myma.blogg.se

Nu har jag allt under kontroll?? Var kanske att ta i. Men koll fick jag i alla fall. Svärsonen och dottern var här igår och hjälpte mig. Han hade fixat en kamera,så jag kan höra och se hur det går när jag lämnat Märta hemma. Han kopplade in den och laddade ner en app och jisses så bra. Igår så lämnade jag henne i 5 timmar och det gick bra. Så skönt att det går knappt att beskriva. Det plingar till i telefonen om hon skulle börja gnälla eller skälla. Jag jobbar ju flera korta turer och funkar detta så är det ju toppen. Satte upp ett galler vid dörren oxå , så inte kisse springer ut i ett obevakat tillfälle. Mest bara för att jag skall känna mig säkrare. Han är inte så nöjd över att inte få springa runt till grannarna och våldgästa. Men han får ju springa runt i stugan i alla fall. Jobbar kväll i dag oxå,men återigen en kort tur. Hoppas att jag klarar mig på att jobba 75 % för just nu skulle jag inte fixa mer. Har kommit att fästa mig med de boende på jobbet, och lära mig hur de fungerar. Några veckor till så kanske jag kan säga att jag har koll hahaa. Men för första gången i mitt liv har jag tänkt att det vore toppen att vinna pengar så jag kan sluta att jobba!! Men för det krävs det att man spelar eller köper lotter och där är jag inte riktigt än hahaa. En ny sida av mig, en av de alla nya tankar och känslor som kommit sedan Dan dog. Om ngn frågade vem är du då? Skulle jag mest bara kunna säga vad jag heter. Skulle vara svårt att beskriva vem jag är? Ja t om civilstånd? Inte är jag då ensamstående....jag är en gift änka. Svårt att tänka mig själv som ngt annat än gift. Jag är gift med den finaste mannen jag kunnat tänka mig. Mannen som jag älskar och kommer att älska livet ut. Kanske jag träffar på en annan man i mitt liv. Vem vet? Dan skulle inte misstycka i alla fall. Men det känns så avlägset för mig att tänka mig det. I alla fall känslomässigt omöjligt. För sällskapet? Ja kanske ngn gång. Men det är inget jag ens funderar ngn längre stund på. Dan var den som släppte in solen i mitt liv. Nu lever jag bland skuggorna och det är okey,förutom när meningslösheten slår till eller när jag inser att jag inte lever utan bara andas och existerar. När jag ser mig omkring och bara tänker att jag sitter kvar här tills jag dör kroppsligt oxå. Men de hemska svackorna, är jag gärna utan. Jag fortsätter framåt,till att få känna tro. Tro på att jag kommer att hitta en mening, tro på att jag kommer att se färger. Tro på att jag kommer att klara av finna livsglädje och stabilitet. Till Dan: Godmorgon älskling. Såg du så fiffigt jag fäste gallret? Tänkte faktiskt : Hur hade Dan gjort? Jag som bara använder spikar,skruvade ordentligt. Så nöjd jag blev och stabilt blev det hahaa. Sover med din svarta favorittröja bredvid mig. Doften av dig börjar blekna och det gör ont. Ibland så går jag och luktar på din deo,bara för att jag längtar efter dig. Min kära lilla godisgris, så jag önskar att du satt här bredvid. Älskar dig till månen och tillbaka

Jag blev så överaskad att jag först bara gapade,sen blev jag rädd och till sist började gråta. Vaknade tidigt på lördagsmorgonen,men M sov fortfarande och ville inte gå över till grannen och måla förrän jag sagt vars jag gått. Så jag drack kaffe och bara tittade ut över sjön. Det var betydligt svalare och först tyckte jag det var kyligt. Men det var 20 grader!! Men så varmt som det varit nu i ngr veckor så är 20 väldigt svalt. När M vaknat och fått frukost,bytte jag om till målarkläder ,men hann 5 meter från bron. Då en bil kommer till andra och jag tänkte men vem är ute så här tidigt? Klockan var bara en strax efter åtta. Efter den bilen kom en pickup med släp, och efter den 2 bilar till! Då ser jag att det är några av barnen! Vad händer!!! Oj har det hänt något! Nämen va!!!! De hade pratat ihop sig och bestämt sig för att överraska och komma och isolera lilla delen på altanen. Har pratat om att jag hade tänkt göra det, redan när Dan levde,men mina förslag röstades alltid ner. Nej så kan du inte göra, du måste göra så här och här. Förstod att mina enkla idéer om fiffiga lösningar var tämligen dåliga. Så jag hade gett upp om det och inväntade lottovinsten så jag kunde göra det ordentligt. Orsaken till att jag ville isolera där är att jag då kan ha kvar extra frysen och kylen där för vintern och annat som jag inte vill ska stå för kallt. Nu kom ett helt gäng och de jobbade som attan och som grädde på moset så blev det kanonfint. Någon målning blev det inte, utan jag gick bara omkring och var förvånad ända tills kvällen Hade ju tänkt åka hem på lördagskvällen, men bestämde mig för att stanna då det var årsmöte i stugföreniingen och jag skulle bli invald i styrelsen. Men det är inget jobb alls utan mer en nödvändighet att ha en styrelse, då vi är en förening. Har väl varit med i 15 år tidigare,som sekreterare,eller revisor. Dan var ordförande i 18 år och det hölls en tyst minut för honom. Han är så saknad där av alla stuggrannar. Han tog sina promenader och surrade med alla han mötte. Ja ni läste rätt!!! Dan som inte var den som pratade i onödan,han gillade att gå runt och hälsa på i stugorna. Lite nyfiken kanske om det var ngt sommarprojekt på gång som han kunde inspektera. Som han älskade det stället ❤ Igår för jag hem och då kom nästa överraskning!!! S och S var här och byggde in altanen. Så bra det blev och nu kan inte kisse våldgästa. Han hann under tiden jag packade ur bilen och släppt ut honom och Märta ur burarna i bilen,våldgästa och gå in till 2 olika grannar!!! När han gick ut igår kväll så blev han nog sur, för han han gick in igen och la sig. Till Dan: Godmorgon min älskling. Så fint det blev både uppe i stugan och på altanen. Så du skulle velat vara med och bygga. Tänkte på det oxå när M fick hem den jättestora klätterställningen som skulle byggas ihop. Du skulle ha varit där varenda sekund till det var klart. Du skulle ha förankrat den så att en tornado hade aldrig fått loss en flisa hahaa . Min älskade gullegroda så jag önskar att du var här hos oss, hos mig. Satt och tittade på ditt fotografi igår och det är så obegripligt att du inte finns!!! Min finaste älskade vän och kärlek. Du är fortfarande min stora kärlek och bästaste i hela min värld. Finns hos mig. Älskar dig till månen och tillbaka

Jag och barnbarnet M packade och for upp till stugan igår. Vilket bra beslut,det var. Varmt som rackarns var det och jag klarade att måla grannens tak i 45 minuters pass. De har stugan i solen hela dagen och inne var det genetiskt. Barnbarnet har en vän här i stugan så de lekte och badade och hade trevligt. Inte förrän halv tio hade jag hjärta att säga att det var dags att komma in och gå och lägga sig. Så glad jag blir i hjärtat när jag hör deras skrattande utan för stugan. Ännu bättre mådde jag av att förstå att kisse är hjälten i mitt liv. För nu är musen död!!! Så prydligt parkerad på toammattan. Hörde att det var något han pysslade med där på toan,men tänkte att han klättrade eller lekte med toarullen. Så skönt att bo i stugan själv hahaa och inte dela den med en mus. Har fått låna en musskrämma av en granne nu tills jag köpt en egen. Sådan enorm skillnad det är att vara här i stugan om man jämför med hemma i stan Dan känns så närvarande här och jag blir glad av att tänka på minnen och känslor blir inte ledsamma. Hemma är så tomt och liksom så ensamt och minnen gör ont på ett annat sätt. Jag måste återerövra mitt hem och få en bra känsla där. Kanske skulle fara en sväng med salvia igen och rena. Allt blir så tungt och minner om Dan som döende och ångest ligger i luften. Kanske jag bara inbillar mig? Men jag vill verkligen inte flytta därifrån,bara få in en trygghet och frid. Nu har det ju bara gått ngr dagar sedan jag flyttade hem igen, så jag måste ge det tid. Men det är inte lätt,speciellt inte som det kändes de första 2 dagarna. Idag är det byaloppis och det är trevligt. Varje år får den som vill ställa upp bord efter vägen ,oxå går man eller kör emellan. Mitt arbete med taket fortsättet, tar lång tid då det finns stolpar i taket som skall vara omålade så stora delar måste målas med en liten pensel,ca 1.5 cm. Men första varvet blir klart idag och tänker nog att andra påbörjas. Blir ljust och fint i alla fall. Blir nog så att vi stannar en natt till. Hade ju inte trott det,men det är så skönt att vara här. Det enda bedrövliga är att gräsmattan är förfärligt hög hhahaa. Snart mer sommaräng, det hade inte Dan uppskattat!! Men vi får se om jag ids och kan få igång klipparen. Nu är prion att måla och vila så mycket jag kan. Behöver verkligen det,för den senaste månaden har varit tuff på många sätt. Börja ett helt nytt jobb och försöka lära sig nya grejer, flänga runt i boendet. Urnsätta Dan och orka leva. Men just nu vill jag glädjas åt att jag inte är ledsen och förtvivlad utan mår bra. Till Dan godmorgon älskling Mmmm jag vet att gräsmattan ser förfärlig ut. Men just nu får det vara så. Älskar dig och det känns som om du finns runt mig. Kan du inte följa med hem oxå? Bara en stund då och då? Behöver få in en trygghet och harmoni där,precis som här i stugan. Mitt kärlekstroll vad jag saknar dig Älskar dig till månen och tillbaka

