myma.blogg.se

Finns mycket fint i den meningen. Det är skönt att äga sin morgon och ngt som jag verkligen alltid har gillat. Bäst är att schava runt i morgonrock, men det är lite svårt när man har en hund. Att stiga upp och inte känna tomheten som jag kände förr några månaders sen. Så skönt att inte börja morgonen med tårar, utan med ett lugn. Vaknade som vanligt med att kisse bits i kinden eller näsan, inte så hårt men tillräckligt för att vakna. Klädde på mig och väntade på att Märta skulle komma. Brukar inte ta så många sekunder förrän hon kommer vaggandes. Snabbt ut och sen så går hon som en robot, kissar och bajsar och då blir det inget luktande utan väldigt mycket "göra bort" för att gå in och sova igen. Öronen är lite bakåtstrukna, av ogillande att behöva göra sina behov så tidigt på morgonen. Sen snabbt in och hopp upp i sängen eller kura ihop sig i soffhörnet och sova vidare. Är vi bara hemma så ser jag inte till henne förrän vid elvatiden. Ännu tröttare är hon om hon varit med mig på jobbet. Där är det så mycket intryck och skumma lukter. Hon får smakbitar och det luktar bajs och äckliga sopkorgar att kolla i. Helst hade hon nog velat hoppa upp i sängarna och deltagit i toalettrutinerna. Äckelhund, som älskar skit och vattenpölsvatten och annat äckligt, men fundersam om det ligger en bullbit på golvet. Idag SKA jag komma mig iväg till återvinningen med det skrot jag har i bilen. Sen iväg och handla lite och sen hämta veckans matkasse. Ska fylla i min månadsbudget oxå. M har gjort en jättebra mall, som jag använder mig av. Men jisses så svårt det är att följa en budget och det är nu tredje månaden som den spräcks!! Under punkten övrigt, så har jag budgeterat 500 kr och den är hopplös att följa. Men 12 säckar jord och lite blommor och den är överskriden!!! Ett nytt duschdraperi, en tillbringare, och ett köp från hemglassbilen gör ju inte den budgeterade summan snyggare. Men jag blir mer och mer medveten om vad jag köper och det är ett måste om jag skall klara av att inte ta från sparandet. Nu har både micron och vattenkokaren gett upp, så nästa månads budget är ju redan pajad :( Törs inte ha i sladden i micron nu, för det luktar faktiskt bränt när jag använde den sist. Hmmm ska nog ta med den idag när jag far till återvinningen. Kanske måste skaffa en punkt i budget där jag avsätter sådana inköp i ett ökat sparande...suck. Shit kom på att jag behöver färgpatroner till skrivaren oxå....äsch det tänker jag på en annan dag. Men å andra sidan så kommer jag att få billigare telefonräkning med ett nytt abonnemang. Imorgon kommer fåtöljen ,yippie....det knasigaste är att jag såg fel på schemat och inte kan vara hemma och skriva på leveransen. Så jag måste be M vara här ngr timmar imorgon förmiddag och invänta leveransen. Kommer att bli en bra vecka, för jag jobbar bara 3 dagar och sen ledig tre dagar!! Ska upp till stugan och "hösta". Har inte varit uppe mycket i sommar, då jag jobbat hela sommaren. Men var ju där en hel månad i våras, så jag får trösta mig med det. Nu ska jag komma ihåg att ställa fram spaden. För det är inte kul att pulsa genom snön, och få snö i skorna innan man kan få tag i spaden och skotta bort snön fram till bron. Till Dan: Godmorgon min käraste, idag är jag ledig och det känns bra och ännu bättre att inte vara ledsen. Vad det är mycket som jag måste göra och komma ihåg själv nu. Filtren i ventilationen, har jag ju aldrig bytt själv. Har inte ens en aning om var de är?? Men jag har för mig att du hade dem inne i förrådet, bakom elsladdslådan. Älsklingen, vad du skulle ha tänkt på mig och allt som skall göras. Du talade ofta om det. Att det kändes svårt att lämna mig med allt jobb. Jag visste inte då hur mycket jag aldrig behövde fundera på. Bilservice??? när gjorde du det? När ska det göras nästa gång? Trodde vi talat om allt, men förstår nu att vi inte mer än skrapade på ytan. Men just då var det så oviktigt, en service på bilen eller vars filtren är var skitsaker, utan det viktigaste var att du fanns och inte hade ont. Älsklingen jag förstår inte hur vi klarade av att hålla oss uppe i humöret. Hela vår värld handlade om ta vara på tiden och att du inte skulle ha så ont och orka sitta uppe. Utåt så log vi bägge och sa att allt var rätt okey. Men vi kunde krampaktigt hålla varandras händer och titta i varandras ögon och vi var rädd. Sista veckorna var du nästan hjälplös och du var förtvivlad över att jag fick hjälpa dig med så personliga saker som dusch och toabesök. Jag försäkrade dig att det gjorde mig ingenting, jag kunde ha gått på glas och glödande kol för dig. Men ibland så tänker jag, varför var vi så rädd för att berätta hur illa det var?? Men jag tror att vi behövde få "låtsas" att allt var bra, för din värdighet och att du inte ville stå i centrum eller oroa någon. Jag ångrar ingenting och även om jag velat ha dig kvar ytterligare en tid. Så tänker jag att du inte var ett paket och helt tappat alla förmågor. Morfinet gjorde dig ibland förvirrad och "skum" men i det stora hela så var du med. Du slapp bli det kolli du var rädd att bli. Men saknar dig så djävulskt, min bästaste, min käraste vän. Älskar dig till månen och tillbaka

Blir galen, för det försvinner oftast när jag trycker på publicera knappen. Men det är ju på telefonen som jag har bilder och det kan ju vara trevligt ibland att ha lite bilder. Nåja börjar väl om då....men som sagt tekniska grejer är ju inte min starkaste gren. Igår så la min telefon helt ner....stod något om att jag inte hade nätverk, så att det gick inte att ringa annat än nödsamtal. Jag skulle ju byta mobiloperatör, men det var ju inte sagt skulle börja förrän i oktober. Men tydligen så stängdes allt av, på en lördag!. Nåja det löstes för igårkväll så kom svärsonen körandes och hjälpte mig att fixa den igen och byta simkort och installera och hela baletten. Så otroligt gulligt gjort att komma och dessutom som en räddande ängel fara på affären och köpa välling. Japp ni läste rätt...välling. Jag var nämligen barnvakt åt lilla J igår och han var hungrig??!! Modern och fadern hade välling med sig, men tydligen fel burk, så det fanns inte så mycket som det lilla livet ville ha. Men med den mängd i magen som han ville ha så sov han gott i min famn. Så mysigt det var och jag och bägge djuren satt bara och såg på honom länge. Både kisse och Märta var fascinerad och ville ligga nära honom. Det var så gulligt, så att jag bara njöt av allt mys. Men det vart kortare än bestämt och mor och far kom tidigare än vad som sagts. Tror att de längtade efter honom. Idag jobbar jag eftermiddag och vidd middagstid kommer jag att fara hem och hämta Märta så får hon vara med mig de sista timmarna. Hon är en uppskattad gäst och får mycket nedslängt på golvet....men hon fattar inte riktigt vad det är och att hon liksom ska äta det?? Om det inte är korv, så får det ligga. Men hon är väldigt nyfiken och vill gärna se vad man äter och skulle nog allra helst vilja titta in i munnen. Man skulle kunna tro att hon tigger men det gör hon inte, är bara så nyfiken på vad i hela friden folk gör när de stoppar grejer ini munnen. Igår smet hon runt huset och sprang in på en annan avdelning!! och där fick hon korv, så nu är det förbjudet att springa lös ute på gården. Visserligen var hon välkommen men jag vill inte att hon ska tro att hon kan komma och gå som hon vill. Kan känna mig så patetisk ibland och känna mig gammal och förbrukad. Alltså som en julgran man tagit in och varit vacker och ljus och till glädje och nu utställd på baksidan i väntan på bortforsling. Så svårt att förklara och jag tror att det beror på att jag inte riktigt har hittat ett sammanhang i mitt liv än. Jag går till jobbet och tar hand om djuren och gör en massa saker och det mesta fungerar bra och dagar kommer och går. Jag kan skratta och jag är frisk och i det stora hela så rullar det på. Men ibland så kan jag inte komma ifrån känslan av att sitta där i soffan och vänta på att gå och sova. Göra bort en dag till....Låta meningslösheten och overkligheten inte ta över, är inte så lätt alla dagar utan ligger där och mullrar i bakgrunden. Varför? är den känslan jag får, Är det så här det kommer att vara? Så förbannat patetisk jag kan känna mig. Sitter och broderar på lediga stunder , broderier som jag sedan slänger! för varken jag eller någon annan är intresserad av det sen. Jag liksom bara finns.....varför?? Min hjärna säger att det beror på att jag befinner mig i ett sorgeår och att jag läker och inte hittat mig själv eller livsglädjen än. Jag håller fast allt jag orkar i den förklaringen, för att inte trilla ner i mörker och skit. Men ibland blir jag överrumplad, är som om jag ser mig själv ovanifrån och det jag ser är en kvinna som liksom bara finns och är lika mycket värd som de broderier som hon sitter och syr. Men utan de där broderierna skulle jag bli tokig, jag håller mig sysselsatt och liksom bara stänger av allt runt mig. Idag är en lite tyngre morgon, men det kommer att skjutas undan när jag far till jobbet, tack gode gud för det. Till Dan: Hej min vän, min bästaste och finaste. Hur kan det bara vara på detta sättet? Att du inte finns? Är så konstigt och obegripligt. Jag älskar dig till månen och tillbaka.

Visst hade det varit trevligt om man bara kunde göra det man kände för och ville. Visst finns det valfrihet och i sak så kan man faktiskt göra vad man vill. Men det blir konsekvenser av att inte gå till jobbet om man inte har lust. Kan vara svårt att förklara på ett vettigt sätt varför man inte kan betala hyra och andra räkningar. Men jag skulle gärna vilja få ett oväntat arv från någon oljemiljardär som jag inte hade en aning om fanns. En miljon skulle vara lagom hahaha. Hushållar jag rätt så kan jag nog skita i jobbet när jag vill. I den tanken finns det något nytt, att jag liksom tänker framtid :) För någon månad sedan så gjorde jag inte det, då var det ibland timme för timme, sen dag för dag. Men det fanns inte en tanke på sen, för jag kunde inte se framåt, knappt nästkommande vecka. Men allt som oftast förvånar jag mig själv att tänka på sen. Nästa vår och längtar redan efter sommaren. Att tänka på att jag skulle behövt sätta om några blommor i ny jord, är kanske självklart. Men när den tanken kom till mig så betydde det att jag tänkte på sen. Att blommorna skulle få fortsätta växa och finnas kvar och jag med. Men jag kan uppleva att min kravkänslighet har ökat. Att jag blir osäker fort och kan känna mig tveksam och orolig. Måsten kan vara som små hinder som kräver handling snabbt annars blir de lätt "att skjuta upp" Tror att det härrör från min osäkerhet på mig själv. Har inte full koll på mina egna reaktioner och energi. Skulle inte kunna säga eller beskriva vem jag är, ifall någon frågade. Har alltid haft taskig självkänsla, men självsäkerhet och självförtroende har jag haft mer av. Nu har det skiftat lite plats. Dan gav mig ökad självkänsla i den kärlek jag alltid fick. Kände mig fin, älskad och som en bra människa i hans sällskap. Har alltid varit dålig på ge mig själv beröm för den jag är, hur jag ser ut har alltid varit lättare att kasta mig ut i handlingar, projekt och vinna ny mark och aldrig varit rädd för att prova något okänt. Men nu kan jag känna att jag är rätt okey. Jag behöver inte bry mig om hur jag ser ut, jag behöver inte bry mig över om någon gillar mig eller inte. Jag behöver inte vara någon annan än den jag är. Jag håller på att överleva det värsta jag någonsin varit med om. Vissa dagar är fortfarande skit och blä. Men det går och jag kan. Vet vilka mina vänner är och jag är dem evigt tacksamma. Till Dan: Godmorgon min älskade. Jag var och lämnade dina kläder igår till PMU och det gick jättebra. Var och vimsade runt där ett tag innan jag hittade dit. Sen for jag till M:s stuga och så fint det lilla lusthuset blivit. De har målat och lagt in matta och man vill liksom bara sitta där och se ut över vattnet. Lilla J har växt och tittar upp mer nu och du skulle bara se hur fin han är. Eller kan du det? Om du kan det så pussa på hans panna och välsigna honom med din kärlek. Våra fina barnbarn som vi önskade dem kärlek och välgång och ville finnas för dem. Jag gör allt jag kan, men kan inte fylla ut din plats. Men jag skall försöka prata om dig och vilken härlig knasboll du kan vara. Igår när jag la mig för att sova så kändes det så tomt bredvid mig och jag fick anstränga mig för att inte hamna i dåliga tankar. Saknar dig mitt hjärtegryn och jag vet att du skulle velat vara här hos oss om du hade kunnat. Älskar dig till månen och tillbaka.

