myma.blogg.se

Idag är det Märtas 2 årsdag <3. Denna lilla hund som i princip saknar fostran. Har varit usel på att uppfostra henne och lära henne en massa saker som det kan vara bra att man lärt en hund. Orsakerna är många om varför det aldrig blivit av,,,,största är nog för jag aldrig känt att det har "behövts" Visst vore det bra om hon kunde lära sig plats och gå fot. Men vi har ju mycken tid att träna ngn gång när jag känner att det är nödvändigt. Hon är en av de viktigaste varelserna jag har. Hon och kisse är så viktiga och jag kan inte tänka mig att kunna vara dem förutan. Har förstått att det är ngr nära vänner som läser denna blogg och till dem vill jag säga tack för jag känner era bry om mig tankar. Blev lite förvånad för jag tänker inte på att andra faktiskt läser allt jag skriver. Blir först lite generad för det är ju ganska djupa känslor ibland. Men då ändrar jag mig snabbt för att det är inget att hymla om eller gömma. Sorg över en käresta, en kär vän eller annan närstående är något väldigt naturligt. Tvärtom borde fler ta till sig att det är helt normalt att vara ledsen, förtvivlad och i en livskris oavsett om det gäller dödsfall, skilsmässa, sjukdom, eller annat som gör att man famlar omkring och känner sig vilsen och rotlös. Tycker att alla borde gå till samtalsterapeut eller liknande perioder i livet. Lika viktigt om inte viktigare än att gå till tandläkaren. När man hamnar i en situation som gör att man tappar fotfästet så kan det komma en rädsla för att man inte känner igen sig själv. Man blir nästan rädd för sig själv, för man vet inte vad som händer i kroppen eller knoppen. För mig har det hjälpt oerhört mycket att finnas med i gruppen Vimil på fb. Där finns det andra som beskriver det jag känner och är i samma fas i sorgearbetet som jag själv. Man kan se mönster från andra som förlorat sin kära vid samma tidpunkt som jag. Det är ibland lite läskigt hur väl vi följer samma spår. Skriver om att det går bra, för att i nästa stund beskriva helvetets portar. Kurvan i reaktioner och känslor är som en ekg kurva. Men man glömmer att den kurvan har varit helt borta eller i bästa fall horisontell den första tiden. Att det går upp och ner, bör i så fall betraktas som positivt?? Minns att jag läste en blogg om som en nybliven änka skrev när Dan fortfarande levde. Den var viktig för mig, men det var inte förrän jag själv var i samma situation som jag förstod vad hon inte skrev. Men nu kan jag läsa mellan raderna och känna hennes förtvivlan. Att förstå att man inte är ensam om ologiska tankar och att reagera på ljud, dofter eller musik som kan få en att tappa andan av minnen av både skratt och gråt. Att inte tro att man har blivit tokig, utan en del av sorgens olika faser eller ansikten. Sorg är randig, det kommer bra dagar och det kommer dagar man ger upp. Man lägger sig ner och tänker att nu skiter jag i det här. Jag går inte upp igen. Men efter ett tag blir man kissnödig, kaffesugen eller att Märta vill gå ut och kissa och då gör man det....går upp igen. Nu ska jag var ledig några dagar och jag tackar mina goaste vänner som räddade min ledighet på ett fantastiskt sätt. Tack <3