Till Dan: Min älskade känner jag måste få skriva av mig lite. Har torkat och städat klart här hemma nu. Helt plötsligt började jag tänka på ditt pass? Var är det? Kanske där mitt är? Vars det nu är.. Letar efter häftpistolen oxå som jag vet att vi har två av. Kanske en är i stugan? Konstigt att inte prata med dig som jag gjort tidigare. Känns väldigt stor skillnad på här och i stugan. Är det bara tankespöken tror du? Du skulle nog bara sagt att du inte tror på "hela grejen" är man död så är man. Men i stugan så känner jag mig inte ensam,fastän jag inte ser en människa på hela dagen. Jag kan nästan ana dig i stolen mittemot mig. Ingen mus i fällan idag heller men jag kommer ändå att åka upp till dig. Behöver få känna dig. Min älskling

Så skönt att komma upp ur meningslöshetens hål. Kanske inte helt ur den än. Men jag har ingen ångest i alla fall. Gick och la mig tidigt, och fick sova. Sover så djupt att trots jag har fönstret öppet inte märkte av ngn åska. Är fortfarande väldigt trött,men det kommer sig nog av att jag spänner mig väldigt mycket. Jag gör ju saker som jag helst av allt inte vill. Jag vill inte gå på jobbet,handla, prata med folk. "Vara" vanlig!! inte när jag mår bajs och vill skrika och gråta. Jag ler åt folk jag möter, fast jag skulle helst be dem byta sida av vägen. Jag kan känna en bitterhet över att jag och Dan fick för lite tid tillsammans. Istället för glädjas åt den tid vi fick. Men det är övergående tror jag och något som följer med i hålet jag varit i nu. Det har varit och hänt mycket den senaste månaden,alltför mycket och jag kan ibland känna att det var för tidigt att återgå till världen. Men nu är det som det är och jag fortsätter att kravla mig ur detta hål. Måste vara ngn överlevnadsinstinkt som kickar in, som gör att jag orkar fastän jag inte vill och gör det? Skulle kunna sitta här och prata med min blogg i timmar, skriva ut all bitterhet, ensamhet och rädsla . Jag är så rädd för allt möjligt. Rädd att inte orka, rädd att ge upp. Rädd för vinterns mörker, rädd för att det ska hända ngt med djuren. Rädd för att bli bitter, rädd för att leva,rädd för att jag inte känner att det finns ett liv. Så dumt och Inget jag har brukat känna. Men skulle tro att det är normalt och inte konstigt. Jag tappade ju fotfästet när Dan dog och med honom så försvann all trygghet och känsla av sammanhang . Därför tror jag att dessa känslor kommer och ingår i sorgearbetet. Kan se andra par,på affären eller som är ute och går och tänka. Ni har ert kvar....Jag har kommit en bit på min väg. Jag vill inte förlora ngt igen. Idag skulle jag ju ha varit i stugan,men musen är kvar....Så idag ska jag fara till återvinningen med skrot från förrådet,tanka bilen, bära in det sista av grejorna som skall in. Igår afton putsade jag fönstren i rummet och sovrummet. De bygger ju här ute på Röbäck och det var alldeles skitigt mellan fönsterna!! Otroligt hur det kan ta sig dit, egentligen. Så nu ska jag ta tag i köket, innan jag går ut till förrådet. Till Dan godmorgon älskling så tunga dagar och ett glatt besked från banken. Men jag har inte känt än den stora glädjen som jag förväntade mig att känna. Det känns bra, att fått ett besked men inget mer. Inget är som förr hjärtat mitt . Saknar dig och ditt skratt, saknar oss. Ge mig ett tecken på att det är värt att leva. Behöver komma ut i ljuset istället för att dra mig inåt. Låt mig få känna dig. Brukar lägga min hand på kinden och låtsas att det är din hand. Tårarna rinner nerför kinderna och jag vill ropa på dig. Kom och håll om mig,säg att det kommer att gå bra. Älskar dig till månen och tillbaka

Tänkte skriva ngr rader innan jag far till jobbet. Börjar inte förrän 7 30 idag,istället för vanliga 6 45. Inser att jag måste ha en kattinhägnad eftersom kisse går in och lägger sig hos mina grannar. Han är helt obrydd och går in precis överallt. Så S skulle hjälpa mig att köpa stolpar och igår så köpte jag 14 m nät. Som jag skall hämta efter jobbet. Tänkte ta det på biltaket,men är orolig att det är så tungt att jag inte får upp det. Ja jag får se hur det går. Sen måste Märta hämtas i Yttersjö. Något fantastiskt hände igår vid frysdisken på Willys. Banken ringde och sa att de godkänner mig som låneinnehavare!!! Så skönt och jag började storgråta av lättnad,så en del kunder undrade nog vad som stod på. Nu är jag trygg när det gäller boendet i alla fall och behöver inte bo i bilen. Hade tänkt fara till stugan i helgen....Men jag har inte tänkt dela den med en mus!!!! Så nu hoppas jag att den fastnar i fällan snälla snälla låt det vara så. Jag måste ju måla taket klart och hämta hem saker som jag behöver En granne skulle gå in och kolla idag så nu håller jag alla tummar. Tänk om han annars ligger på lur tills jag kommer? Eller är död och ligger under ngt skåp och stinker!!! I värsta fall så åker jag bara över dagen och gör så gott jag hinner. Till Dan: Godmorgon minälskling. Det är mycket nu,men det är en lättnad att lånet är klart. Du vet ju hur orolig jag var för det, trots att du sa att det skulle gå bra. Var nog tur att det drog ut på tiden,så att jag hann få jobb. Är fortfarande ganska energilös,men inte lika illa som de sista dagarna. Hjälp mig hjärtat, att orka allt. Älskar dig till månen och tillbaka