Det har alltså gått 232 dagar sedan mitt liv förändrades, på så många sätt. Hur förändrat vet jag inte än. Tror att jag idag har fått med mig ett lugn, som jag inte hade. Eller snarare ett behov av lugn. Inte jättemycket, men så pass mycket att jag känner att det finns. Lär fortfarande känna mig själv och försöker lyssna på mina behov mer. Men det är så lätt att bara liksom springa på, försvinna in i mängden av göranden och ärenden. Att liksom slippa stanna upp och fundera på vad jag gör. Det är oftast så små kanske rent av fåniga saker som gör att min kropp liksom stelnar till och jag känner hur det snör åt i hjärtat. Vi är ju i surströmmingstider och jag tänker på att jag och Dan brukade längta till den första klämman. Eller mest jag om jag ska vara ärlig. Att vi brukade ha ätit suris med ngr vänner och även själva i stugan. Nu blir det inte så, för inte kommer jag själv att öppna en burk och sitta här. Att ngt liksom aldrig mer blir, gör så djävla ont. Nu tackar jag att vi är i coronatider och att man ska undvika att träffas så mycket om det inte är nödvändigt. Kanske nästa år att det känns mer okey. Men att inte känna förväntan i kroppen och liksom längta till att Dan ska gå och öppna burken och att han tittar på mig och ler för han ser hur förväntansfull jag är. Han blev så glad över att se mig glad. Att få spegla sig i någons ögon, att få känna sig älskad för den man är, jag kanske ibland bara för att man är som man är. Det är fantastiskt och så fint att det är det underbaraste jag upplevt. Jag har gjort det , jag har haft det och jag är så tacksam. Jag liksom "lever" på den känslan. Att istället för att tänka att aldrig mer, att tänka att jag har upplevt det och det var fint och bära den känslan med mig istället. Det är inte lätt alla dagar, det vill jag lova, men jag måste försöka för att inte hamna i svårmod och eländestankar. Snart går vi in i september och då fyller jag och Märta år. Märta fyller 2 år och jag ska fira henne på bästa sätt. Hon ska få sovmorgon och något gott som hon gillar, kyckling eller korv. Jag kommer inte att fira min födelsedag. Varför vet jag inte, men det känns helt enkelt inte bra. Ingen speciell anledning, bara att det känns konstigt och jobbigt. Vill inte ha uppvaktning ens av barnen. Vill bara vara själv, med alla fina minnen och kanske besöka graven. För ett år sedan hade jag inte ens trott att jag skulle finnas kvar här på jorden. Jag ville gå med Dan, dit han skulle gå. Men nu sitter jag här och skriver, det är faktiskt en liten konstig känsla. Men det är okey, det kommer att gå att finna en liv som känns bra. Att vara i sorg är inte något konstigt, alla kommer vi att få känna på det. Hur den upplevs och hur den får oss att må, beror nog på var i livet vi är och vem som dör. Men döden är naturlig och sorg är naturlig. Jag har lärt mig det och det visste jag inte för ett halvår sedan. Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna andas nere i magen, att jag skulle kunna klara av att bygga en blomlåda!! att jag skulle kunna uppskatta en kopp kaffe igen. Att jag skulle kunna lämna ifrån mig Dans kläder. Men det ska jag göra idag. Jag packade bilen igår afton och idag ska jag fara till PMU och lämna allt utom hans favoritskjortor. Sen till återvinningen med lite skrot och sen vidare ut till sonens stuga, för att se hur mycket de hunnit göra. Till Dan: Godmorgon min prins, min älskade vän. Idag lämnar jag dina kläder, det är helt okey för jag vet att du inte skulle tycka att det är det minsta konstigt. Jag är redo och det gör mig stark av att känna den känslan. Hade aldrig klarat den här tiden utan dig och din kärlek. Alla fina vänner och barnen förstås. Men allra mest din kärlek som jag känner i hela kroppen. Men det gör ont att inte få vara i dina armar och få känna din doft och få höra ditt huckrande skratt, på riktigt. Men finns hos mig, lämna mig aldrig igen. Jag behöver känna din kärlek, behöver få älska dig. Älskade vännen min, vi klarar det här tillsammans. Älskar dig till månen och tillbaka.

Jag vaknade tidigt idag och snabbt var kisse framför ansiktet och började slicka och slicka så jag inte skulle somna om hahha. Börjar inte förrän halv 8 idag, så då hinner jag skriva lite här. Igår när jag körde hem från jobbet så tänkte jag på hur Dan skulle varit nyfiken på bygget som sker härute i Röbäck. Han skulle nog tagit med sig Märta lite då och då och gått dit och spanat. Begriper inte själv hur det skall bli med alla nya vägar de bygger. Vägen leds om och det är trafiklots och det där hålet de bygger, fylls hela tiden med vatten. Tror att de kanske måste tänka om för de verkar komma alldeles för nära grundvattnet. Men vi får väl se hur detta kaos blir. En sak som jag funderar på är vad flyttfåglarna tycker om detta? De brukar ju landa här ute på slätterna och i ngr dagar är det som värstaste kolonin med fåglar. Men nu byggs det ju och det är dumprar,lastbilar och jordhögar överallt. Idag efter jobbet så tänkte jag fylla bilen med jox och fara till återvinningen. Om det ryms för jag har en stor såggrej i bilen oxå. Den maskin jag lånade för att kapa bräderna till blomlådan. Den är stor och tung och inget jag mäktar med att lyfta själv. Skulle vara underbart om jag sen hann både fara med kartonger och, dammsuga ur bilen oxå. Så mycket mer man måste göra som jag aldrig gjorde förr. Dan gjorde allt sådant grejs förr, men nu får jag göra det själv. Avloppet i duschen....det tycker jag är så äckligt. Det fick Dan alltid göra, rensa och skura upp. Nu är det jag som får fixa det där, men jag gör det istället ofta, så kanske det inte hinner bli äckligt. Nu kan jag ju tanka utan att gruva mig, så fånig grej att inte gilla att göra. En annan sak jag aldrig gjorde var att förbereda för höst och vinter både i stugan och här hemma. Ta fram spadar och ställa ihop utemöbler. Skölja ur krukor och plocka bort och stänga till stugan inför vintern. Till Dan: Godmorgon lillgubben, älskar dig. Har inte en aning ibland hur man gör olika saker som du alltid gjorde. Vet ju att luftfiltren skall bytas och jag har inte en susning om var de är?? eller hur man gör. Men jag fixar nog det hahahaha. Sen så har den där remsan som sitter runt altandörren lossnat, så en ny sådan måste fixas annars blir det dragit och kallt. Redan förra senhösten sa du att du skulle fixa det, men det blev aldrig av. Just då hade jag inte det i huvudet att det skulle vara något viktigt. Visst drog det en hel del, men nu har hela remsan lossnat så det går inte att undvika längre. Ja du mitt hjärta, så tokigt allt blivit. Jag behöver dig verkligen på flera olika sätt, just nu som vaktmästare hahaha. Min finaste så fel allt är, att du inte finns hos mig. Nu skulle jag ha gått bredvid dig och vi skulle bytt filter, och bytt remsor och burit utemöbler. Älskar dig till månen och tillbaka.

