla var inte ledsen för det. Det räcker om jag är det hahaah. Villl inte att du är förtvivlad för min skull. Jag vill att du skall vara glad och känna den kärlek jag har till dig. Jag måste bara vänja mig och lära mig att leva med längtan och saknad. Älskar dig till månen och tillbaka

Igår var det 8 månader sedan Dan försvann ur mitt liv. Eller kanske inte försvann, det är fel. Då mitt liv förändrades och jag blev berövad på mitt liv, som jag hade. Då halva jag dog med honom. Men dagen gick förbi utan några större funderingar eller tankar. Låter kanske konstigt men det är skönt, att slippa falla ner i gropar av mörker och meningslöshet. Igår for jag hem från stugan och packade upp och tog med mig lite fika och for på en snabbis ut till ena sonens stuga för att se hur det går för dem med all målning och byggande. Kanske allra mest för att få träffa lilla J. Arbetet där fortskrider och det blir så fint och jag har redan sagt att jag kommer att flytta in i deras ena friggebod hahaaha. Imorgon kommer köket och det blir verkligen spännande att se hur det blir. De har valt mörkgråa luckor, men jag har glömt vilken bänkskiva. Idag jobbar jag eftermiddag och oftast får jag inget vettigt gjort innan jag skall fara. Har alltid varit sådan och det är roligt att något är som förr hahaha. Visst kan jag skoja om då innan jordbävningen och nu, men jag blir glad när jag märker att vissa saker är som förr. Att jag känner igen mig i mig själv. Jag har varit så vilsen och inte vetat vem jag är. Jag och Dan var två som levde tillsammans och när den ena rycks bort, har inte kroppen och knoppen börjat bygga upp den del som var sammanflätad med den andra personen. En tvåsamhet som blir ensamhet, men med en känsla av att man gått sönder. Jag visste verkligen inte vem jag var och är inte riktigt säker än. Men jag har inte ett öppet sår längre, jag har förändrats men jag börjar mer och mer känna igen mig själv och lära känna nya delar av mig själv. Är som jag är i förändring men ändå inte. Det finns ett före, ett under och ett efter Dan. Jag kan bli spyless på mig själv och alla mina tankar och funderingar ibland. Jag.. jag.. jag.. upptar så mycket av min vakna tid, då jag inte är på arbetet. Man är uppfostrat med att självupptagenhet är något negativt. Att man inte ska tänka på sig själv, att man inte ska ägna sig åt navelskådning och att inte fundera så mycket. Men har börjat förstå att det är fel att tänka så, åtminstone på ett balanserat sätt. Tror att man liksom måste lära om och tänka mer på sig själv och göra det som får en att må bra. Umgås med sig själv, utan att göra något utan liksom bara vara. Jag är övertygad om att jag aldrig klarat av att komma så här långt utan att just mitt funderande på mig,mig och jag jag har hjälpt. Jag har varit så rädd och så vilsen om vem jag är, vad jag tycker, vad jag känner och inte vågat lita på mig själv. Känt mig orolig om jag kan köra bil! om jag tycker om pizza, om jag kommer att bli glad igen. Jag är inte säker än på vem jag är, men jag har börjat bli mer trygg. Jag vill....ja jag vet inte riktigt vad jag vill. Men vet att jag vill mer än jag någonsin trodde för ngr månader sedan. Till Dan: Hej mitt hjärta. Har upplevt att du inte varit lika nära i ngr dagar. Var inte samma känsla i stugan och du har varit liksom längre bort. Men istället har jag gråtskrattat åt många fina minnen. Känner att du är glad för min skull och att du blir så orolig när jag är ledsen och vilsen. Älsklingen oroa dig inte för mig. Jag ska klara detta, bara du finns kvar i mitt hjärta och att jag kan känna dig. Du skulle ha klättrat upp i den högsta av skyskrapor för min skull, trots din höjdräddhet. Jag ska försöka vara lika modig för din skull. Älskar dig till månen och tillbaka.