Skrev ett långt inlägg som försvann när jag skulle lägga in en bild. Inte första gången. Men jag drar lite igen ,bara för att jag vill kunna gå tillbaka och se att jag " kommit någonstans" Målar nattygskåpen och det verkar som om det behövs ett femte varv. De är ju mörkt trä i botten,så det krävs ngt varv. Är ju oftast så när man rollar och det vill jag göra för att få en slät yta. Men jag skrev oxå att jag liksom bara åker med min kropp och utför saker. Far till jobbet, diskar, bäddar osv. Jag skiter fullständigt i om sopor och disk samlas. Men det måste finnas ngt annat i mig som gör det. Har inte en susning, och jag kan nästan känna mig främmande inför hur jag liksom går på autopilot. Jag har ju varit nere på botten förut och tagit mig upp till ett ljusare stadie. Men jag tycker så fruktansvärt synd om mig själv och har ingen framtidstro alls. Det finns tusentals andra som har det djävligare än mig. Men jag säger åt mig själv att det är helt okey att vara självömkande. För det har inte varit något jag alls ägnat mig åt. Har aldrig tillåtit mig själv att tycka synd om mig själv eller vara pessimistisk. Det har gjort mig svag och tillgänglig. Så var det innan jag träffade Dan. Jag hade byggt murar,så ingen eller inget kunde såra mig . Men det betydde oxå att jag inte släppte in någon. Men så kom Dan in i mitt liv. Han såg på mig och sa: jag älskar dig, jag blir glad av dig. Jag blev rädd först men jag vågade älska och bli älskad. Mina murar föll och jag blev fri. Fri att älska och vara en människa som i det stora hela var bra Så ja...Jag tycker synd om mig själv, jag är svag och skör. Jag känner mig övergiven av livet. Jävla skitliv. Jag jobbar på att få tillbaka en bra känsla,en känsla av att jag fixar detta. Det kommer att bli bra. Men fy tusan så långt bort det är nu i alla fall. Jag vill krypa in under täcket och gråta och skrika djävla skitliv. Men jag gör inte det, istället går jag omkring och packar upp alla kartonger och försöker låta bli att slänga hela skiten och låsa dörren och ta kisse under armen och Märta i kopplet och bara dra. Fly från allt,bara gå. Jag tänker en dag i taget, det är okey, gråt och förbanna tills det kommer en bättre dag. Till Dan godmorgon mitt hjärtesnöre. Har sparat alla dina skjortor, eller mest av de rutiga och de jag vet du tyckte om. Kalsonger och strumpor kastar jag. Byxor och jackor och skor, tänker jag att jag ställer ut i förrådet. Sedan kan jag ju skänka det till ngn klädinsamling. Var är du? Känner inte av dig. Känns så tomt och kallt och alla våra saker är just bara saker....sådant vi köpt tillsammans eller vi sparat för vi tyckt om dem. Ser dem...och nu gör de bara ont eller ännu värre jag vill slå sönder. Älskade vän,vad det är tungt nu. Känner mig så ledsen och saknar din närvaro. Hjälp mig tillbaka till känslan av att jag klarar det här. Saknar dig så det gör ont . Men jag lovade dig att jag skulle kämpa och jag gör det hjärtat. Älskar dig till månen och tillbaka

Skrev ett långt inlägg nyss. Men det vara försvann. Så jag får nog återkomma om ett tag.

Var idag extrainbokad för att följa en boende till logoped. Så jag skjutsade iväg med Märta till A och vi kom hem igen strax efter 12. Lämnade av honom och rapporterade vad som sagts. Det är så märkligt kom jag nyss att tänka på både när jag träffade alla på boendet och nyss när jag talade i telefon. Jag gråter så fort jag är ensam, i bilen eller när det ringde. Men då låter jag så trevlig och lättsam och nästan lite glad. Men det är bara en fasad, som tas åå utan att jag ens anstränger mig. Det är som en annan person. Har börjat bära in lådor med allt som jag packade innan jag for. Ställde in Dans saker i toalettskåpet och har hängt upp alla hans skjortor. Bär in ca 4 lådor i taget och packar upp. Men det gör mig bara ledsen inte glad som jag trodde. Visst är det skönt att vara hemma,men det är mest för att jag får vara ifred. Behöver inte låta som ngn annan. Tror att det hänger över mig detta svarta moln för att jag liksom flyttar in i mitt nya liv. Mitt liv!!! Utan min bästaste vän och käresta. Ställer tillbaka och rensar ut sådant som jag inte vill ha eller behöver längre. Det slog mig att allt jag behöver ryms i 2 kassar. Det är det jag haft nu när jag flyttat runt. Förutom täcke och kudde och kattlåda. Paniken ligger ibland på lur, att jag bara tar katten och hunden och går ut härifrån. Väggarna är både en trygghet och ett fängelse. Jag måste hitta tillbaka till ett bättre sinnestillstånd,helt enkelt. Jag tror att vad jag allra mest behöver är en dag i lugn och ro och besked om hur det går med lånet på lägenheten. Få " betala" barnen och få ngt klart. Jag oroar mig över allt möjligt och nästan gruvar mig inför allt. Det är så olikt mig, den jag har varit. Saknar Dan och vårt liv och den livsglädje jag kände. Nu är jag redan orolig över hösten och vinterns mörker. Men det är skönt att få skriva av sig här på bloggen även om det bara är elände och gnäll. Men jag behöver det, verkligen. Att få släppa ut lite ångest,sorg och elände för att orka med. Nu ska jag dricka en kopp kaffe och gå ut med Märta och göra mig i ordning inför kvällspasset

Hade Söndag igår, men kom på att det var måndag. Rimligtvis borde det då vara tisdag. Skall strax fara iväg till jobbet. Jobbar extra och nu på förmiddagen skall Märta vara med A,sedan skall jag skjutsa henne till yttersjö, och hämta henne efter jobbet 21.15 ikväll. Känns fortfarande väldigt modlöst och jag liksom bara går omkring i ngn form av automatik. Har väl kanske kommit ner i en svacka, av meningslöshet. Men det är svårt att hålla bort tanken: Är detta mitt liv? Är det möjligt att överleva,när hösten kommer. Nu är det sommar och grönskan och sommaren fyller upp ganska bra det stora svarta hålet. Känns som om jag skulle kunna lägga mig ner och aldrig mer stiga upp. Nu är det bara tanken på djuren som håller mig uppe. De är min familj nu ,men istället för att glädjas så är jag rädd att förlora dem. Har läst att det inte är ovanligt,när man har haft en stor förlust,så jag försöker snabbt mota bort känslorna av rädsla. Jag skulle beskrivit mig själv som ganska handlingskraftig och en som snabbt kom på lösningar. Men nu hamnar jag ganska ofta i situationer där jag bara står och har inte en aning om vad jag ska göra. Så underligt, det enda jag känner är, en trötthet, och armarna bara hänger i sidorna. Just nu skulle jag bara vilja gå ut på altanen och skrika tills jag inte har ngn röst kvar. Tycker att jag har haft bättre dagar de senaste veckorna. Men jag har en fundering på om alla spänningar som varit, urnsättningen,nytt jobb, flackandet de senaste veckorna hit och dit, oro över så mycket, nu släpper och det är därför som jag är så nedstämd nu. Jag hoppas innerligt det, att överlevnadsinstinkten kickar in och jag börjar gå uppåt igen. Till Dan godmorgon älskling usch så tungt och mörkt det är. Igår så bad jag innerligt att du skulle komma och hämta mig. Men jag vet ju att jag lovade att jag skulle kämpa och se till barnen. Men det är svårt min vän. Känns som om jag sprängs av trötthet och dysterhet,samtidigt som om det bara är tomt. Mitt hjärta, ge mig kraft,så jag börjar tro på att det kommer att gå. Behöver dig vid min sida, jag kan inte se dig,men jag vill känna att du finns. Du tyckte inte om att jag var ledsen, och jag har lite dåligt samvete gentemot dig att jag är så svag och dålig. Men hjärtat,ta inte på dig det, det mäktar jag inte med. Jag ska kämpa vidare. Älskar dig till månen och tillbaka