Jobbade kväll igår och skulle sedan köra ut till Yttersjö och hämta Märta,och gå ut på en sista kvällskiss. Det blev därför ganska sent innan jag kom in och kunde börja varva ner, innan sänggåendet. Gör jag något som kräver koncentration eller jobbar kväll, så behöver jag en stund innan kroppen stannar av, spelar ingen roll hur trött jag än är. Det enda som händer är att jag vänder och vrider mig i sängen så det är bättre att sitta uppe och vänta tills hela jag är trött. Hade nästan somnat när det hörs ett krash. Märta flög upp och jag var inte helt säker på om jag sov eller inte. Då hade kisse hoppat upp på lilla bordet men hade missbedömt stoppsträckan och gled ner med duk och lampan som stod på bordet. Glödlampan gick i bitar och jag tänkte först: Det där tar jag tag i morgon....men så började tanken snurra på att kisse kunde få glas i tassarna. Så jag steg upp och sopade ihop alla glasbitar. Kisse satt intresserat och tittade på och liksom var helt oskyldig. Nåja somnade på en gång sen. Dottern började igår att lära Märta kommandot ligg, jag har inte orkat lära henne något vettiga saker faktiskt. Inte ens gå fot. Usch har faktiskt lite dåligt samvete, men hon drar väldigt sällan så det har liksom aldrig blivit av. Men skönt att dottern tar tag i det där åt mig hahahaha. Har nu på morgonen börjat ta tag i 2 ganska stora lådor med pysselgrejer, broderi och garner och småkrafs. Har ju en ny byrå som jag tänkte försöka ha till sådant grejs. Behöver verkligen plats i mitt förråd. Just nu är det kaos...som vanligt där. Försöker hålla ordning här hemma, men lyckas aldrig med mitt förråd. Där hamnar allt....just nu alla kartonger som jag samlat på mig, till att skicka dockskåpsgrejer i. 4 dammsugare!!!!, barnstol, tvättkorg, krukor, blomjord och en massa annat bra och ha grejer. Men oftast blir det så att jag dumpar allt där....i väntan på att jag ska kasta, återvinna, bära bort, eller sådant som jag ska ta till stugan och ........säkert en hel radda med ursäkter om varför jag dumpar grejer där. Dan blev galen på mig ibland hahahaah. Alla har vi väl en låda eller ett skåp där vi slänger ner allt möjligt krafs? Jag har istället mitt inomhusförråd. Börjar senare idag, så jag hoppa satt hinna klart så pass att jag nästan kan säga att det är klart....igen. Men innan helgen så är det säkert kaos igen. Men samtidigt så är mitt stök en väldigt bra "dum grej" nu för jag har liksom alltid något att göra hahaha. Jag kunde laga middag och sen bara lämna det och ta tag i det på morgonen. Det kunde inte Dan. Han ville det skulle vara bortplockat och diskat och fint i köket. Han kunde bli tokig på mig för jag kunde låta dammsugaren stå framme i flera dagar. Var alltid något som behövde tas bort tyckte jag. Men nu har jag ju skaffat en superbra skaftdammsugare, så den är lätt att ta fram och ta bort kattsand som kisse drar ut mellan tårna. Sen har jag ju en trasig dammsugare som ska kastas och en grovdammsugare och min nya fina supersugare. Ja jag var den stökigare av oss, men å andra sidan hade jag ju alltid ngt litet projekt på gång. I stugan var det precis tvärtom, där var det Dan som alltid höll på med något och det fans spår efter honom överallt. En liten sågspånshög, spadar, hammare eller brädor. Har säkert matrial för ett större trädhus med alla brädor av olika längd och kvalite däruppe. Men han hade stenkoll på allt sådant och kunde verkligen leta fram precis den bräda han för tillfället behövde. När S var hos mediumet så sa hon att han "berättade" om att han kunde varje skruv och spik i stugan och att det var viktigt att hålla den i skick. Att han "var där" och det känns ju precis så , att han liksom finns där. Han sa oxå att inget annat betydde något mer än stugan, allt annat kunde vi "kasta". Jag har bokat in ett möte senare i september och det känns bra. Förra gången jag pratade med henne så var det som att Dan pratade med mig genom henne. Många kanske tycker det är trams, men det skiter jag högaktningsfullt i , för mig så känns det sant och då är det fantastiskt och helt underbart. Var och en blir salig på sin tro. Den här bloggen är så viktig för mig, den är den vän jag kan prata av mig med. Där jag kan skriva av mig i. Jag funkar bra 90% av all vaken tid, men de där 10% tillhör sorgearbetet. Det är så svårt att förklara hur jag mår. Jag skulle vilja säga att jag mår bra, för det gör jag ju. Men samtidigt inte. Det är som att ha en liten sten i skon. Man kan gå och t om springa men den skaver och känns hela tiden mer eller mindre. Ibland blir det tvärstopp och man kan inte eller vill inte gå ett enda steg till. Stenen far lite åt sidan och man tar några steg igen. Nu kan man ju faktisk fundera på om man blir van med att ha en sten i skon?? Ja jag tror faktiskt det, tror att huden blir liksom van. Man blir mindre hudlös och kan nog lära sig promenera långa stycken mellan varven. Ja herrejösses hur mina tankar far runt i skallen. Men samtidigt så är det ganska bra, för jag kan hitta tröst, och kraft i alla mina funderingar och tankar oxå. Till Dan: Godmorgon mitt gullefjun, skakar du på huvudet nu? när jag för etttusenetthundrade gången röjer runt i förrådet? Ja jag vet...det är inte lönt att jag inbillar mig att jag ska bli ordningsam därinne. Har du sett att L har klippt sig? Visst blev han fin? vårt lilla godistroll. Visst har de blivit stora? Tänk så många fina barnbarn vi har, du och jag. Du älskade allihop så mycket och var så stolt över att få vara mor och farförälder. Lilla L har gjort många framsteg i sommar och han har kunnat hålla ögonkontakt med mig flera gånger. När vi är där så gillar han att leka med Märtas koppel. Vi saknar dig jättemycket älsklingen. Du är så betydelsefull för oss, vår stöttepelare och tokfrans i samma person. Älskar dig till månen och tillbaka.

Idag är det alltså måndag, var lite fundersam när jag vaknade vad det var för dag. Idag känns det bättre än det gjorde igår, som var en riktig skitdag. Grät så mycket så ögonen var som små kinesögon, ett tag. Men det sket jag i, for i alla fall och köpte blomjord och handlade lite. Ville bara skrika högt av alla känslor och saknad som jag kände och att allt kändes som jag levde ett låtsasliv. På eftermiddagen så kom S och L förbi och då fick jag en lång varm kram och det hjälpte massor och resten av kvällen var det okay. Hade en kylskåpsrensar dag så det blev 3 olika rätter. Så jag frågade om M ville komma och äta och det ville hela familjen. Jag jobbar ganska mycket kväll i veckan så, då är det skönt att ha matfrågan löst. Fick så pass många matlådor så svärsonen får några lådor oxå. Jag lyckades få ihop min blomlåda och känner mig mycket nöjd, den blev 260cm lång och 50 bred och det gick åt en hel del säckar jord. Planterade även lite höstväxter så det blev riktigt fint. Tror t om att Dan skulle sagt, bra gjort <3. Lyckades komma på hur man skruvar med sk bitsskruvar, vilket har varit i princip omöjligt för mig. Dan hade tydligen visat M hur man skulle skruva och hon berättade vad han sagt. Så då gjorde jag så och det gick !!!! Idag så jobbar jag heldag och Märta skall få vara i Yttersjö. Jag slutar 21.15 så då åker jag ut och hämtar henne. Kisse och Märta är så söta. Nu när jag suttit här och skrivit ,så tyckte tydligen kisse att Märta hade skitiga öron, så nu har kisse tvättat dem omsorgsfullt och kurat ihop sig med oss här i soffan. Märta är så trött på morgonen så då "står" hon ut med att bli tvättad av kisse. Är fortfarande väldigt imponerad av den nya dammsugaren!!! och hade inte en susning om att kisse hårade så mycket som han faktiskt gör. Hårtussar är det en hel del av ,men de kommer från när de busar. Märta drar nämligen kisse i pälsen och det är en riktigt kalabalik här ibland, när de busar och brottas. Men de verkar tycka det är kul bägge 2, för de är som syskon och sätter igång ett ret först och sen är det jaga och brottning för hela slanten. Till Dan: Godmorgon mitt gryn. Kan inte förstå hur du liksom inte kommer in snart genom dörren. Vill ju att du skall finnas, här hos mig. Visst gör du det på något sätt, åtminstone i hjärtat. Men jag vet ju att det bara är på "låtsas" jag har dig här hos mig. Jag blir ibland så trött på att vara stark och klara av att leva utan dig. Försöka skapa en tillvaro och ett sammanhang. Varför då ?? säger en röst i huvudet. Du lever här och liksom bara fejkar ett liv. Du kommer aldrig någonsin ha honom hos dig ngt mer. Du saknas så djävulskt mycket, min älsklingsplutt. För det mesta går det bra och jag lyckas jobba, gå ut med Märta, prata med vänner och grannar. Men tomheten går bredvid mig istället för dig. Jag kommer att klara det här, måste bara ge det mer tid. Förlusten av dig är fortfarande ett sår. Men jag känner att jag måste ha ngt att göra eller engagera mig i. Men nu är det ju coronatider, så allt är liksom avstängt. Men det blir bättre, visst blir det så hjärtat. Älskar dig till månen och tillbaka.

Jag hade tänkt fara till sonens stuga och måla idag också. Men har bestämt mig för att, skippa den planen. Blir ofta fler timmar än vad jag liksom tänkt. När jag sen kommer hem är det som om jag tappat farten. Jag har ju mitt blomlådeprojekt, som jag måste fixa och en del annat också. Bara småsaker som att fara med kartong, tanka, köpa mer blomjord, kolla upp kylskåpet, så inget förfars under veckan och jag måste slänga sen. Började med lådan igår och svärsonen var hit och hjälpte mig att kapa bräder. Sen började jag skruva....fy fasen vad jag suger på att skruva med maskin. Men jag har många skruvar att träna på idag, så förhoppningsvis så blir jag bättre. Känslomässigt så har det varit lite instabilt de senaste dagarna. Tror att det beror på brevet från Juristen, där hon skrev att ärendet var avslutat. Fy så hemskt, det känns att bara skriva det. Ärendet avslutat......Dans personliga ägodelar, ekonomi, personnummer, hans existens i samhället är avslutat??!! Det är inte roligt att hålla på med bodelning och arvskifte, men han liksom fanns lite. Låter säkert jätteknasigt, men för mig så är det som det vrålar i magen NEJ, avsluta inte honom. Han måste finnas, nu har han upplösts i....ingenting. Ibland kommer en helt knäpp tanke...tänk om jag vaknar imorgon och inte minns honom? Inte vet vem han var och hur mycket jag älskar honom. Tänk om jag glömmer honom?? Det är så idiotiskt att ens fundera på och lägga ner tankar på men likväl så finns det under ytan. Denna yta som jag är glad att jag fått, en sorts hud och skydd på samma gång. Jag har en sida utåt, där jag är precis som vanligt. På jobbet är jag liksom en person, som de flesta av oss har en yrkesroll. På jobbet är jag som vemsomhelst, och får bry mig om mina boende och engagera mig i andra och "stuva bort" mitt eget. Med familj och vänner är jag antagligen som vanligt, som förr skulle jag tro. Jag försöker vara positiv och glad, och blicka framåt och skapa ett liv som är bra för mig. Men här hemma så är jag en annan, rätt ofta. Känner mig trygg här nu och har ingen dålig känsla längre av att sitta i vardagsrummet. Går bättre att komma hem till tystnaden och tomheten, men vilsenheten och ifrågasättandet ökar när jag är hemma. Vad håller jag på med? Varför gör jag detta? För vem då? Är det lönt att laga mat? Vad händer om jag bara slutar att gå upp på morgonen? Tar bort djuren och liksom bara lägger mig ner och väntar? Vem är jag? vill jag? Rädslan, saknaden, smärtan och ensamheten jobbar jag hela tiden emot. Samtidigt som det kämpar mot mitt löfte till Dan att kämpa, att göra allt jag kan. Att inte ge upp, tänka på hur långt jag kommit och att det finns bra dagar. Att jag har allt färre djupa svarta hål, att jag inte får ge upp. Komma ihåg de dagar som jag låg på golvet och skrek i kudden, När ångest och panik tog över och jag var rädd. Jag har kommit mig hit....att inte ge upp. Ett steg i taget, brukar jag tänka. Men det är fasen inte lätt när funderingen om det är lönt? hänger sig fast i benet. Men idag ska jag i alla fall ta ett steg i taget. Till Dan: God morgon min älskling. Skrattade du när jag skruvade? och sen lyckades bränna mig på skruvdragaren, så att jag har brännblåsor? Alltså...jag är en spikare och du var en skruvare. Men jag ska minsann ge mig på den där förbaskade skruvdragaren idag. Du skulle antagligen ha skrattat och gråtit om du såg mitt taffliga bygge. Men nu får det bli så. Visst var E gullig som hjälpte mig att kapa? Är ju inte så bra på att såga rakt. Så jag sågar bara det som inte syns, hur snett det blir hahaha. Alla brädor framtill har E fixat, så det ser betydligt bättre ut, än mina lite halvsnea. Låt mig få känna ditt lugn idag, du kunde få mig att varva ner på 5 sekunder. Jag saknar dig så djävulskt och jag förstår inte riktigt att du inte finns. Jag behöver dig, jag vill andas din luft, känna dina armar runt mig. Känna hur du andas när du borrar in dig mot min hals. Mitt älskade troll, älskar dig till månen och tillbaka.

