Något i luften?
Man kan ju undra? Om det är lågtryck eller ngt annat, för i princip alla boende har varit så trötta. Hann knappt ta upp dem, förrän flera nickade till och det gick tungt att äta. Ibland kan man ju bli så inför ett regnoväder? men ngt sådant hoppas jag och tror inte är på väg.
Märta hämtade jag på rasten så hon var med mig, nu på eftermiddagen. Men nu är jag hemma och har ätit makaroner och köttfärsbiffar. Skulle inte vara så tokigt att lägga sig och vila en stund men då kommer jag att somna och då kan det nog bli problem att sova hela natten.
Har ju ett kort på Dan i en ram på tv bänken och jag tog upp det och tittade och det är så svårt att förstå att han inte kommer hem? Han ser ju så glad och levande ut på bilden. Ser på hårfästet vid tinningen och jag saknar att snusa och lukta på honom. Saknar hans kropp och kan varenda födelsemärke. På magen hade han nästan som en stjärnbild av prickar. Tyckte om att snurra runt med fingrarna i hans brösthår och jag brukade göra det när han låg och läste en bok eller på den tiden han köpte X9 och fantomenkrönikan.
Så jag saknar honom, allt med honom och att se mig själv genom hans ögon. Att få kärlek är så vackert men att känna kärlek är ännu finare. Vilken tokskalle som helst kan ju älska en, men att få älska en annan person, är så stort i alla fall för mig. Trodde jag hade älskat förrut, men jag hade bara varit kär. Jag var kär i Dan också, fortfarande. För det killade i magen när jag såg honom komma gående eller körandes med bilen. En fnittrig förväntan på ngt sätt, och ibland så kände jag mig rent löjligt kär. Ibland så sa jag: Jag är så kär att nu måste jag bara sjunga lite....åsså sjöng och trallade jag. Han skakade på huvudet och sa....nä nu sjunger du helt fel text ahhahahah. Dan var ju inte den där stojiga och spontana peronen som jag kunde vara. Hans sätt var mer stillsam att visa hur mycket han älskade mig. Genom att laga mat eller pyssla om mig, köpa cola och en chokladbit. Spola upp ett bad och tända en massa ljus. Eller bara säga att det finns ingen annanstans jag hellre skulle vara än här med dig.
Ibland när jag är någonstans där det finns människor, och jag ser par, unga eller gamla så tänker jag att en dag är det ngn av er som blir kvar... bedrövligt och dyster tanke. Konstigt nog så känner jag att jag blir lite lättad. Ja ni läste rätt??Lättad för att jag har gjort bort det!!! och har kommit en bit på vägen. Jag hoppas vid min gud att jag aldrig kommer att tycka om ngn man på ett sätt som kan liknas vid kärlek. Vill aldrig mer känna denna djävulska känsla. Vänskap javisst, men aldrig mer kärlek. Nu har jag i och för sig sagt att man aldrig ska säga aldrig. Men att komma nära en annan man än behörigt och lagomt avstånd, känns hur konstigt som helst. Visst kan det tänkas att jag träffar ngn trevlig person, som jag kan tänkas umgås med. Men att utsätta en annan person av att stå i skuggan av Dan, det är inte okey. Jag skulle då inte vilja det själv, bli jämförd och alltid vara nr 2.
Men jag tror att man kan älska flera personer, i alla fall har andra i min situation beskrivit att de har hittat kärlek igen. Men jag är långt ifrån där än om jag någonsin kommer dit. Är tveksam, mycket tveksam och jag hoppas att det aldrig händer.
Till Dan: Hej min älskling, L mår lite bättre nu, men han har lunginflammation och är medtagen. Såg du? var du med igår? jag tror inte det, kändes inte så i alla fall, för då känns det på ett speciellt sätt.. Men jag träffade vårt sist födda barnbarn. Han var så fin och han kommer att heta som M:s farfar och morfar. Vad man glömmer hur små de är och jag blev så varm i hjärtat av att se M.s son. Du vet ju vad jag menar, som jag önskat att han skulle få sitt efterlängtade barn. Nu är det bara en av barnen kvar och han skulle ju bli världens bästaste förälder, eller hur? Men vi får kanske vänta ett tag till där. Älskar dig till månen och tillbaka