Kära Ingalill, det kommer att bli bra. Så vill jag säga åt mig själv. Sällan har jag känt mig så rådlös,och ensam om beslut som idag. Jag och lilla M för glad i hågen till stugan igår. Jag skulle måla grannens innertak, för det hade jag lovat att göra. Packade bara in grejerna och gick sedan över och började tejpa och förbereda inför dagens målning. Började sedan putsa på 2 st nattygsbord som jag fått när M kom utrusande och frågade:ska det vara en fågel inomhus? Ehh!!! Då hade kisse burit in en fågel och den flaxade runt. Såg inte hur skadad den var utan tog en burk och en kartong och vände upp och ned och sen en hink och ngt tungt och ställde in på altanen. Jag klarade inte av att slå ihjäl den....och det var så hemskt och jag skrek inombords på Dan. Tänkte att antingen dör den eller så lever den... Var så trött och somnade tidigt utan att ens packa upp tvätten och allt jag hade i påsarna efter veckan. Hann inte ens äta ngn middag igår. Dessutom ingen lunch för den hade jag glömt i frysen hos S. Kände att jag var superhungrig men somnade bara om. När jag vaknade så drack jag kaffe och gick över och började måla. Var betydligt svårare än jag trott. Det är spår mellan "plankorna" i taket och det gick inte att måla om jag inte slösade med färg som sen droppade över hela mig. Halv tio kom Milou rusande....mormor det är en råtta i stugan!!!! Va!!!! Hon hade sett den springa under ett köksskåp. Märta la sig och snusade och luktade och visade tydligt att det var ngn obekant där. For på affären i byn och inköpte råttfällor. Hade inte en susning om hur man gjorde. Efter ett antal smällar på fingrarna så lyckades jag. Fy så jag ville bara gråta. Gillrade dem och gick ur stugan. Efter ngn timme var M hungrig och vi gick in .....ingen mus i fällan. Fixade käk och började gå tillbaka till målande. Då skrek M där är den....musen. Den sprang runt väggarna och Märta efter. Sen kom jag med sopen?!?!?! Ehh vad hade jag tänkt göra med den? Då sprang den in under skåpet under tv:n Dan....Var i helsike är du? Behöver dig...vill inte ha en mus springande över fötterna, eller sova och känna att den är i sängen. Dör den under ngt köksskåp så kommer den väl att ruttna och det luktar väl skit, antar jag??? Fan fan fan, vad ensam jag kände mig. Jag tvärpackade ner och bara körde hem med M och sen hem till lägenheten. Då ringde de från jobbet och ville jag skulle arbeta en delad tur....suck ja jag behöver ju pengarna. Nu sitter jag i alla fall hemma, men jag bara gråter av trötthet och vanmakt över mitt skitliv. Jag har i alla fall fått tillgång till lägenheten, men den är tom....det är bara jag här. Jävla skitliv. Till Dan: Älskling saknar dig så inihelvetet mycket. Inte bara för fåglar och möss utan för inget känns lönt. Hur länge skall jag orka att bara finnas, utan glädje. Jag ler, men insidan är grå. Känns som om jag är ute på en strapats och vill bara hem, hem till dig. Älskar dig till månen och tillbaka

Idag har jag och Dan bröllopsdag 💍 ibland kan jag känna mig lite bitter över att vi inte fick fler år tillsammans. Men jag brukar snabbt försöka tänka att: Jag fick en massa toppenår med mannen i mitt liv. Har rast nu, en ej delad tur där man har typ ngr håltimmar. Börjar igen kl 16 och jobbar tills 16.15. Imorgon efter jobbet, slutar kl 16....tror jag eller 16.15. Hursomhelst så bär det iväg till stugan och en ledig dag. Igår var jag innan jobbet till graven. Men det var jättejobbigt, inte att han är där....för jag vill tänka att han är med mig överallt på ngt sätt. Utan det faktum att han är död!! Det är Dan vi har begravt där?? Hur obegripligt är inte det på så många vis. Tårarna sprutade och det var så tyst där att jag blev orolig över att ngn skulle höra mina närmanden. Inte konstigt att man kan bli ledsen, men ändå lite märklig känsla att tokgråta och liksom låta som om man har ont. Och det gör faktiskt ont. Nu sitter jag på altanen hos S och myser och jag skall definitivt ngn gång i framtiden införskaffa ett loungeset till altanen. Så mysigt det är, att sitta och ligga här. Kissen kommer ibland och gosar och vill ha ngt gott. Hade kattgodis i väskan och det var tydligen jättesmaskens. Saknar min vigselring på fingret,då jag inte får ha smycken på jobbet och det är lite lönt att ta på sig den för att sova och sen på jobbet igen. Vill verkligen göra ett hängsmycke av våra ringar, men måste spara lite pengar först. Ska kolla i alla fall på ett cirka vad det skulle kosta. Men gissar på kanske 3-4 tusen. Kommer nog att ta 1 år för mig att spara ihop i alla fall. Men jag har ju lite mer dockskåpsgrejer så kanske det kommer att gå fortare då om jag får sälja av det. Har andra utgifter nu då det är födelsedagar i familjen nu i juli och jag har köpt en GPS till kisse och en typ kamera så att jag kan ha koll på Märta och börja vänja henne att vara själv. Då kan jag sakta vänja henne och ändå ha lite koll så hon inte skäller. Kisse kommer ju att vara omöjlig att hålla inomhus och han är urtypen för kisse som skulle kunna bli inlåst eller gå in till ngn och lägga sig. Han är lite för kaxig och orädd för det skall kännas tryggt att inte veta var han är. På tisdag hoppas jag att jag får sova hemma hos mig. I min säng ,så skönt. Älskar min säng hemma, den är helt perfekt. Tror att jag har bra arbetstider till veckan så jag ska nog hinna komma i ordning, innan helgen. Till Dan: mitt sockergryn, mitt hjärtas lilleplutt vad jag saknar dig. Tänkte fara till din grav idag oxå. Men jag klarar inte det just nu. Är en jobbig dag ändå, så vi får pratas vid här på altanen i stället. Visst är det ganska småmysigt här? Ser du att grillen "våran" står här? Jag vill inte ha den kvar hemma. Jag blir bara nedstämd när jag tänker på alla våra mysiga grillningar. Den får det bättre här hahaa. Älskling...Visst är det en speciell dag idag? Du uppvaktade mig alltid på ngt sätt. Minns du? Att vi brukade välja varann ett år till. Jag väljer dig ,hjärtat. Älskar dig till månen och tillbaka

Tror inte att jag kan minnas när det var så här fint väder en midsommar? Däremot kan jag ninnas de som man har behövt varm jacka eller papaply. Har sovit länge idag och det är konstigt att varken kisse eller Märta svassar kring fötterna. Har sovit som en stock i natt oxå. Jag är ju kattvakt här åt lilla Siri och hon verkar inte tyxka att det är ett dugg konstigt att jag "flyttat" in. Hon är en brunsvart Ragdoll och super mysig. Idag börjar jag 12.30 och jobbar till 21.15 och det är i det stora hela rätt okey. Förr hade vi sett fram emot det traditionella midsommarfirandet hos goda vänner som har en stuga vid havet. Dan hade som vanligt farit till "sitt" ställe och plockat en stor bukett liljekonvaljer, på förmiddagen. Han visste att jag tyckte de var så vacker. Detta är alltså den första midsommaren utan min käraste på många år. Men jag tänker att skulle han ha kunnat hade han nu suttit mittemot mig nu och varit lika glad över att vi skulle fara och fira midsommar och sagt att vi har ett fint väder idag. Han ville ju inte lämna livet och mig. Vi älskar fortfarande varandra,även om vi inte kan hålla om varandra. Igår så fick jag besked om att nu kan jag flytta hem. Men jag har ju livat att vara här med Siri och sen på måndag skall jag till stugan och hem på tisdagsmorgonen för jag jobbar eftermiddag då. Men på onsdag flyttar jag hem igen. Nu är ju allt tomt där och jag får börja med att ta in madrass och täcken. Sen börja bära in allt igen, fast sortera ut det som inte läggs in i skåp och lådor. Blir nog ngn mer vända till återvinningen. Nu ska det bara in sådant som jag använder, förutom lite av Dans saker. Hans skjortor och necessär och handduk är jag inte beredd att ta bort och lite annat av hans grejer. Fy fasen så jag saknar honom. Jag sen fara till graven och snickesnacka lite, även om jag gör det med honom hela tiden så känns det bra att fara dit. Ska iväg och mata de andra kissarna oxå innan jobbet. Till Dan :godmorgon älskling. Visst är det fint väder? Har du sett att jag är hos S? Din fina flicka,som du älskar så mycket. Tänkte komma idag till graven, bara för att vi kan sitta där på bänken och prata lite. Kanske får vi se en ekorre? Kommer ihåg dagen du sa att, du ville begravas där. Blev förvånad samtidigt som känslan av att tappa luften kom över mig. Att dagen då du skulle måsta lämna mig ensam fanns framför oss. Saknar dig mitt godistroll, min finaste. Så skönt att få gråta och släppa ut min sorg och saknad. Jag lägger min hand på min kind och låtsas att det är din hand. Älskar dig till månen och tillbaka