Jag ville inte skriva något igår för jag kände att jag var så nära gränsen till att bara vilja ligga ner och gråta och förbanna mitt skitliv utan Dan. Blir ofta så att när jag skriver ner mina känslor så blir jag ibland väldigt hudlös och ledsen. Samtidigt som jag oftast blir av med tankar och känslor när jag skriver av mig. Men det har varit intensivt med känslor av alla möjliga slag, inte alla av dålig karaktär. Har ju köpt en dammsugare för den jag hade har ju gjort sitt. Svärsonen som jobbar på ett varuhus där man säljer tekniksaker, fixade ett superpris, plus att jag hade en rabattcheck på 1500kr. Så nu har jag en dammsugare som är rena vrålåket. Märkte det när jag skulle dammsuga mattorna!!!! wow säger jag bara wow. I torsdags fyllde ju dottern år och efter jobbet så for jag dit och uppvaktade. Har haft 2 jobbiga dagar med svallningar och jag har varit så varm att glasögonen t om immar. Men idag känns det bättre och jag ska inte klaga för det är inte ofta som det blir så tufft med värmeslag. Efter jobbet igår så gjorde jag spenatsoppa med ägg och satt där och åt och det kändes bara tomt och bedrövligt. Men utan icakassen och recepten hade jag nog inte ätit annat än mackor och te. Efter måltiden gick jag ut till hobbyboden där plankorna låg, som jag fått. Nu ska jag ta tag i mitt blomlådeprojekt, under helgen tänkte jag. Har fixat hit en cirkel såg, som svärsonen skall hjälpa mig med att få ihop och visa hur man startar. Den sitter ju fast i typ ett bord och jag klarar inte av att lyfta ur den ur bilen själv. Har även fått tid med mediumet senare i september och jag blev så glad att hon hade möjlighet att fixa tider åt både mig och dottern. Min chef ringde igår också och jag har fått jobb tills mitten av januari. Blev så glad även om det kan innebära att jag får gå runt mellan avdelningarna. Det känns väl inte jätteroligt ,men jag har försörjning, ytterligare en tid. Så just det glädjer jag mig åt. Efter jag ätit så for jag iväg till Rusta för att skaffa några solcellslampor, att ha i min blomlåda....som jag inte byggt än hahahah. Sen iväg till plantagen för inköp av jord, köpte 8 säckar, men inser att det kommer ju inte att räcka. Så det blir nog en sväng till, för blomlådan blir stor. Sen satte jag mig ner och försökte glo på tv, men kände bara hur tårarna brände och kunde inte hålla tillbaka dem. Fy tusan vad jag saknade honom, fick bara känslan av att jag lever ett låtsasliv. Att jag inbillar mig att allt går finfint och att jag fixar det här. La mig ner och tårarna rann av saknad av gemenskap, sällskap, och närhet. Allt jag gör, gör jag ensam. För det mesta går det bra, men ibland så kommer det sådant behov av att få dela de mest fåniga saker med, bara vardagliga saker som om viket chips man ska köpa! eller att man fått en dammsugare till superpris. När klockan var halv åtta var jag redo att gå och lägga mig, men det var för tidigt för sista kissrundan för Märta. Så höll ut till halv nio. När jag låg där i sängen så kom känslan av att hela mitt liv är så patetiskt.....Det mesta är löst och jag har nu försörjning, bostad och jag fungerar. Men till vilken nytta!!! varför i hela friden ligger jag i en säng här och gråter av saknad och tomhet? Vad är det för mening? Ser inget meningsfullt med det. Men idag så rycker jag upp mig och fortsätter....ska till sonens stuga och måla och i eftermiddag börja med min låda. Men har trängt tillbaka känslan av att allt bara är en fasad, av att jag klarar det här. Egentligen vill jag bara krypa ihop med Dan och skratta och vara med honom. Till Dan: God morgon älsklingen. Mitt stjärneljus, min bästaste. Saknar att skratta, saknar att hålla om dig, saknar t om ditt snarkande.. Har nog en lite dipp nu och det känns så konstigt att leva utan dig. Utan din fysiska närvaro, din närhet och alla känslor vi delade. Snälla älskade du jag behöver få känna dig. Gå bredvid mig, snälla älskade Dan. Jag behöver dig

Just hemkommen efter att ha varit ute i Yttersjö och uppvaktat yngsta barnet som kanske inte riktigt är ett barn längre. I alla fall i andras ögon, betraktas hon som vuxen kvinna på nu 29 år. Helt otroligt att man har så "stora" barn hahaha. Det var så trevligt att få träffa alla andra ungarna också, förutom mellansonen som blir extra saknad sådana här gånger. Men det är ju lite väl långt att ta sig från Göteborg, så här en vardagskväll. Det nyaste lilla familjetillskottet var ju där också och jisses så go han är. Kändes som om Dan var där ibland också, och hade han varit där på riktigt så skulle han ha varit så nöjd med att ha barnen runt sig. Skulle definitivt busat med barnbarnen och lekt med lilla L. Han och Dan hade ett väldigt speciellt band och jag har aldrig fått den kontakt med L som Dan fick. Har haft väldiga problem med vallningar idag, nästan så att glasögonen immat!! Ska egentligen inte klaga över hur klimakteriet är för mig. Jag har inte alltför jobbigt om man jämför med dem som vaknar på natten och är sjöblöt av svett, Humörsvängningar och ökad känslighet och annat elände som kan följa i klimakteriets spår. Fick brev från juristen som har skott bodelning och arvskifte idag , där de skriver att de nu avslutar sitt uppdrag. Nu är alltså allt klart, med papper runt dödsboet som nu är "upplöst" Tänk att jag tagit mig hit?? Helt otroligt och jag ska villigt erkänna att jag inte trodde att jag skulle fixa det. Det tog 5 månader från första träffen hos juristen till uppdraget var klart. Månaderna som gått har varit tuffa, men jag har kommit långt på väg. Håller fortfarande på att lära känna mitt "nya" jag och jag är så stolt och imponerad av att jag faktiskt törs leva vidare. För vissa dagar är både skrämmande och skitjobbiga. Men allt är inte skit, vissa dagar går allt finfint, eller många dagar faktiskt. Dan finns med mig, om jag bara "taggar" ner ibland och inte springer på för fort. Nu ska jag gå ut med Märta och sen krypa till sängs, för imorgon börjar jag tidigt.

Nu förstår jag vad mina vänner på fb: s Vimilgrupp pratar om. Ganska ofta skriver de om saker de gjort med vänner och farit iväg och gjort. När de kommit hem så har de blivit än mer ledsen, och lite apatiska. Igår när jag lagat mat från Ica kassen och det blev så gott och ingen Dan fanns där för att tycka till eller smaka,så föll min värld samman. Så värdelöst det kändes att sitta där och äta ensam. Meningslöst kändes det och jag tog beslutet att aldrig mer äta, inte handla och inte utsätta mig för den känslan ngt mer. Tårarna rann och jag skakade i hela kroppen av sorg och över vilket fånigt låtsasliv jag har. Jag vill inte, förstod inte varför jag ska gå här som en tråkig grå kärring,som bara väntar....väntar på att få se om det finns ett liv efter detta. En dimension med Dan. Efter ett tag så var jag ganska slut och tanken på hur ska jag kunna lämna djuren?? Hur ska jag kunna jobba och få mat till dem om jag inte får i mig mat? Sakta kommer jag tillbaka från det mörka och tunga. Men jag tror mig veta varför det blir så här för mig och andra som har förlorat en livskamrat. När jag är själv, så är det som om jag bär med mig Dan, jag pratar till honom. Jag känner mig lugn och försöker tänka att det är en process, en kamp, att ge det tid. Bekämpa rädslan,sorgen och saknaden. Men "gör" jag för mycket annat, utanför hemmet,så liksom tappar jag bort Dan!!! Tappar: Jag klarar detta, jag kan, förlorar känslan av att han går bredvid. Blir det för mycket av annat så blir jag mycket skörare och går sönder lättare. Men det är inte lätt att inte vara i ekorrhjulet som heter livet, och inte orka även trevliga saker. Nu ska jag strax bege mig till jobbet och direkt därifrån till dottern, som fyller år idag. Hipp hipp hurra M, älskar dig

En ledig dag hade jag igår. Var igång från tidigt på morgonen till sena kvällen. Samma sak i morse tills nu. Har hjälpt sonen att måla och jag har haft fullt upp med annat oxå och har mer att göra. Men känner i kroppen och i ögonen att jag är nära till tårar. Det är så märkligt,för jag har visserligen varit igång och det har varit trevligt och på alla sätt bra. Men jag har inte ork eller energi eller vad det nu är. Jag måste liksom stanna upp och landa om jag inte får tid för att hinna ikapp mig själv , så är det som en invärtes ballong som vill sprängas. Lätt att jag bara kör på och gör saker och inte "vilar" mig. Nu har jag ont i armarna och det är inte bara träningsvärk från allt målande. Utan det är som om de blir supertunga och utan ork. Jag blir oxå dålig på att äta ordentligt, utan tar bara något snabbt t ex några digestive. Känns faktiskt lite fånigt ibland, att jag inte orkar med att hålla tempo. Brukar få energi och kraft av att göra saker, men nu blir det ofta att jag tar på mig frivilligt sysselsättning,bara för att slippa tänka. Visst är det bra,men jag måste även stanna upp och på något märkligt sätt säga till mig själv: Dan är död och kommer inte tillbaka, men du fixar det, du kan leva inte bara överleva. Han finns runt dig, du är inte ensam. Du har kärleken kvar. Det kommer att gå bra Ingalill. Om han finns runt dig så kommer han att hjälpa dig,men du måste kämpa. Om jag inte stannar upp och vilar och liksom pratar med mig själv,så rasar jag så fort. Tårar kommer och de blir inte läkande utan förtvivlade. Det skriker i hjärtat efter Dan. Till Dan: Hej älsklingen, jag känner mig så ledsen nu. Jag är så trött och vill bara vara hos dig. Jag saknar dig så djävulskt. Kom och håll om mig,finns snälla finns. Älskar dig till månen och tillbaka

Det är nu andra matkasseveckan,som jag har. Var så säker på att jag hade för 2 personer,men det är för 4!!! Jisses min frys fylls på ska gudarna veta. Men nu har jag gett bort 10 lådor så att de nya ska rymmas. Fick bl a kycklinglår 2 paket och är inte så förtjust i det så det gav jag bort oxå. Så skönt att slippa slänga. Har kycklingfilé i frysen så jag använder det istället. Får se om ngn kan hjälpa mig att ändra till 2 personer. Jag jobbar ju rätt mycket och de dagar som jag jobbar eftermiddag,lagar jag ju ingen mat. Nu har jag full sjå att hålla reda på så inget går ur datum. Men det är verkligen prisvärt och god och lite "småspännande" maträtter. Idag åt jag rester från förra kassen, men ska göra morgondagens mat nu, som oxå är förra veckans matkasse.Blomkålsgratäng med bacon, låter gott och brukar ju vara gott. Eller det är ju inte förra veckans. Jag har ju kassen varannan vecka. Hur som är det bra och billigt. Imorgon är jag ledig och skall fara till sonens stuga och måla lite väggar. Som "tack" har jag fått en byrå av honom,som han tänkte slänga iväg. Så har fixat färg så jag kan måla om den. Har ju oxå planer på att bygga en stor blomlåda, ca 2,5 meter och ganska hög. Nu funderar jag på hur djup den behöver vara, för annars kommer det behövas ett helt lass jord om jag ska fylla hela. Gruvar mig dock lite inför sågning...Så rackarns svårt att såga rakt!!! Dan förstod i te hur jag bär mig åt för att såga så snett som jag gjorde. Men jag ska verkligen anstränga mig nu....Så att jag slipper skämmas hahaa. Idag fyller en av de boende år, hipp hipp hurra. Vi sjöng för henne och trots att hon är i princip döv,blind och dement så log och skrattade hon. Så gullig och rar att man bara vill krama om henne. Hon verkar ha varit en varm och helt fantastisk person när hon var piggare. Jag blev så glad idag för 2 av de som jobbat länge sa att det var självklart att jag skulle få fortsätta på avdelningen. Ja så härligt det hade varit, att få vara kvar med dessa underbara människor och dessutom känna mig tryggare på det ekonomiska planet. Allra helst skulle jag vilja kunna gå i förtidspension...haha jag blir förvånad över att jag av alla ,känner så och verkligen skulle vilja det. Jag som gillar att arbeta och känna att jag har något vettigt att göra. Nu är baksidans projekt klart , dvs nu har jag nätat in klart, så att inte kisse ska kunna rymma. Vet dock inte om det räcker!!!! Rätt vad det är så har kisse listat ut hur man kommer över stängslet ändå. Nu ligger de på varsin sida om mig när jag sitter härute på altanen. Har dammsugat och fått bort alla vissna blomblad och har tagit in blommorna till köksfönstret istället. Tänk att jag har fått pelargonerna att överleva och dessutom blomma så fint. Till Dan: Hej hjärtat. Har funderat på en sak. Du och jag hade det så himlarns fint tillsammans och verkligen älskade varann. Tänkte att det är nog därför som jag klarar av att leva. Jag har ju kvar kärleken, den fina underbara kärleken till dig och jag kan minnas hur du tittade på mig., med värme och kärlek. Det som är så svårt är att helt förstå att jag aldrig får se den blicken något mer. Att aldrig få krypa in i din famn. Men just nu känner jag mig stark och kan leva av kärleken till dig. Vara tacksam över att vi hittade varann, och att just du och jag blev så bra tillsammans. Älskar dig till månen och tillbaka