Var så trött igår, i kroppen i alla fall. På mig redan halv nio,men 23.23 hade jag fortfarande inte somnat...suck . Slumrade till men vaknade till igen av att kisse kom in. Men klockan 6 vaknade jag av att djuren sprang omkring. Tittade upp och....vips så sprang det förbi...någonting!!! Åh nej...en liten,liten näbbmus. Jag kom snabbt på fötter och nu var vi 4 som hysteriskt hoppade runt här. Min första tanke var att ...nu far jag hem och snabbt funderade på om jag kunde åka i morgonrocken. Men jag såg sen framför mig att jag sedan hade ett stinkande muslik här!!! Måste lösa detta...lyckades fånga den under en panna. Gick sen ut och tog en rök...och tänkte nästa steg då?? Gick till förrådet och hämtade en håv med små hål och påsar på händerna och drog ut pannan mitt på golvet. Snabbt upp med pannan och fånga den med hågen och den såg oskadd ut. Ut på bron och i princip kastade ner håven på backen. Lillmusen sprang iväg och jag hann tänka att....phu den klarade sig. 5 sekunder senare bet Märta ihjäl den. Varför i hela friden gjorde hon inte det på en gång i så fall?? Hädanefter kommer luckan vara stängd nattetid och kisse inne på nätterna. Uppskattar inte att han kommer in med sina "fynd" När jag kom in igen efter en lugnande kopp kaffe och en rök till så spelade de en av min och Dans favoritlåtar med Barry White. Vår första resa utomlands och vi var så kära. Satt på taket på en bar och månen var gigantisk och de spelade den låten. Jag började gråta av minnet och dansade sakta runt här i stugan. Pratade med Dan och sa att jag gråter mest av hur romantiskt det var och hur mycket jag älskar honom. Det var en fin stund och att gråta av sådana minnen och känna hur minnen får hjärtat att slå fort och hårt av kärlek det är okey. Till Dan: Tack älsklingen för att du hittade mig och aldrig gav upp när jag tvekade inför tanken på dig och mig. Vet att jag tvekade länge över att röra till livet,med att vara med dig. Men du gav aldrig upp utan sa att vi skulle ta det som det kommer. Finaste du...TACK för att du gav ett lyckoskimmer i mitt liv. Älskar dig till månen och tillbaka

Så vackert det var nu på morgonen. Solen lyser och på en del av sjön låg dimman tät. När den lättar så är sjön så vackert spegelblank. Idag skall jag samla ihop alla krukor,trädgårdsprylar och sådant som skall bort inför vintern. Vet ju inte riktigt när jag kommer upp nästa gång och man vet inte när snön kommer. När jag vaknade så var jag snabbt på med glasögonen så att jag inte skulle råka kliva på något äckligt. Kisse har ju ibland kommit in med råttor och lagt dem både nedanför sängen eller på stora mattan. Men inget idag, vilket jag uppskattar mycket mer än hans om tanke att komma med föda. Var bjuden på surströmming hos stuggrannarna igår. Mannerström surströmming och de var fyllda med rom. Den var väldigt fast och fin och jag smakade rommen och....hm inte tokigt alls. Men vi var alla fundersamma om vad som ändrats!!!?? Vi eller surströmmingsrecepten? Det luktar inte lika mycket och man rapar ju inte som man gjorde förr. Märkligt... Men gott var det och det blir nog en gång till med surströmming innan jag är nöjd för "säsongen". Till Dan: Godmorgon älskling tycker att jag inte upplever din närvaro lika starkt som jag brukar här i stugan. Det är okey ändå och jag har det bra. Det är viktigare att du finns hos mig på vardagarna hemma. Jag har avsagt mig firande på födelsedagen, och det känns väldigt bra. Jag sitter hellre ned och tänker på alla födelsedagar då du fanns. Hur jag älskade att fylla år och hur du skrattade åt min förväntan och glädje. Min älskade, jag saknar dig. Älskar dig till månen och tillbaka

Är nu i älskade stugan ❤ och sitter nu och lyssnar på ring så spelar vi och dricker kaffe och myser i regndiset som är utanför stugan. Direkt efter jobbet så åkte jag och tänka och hämtade djuren och lite kläder och for hit. Blev en tidig kväll trots att jag verkligen försökte hålla mig vaken. Kisse njuter av friheten och han är genomblöt när han kommer in då och då för att kolla läget. Men det är blött i alla buskar han smyger runt i. Har haft några dagar, med ett ganska stabilt läge. Inga stora krascher, utan det liksom har lunkat på. Ganska skönt, att ibland bara få vila från sorgen mörka sida. Sorgen har så många olika "ansikten" och ibland nästan