Har inte kunnat skriva något på ngn dag. Har jobbat och däremellan inte riktigt kunna sitta ner. För många tankar och rastlöshet. Så jag är såååå trött i huvudet och kroppen. Har märkt att det bara blir värre och värre min överkänslighet för värme. Tänk förr kunde man ju ligga och sola! Nu är det skugga som gäller. Igår afton var det lite lite regn och en aning svalare och det var jätteskönt. Känner att mina ögon håller på att bli tunga av tårar som behöver komma ut. I afton skall jag fara till andra dottern och bo där i helgen. Så snurrigt det blir , men kortfattat...Märta far till stugan idag och är med S med familj och kommer hem lördag. Kisse stannar här i Yttersjö. Jag flyttar in hos S och tar hand om deras kisse och skall fara och mata katter på ett annat ställe oxå. Jag jobbar ju hela midsommar, men skall nog hinna mysa med kissarna oxå. Ska ägna mig åt att varva ner och gråta oxå. Behöver verkligen det och jag kan liksom bara slappna av när jag är själv. Det är så dumt egentligen men det är svårt att släppa lös sorgen. På lördag ska jag till kyrkogården,på rasten och prata lite med Dan. Fastän jag pratar med honom lite över allt, mest i bilen och i stugan. Idag har jag varit och lämnat in anställningspapperet på banken och besked om jag får ta över lånet trodde de skulle vara klart under nästa vecka. Så skönt det skall bli. Är så stel i kroppen och det beror nog på all spänning i musklerna det blir av att allt är lite upp och ned och allt nytt och att jag är för gammal för att sova på madrass på golvet hahah. Ingen katastrof och det har funkat ok. Der är fint härute i Yttersjö och jag förstår att de trivs bra. Dessutom mysigt att få se mer av lilla L som jag träffar mer sällan. Han är en sådan fin kille och jag önskar han kunde förstå hur mycket jag älskar honom och vill han allt väl. Han är ju autistisk den lille parveln och svår att få kontakt med. Men när han ler så smälter den hårdaste stenen, till en pöl och hans gurglande skratt gör en lycklig. Är så imponerad av dottern och hennes man hur de kämpar och gör allt för barnen. Skulle aldrig palla i deras tempo. Men man gör det man måste om man inte kan göra på annat sätt. Så för dem går barnen före allt annat och jag kan bara säga att de gör ett toppenjobb och sliter hårdare än vad många kan föreställa sig. Idag har jag egentligen en ledig dag men var inbokad på en kurs om läkemedelshantering. Jisses så pinsamt. Jag satte mig längst fram då jag är halvdöv och halv blind haha. Men jag höll på att somna!!! Allvarligt!!!! precis när jag skulle somna helt inser jag att jag blundar med ena ögat och liksom hör ingenting. Då säger läraren -jag ser att vissa av er är trötta, kanske skulle ni resa er upp och skaka lite på kroppen!?!?!! Så pinigt hahaa Det bränner bakom ögonen och jag skulle kunna gå och sova nu för natten hahaha. Men det är stor risk att jag vaknar in att och är pigg igen. Så nu blir det kaffe och en rök och sen packa bilen med kudde och täcke och allt annat jag kan tänkas behöva i helgen. Men får nog inte dit förrän efter middagen för då skulle en av de andra barnen komma och äta med oss. Till Dan min älskling är allt bra? Saknar att få prata med dig. Att vara bara du och jag. Kan inte skriva mer för då kommer tårarna. Älskar dig till månen och tillbaka

Idag var urnsättningen av Dan och jag har haft panikkänslor av att det kommer att vara sista gången jag får hålla om honom. Fick sådana tankar om att jag skulle ta urnan och börja springa....på rymmen så ingen skulle få tag i oss. Lite otäckt känsla att inte veta hur jag skulle reagera. Men därför för jag dit 2 timmar före för liksom släppa på känslorna. Satt nere vid dammen på kyrkogården och grät och jämrade mig. Till slut var jag tvungen att messa till dottern att komma tidigare. Går lättare att ta sig samman när ngn pratar med mig. Spelar ingen roll om vad...kan lika gärna vara ett recept eller väder. Bara för att inte försvinna in i ångest och djupa hål. Det blev en fin stund och jag hällde i lite av Dans favoritwhiskey, lite snus och rosenblad i hålet. Efteråt vi sänkt ner urnan drack vi kaffe och fikade i det vackra vädret. Skönt att ha barnen runt mig, förutom ena sonen som bor i Göteborg. Kommer att bli fint med en plats att gå till. Tycker att den kyrkogården är den finaste, då den i princip ligger i skogen. Med fåglar och ekorrar springandes. Idag jobbar jag eftermiddag och slutar 21.15 och har en del ärenden att göra. Får se om jag ids göra det idag innan jobbet. Till Dan: Godmorgon älskling tror du var med mig idag. Jag bad dig att finnas hos mig och jag tror att du tyckte om stunden igår. Kanske mest för att vi alla var samlade. Älskade vän, så konstigt att du inte finns här hos oss?? Älskardig till månen och tillbaka

Idag är det återigen en fin dag. Satt ute tidigt på bron,när en liten fågel flög in i rutan på altanen. Märta var väldigt brydd om vad som hänt,men beslutade sig sen för att gå in och lägga sig igen. Får se om den kvicknar till och flyger iväg igen. Igår kväll var jag ute länge och sprang fram och tillbaka med vattenkannor till rabatterna. Så torrt det är och man måste vänta en stund mellan vattningarna för annars rinner det bara bort. Så torrt så det nästan inte suger in utan ligger bara ytligt. Gick sen och la mig tidigt med fläkten på och fönstret öppet pga värmen. Nu skulle jag säga att det är hög brandrisk och avråda från all form av eld. Vattennivån i sjön är som vanligt nu och inga höga vattenflöden alls här i alla fall. Idag rullar jag hemåt staden och en arbetsvecka och helg väntar. Det är helt okey ändå förutom att jag inte riktigt har koll på allt än. Har inte fått in ngr rutiner och vet inte hur alla "Vill ha det" än. Men det kommer nog att lösa sig. Kanske får mig en smäll över skallen om det blir fel hahaah. Många dementa blir lätt aggressiv och även om de flesta är väldigt orörliga så kan en arm komma farande. Hoppas och tror att jag kommer att tycka om alla boende där. Känns bra att känna att man har en funktion. Att jag kan hjälpa dem att vara mätt, torr och trygga. Vet att Dan sökte till vårdlinjen efter skolan, då han ville bli undersköterska. På den tiden krävdes det ganska höga betyg och jag tror att han hade blivit perfekt. Men så blev det inte, utan istället fixade hans pappa ett jobb på "sågen". Där blev han kvar länge, men senare jobbade han på habiliteringen med funktionshindrade och trivdes väldigt bra. Men lönen var usel och han hade ju familj så då blev det Volvo och resten är historia. Men han pratade ofta om den tiden med värme. Ska detta bli ngn blomggrej? Har aldrig fått ngn sådan grej på kaktusar förr. Jag har inga gröna fingrar alls, snarare sotsvarta åtminstone blommande blommor. Gröna växter klarar sig längre, förutom orkidéer de gillar att bo hos mig. Gillar blommor av alla slag, men blir bara sur när de dör. Till Dan godmorgon älskling. Idag är det 159 dagar sedan jag började andas en okänd luft. En luft där du inte fanns längre. En del av mig dog oxå den dagen och jag känner mig trasig. Men marken jag går på börjar bli mer stadig än bara för ngn månad sedan. Då hade jag ingen markkontakt alls, utan bara liksom svävade runt i en märklighet. Visst finns du där? Tar du emot mig om jag tappar balansen? Visa dig i mina drömmar. Ser dig aldrig i drömmarna. Minns dem nästan inte heller, kan bara känna att jag drömt. Jag ser ditt fotografi där jag sitter och jag kan inte helt ta in att du är borta!!! Jag vet att du är död och att jag pratar med dig trots att jag inte ser dig eller vet säkert att du hör. Men jag vill tro det och det känns bra. Men det finns en ofattbarhet ngnstanns i mig som fortfarande inte förlikat sig med att du är död. När jag ser på dig så skriker det i huvudet, neeejjj det kan inte vara sant!!!! Det går inte??? Hur kan du vara död??!! Sekunden efter så "besinnar" jag mig och blir lika tagen på sängen av de starka reaktionerna. Tror att det kommer alltid vara märkligt att den man älskar inte finns. Men att du kommer att finnas för mig och oss på andra sätt. Älskar dig till månen och tillbaka