Man kan ju undra? Om det är lågtryck eller ngt annat, för i princip alla boende har varit så trötta. Hann knappt ta upp dem, förrän flera nickade till och det gick tungt att äta. Ibland kan man ju bli så inför ett regnoväder? men ngt sådant hoppas jag och tror inte är på väg. Märta hämtade jag på rasten så hon var med mig, nu på eftermiddagen. Men nu är jag hemma och har ätit makaroner och köttfärsbiffar. Skulle inte vara så tokigt att lägga sig och vila en stund men då kommer jag att somna och då kan det nog bli problem att sova hela natten. Har ju ett kort på Dan i en ram på tv bänken och jag tog upp det och tittade och det är så svårt att förstå att han inte kommer hem? Han ser ju så glad och levande ut på bilden. Ser på hårfästet vid tinningen och jag saknar att snusa och lukta på honom. Saknar hans kropp och kan varenda födelsemärke. På magen hade han nästan som en stjärnbild av prickar. Tyckte om att snurra runt med fingrarna i hans brösthår och jag brukade göra det när han låg och läste en bok eller på den tiden han köpte X9 och fantomenkrönikan. Så jag saknar honom, allt med honom och att se mig själv genom hans ögon. Att få kärlek är så vackert men att känna kärlek är ännu finare. Vilken tokskalle som helst kan ju älska en, men att få älska en annan person, är så stort i alla fall för mig. Trodde jag hade älskat förrut, men jag hade bara varit kär. Jag var kär i Dan också, fortfarande. För det killade i magen när jag såg honom komma gående eller körandes med bilen. En fnittrig förväntan på ngt sätt, och ibland så kände jag mig rent löjligt kär. Ibland så sa jag: Jag är så kär att nu måste jag bara sjunga lite....åsså sjöng och trallade jag. Han skakade på huvudet och sa....nä nu sjunger du helt fel text ahhahahah. Dan var ju inte den där stojiga och spontana peronen som jag kunde vara. Hans sätt var mer stillsam att visa hur mycket han älskade mig. Genom att laga mat eller pyssla om mig, köpa cola och en chokladbit. Spola upp ett bad och tända en massa ljus. Eller bara säga att det finns ingen annanstans jag hellre skulle vara än här med dig. Ibland när jag är någonstans där det finns människor, och jag ser par, unga eller gamla så tänker jag att en dag är det ngn av er som blir kvar... bedrövligt och dyster tanke. Konstigt nog så känner jag att jag blir lite lättad. Ja ni läste rätt??Lättad för att jag har gjort bort det!!! och har kommit en bit på vägen. Jag hoppas vid min gud att jag aldrig kommer att tycka om ngn man på ett sätt som kan liknas vid kärlek. Vill aldrig mer känna denna djävulska känsla. Vänskap javisst, men aldrig mer kärlek. Nu har jag i och för sig sagt att man aldrig ska säga aldrig. Men att komma nära en annan man än behörigt och lagomt avstånd, känns hur konstigt som helst. Visst kan det tänkas att jag träffar ngn trevlig person, som jag kan tänkas umgås med. Men att utsätta en annan person av att stå i skuggan av Dan, det är inte okey. Jag skulle då inte vilja det själv, bli jämförd och alltid vara nr 2. Men jag tror att man kan älska flera personer, i alla fall har andra i min situation beskrivit att de har hittat kärlek igen. Men jag är långt ifrån där än om jag någonsin kommer dit. Är tveksam, mycket tveksam och jag hoppas att det aldrig händer. Till Dan: Hej min älskling, L mår lite bättre nu, men han har lunginflammation och är medtagen. Såg du? var du med igår? jag tror inte det, kändes inte så i alla fall, för då känns det på ett speciellt sätt.. Men jag träffade vårt sist födda barnbarn. Han var så fin och han kommer att heta som M:s farfar och morfar. Vad man glömmer hur små de är och jag blev så varm i hjärtat av att se M.s son. Du vet ju vad jag menar, som jag önskat att han skulle få sitt efterlängtade barn. Nu är det bara en av barnen kvar och han skulle ju bli världens bästaste förälder, eller hur? Men vi får kanske vänta ett tag till där. Älskar dig till månen och tillbaka

Gårdagen bara flöt på och jag bara tog det lugnt och gjorde i princip ingenting. Så skönt det var och på kvällen la jag mig t om på soffan. Var så trött och avslappnad och sa åt mig själv att :passa på att göra ingenting nu. Broderade och gjorde 2 disktrasor och såg en säsong av Barnmorskorna i east end. Men igår så började L andas konstigt igen och senare fick han feber och vid midnatt så fick de åka in med honom igen till akuten. Stackars liten, han är så trött och medtagen och de har gjort alla möjliga undersökningar. I hans fall så måste flera vuxna hålla fast honom och han blir ju skräckslagen. Min oro är ju inget motför vad hans föräldrar måste känna. M har knappt sovit ngt på 2 dygn. Nu ska de söva honom och göra fler undersökningar. Så nog har jag en klump i magen..... Då lille L är autistisk så går det inte att kommunicera med honom och han förstår inte vad som händer. Tror att det är det som är det värsta att tänka på. Fina lilla gubben, så mitt hjärta blöder för honom och hans föräldrar just nu. Hade tänkt fixa mig en ny dammsugare idag, men det blir nog inget av med det. Har egentligen tre stycken hahaah. Men den ena använder jag i princip bara utomhus och till bilen då det är en grovdammsugare. Den andra är en skaftdammsugare och perfekt till att använda till småskräp och kattsand som kisse får med sig från lådan. Den tredje är värdelös och slangen är tejpad åtskilliga gånger. Men sitter ju inte i sjön och jag bor ju så litet så jag kan nog klara mig utan ngn dag till med den gamla dammsugaren. För dammsuga måste jag göra, för Märta har grävt upp jord ur den stora blomkrukan som står på golvet. Har ju trott att det var kisse!!! men det är Märta. Borde ju ha förstått det då cairnterriers är riktiga grävmaskiner och älskar att gräva upp buskar och blommor och ja...vad som helst. Vette tusan hur jag ska förhindra det....kanske med någon form av nät??? Ska försöka baka några sockerkakor också för jag har ägg som håller på att gå ut på datumet. Tänkte ta med mig på jobbet oxå någon kaka till kaffet, de uppskattar hembakt mer än maskinbakade torra vetelängder. På helgen försöker vi alltid göra ngt extra gott, och duka fint. Ska ta med mig klippmaskin och hårsaxar också så kan vi trimma lite ögonbryn och hår också. Nu under Corona så kan de inte få hjälp av anhöriga och inte träffa ngn frisör. Så då måste vi hjälpa till lite mer och det gör vi ju självklart. Igår så satt jag och pratade högt med alla möjliga döda hahaha. Ja det låter kanske konstigt och fastän tårar rann så kändes det bra. Jag talade till, pappa, mamma, min fd svärfar och dan förstås. Om hur stolt jag förstår de är över det senaste barnbarnet som ska bära deras namn. John Hilding Karlsson. Mamma är säkert så glad för M :s skull, att han äntligen fick bli pappa. Dan för han blivit farfar igen. Vi har alltid räknat våra kullars barn som våra gemensamma. För utomstående så kanske det är svårt att förstå hur vi kände och tänkte. Våra respektive barn har ju självklart sina egna föräldrar och det har aldrig varit någon sorts övertagande av roller. Deras respektive pappa och mamma är ju deras och det har aldrig varit ngn förvirring bland barnen eller oss i alla fall. Men vi kom att älska dem, för de personer de är och för att jag och Dan visste att skulle vi måsta välja, så hade vi bägge valt barnen. Dan har betytt mycket för mina barn och jag är en ytterligare vuxen i deras familj. Lite komiskt....S berättade att när de skulle hämta E på förskolan, när de skulle komma och äta, så sa han. Ja vi ska fara till Ingalill. Pedagogen sa: - Så kul, vem är det? Då svarade E: Jag vet inte....haahaha. När han var liten så sa jag att jag var hans reservfarfar. Visst har jag velat få ett "namn" ibland, men det är helt okey att vara Ingalill för barnbarnen. Jag blir så glad att jag kan vara en till person i deras liv där de kan få kärlek. Jag kommer att finnas kvar i deras liv så länge de vill och skulle Dans barn få fler barn som inte får lära känna sin fina far/morfar, så ska jag berätta om honom. Men det gör så ont i mig att inte de får lära känna honom. Det gäller ju självklart mina barns barn också. Till Dan: God morgon älsklingen. Visst finns du för M och L nu? Sprid ditt lugn till M nu, för hon är så trött och orolig. Mitt hjärta så vi saknar dig. Du skulle ha suttit där med honom nu och inte lämnat dem ensam en sekund. Du var så mycket mer än mig i alla situationer när det var sjukhus inblandat. Jag vill bara därifrån och du var mer. Nu stannar jag tills detta är över. Jag hade så svårt med att inte ha kontroll, och känna mig maktlös. Men du hade aldrig sådana behov eller känslor. Du var alltid den bättre av oss. Kan känna mig som en liten lort utan dig. Älskar dig till månen och tillbaka .