fin. Läste någonstans att sorgen är andra sidan av kärlek. Tycker att det är ganska fint,på något vis. Tycker att det i alla fall stämmer för mig. Men här i stugan är inte sorgen jobbig att gå runt med. Dan finns här runt mig. Vet inte om jag inbillade mig men jag tyckte mig se att fåtöljen gungade till 2 gånger igår. Hur coolt var inte det? Även om det kanske bara var ljuset som fladdrade till. Älskade Dan , så han fick mig att skratta. Idag ska jag plocka bort alla trädgårdsgrejer och avfrosta frysen och annat litet småfix. Tror att det kommer att bli en bra dag. Till Dan: Godmorgon älskling älskar dig så oerhört mycket. För alltid och in i evigheten. Jag känner ditt lugn och din kärlek. Puss

Nu på morgonen har jag haft besök från socialtjänsten. Jag kommer att ta mig an att vara stödfamilj till dotterns äldsta. Jag har blivit utfrågad om allt möjligt i 1 1/2 timme!!! Skall dessutom ha 2 referenspersoner, utdrag från straffregister och gud vet allt. Trodde det var ovanligt med nära anhöriga som stödfamilj men det var det tydligen inte. Nu kommer Milou att mer regelbundet tillbringa tid hos mig och det känns bra. Inte bara för familjens skull utan även för min. Hon är en härlig person och lättsam om hon får vara den hon är. Vilket inte alls är det minsta konstigt, för det är ju så man ska känna och bli behandlad. M är kravkänslig och kan lätt bli både orolig och fast i tanken. Men samtidigt så klok och go och festlig, som alla andra barn i hennes ålder. Hon ger aldrig upp om att lära mig spela spel på telefonen, trots att jag tycker det är skittråkigt. Är så stolt över den unge hon är. Idag jobbar jag eftermiddag och skall strax gå ut en runda med Märta. M hämtar sen henne hem till Yttersjö, så jag kan plocka upp henne efter jobbet. Blir för många timmar för henne annars. Sitter nu i nya fåtöljen, med Märta på sidan om mig. Vi ryms bra där och jag trivs i vardagsrummet. Dörren är öppen och det är lite kyligt, men kisse gillar ju att springa ut och in. Har inte hjärta att stänga dörren då. Har istället tagit på mig en kofta till hahhaa. Igår var det surströmmingsfest på jobbet och de hade sparat till mig <3. Så gott det var, även om jag snabbt fick rensa och äta upp. De hade dekorerat så fint med både rönnbärskvistar, hattar och långbord. Så trevligt och de flesta åt med stor förtjusning. Känner mig så stolt över mig själv idag, att jag kommit så fort på fötter och skaffat jobb och fixat och donat om här hemma. jag är för första gången glad och medveten om att jag har en inre styrka. Har hört att jag är stark men det är inget jag identifierat mig med. Känt mig mer som en känslomänniska och ibland för känslig. Men jag är stark och det gör mig glad över att våga säga det. Ibland är jag så svag och tillintetgjord att jag tror inte jag kan resa mig igen. Men jag gör det, hur vette sjuttsingen, men jag gör det. Jag har gått igenom mycket i mitt liv, precis som alla andra människor. Men jag har aldrig fastnat och jag hoppas att jag aldrig gör det heller. Jag kommer nog alltid sakna och älska Dan och troligtvis välja att leva själv. Men jag vill inte bli bitter, och tappa tron på att det kommer att bli bra. Jag vill lära mig igen att älska livet, lukta på blommorna och uppskatta de små sakerna, som att se det vackra i kvällsljuset som jag vet jag älskat. Se på serier igen och mysa i soffan. Har inte kommit dit än....men det ska gå. Kommer att falla så många gånger till, och antagligen redo att ge upp. Men då måste jag lita mer på min styrka och kärlek. Till Dan: Hej min vän, så ofta gråten stockar sig i halsen när jag börjar skriva till dig. Det blir nästan som att trycka på en knapp. Är allt bra med dig? Läste någonstans att det tar ca 3 år för en själ när man dött, att finna ro. Är det därför jag aldrig sett dig? i mina drömmar ? Kommer jag att måsta vänta så länge? Jag trodde ju på livet efter detta, medans du var väldigt tveksam. Spelar det någon roll nu? för dig? Jag kan känna av dig på ngt sätt i alla fall. Det kan komma ett sorts lugn, det lugn som du hade, men aldrig jag. Jag blev lugn i din närhet och det är som om jag känner det. Saknar dig min snutteprutt och jag vill drömma om dig. Jag vill se dig och höra din röst. Höra dig säga mitt namn. Vill se dig i ögonen och springa in i dina armar. Älskar dig till månen och tillbaka.