Idag är det lite småsvajigt och jag är väldigt gråtmild. Inga av grundstunder utan lite tårar som trillar då och då. Saknar min mellan son som bor i Göteborg och so jag gärna hade haft här nu. Vet inte om de kommer upp ngt i sommar då icke nödvändiga resor skall undvikas och ena barnbarnet tillhör en riskgrupp. Tur det finns kamera som man kan se och prata med varann. Har rensat ut i förrådet och det blev 5 lådor med allt möjligt verktygskolijox. Sådant jag inte kommer använda själv. Nu är det mer överblick därinne och jag kan hålla koll på eventuella spindlar. Sen blev det en stor kartong skräp, som skall på tippen. Dan skulle inte gillat att jag var och rev och slet i alla lådor och skulle sagt: men vad gör du? Låt bli... det där är mina grejer. Jag är väl inte i dina broderigrejer och grejar. Jag var hela tiden medveten om det när jag var där och drog ner från väggar och hyllor. Tårarna trillade och jag hade så gärna velat att han var här och gormade lite. Sen blir det en större och större klump i magen av vetskapen av att nu är denna stuga min. Eller egentligen inte...den kommer att vara vår. Hoppas att barnen fortsättningsvis kommer att vara häruppe och känna att det är ett ställe de tycker om. En liten Märta som inte gör många knop idag. Idag är det supervarmt och vindstilla och hon ligger mest i skuggan och sover. Om Dan funnits så skulle vi nog badat idag. Efter badet hade vi nog tagit ett glas vin i spabadet. Vill inte gå och bada själv utan skall snart ställa mig i duschen. Är så himlarns nostalgisk och vill bara tänka på sådant som gör mig ledsen. Underligt att man vill det!!?? Men på ngt sätt så gör det ont så det är skönt. Han känns så nära när man sitter och minns. Älskar dig plutten och du behöver inte vara ledsen för jag är ledsen. Jag är okey ändå, bara en massa tårar som vill ut. Kram till dig och kram till mig. Vi är bäst ❤

Idag har vi vår förlovningsdag. Vi for till Turkiet med barnen förutom de 2 minsta. De är fortfarande "sura"över att de inte fick följa. Hur som så gick vi ner till stranden och jag är alltid osäker på datumet,men tiden kommer jag ihåg, 21.15. Bara på ngn minut var det kolsvart när vi var där och bara ngn sekund efter vi tog på oss ringarna så hör vi ngt från vattnet!!! Upp kom monstet från svarta lagunen!!!! Nej det var en dykare i svart gummidräkt som antagligen varit och kvällsdykt. Vi höll på att skita på oss allihopa. Ett kul minne blev det i alla fall. Undrar om barnen kom ihåg det. Skall fråga vid tillfälle. Dan var den som hade koll på bröllopsdagar och jag har glömt fler än jag kommit ihåg. Han köpte blommor och jag fick alltid skämmas, för jag glömt. Men nu kommer jag nog aldrig mer glömma Förra helgen tog jag kort på Dans grill. Han var nöjd, då han ritade och gjöt betongen själv och byggde som han ville ha det. Jag ville lägga lite plattor och göra fint, kanske med lite fina amplar och korgar med grillgrejer. Men icke, han sa: nej här har du inget att göra....Detta är mitt och inget ska fixas. Där gillade han att vara för då kunde han spela sin musik och grilla och dricka sin grillöl i lugn och ro. Lilleplutten så sött när han svängde med hela kroppen och gungade i takt med musiken. Stuggrannarna har sagt att de saknar att höra lite rock på kvällarna. Nästa lördag har vi bröllopsdag och då har jag en delad tur. Man jobbar från 6.45 till 12 och sen 16.00 till 21.15. Vilket innebär lediga timmar. Tänkte att om det är bra väder så far jag till Dan. Vi ska urnsätta honom imorgon i kretsen av mig och barnen. Vi bestämde tillsammans att hålla det väldigt lugnt och enkelt och det känns bra. Försöker hålla mig lugn och inte fara iväg i alltför djupa hål. Men jag kan inte undfly vetskapen om att det är sista gången jag får hålla om honom. Nu finns han i en urna, som jag kan omfamna. Jag kan höra skriket djupt inne i mig. Jag har till och med haft tankar på att tömma urnan på ngt sätt och ta med honom hem. Älskade vännen hur ska jag klara av att lämna ifrån mig dig, för sista gången. Vill inte tänka på om paniken kommer och jag.är rädd att ramla tillbaka till början av denna djävulska resa med sorg och saknad som resesällskap. Men den resan har jag åkt och kan så jag hoppas att det går bra. Värre är att tänka på att jag skall släppa urnan och den skall sänkas ner i jorden. Det är en av de sista sakerna som har med Dan att göra. Han har inget personnummer, nästan allt papperrelaterat är gjort och nu avslutas även detta. Sen är det arvskifte kvar och att han bara försvinner för världen. Det gör så förtvivlat ont att tänka på. Att han sen bara kommer att vara ett namn i mängden av alla som inte finns. Kan nästan känna att jag nu är hans chans att få leva vidare. I tankar,minnen och kärlek. Älskade pluttgubbe. Jag pratar med honom här i stugan och känner mig inte lika ensam. Är så tacksam för alla fina vänner och barnen som bryr sig och älskade honom på sitt sätt. De betyder så mycket för mig att andra minns honom. Att han fått en egen plats hos dem. Min lilla gullegroda vad du är saknad. Till Dan godmorgon älskling. Det är vackert väder även idag. Tror att du är här ❤ hos mig. Jag ska fara och be om ett kostnadsförslag på att göra om våra ringar till ett hängsmycke. Va tror du? Ja gör det du...skulle jag tro att du säger. Var jag nöjd så var du nöjdare. Du behandlade alltid mig som en prinsessa. Du kunde bli fullständigt tokig på mig, ja alldeles slut. Men när du funderat ett tag så skrattade du och så okey. Du tyckte ju om mitt spontana sätt oxå och sa att du fick leva dubbelt så fort och snabbt än du trott. Haaha låter konstigt med tanke på hur lugn jag blev med dig. Mitt kärlekstroll så stolt jag var i ditt sällskap, att jag var älskad av en person som jag tyckte var klok och sansad och stod upp även i storm. Älskar dig till månen och tillbaka

Det ligger fortfarande många ägg kvar på backen,sedan förra veckans massaker. Det är fortfarande flugsnappare i holken. Men är det andra eller samma? Gillade de inte de första äggen? Eller vräkte de ut ngt andra stackare? Inspektera holken nu och ser att den är fallfärdig. Uppe vid taket tycks jag ana ett hål. Så jag måste fixa en ny holk, som ngn vänlig själ kan hjälpa mig att få upp. Tycker det är så mysigt att ha holkar runt mig. Gårdagen var fin på så många sätt,trots att det var mycket sorg. Men det är som om kroppen kan slappna av lite när jag får tömma mig. Jag grät över saknad, grät över att vintern kommer sen, grät över att måsta lämna min trygga plats här. Grät över att Dan inte kan fysiskt hålla om mig och att jag inte kan hålla om honom. Grät över allt och ingenting, samtidigt som jag njöt av den vackra stilla underbara sommardagen. Jag är så bedrövlig emellanåt och ändå tror jag inte många märker på mig att jag är "annorlunda" mot som förut. Fast en del säger att jag ser trött ut, t om veterinären frågade mig hur det var? Du ser så ledsen och trött ut. När jag ser mig i spegeln så ser jag oxå en trött och ledsen person. Kan faktiskt börja gråta när jag ser mig själv,för jag ser en rädd och ensam person. Men samtidigt så bryr jag mig inte ett dugg om att "fixa"till mig. Tänker att en vacker dag så kanske känslan av att jag liksom vill kamma till mig kommer. Skulle jag nu klippa mig och fräscha till mig skulle jag bara känna mig konstig och inte som mig själv. Så konstigt men så bedrövligt självömkande och gnällig jag kan uppleva mig ibland. Men det är samtidigt en helt okey känsla. När håret står på ända och jag kanske skulle må bättre av en uppfräschning så passar det inte ihop med mig. Jag känner mig mer som mig själv med tovigt hår och ringar under ögonen. Kanske därför att jag skärper till mig med andra och håller ihop och pratar och deltar i livet. Men egentligen är det inte jag, jag är trasig och har tovor i håret och vill helst vara ifred från omvärlden. Så när jag är själv så känner jag mig trygg och får vara som jag är. Kanske det låter som om jag bara ser allt i svart och bara sitter rakt upp och ner och väntar på ngt. Ja ibland kanske, men mest kämpar jag med att hålla igång och tänka att detta kommer att bli bra. Jag får kraft genom att tillåta mig att vara svag, att det får vara okey. Här på bloggen tömmer jag ur mig allt elände, så jag liksom kan få ur mig lite skit. Det hjälper faktiskt mig att skriva att jag är trasig,rädd och ledsen. Innan Dan tillät jag aldrig mig själv att känna så. Med Dan kände jag aldrig sådana känslor, så jag ser det som positivt att jag inte börjat bygga murar. Att jag får vara såhär och ändå "få finnas". Svårt att förklara men jag kämpar och sliter för att hitta ett liv och en meningsfullhet. Därför behöver jag få sörja,jämra mig och gråta och tycka synd om mig själv, så jag lämnar plats till nya tankar och känslor. Till Dan godmorgon älskling. Tänker att fastän jag känner mig väldigt ensam ibland,så känner jag dig här i stugan. Är det alla minnen eller din närvaro? Som får mig att känna så. Men jag vill så fruktansvärt mycket att du följer med mig hem, när jag får tillbaka lägenheten. Snälla älskade du...jag orkar inte med om det bara skall kännas tomt. Låt mig känna dig där, följ mig. Det ska bli slö t att få tillbaka lägenheten. Men känner mig lite orolig över att den där känslan av övergivenhet och gråhet och att varje dag är densamma som den var dagen innan. Att den kommer tillbaka och jag liksom inte kommer framåt. Så illa kommer det inte vara, utan mer bara lite rädsla att du inte är där. Jag älskar dig och jag vet att du älskar mig. Det är helt fantastiskt att jag känner och förstår det. Du är bara lite död,men känslorna är kvar. Nästa vecka har vi bröllopsdag. Tänkte fira den med dig. Jag jobbar men ngn gång under dagen ska vi väl få en stund. Tänker en enkel kaffe och när jag blundar så sitter du bredvid och vi väljer varandra ett år till. Älskar dig till månen och tillbaka