Igår hade jag agendan ganska full. Städade på morgonen och när klockan var strax innan tio så for jag iväg till Avion och köpte lim och garn och även ull. Lilla M visade mig ett tovat litet "djur" som hon ville jag skulle göra. Såg jättegulligt ut men har ingen aning om jag fixar det. Nåja ingen stress utan får helt enkelt invänta lusten att prova. Sen handlade jag och städade upp i kylskåpet och såg att en del höll på att falla ur datum. Så började laga mat...blev tre rätter. Hade tvättid och det var i sista sekunden hahaha för alla underkläder var i princip slut. Fick ett meddelande från sonen att nu hade sambons vatten gått!!! i bilen!!! så nu skulle de åka in till förlossningen. Strax efter 4 kom S med familj och han hjälpte mig att skruva upp "pinnarna" till inhägnaden på baksidan. De åt middag och fikade som "tack" Så skönt att få hjälp med det där skruvandet hahaha Klockan 6 var det styrelsemöte och jag var sekreterare. Efter mötet började jag direkt "klamra" fast nätet på kattstaketet, men jäsickens vad ont jag fick i handen. Först var det ju knappt så jag såg var jag skulle klamra. Hade nog varit hjälpt av en stege istället för att stå på en kökstol hahaha. Sen får man ju trycka rätt hårt. Bestämde mig strax innan nio att nu skulle jag sluta för dagen och softa i soffan. Hade telefonen bredvid mig ifall några nyheter från sonen skulle komma. Hann sitta en stund så ringer dottern!!!! Mamma kom...det kommer en ambulans hit nu för L kan inte andas och M ligger och sover. Herrejösses...fort gick det ut till Yttersjö. Han var alldeles blek och hade svårt med andningen. De for iväg och kvar satt jag och kunde inte ens få igång tv...flera kontroller men fattade inte hur. De trodde att något satt i matstrupen eftersom han rapade och fick kräkreflexer. L som är autistisk var ju lindrigt sagt rädd och panikslagen när de skulle röntga honom och tre personer fick våldhålla honom. Lilla gubben så rädd han skulle vara. De blev inlagda och en läkare som satt i Australien skule titta på röntgenbilderna!!! Men det är nu en mammas intuition kommer....M runger mig och vill att jag går in i hans rum och ser om jag hittar något "annorlunda". L:s rummbestår av en madrass på golvet och ingenting annan förutom sängkläder. Han kan inte ha en säng, för då lägger han sig på golvet och inga intryck får det finnas för att han skall kunna slappna av. -Näää jag ser inget sa jag..vara en lång tråd på golvet.....antagligen från filten som låg där. Ja säger M där har vi det. Han har antagligen slitit en tråd från filten och tuggat i sig och det är den som ligger och irriterar i luft eller matstrupen. Han hade nu ätit lite välling och andades bra, men var orolig och rädd i miljön. De insåg att han skulle ju inte kunna sova där och kändes ju inte rätt att sitta fastspänd hela natten heller så de bad att få skriva ut sig från barnavdelningen och åka hem. Så vid 2 tiden satt jag ute på bron och väntade på att de skulle komma. Då plingar telefonen till och det står : Kommit!!! och sen en bild på mor och barn. Yes jag har blivit farmor igen....underbart. Men det blev dramatiskt det också för han fick navelsträngen runt halsen och de var på väg på akutsnitt, men hade lyckats med sugklocka få ut huvudet så att de kunde få bort navelsträngen. En alldeles för intensiv natt, men ett lyckligt slut. Så det blev drygt 2,5 timmes sömn innan kisse väckte mig. Men jag är så tacksam att det inte var något allvarligt fel för L och välkomnar mitt/vårt senaste barnbarn. I bilen hem så berättade jag för Dan att han blivit farfar och sa Grattis. Så glad han skulle blivit och som vi väntat på detta barnbarn. De berättade för oss att de var gravida, när Dan låg inne på sjukhuset i december och det var bara ngr veckor gången. Så glad han blev <3.

Vill tänka att en dag så möts jag och Dan igen. Jag vill tro på en annan dimension, mest bara för att det känns så fint att tro det. Jag har ju pratat med ett medium och är 100 procent säker på att det var Dan hon fick kontakt med. Igår så träffade S henne och fick kontakt med sin pappa. Hon sa sådana saker om Dan som var han, som var så specifikt honom och hur han var. I Dans dödsögonblick sa jag åt honom. Dan gå...gå till mamma. Det är okey. Mediumet sa åt S att hennes farmor också "dök" upp och sa att hon hade väntat på honom och tagit emot honom. För mig så spelar det ingen roll om det bara skulle vara hittepå. Det tröstar och gör mig så glad och jag längtar tills det är min tur igen. Ska beställa tid i september tänker jag och det känns så bra. Idag är jag ledig och jag måste iväg och köpa lite garn och lite hundmat och lim. Garnet är till fler disktrasor, för jag använder bara mina egna virkade och i bambu ska garnet vara. De är så mycket bättre än köpetrasor, för de luktar aldrig och lätt att tvätta och helt enkelt bättre. Lim behöver jag för klippboken och hundmat....ja till Märta då. Har tvättid i afton och det är dessutom styrelsemöte i bostadsföreningen, måste också göra bort lite rapportering till arbetsförmedling och fack också. Den här bilden är från när jag och Dan var nere på Österlen på några dagars semester. Så vackert det var där och vi bodde precis sådär mysigt på ett litet pensionat. Stranden var hur lång som helst och om man såg ut från Stens hufvud som är ett berg kunde man inte se något slut på strandremsan. Vad mycket vi sett på våra resor genom Sverige och så vackert land vi bor i. Har tänkt mycket på sorg och sorgeår och hur jag såg på sorg och hur det känns att bli änka. Jag var nog ganska säker på att sorgen kunde bli svår, men tänkte att den skulle vara lika svår som tiden innan. Att leva i skuggan av att veta att den man älskar ska lämna mig i en sjukdom som äter upp honom. Att se honom tappa förmågor ja ibland också förståndet pga medicinerna. Det är fruktansvärt och samtidigt vara den som är stark och bära både honom och mig och försöka leva som vanligt. Men det som hände efter Dans död med mig kunde jag aldrig tro skulle hända, så fruktansvärd tid och jag begriper inte hur jag lyckades överleva ibland när jag tänker tillbaka. Sorg är ingen sjukdom, men man kan definitivt bli sjuk av den, eller i alla fall arbetsoförmögen. Sorg är definitivt helt normalt och något som vi alla kommer att gå igenom på olika sätt. Det förstod jag inte då, då var det en jordbävning och ingen fast mark alls bara svärta och mörker och smärta. Sorg har olika ansikten och även om jag tror att alla följer sorgens alla faser så varierar den hur länge man befinner sig där och vilket stöd man får och behöver. En del vill ha folk runt sig och en del inte, tror t om att man inte vet alla gånger vad man vill och behöver. Jag ville vara själv men kände också att jag inte klarade det själv. Men på många sätt så har jag klarat det själv. Men i vetskapen om att jag hade vänner som ringde mig och som jag kunde ringa till och som fanns där om jag behövde. Sorg är naturlig och det kan jag säga nu, men inte för ngn månad sedan. Jag överlevde och idag så vet jag att jag kan leva i och med sorg. Tror att den alltid kommer att vara en följeslagare, men inte vara mitt liv. Jag är änka, men fortfarande en gift änka. Jag är gift med en man som jag älskar, som finns i mitt hjärta och i minnen. Jag faller ibland och tvivlet på om jag orkar kan komma, men det gör jag. Saknaden är djävulsk ibland och tårarna kan rinna i timmar. Men går inte att jämföra med de första helvetiska månaderna. Jag kan skratta och känna glädje, men är inte klar än på vem jag är. Jag är lugnare och det är som om jag fått en del av Dans lugn. Jag bygger upp ett liv men utan murar. Det är både lätt och svårt samtidigt. Meningslöshet och dystra tankar tampas jag fortfarande med varje dag. Om jag inte "hushållar" med min ork och energi så ökar det mörka och sorgens tyngd. Jag har ju alltid varit en person som tuffar framåt och alltid tar i lite extra, så att samtidigt hålla igen, är inte lätt alla gånger. Men börjar kunna känna igen tecknen nu, får ont i armarna, svårt att se tydligt och tappar ord. Då måste jag liksom bara vila. Sova eller bara sitta ner några timmar, annars så pajar jag. Gråter i timmar och liksom tappar bort mig. Skulle aldrig orka jobba mer än 75% och det är ibland för mycket också. Halvtid vore det bästa, även om jag tror att det är bra för mig att jobba, så skulle jag gärna kunna arbeta mindre åtminstone ett halvår. Men nu är det som det är och det får vara bra så. Till Dan: God morgon mitt hjärta, tack för hälsningen <3 så skönt att du finns runt mig och även barnen. Ja jag känner dig och jag ska fortsätta prata om dig. Du lever i mig älskling och du får inte lämna mig igen. Idag kommer S och S med barnen och ska hjälpa mig att skruva. Ja du vet, jag och skruvning??? Jag är ju en spikare och du en skruvare. Ännu svårare nu att skruva när det blivit allt mer bits istället för stjärnskruv. Jag förstod att du skulle bli glad över att S tog över din bil, ja du sa det t om dagen innan du åkte in på sjukhuset. Att S borde ta din bil. Älskling jag är glad att du finns hos henne. Din fina flicka, som är lika vacker utanpå som inuti. Hon som du var så stolt över och älskade så mycket. Du älskade dina barn så fruktansvärt mycket och de var din stolthet. Du älskade även mina barn, såklart. Men du sa att: Hur kan jag fått så fina ungar? Hur stolt du var när de var lik dig. Ja älskling, vet hur du känner. Vi har de bästa ungarna, du och jag. Älskar dig till månen och tillbaka.

Nu har jag tidsinställt detta inlägg för att se om det försvinner och det ändå finns kvar??? Så irriterande när jag skrivit och det bara försvinner. Skrev igår men....poff borta.Detta är ju min dagbok och jag vill ha kvar den här resan som jag gör. Vet inte riktigt varför men ibland måste jag se bakåt för att förstå hur långt framåt jag är. Tänk bara på hur helgerna var och hur jag längtade tills måndagen kom. När fredagen kom så hade jag ont i magen och ångesten puttrade inombords. Det blev så påtagligt att jag var ensam. Dan var död och det skulle aldrig mer bli fredagsmys, goa middagar och inga mer planer för helgen. Tror att jobbet har hjälpt till en hel del med att helgkänslan i princip har försvunnit. Jag jobbar ju varannan helg och den lediga har jag oftast annat för mig än att sitta och titta rakt fram, som jag ofta gjorde. Nja inte riktigt jag försökte vara igång hela tiden och sparade allt man kan göra tills helgen. Gå med kartonger, tvätta, putsa fönster osv. Nästan lite maniskt, så här efteråt kan jag tycka. Men mer om alla tankar som dyker upp lite då och då. Hur mitt liv har liksom ramlat sönder och nu skall jag bygga upp det igen. Jag kan aldrig bygga upp det som det varit, bara annars men det kan också bli bra. Det svåraste är att inte känna förväntan och att det ska bli lite spännande eller kul. Jag bara gör ibland, men det är okay ändå på något vis. Jag har börjat tycka om att sitta i vardagsrummet nu och jag har börjat brodera igen. Jag trivs faktiskt därinne nu....där lyckades jag verkligen. Det var en process att slänga,sälja och ta bort allt som var vårt, eller som hade sorgen nersmetad på sig. Men så glad jag är att jag vågade och gjorde det, för nu är det mitt vardagsrum och inte ångest och oro som bor där. Men varje dag så kommer tanken.....kommer det att vara så här resten av mitt liv. Ja det är helt okay, men ändå så tomt. Saknar att få prata på "riktigt" med Dan, ibland så kommer det en konstig tanke att....räcker det här? Kan jag leva med detta liv som jag har nu?. Ja jag är ibland väldigt tung i tankarna, men försöker att tänka...tid...måste ge det tid. Jag är ju i början av denna vandring till att skapa mig ett inre lugn, en meningsfull vardag. Jobbet kan ju inte vara det enda som ger mig något som känns meningsfullt, även om det just nu gör det. Vad händer då om jag blir arbetslös i oktober? Jag orkar inte med att hoppa runt som timanställd hur länge som helst. Att inte få ha ett fast och tryggt ställe att gå till. Just nu är det ju coronan som härjar runt mig, men tänker att jag skulle vilja börja gå en kvällskurs eller något liknande. Att komma ut och inte behöva vara med mig själv. Lite tokigt låter det, för jag tycker att det kan vara skönt att vara själv och det går bra. Men jag tror att det är bra att umgås med människor. Att befinna mig i ett sammanhang som inte går ut på att ta mig igenom dagen. Att inte sitta ensam med mörka tankar. Tror att den här oron mest grundar sig i att jag gruvar för hösten och mörkret, kylan och snön. Usch vad jag tycker att det känns jobbigt, jag har aldrig tyckt om att den mörka årstiden kommer, men nu mer än någonsin. Nu kommer också den tiden i fjol, då Dan tacklade av för varje dag. Det var precis nu i augusti ifjol som det började ta emot för honom att gå uppför trappan i stugan. När han fick stanna och liksom ta tag i stolpen. Jag var orolig över att han skulle ramla då hans skelett blev skörare. Varje månad så fick han skelettstärkande sprutor och de sa att han inte skulle överanstränga sig och gå på plana ytor. Men inte tusan gick det att få honom att ta det lugnare....han började istället röja och såga ner buskar och småträd mot stranden. Han drev sig själv så hårt, eller rättare sagt han ville inte låta sig hindras av smärtan och bristen på sömn. Men också för att han visste att jag så gärna ville ha fri utsikt ner mot vattnet. Ibland så stod jag bara på bron och lät tårarna rinna, när jag såg hur han jobbade för att göra det lättare för mig. Han köpte ny gräsklippare, reste upp friggan, lagade taket, bytte tv-antenn, köpte tv med lättare kontroll, som jag förstod mig på, röjde, byggde om kök, satte in duschkabin, kastade och rensade i förråden och en hel del annat småfix. Allt för att jag inte skulle behöva oroa mig över sådant. För honom så var det viktigast att jag hade det bra. Till Dan: Älsklingen min, så du kunde gå miltals för mig. Jag skulle kunna plocka ner månen för dig. Vi älskade varann så mycket. Tror helt enkelt att det stod i stjärnorna att det skulle vara vi. Vi var så olika varann men ändå så passande ihop. Mitt hjärta så jag saknar dig. Varenda cell i min kropp skriker efter dig och jag vill ligga i dina armar. Älskar dig till månen och tillbaka