Hittade ett ben i Märtas "låda" igår och hade helt glömt att det var det benet som inte var så bra...så att säga. Egentligen inget ben utan mer som en torkad vriden "massa". Resultatet är diarre. Inte så att hon har behövt gå ut mer än vanligt, men kan ju inte vara så trevligt. Tur att hon inte åt upp hela, utan bara halva. Inatt har jag tydligen sovit oroligt ,för jag har klöst mig igen...suck. Märkte att jag hade blod under naglarna och sen rivsåren på den andra handen. Vaknade ngr gånger på morgonsidan men somnade om igen och har inte en aning om vad som orsakat oron. Sover ju så hårt sen Dan dog. Visserligen var jag lite dyster när jag gick och la mig, men inget som höll mig vaken utan somnade som om jag tryckt på en knapp. Dyster till sinnes för att ibland så känns det som jag upprepar varje dag om och om igen. Går upp, går ut med hunden, dricker kaffe och kanske går till jobbet eller gör något enligt min lista på saker som skall göras. Äter något, väntar på att det är dags att gå och sova. Sen börjar allt om igen....med saknad och känslan av tomhet. Men det är ju inte riktigt så och det glömmer jag eller förtränger jag. Inser tack vare denna blogg att det förändras sakta sakta men ändå. Förr fick jag anstränga mig för att gå upp, följa mina listor slaviskt för att få det ena benet framför det andra. Kämpa mot det inre mörkret på ett helt annat sätt. Levde i en "burk" av meningslöshet och smärta och saknad. Visst kan jag överslås av de känslorna nu oxå, men inte dygnet runt. Har inget behov längre av att skriva upp allt på ett papper och bocka av. Visst gör jag en lista fortfarande men mer i huvudet, som man gör. Typ fara med skräp till återvinningen och sen dammsuga ur bilen. För ngr månader sedan skrev jag upp allt och då menar jag allt: Duscha, vattna blommor, dricka kaffe, gå ut med Märta, bädda, köpa mjölk, osv. Samma sak varje dag för att överhuvudtaget klara mig genom dagen. Vet att det kanske låter konstigt men jag behöver få känna sorg för att kunna fungera. Är så lätt att bara tuffa på och bli trött och inte hinna med att mota bort mörkret som ibland kommer över mig. Att ta hand om mig själv och följa upp mina tankar och känslor och vila i knopp och kropp är viktigare än allt annat. Stanna upp och se att det går att fortsätta leva och inte bara överleva som de första sex månaderna handlade om. Jag kan nu känna förväntan och uppskattning för att fara till stugan och bli bjuden på surströmming av goa grannar. Det ser jag som ett stort framsteg, faktiskt enormt stort. Till Dan: Godmorgon min käraste. Idag ska jag till återvinningen igen... så skönt att bli av med allt skrot innan höstmörkret kommer. Blev ju en hel del plast och kartong när fåtöljen kom och annat skrot jag samlat ihop. Du skulle vara så nöjd om du såg förrådet. Nu ryms däcken där även om utemöblerna är där. Har ju "sparat" på toalettförhöjningen du hade och duschstolen därute oxå. Kan inte kasta det...så svårt för det var stora känslor när vi tog emot dem. De var ett synligt bevis på att nu har det vänt...det går utför. Älskling hur tog vi oss genom den tiden?? nu efteråt kan jag inte fatta det. Men vi hade ju varann och den kärlek vi kände. Nu klamrar jag mig fast vid den kärleken. Kärleken till dig håller mig uppe och gör att jag klarar av detta. Men ibland så tar det emot som att gå in i en vägg och inte förstå att det för alltid kommer att vara så här. Att jag är utan dig. Jag kommer att klara detta, jag tror att jag vill klara detta. Älskade du vad jag saknar dig hjärtat. Jag håller om din kudde och minns och dagdrömmer om den tiden vi hade tillsammans. Älskar dig till månen och tillbaka.