Godmorgon underbara morgon. Vaknade 10 i fem av att kisse slickade mig på kinden. Steg upp och satt ute en stund och det var så härligt. Njuter av tystnaden och lugnet och det är bara fåglarna som kvittrar. Vill njuta av varje minut här och tårar kommer då och då av lika stora delar saknad som lycka över hur mycket kärlek jag känt och fått. En god vän ringde igår och det kändes så skönt när hon sa att hon tyckte att jag lämpat på bra. Att jag klarat och överlevt i allt som varit . En ny känsla för mig. Jag har mer låtit beröm eller medkännande rinna av mig och inte tagit in det på samma sätt som jag känner nu. Jag blev glad över den kärlek och förståelse hon visade mig. Jag tycker ibland synd om mig själv och det är helt okey. Trodde aldrig jag skulle känna så. Känna mig liten och rädd och ömtålig. Vissa stunder så skör att jag inte kan hålla ihop. Konstigt att jag här i stugan gråter så mycket samtidigt som jag kan känna Dans ande och en känsla av lycka över allt jag haft. Jag saknar att få dela med honom allt som händer och det som jag känner och funderar på. Sådant som man i tvåsamhet gör utan att tänka på det så mycket Jag har skrivit mitt testamente färdigt idag och det känns mest bra och skönt. Tänker på att när jag dör så kanske jag förenas med min finaste Dan och det vill jag tro och hoppas på. Samt "hjälpa" barnen i hur jag önskar och tänker. Men tills den dagen kommer så ska jag kämpa för att hitta ett liv. Dan skulle inte vilja att jag var olycklig resten av mitt liv. Men jag har inte hittat det än,men jag ska kämpa på min älskade. Just nu vill jag känna solen lysa på mig. Komma ihåg det när vintern kommer med mörkret och det gråa återvänder. Jag vill spara känslan av att jag gör detta för vår kärlek, för vad Dan ville och önskade. Jag vill känna hans närvaro och kärlek i allt jag kommer att göra. Sträva efter att känna meningsfullhet och glädje i att arbeta och försörja mig. Inte isolera mig även om jag helst skulle vilja det. Till Dan godmorgon älskling. Är du här hos mig? Ja jag vill tro det och jag intalar mig att jag känner dig. Hjärtat bultar lite extra och jag pussar ditt fotografi. Min sötnöt ❤ så fin du är. Jag blundar och låtsas att du håller om mig. Ditt skäggstubb river mig lite på kinden. Sen kommer leendet för du brukade "skägga "mig på halsen så det kittlades. Knasbollen min. Ja du var min liksom jag var din. Det är för evigt mitt hjärta. Älskar dig till månen och tillbaka

Så skönt, nu har jag fått tid till att få prata av mig här. Har kommit till stugan nu. Egentligen skulle jag kanske ha jobbat imorgon,bara för lön och att känna mig mer varm i kläderna. Det är så mycket att ta in och lite tid till att reflektera. Jag bor ju hos dottern nu och det har gått bra och varit trevligt på många sätt,men hemma är bäst. Slutade tidigt idag och snabbt packade jag ihop djur och grejer och för hit. Kastrerade kisse i tisdags och det gick jättebra. Tydligen var han ett riktigt busfrö och pigg som attan. Är faktiskt väldigt stolt över både kisse och Märta, att ränna hit och dit och ändå verkar de trygga och lugna. Nu ligger de och sover i mitt knä och i bilen upp hit så kände jag att de är min närmsta familj nu, de är mitt hushåll. Utan dem så hade jag varit helt ensam. Så fort jag svängde in på vägen hit så kom tårarna och jag sa: Nu älskling kommer jag....känns som om han väntade på mig här. Min käraste Dan, mitt honungstroll. Jag hade alltid olika smeknamn på honom och ibland bara skakade han på huvudet. Oftast var det väl älsklingsgrisen som jag sa, eller hjärtegrynet eller kärlekstrollet. Han sa oftast bara gumman till mig, men jag älskade att vara hans gumma och kommer att vara det till den dagen pulsen slutar slå. Nu är jag ledig hela helgen och jag skall njuta av varenda sekund. Nästa vecka och helg blir det mycket jobb, och det kommer nog att bli tungt. Jobbar midsommar,men det är helt okey. Vi har bröllopsdag nästa vecka och då ska jag fira den på ngt sätt. Nu är det inte så länge kvar heller tills jag får tillbaka lägenheten. De som hyrt har stortrivts vilket är roligt och känns extra bra. Men det skall bli skönt att få komma hem. Allt är så grönt nu och det växer och står i och de fröer jag satt har kommit upp nu. Hoppas att de överlever trots att jag inte är här så mycket. Men ngn helg då och då skall det väl bli. Till Dan: mitt hjärtegryn saknar dig så djävulsk, men det är skönt att vara i stugan. För det känns som om vi är här båda två. Ska gå och lägga lite blommor på gammelkisses och Lukas gravar. Jag torkade kransblommorna som ditt jobb skickade till begravningen. Tänkte att jag i helgen skall strö ut det i sjön,tror du skulle gilla tanken. Du är saknad av många. Ibland så tappar jag luften och blir "tjock" i halsen när det slår mig att du inte kommer att sitta här bredvid mig,någon mer gång. I alla fall på riktigt. Men jag låtsas att du gör det. Nu ser du ut över sjön och jag hör dig säga: så vackert ljus det är på aftonen. Jag ler och tittar på stolen och minns alla stunder vi suttit tillsammans och tittat ut över sjön. Älskar dig till månen och tillbaka

Gjort mycket nu på förmiddagen. I alla fall med mina mått mätt. Blev faktiskt lite stressad och skakig. Mycket därför jag känner mig vimsig och svårt att ta in allt runt mig. Jobbade kväll igår och ska även göra det idag. I morse var jag och lämnade kisse för kastrering och M hämtar honom senare idag. Sen hjälpte dottern mig att kolla krediter, och det fanns en massa och jag började ringa och avsluta. Men till slut så visade det sig att det bara fanns 2 för de andra var avslutade sen länge men aldrig uppdaterade. Pratade sedan med juristen och nu är vi på upploppet medbouppteckningen. Ska först på banken och ansöka om att ta över lånet på ngt. Sen kolla hur man gör kurserna på webben. Ska gå 5 kurser på webben som har med inskolningen att göra. Sist men inte minst,utan skitjobbigt. Bokade tid för urnsättningen, vi tänker att det bara skall vara de närmsta. Jag och barnen och ev respektive. Just nu så skulle jag bara vilja lägga min ner och gråta och sakna min älskling. Men ska strax fara på jobbet. Till Dan godmorgon älskling saknar dig......