Det finns så mycket jag vill skriva ner här så jag inte glömmer. Tror inte att jag gör det, hellre att jag ibland undrar vad jag inte har kommit ihåg än. Kan bli väldigt stött av att folk tror att det är bättre att dö snabbt än långsamt försvinna. Men lika mpnga säger till mig: Ni fick ju tid tillsammans.För personen som dör är det säkert "bättre" att dö snabbt, men som anhörig så blir det smärta i alla fall. Den ser nog bara olika ut,smärtan är densamma tror jag. Hjärtstopp är en väldigt vanlig dödsorsak har jag märkt och lämnar de anhöriga i chock. Antar att skuldkänslor är vanliga, att man tänker vad var det sista jag sa...varför sa jag inte oftare att jag älskade honom/henne? Tror att det ofattbara och overkligheten inte går att förstå, när man plötsligt står inför ett dödsbesked. Dan dog flera gånger i mina tankar och ändå kunde jag aldrig ens komma i närheten av vad jag kände när han väl dog. Jag trodde jag hade förberett mig,men så fel jag hade. Jag tänkte varje dag på döden, på om det var sista gången vi gjorde allt vi gjorde. Är det sista gången vi handlar tillsammans,sista gången han ser 5 milaloppet i skidor? Allt var så obegripligt att förstå och ändå något som svävade ovanför oss och ibland även mellan oss. Fortsättning följer...

Usch och huvvaligen. Vaknade och steg upp och vad möter mig nedanför en av fåtöljerna!!! En lik! Av en riktigt stor råtta...med stora framtänder och fet och död tack gode Gud för det. Sopade upp den och kände tyngden. Gammkissen bar ju in sina byten oxå och placerade dem framför Dan. Som gjorde stor grej av hur duktig han var. Jag skällde och förbannade istället, men å andra sidan fick jag inte heller några sådana "gåvor". Men gammkissen bar ju aldrig in sådana här stora....Usch. Ute på bron låg det ett annat lik,men det var en liten näbbmus. M sover fortfarande och jag har så tyst jag bara kan "sanerat" golvet. Måste ta hit mer engångshandskar,för nu är de slut här i stugan. Idag bär det iväg hemåt staden igen och jag hoppas att jag kommer hem i god tid. Hade varit bra om jag hann såga till det jag behöver för att hålla kisse innanför kattstängslet. Han har lärt sig att klättra upp i hörnen nu. Tar spjärn mot väggen och ilar ganska snabbt över nu. Så jag skall såga till och näta in så att han inte kan komma över. Trodde jag skulle ha lämpliga skruvar här i stugan men de är för korta. Så det måste fixas, men pratade med S och han hade så jag kunde få. Har en klump i magen över att fara hem till "verkligheten" igen, så jag skulle vilja fara så fort som möjligt. Hade jag varit själv,hade jag redan farit. Är ingen som kan dra ut och liksom slappna av om det är något som ska göras. Å andra sidan så kan jag skjuta upp allt möjligt till sista stund. Beror helt på vad det är. Ska jag jobba eftermiddag eller har något bestämt som skall göras ett viss klockslag,så får jag inget vettigt gjort, utan blir så rastlös. Men kan skjuta upp andra saker tills det brinner i knutarna, tex sådant som att anmäla till arbetsförmedlingen, vattna blommor, ringa samtal. Har verkligen en dubbelnatur i mig. Svårt att bestämma mig, vill oftast ha av bägge sorterna. Vill inte välja och utesluta. Åh andra sidan är jag spontan och impulsiv. Dan sa att det var som att leva med en virvelvind, han visste aldrig riktigt när det skulle börja snurra. Men han kom att gilla mina egenheter. Han sa : Jag har aldrig tråkigt eller känner att mitt liv är segt. Kanske därför han älskade när jag låg ner i hans knä och somnade hahaah. För vi kunde oxå ta det väldigt lugnt och mysa en hel dag. Se på en seriesäsong i sju timmar och bara bryta för kiss och mackpaus. Ligga och läsa och sova tätt ihop. Jag sa att vi är kanske de tråkigaste människorna i världen,för vi var så nöjda med varandras sällskap. Visst hade vi kul och trevligt tillsammans med andra, men älskade när vi kommit hem från något och Dan sa. Så skönt att vara hemma här med dig. Så fint vi hade det tillsammans, och att finna det med någon annan tycks mig omöjligt. Jag kommer aldrig att finna mig i att leva med någon som inte ger mig samma dom Dan gjorde. Det är inte heller rätt mot en annan person att bli jämförd. Dan trodde jag skulle hitta en ny karl efter en vecka hahaa. Knasbollen..och jag sa du är inte klok. Ibland blev jag sårad och arg när han sa att jag skulle gå vidare efter han dött. Men nu förstår jag...Jag skulle velat detsamma om det varit jag som skulle dött. Han hade så mycket värme och kärlek att trots att jag kan känna svartsjuka så skulle jag inte kunna förvägra en annan människa lyckan jag hade. Till Dan: Godmorgon älskling ser du att jag klippt gräset!!!?! Inte så noga som du gjorde,men hade nästan ingen bensin,så jag fick ta det viktigaste. Du var väldigt nöjd med klipparen som du köpte förra sommaren. Det förstår jag,men den är tung!!! Idag får jag hem,visst följer du med? Behöver dig hjärtat. Längtar efter dig och att få lukta på dig. Du sa att jag var som en hund som skulle lukta efter vad du gjort. Men jag älskade din doft. Som var som en blandning av bebis och något annat helt underbart. Älskar dig till månen och tillbaka

Fick snabbt avsluta,för att hämta kisse...han har huserat inne hos grannen inatt och tyckte det var så trevligt. Kände att nu var det dags att hämta hem honom. Tur att han är snäll men alldeles för hemtam överallt. Han är helt övertygad om att alla gillar honom. Knasiga katt. Hmmm...var var jag. Jo jag hade fattat beslutet att följa med Dan,när han skulle gå bort. Hmmm en ordalydelse som jag brukar undvika,men det tar jag den. Anser att det är mitt beslut,att bestämma om jag vill leva eller dö. Det var ett beslut som inte var fattat av sjukdom,eller depression. Barnen är stora och klarar sig själva, jag kände att jag kan inte måsta leva för dem, eller leva genom dem. Hade bestämt att "invänta" kisse oxå. Kunde ju inte lämna gammkissen,ensam kvar. Dan gillade inte mitt beslut, men respekterade det. Han var dock mer ledsen över mitt beslut än han sa till mig ,det fick jag veta genom hans psykolog som han gick hos. Men han var en listig en....han såg till att föra in Märta i mitt liv. Han "lurade"mig??? Inte kunde jag lämna Märta!!! Kände mig först lite lurad,men hon gav mig så mycket kärlek från dag 1. Dan fick mig till slut att lova att kämpa för att finnas kvar. Sen fick han mig att lova att finnas kvar,för att han ville det och för att det kändes viktigt att jag skulle finnas kvar för barnens skull. Att jag skulle vaka över dem. Så omvälvande och svårt det varit ibland. Först att ha bestämt sig att följa honom. Sen hans död, och löftet att finnas kvar. Ibland har jag bara suttit och tänkt att snälla döden,kom och hämta mig. Längtan efter att få vara med Dan, istället för att finnas kvar i förlusten,har varit stark. Men löftet jag gav, till honom här varit starkt. Ibland som ett ok och känts tungt. Men det är ngt som jag fortfarande har kvar och min kärlek till honom. Jag tycker inte att det passar in att säga att Dan gick bort. Han rycktes bort,han blev uppäten av sjukdom. Han gick inte bort,han ville finnas kvar. Att säga att han gick bort låter som ett val. Han hade aldrig något val. Till Dan: Hej mitt hjärta. Har sett att det finns lite,lite bensin i klipparen. Ska försöka ge mig på att klippa,så långt det går,om jag får igång vidundret. Kommer så småningom att skaffa en elklippare, du vet inga maskiner för mig. Usch så jobbigt det känns att åka härifrån.....vill stanna här hos dig. Jag längtar tills jag går i pension,då ska jag vara här. I lugn och ro. Älskar dig till månenoch tillbaka.