Usch och fy, nu är det september och det betyder att eländesvintern inte är långt borta. Jag tror dessutom att det blir mycket snö i år, vilket inte gör saken bättre. Gruvar mig mycket inför mörkret och kylan och för min del så kan det hellre få vara en regnig höst. Nu har jag fått hem fåtöljen och dottern och mågen var här och tog emot. Enligt meddelandet så skulle de ringa en halvtimme innan, men de dök bara upp!! Sicken tur jag hade att de kunde hjälpa mig, för jag hade ju tittat fel på schemat. Upptäckte igår eftermiddag att jag jobbar även fredagen!! som jag trodde var en ledig dag. Men det är en kortdag och sen åker jag på en gång upp till stugan. Skall bli skönt och kisse kommer att bli överlycklig över att kunna springa omkring. Nu i september fyller jag år, men har inte tänkt fira det och undanbett mig uppvaktning. Har ju allt jag behöver och har haft allt jag velat ha. Känns faktiskt skönt och hade varit jobbigt att inte få fira med Dan. Inte för att vi gjorde ngt speciellt, men jag har alltid gillat att fylla år. Presenter och kuligheter, vem gillar inte sånt. Men jag har inte alls den känslan nu och det är inget jag funderar på utan bara konstaterar. En mörk och pessimistisk sida i mig säger att vad är det att fira? ett år äldre....jaha. Men jag tror mest att det beror på att jag inte har lust, att fira. Nu är det snart 8 månader sedan Dan dog och det hörs så länge sedan. På ett sätt känns det som det redan gått ett år, och rätt var det är så fattar jag inte att han inte kommer hem igen. Så ofattbart att han är borta för alltid. Jag kan se på porträttet som står på tv bänken och inte förstå att det är på riktigt. Att jag är ensam nu, troligtvis för alltid. Ingen Dan som får mig att skratta. Ingen kvar att småtjafsa med om skitsaker, ingen att äta en fin middag med. Ingen att hålla om när man är ledsen, eller bara vill ha lite närhet. Men jag är inte ensam om den känslan, överallt så finns det änkor och änklingar som känner som jag. Vilket är tröstande på ngt sätt, jag är inte ensam om att känna mig ensam och lämnad kvar. Man kan överleva och ställa sig upp efter en hemsk upplevelse. Det tror man inte när man befinner sig där på botten, det trodde inte jag i alla fall. Jag intalade mig det och levde efter det, men jag trodde inte att det gick. Minns att folk sa att man skulle tänka på alla fina minnen. Det var så fel att höra. Jag blev oerhört provocerad av att få höra om att jag skulle vara glad över alla fina minnen, med Dan. Jag ville inte ha minnen jag ville ha tillbaka Dan. När förtvivlan och ångest river i kroppen och man kan knappt andas, inte tusan är det något som stärker och glädjer då....minnen?? Det var ju som att höra ngt helt vansinnigt, just då de första månaderna. Men nu är det helt annorlunda, nu lever jag mycket i minnenas tid. Varje dag så tänker jag på vårt liv tillsammans, sådant vi gjort och ville göra. På hur fint vi hade och hur kul vi hade. Jag gråter av saknad men även över glädjen över alla fina minnen jag har av vårt liv tillsammans. Jag vill tillbaka till det livet, ha tillbaka något jag aldrig mer kan få. Till Dan: Så jag önskar att du kunde få vara här och tycka till om fåtöljen. Kanske inte riktigt vår stil...men nu var det oxå lite meningen. Köpte en till golvläslampa idag så jag kan sitta och läsa eller brodera både i soffan och fåtöljen. Ser du oss? mig och Märta? här i fåtöljen? Vi ryms bägge 2 i den och säkert oxå kisse. Varför är du inte här? och håller mig i handen och säger att du älskar mig? Jag vet ju att du gör det, men jag vill höra din röst. Minnet av din röst håller på att blekna. Jag hör den, men samtidigt inte. Det gör så ont, hur kan jag glömma? jag vill inte glömma. Min älskling, mitt hjärteljus, älskar dig till månen och tillbaka.