Månadsdagen förflöt utan svackor, och sorg. Kan nog bero på att jag är här i stugan. Finns väl inget som är mer läkande än att se ut över vatten. Jag är en sådan person som alltid gillat ordspråk och talesätt. Har nästan haft dem som ledord när livet krånglat eller har givit mig för mycket av både det ena och det andra. Här är några: This Will to pass Det som inte dödar .stärker Ger dig livet citroner så gör lemonad Ju högre vågor,desto bättre blir du på att simma Men nu fungerar de inte för mig på samma sätt som det gjorde innan Dan dog. Nu kan jag nästan uppfatta dem som hånfulla och provocerande. Inte kommer jag ut ur detta starkare, eller stärkt och inget kommer att passera ur mitt liv. Möjligen har jag blivit bättre på att simma. Vet ju inte när vågorna kommer som sköljer över mig, men har lärt mig att inte bara simma som ett tok,utan även att ibland måste jag guppa på och flyta med. Jag kan sakna Dan så att det fysiskt gör ont. Men jag vet oxå att jag kan klara mycket mer än jag trott. Jag har överlevt, och står upp. Lytt och halt i själen, men jag var inte säker på att jag skulle orka leva. Att längta efter någon som dött och som man vill dö för att kanske förenas med,den önskan har varit stark. Jag som hade bestämt mig att jag inte skulle leva vidare. Ett beslut som kändes så självklar och det fanns ingen sorg eller rädsla i det beslutet. Kommer mer sen

Om jag blir överrumplad av känslor när jag är på jobbet så brukar jag gå undan,för att komma i balans igen. Det händer inte ofta då jag är i princip frånkopplad från mina egna tankar och känslor när jag är på jobbet. Då fokuserar jag på det som skall göras och lägger ner all kraft och energi på de boende. De har kommit att stå mig väldigt nära och jag trivs med mina arbetskamrater oxå. Hoppas att när alla ordinarie är i tjänst att det fortsätter så. Nu under sommaren har vi ju varit många vikarier. Jag har definitivt varit äldst. Fick världen komplimang av en ,som antagligen måste vara blind eller så ville han bara smickra mig hahaha. Han trodde jag var 40 år eller 35!!! Hur kan du tro det så jag??? Du är så glad och pigg så han haahaha. Nu har jag ju ingen åldersnoja, men kan bli irriterad och sur att inte kroppen är som förr. Skrynklig på halsen och huden på händerna är inte elastisk på samma sätt. Men för övrigt är jag lyckligtvis obrydd. Det som hände var egentligen inte speciellt märkvärdigt. Jag skulle hjälpa en äldre man som är väldigt dement i säng. Vi hade ett roligt samtal och svamlade på med varann. Jag tänkte så här: undrar om Dan kommer att bli så här svamlig, om vi bägge 2 kan bo ihop på "hemmet"och svamla tillsammans. Så jäkla kul vi kommer att ha, undrar om vem av oss som blir mest svamlig hahaa Jag måste fråga honom om vi ska göra det. I tankarna skrattade jag och tänkte hmm är han hemma när jag kommer hem,eller jobbar han eftermiddag idag? Nä visst jag han är ju sjukskriven,så han är hemma!!!! NEJ, NEJ....Han är inte det!!!!! Han är ju död!!! Blev helt överrumplad och jag höll nästan på att ramla. Tårarna sprutade medans jag fortsatte att bädda om och släcka ner. När jag gick med soporna så återfick jag "balansen" men stannade en minut extra i soprummet för att inte se rödgråten ut. Till Dan: Godmorgon älskling nu är jag i stugan,här med dig. Du finns här i allt jag ser. Följ mig genom livet,du får inte lämna mig en gång till. Förlåt jag klandrar dig inte. Du kunde ju inte hjälpa att cancern åt upp dig. Du var så ledsen över att jag var ledsen. Jag vill vara stark för din skull. Du är ju den som gör att jag orkar fortsätta. Älskar dig hjärtat till månen och tillbaka

Skrev ett inlägg igår när jag kommit till stugan och när jag i princip var klar så försvann det...fattar inte ens varför. Har inte heller kommit ihåg att fråga dottern, om hur man kan spara det man skriver så det inte försvinner. Men jag börjar ju om eftersom jag vill att denna blogg ska vara som min dagbok och minnesbok och samtidigt en vän jag kan berätta de mest konstiga saker och känslor för. M skulle ju följa med till stugan för att en kompis som oxå har en stuga här skulle hit i helgen. Samtidigt så var hon bjuden på ett kalas som hon ville gå på. Så istället ska jag möta henne och mamman halvägs hit till stugan idag. Det är helt fantastisk underbart att vara här i stugan igen och lyckligast av oss alla tre är nog kisse. Som får springa fri och jaga flugor bäst han vill. Sonen åkte hemåt till Göteborg igår och jag tänker att jag vill åka ner till dem i september. Skulle vara så kul och samtidigt trevligt med en roadtrip. Jag och Dan älskade våra resor i bil,med ljudbok och äckligt kaffe från någon bensinmack. Vi sjöng med i låtar...eh. Dan sjöng och jag trallade. Jag är värdelös på texter,men han var istället en kung på att kunna en rackarns massa låtar. Ibland kunde vi bara sitta tyst i timmar och det var mysigt. Jag brukade alltid hålla.min hand på hans ben. Han brukade ta sin hand ibland och lägga på min. Vi var väldigt fysiska mot varann. Tyckte om att vara nära och beröra. Tänkte nu förklara var som hände på jobbet när benen i princip veks under mig,men fegar ut och tar det i del 2. Så detta inlägg blir 2.

"Hann" inte skriva ngt igår,för jag hade annat att göra innan jag skulle till jobbet. Idag jobbar jag bara till 12.30 och sen hem och packa. Hämta upp M och fara till stugan....Så underbart skönt. Känns som evigheter sedan,jag var dit och det ska tydligen bli bra väder i helgen. Imorgon är det 7 månaders dagen, och den ska förhoppningsvis flyta bättre än förra månadsdagen. Den var oväntat tuff,av okänd anledning. På måndag kommer fler tillbaka av de ordinarie på jobbet, tillbaka från sin semester. De får förhoppningsvis en helg av fint väder nu i alla fall. Tycker faktisk lite synd om dem,då det varit pissväder den här semesterperioden. Igår på jobbet,blev jag väldigt överväldigad av sorg, det kom plötsligt och benen nästan veks sig. Men mer om det skriver jag senare i eftermiddag,när jag har mer tid.

Helt ofattbart att det gått 209 dagar sedan 21.43 den 7/1. Då marken försvann under fötterna och det vi visste skulle ske, överrumplade mig fullständigt. Minns ett annat tillfälle då marken försvann och det blev några sekunder i fullständigt vacum. Det var när vi satt på sjukhuset och vi fick träffa en annan läkare än vi brukade. Han var överläkare och han visade oss på en skärm resultatet från PET scanningen. Det är när man sprutar in en radioaktiv sockerlösning, sockret sugs upp av cancerceller och man kan se dem som lysande orangeröda prickar eller områden. Började uppifrån huvudet och när vi kom ner till bröstområdet så lyste det som en julgran. Metastaserna var som julkulor och sen fortsatte han neråt och då han kom till ryggslut och bäcken. Då stannade världen...där var inga punkter!!! Det var bara eldrött område och jag hörde läkaren säga: Det har spridit sig till skelettet och det har du haft länge. Jag minns från den tiden jag jobbade på sjukhuset att man sa: Skelettcancer överlever man inte. Dan var helt lugn och så bara: Jaha och vad gör vi nu? Han fokuserade bara på nästa steg och jag tänkte att det var längesedan jag jobbade inom sjukvården, nu kan man bota så mycket mer. Jag ville vara lika stark och samlad som Dan. Nu har jag fast mark igen, även om den både lutar och är sank utimellan. Dan skulle vara så glad att jag har tagit mig hit,där jag är idag. Han ville att jag skulle leva. För mig vet vi ju hur det blir sa han. Det är dig och barnen jag är orolig för. Han var så stark, men om nätterna kom hans ångest,även om han inte förstod det eller ville ta till sig det. Han verkligen avskydde mörker och kunde sitta och hålla i golvlampan. Han sov inte och det var bara när det var som värst han väckte mig. Älskade vännen så han kämpade för att vara stark och samlad.

Lite dålig samvete fick jag dock då denna lilla gynnare fick vara ensam igår eftermiddag och natt och han beklagade sig väldigt mycket när vi kom hem. Han luktade och undersökte Märta noggrant, då det säkert doftade både blåbärsris och annan hund. Var i ett mörkare hål på fredagen och längtade efter Dan och orden "aldrig mer" gick på repeat i huvudet hela tiden. Hela kroppen drog ihop sig i kramper och ögonen var röda av all gråt,men tog mig till jobbet. Likadant på lördagen,gick runt med ett mörkt inre,men fick tänka på annat på jobbet. Igår efter jobbet var jag bjuden till goda vänner ute vid havet och bjöds på grillat,vin och vänskap. Havet doftade så gott och jag blev så glad och lugn. Allt var helt perfekt och sov så gott. Steg upp och det var vindstilla och så vackert,och en bråkdels sekund så virvlade det till i hjärtat och jag såg det vackra. Det var så underbart och jag tror att jag en gång kommer att återigen se skönheten runt mig. Bli glad över att leva, och känna tacksamhet över livet. Jag är så tacksam över så mycket,men glädjen att leva finns inte än. Det är en bit kvar att gå på den här vägen, som jag går på nu. Jag mår bra utåt sett och det gör jag oxå. Jag har det bra och det går bra. Men inuti mig finns så mycket sorg och saknad efter Dan. Jag saknar hans kropp, hans doft, hans röst,hans ögon. Jag vill att han skall finnas hos mig och att jag kan hålla om honom och borra in mig i hans famn. Att han med att bara se på mig, får mig att känna mig älskad. Jag är sprängfylld av kärlek, som jag vill ge till honom. Men han är ju inte här?? Kommer aldrig mer att få ge det till honom. Jag säger åt honom varje dag: Älskar dig, för att slippa tystnaden, så tänker jag att han svarar mig: Äskar dig oxå. Vet inte om det är bra att jag liksom lever i en annan värld när jag är själv. Men just nu så kan jag inte tänka mig att sluta prata till honom, försvinna i minnen om fina kvällar, kramar och skratt. Då har jag ju INGENTING, bara mörker och ensamhet. Till Dan. Hej hjärtat, så fin kväll jag hade igår. De saknar dig oxå, och jag blir så harmonisk av att veta att jag delar saknaden efter dig med dem. Jag är inte ensam, alla dina vänner är mina vänner och har varit fantastiska. Känner att de finns om jag behöver dem. Du vet ju hur svårt det var för mig att be om hjälp och du kunde bli så arg. Men vännen min, jag blev bättre med åren, eller hur? H bastade igår och jag blev så glad av att tänka att du oxå skulle suttit i bastun om du varit med. Du skulle ha retats med H som vanligt om något dumt som ingen fattade mer än du och H. Vi skulle ha åkt hem och sagt hur trevligt vi haft och så mycket vi tyckte om att vara där i stugan med dem. Älskling det var precis så jag kände när jag åkte hem idag. Fylld av kärlek och hopp och de planterat alltid något fint inom mig. Tack hjärtat för alla fina vänner du gav mig. Älskar dig till månen och tillbaka

Usch vilken hemsk dag det blev igår. Föll ner i ett djupt svart hål av saknad och smärta. Hade tankar på att ringa till jobbet och sjukskriva mig, men jag fixade det. Jag var så ledsen över att Dan aldrig någonsin kommer att hålla om mig. Att det är inte roligt att se framåt och han är inte där. Över att måsta leva här utan honom. Det gjorde så ont och varenda muskel i kroppen aktiveras och det blir nästan som kramper i kroppen. Det kommer så mycket känslor på en och samma gång att jag nästan måste kippa efter luft. Jag grät över min egen skull, för att livet är som det är. Jag är som "vanligt " bland folk men ensam med mig själv, går jag omkring med ett sår som läker så sakta. Jag gråter för en del av mig går runt och väntar på döden och den andra kämpar för att överleva i den här skiten. Att skapa ett liv för mig själv, samtidigt som jag känner meningslösheten nafsa mig i bakbenen. Att sakna någon så mycket och att man vet att aldrig någonsin mer få se den personen, är så genomdjävlig känsla. Jag säger högt till mig själv att det blir bättre, det kommer att gå. Men det är så här det är: Jag kan leva utan honom, jag klarar mig själv. Men vill jag det? Det står mot varann, när jag ramlar ner i de mörka hålen. Idag är jag så trött, för att ramla i och vara där nere och sen kravla sig upp tar mycket energi och kroppen värker och ögonen är svullna och röda. Men det går över och det kommer bättre dagar, med mer styrka och kraft. Men nu ska jag bege mig till jobbet. Till Dan: Saknar dig så överjordiskt djävulskt mycket. Älkar dig till månen och tillbaka.