I morse så gick jag ut på altan och satt mig. Då ser jag 2 stora tussar?!? och flera vita små stenar vita stenar. Går ner mot trädet och inser snabbt att det är ett fågelbo!! Stenarna var små ägg, en del var sönder och det låg små döda fåglar där. Så hemskt vad har hänt!! I trädet har vi en holk och vem och varför? Kanske ngn annan fågel har "vräkt" ut dem? Sovit gott in att och snart skall jag packa och fara ner till verkligheten och lämna min trygghet. Försöker att inte tänka på det,utan bara göra. Men tårarna bränner bakom ögonlocken. Känns som om jag lämnar tryggheten och Dan. Han känns mig närmare här och därför mindre ensamt. Den här lillfjanten skall kastreras imorgon. Jag jobbar men M skulle ta hand om honom. Hur skall man kunna hålla honom lugn nu i ngr dagar ??? Funderar på att senarelägga det till juli. Ska ringa och överlägga med veterinären. Det är så mycket att fundera på, och jag bär på en oro hela tiden. Vilket känns lite ovant, jag har ju haft en positiv inställning till det mesta, även tunga saker. Tänk att det kommer att lösa sig, jobbigt och tyngt nu men det ordnar sig. Den förmågan är borta nu, eller förhoppningsvis pausad. Nu är det istället, det kommer att gå men det blir aldrig bra. Inte så lätt att styra över den tanken och känslan. Istället trycker jag bort den tills jag sorängs och gråter av förtvivlan. Men det är bättre än det var för en månad sedan,så jag försöker kämpa på. Jag behöver lätta ofta på trycket och är inte så bra att hitta utrymmet i sällskap av andra, t om familj. Kanske för att jag liksom förlorar "vettet" när stormarna kommer. Skakar och hela kroppen liksom gör ont. Ja det är skitjobbigt och efteråt kan jag ändå känna att det känns skönt. Som om allt liksom lagrats och nu tömts. Barnen saknar även Dan och det blir mer påtagligt i de situationer då de brukat ringa honom och berätta om stort och smått. S har varit tittat på ett hus utanför stan,och så att: vars är pappa nu? Han skulle följt med och varit upprymd och tyckt att det var spännande. Men samtidigt varit enorm trygghet, och varit ett bra stöd och kommit med kunskap. Vår älskade underbara fina Dan. Till Dan godmorgon älskling fy tusan vad vi saknar dig. Fortfarande så är det ofattbart på så många sätt!! Du kan inte vara död!!! Inte du!! Jag behöver dig,vi behöver dig. Min älskade trollunge, kom hem. Finns, snälla finns... Älskar dig till månen och tillbaka

Idag är det 5 månader sedan min finaste människa lämnade jordelivet. Han var min på så olika sätt,liksom jag var hans. Att känna sig älskad är underbart,men det är större att få älska, att kunna älska en annan människa. Hans kärlek fick mig att växa,att se mig själv i hans ögon. Då var jag fri och lycklig, så konstigt att jag nu tappat det. Tycker det är så märkligt, att jag då kunde se mina fel och brister och tänka okey gör om tänk rätt. Kände mig trygg och kunde lägga mina barns liv i hans händer. Dan kom bara in i ett rum och mitt hjärta svävade och kände mig bäst. Nu ser jag bara en trött och påhittad människa när jag ser mig själv i spegeln. Känner mig inte som mig själv,men vet ändå inte vem jag riktigt är heller. Men jag har börjat gå på den väg som Dan ville att jag skulle gå...framåt. Inget jag vill innerst inne, utan följer liksom en plan. Jag gör vad som förväntas och som jag tänker att jag bör och ska göra. Jag lever och jag ser det vackra runt mig men det är som det ändå finns en hinna mellan mig och livet. I helgen har jag försökt slappna av och det har gått bra. Försöker "suga"ut allt jag kan av de sista timmarna innan jag skall återvända till jobb och utmaningar. Har varit trevligt med besök i helgen, och har inte känt av ngn ledsenhet. Men nu är jag själv och tankarna kommer. Nu skall jag diska och plocka bort och sen så blir det nog ett i lägg till.

Tänk om jag hade kunnat stanna här för evigt, och pengar till el och mat liksom bara sattes in på kontot? Så skönt det hade varit. Tror inte det finns så många som inte ngn gång tänkt tanken,på att inte delta i ekorrhjulet ngt mer. Men tror även att många pensionärer även tänkt att de gärna skulle kunna jobba ngr timmar i veckan. Ska inte vara alltför pessimistisk. Försöker intala mig att det kommer att lösa sig. Men när jag blir trött och energilös så ser jag det mesta i svart. Igår kom Dans mellanson med familj hit till stugan Jag hade därför sovsällskap, av lillgubben E. Jättemysigt att ligga och lyssna på hans andetag och sova i min säng hahaa. Men förstår att det är mycket tankar för S ... pappa saknas ju. Kommer ju aldrig att bli det samma. Idag är det mulet och lite kyligare men ändå skönt att vara ute. Har rensat lite i rabatten och plockat upp Märtabajs. Idag fixar de maten och jag diskar. Som jag älskar denna stuga, försöker tänka att han är här,med oss. Måste verkligen till veckan hitta stunder till sorg och saknad . Blir så jobbigt när bubblan spricker och hela jag vill skrika och ropa på Dan. Kom tillbaka...snälla söta kom...hem till mig. Men samtidigt så vill man inte bryta ihop, på jobbet eller med andra. Tanken kommer oftast på att: tänk om jag inte slutar gråta?? Till Dan godmorgon älskling. Ser du oss? Visst gör du det? Visst håller du om mig? Håller min hand? Saknar dig älskling,behöver dig så mycket. Jag kämpar för din skull. Älskar dig till månen och tillbaka

Så underbart att få fara till stugan. Är ledig i helgen och tror att jag jobbar hela nästa vecka. Så då är det yttersjö igen. Egentligen skulle jag redan ha åkt om jag kunnat,men har vetrinärtid åt Märta 10.20. Hon slickar och slickar på "tån" som sitter högre upp på tassen och det ser rött ut. Så det måste kollas,plus att jag bett om kloklippning. Hur har det gått att jobba då? Överlag så kan jag väl säga ok. Supertrött av alla intryck och "krav". Igår så var det en jobbig eftermiddag,då jag liksom tröck bort gråten. Men hann knappt sätta mig i bilen så kom gråten. Skynda mig köra till ngr bakgator och både tokgrät och skrek. Jag saknade honom så jag knappt kunde andas. Lugnade ner mig och for och hämtade mina nya glasögon. Hon skulle säkert ha undrat varför jag hade svullna ögon hon som ställde in dem så de satt bra. Skulle fördriva lite tid innan föreningsstämman och for hem till S. Men direkt jag kom dit så brast det igen. Lugnare gråt och inte lika panikartat. Men det kändes så skönt efteråt. Pratade med S om ditt och datt och var lättare om hjärtat när jag for. Men fy saticken vad jag saknar honom. Alla beslut,allt som händer allt jag känner,oro och t om trevliga saker. Han är inte där och peppar,glädjer sig och säger: Såhär tycker jag, du är bäst gumman. Oron stiger mer och mer över var Märta skall vara när jag jobbar!!! M har sagt att hon hjälper mig och jag är djupt tacksam. Men det känns långt att köra och tidigt när jag börjar 6.45 på mornarna. Sen jobbar jag ju kväll oxå!!! Usch oron river i magen . Jag vill bara kräkas och det vrider sig att tänka att jag inte skulle kunna ha kvar Märta?!?!? Hon har ju "hållt" mig vid liv!!! Det enda som hindrat mig från att inte gå till Dan, förutom löftet till Dan att jag skulle kämpa. Jag klarar inte ens tanken att tänka på att hon inte skulle finnas. Fan fan fan,Jävla skit. När ska jag få lugn i själen? Men just nu så känns det bra,ska till stugan och sitta på bron och titta ut över sjön. Till Dan: Godmorgon älskling saknar dig så det skriker i kroppen. Alla mina celler vrålar efter dig. Förstår inte !!! kan inte förlika mig med att allt är sant. Du är borta för alltid, det är såhär som det kommer att vara??? Känns som jag lever i en konstgjord verklighet. Jag pratar och ler och utför det mesta. Men antingen är jag avstängd eller så skriker hela min hjärna och hjärta av ångest och oro. Var är du??? Kom hem? Snälla stryk mig över kinden och säg att allt är bara en ond dröm. Dan jag vill ha dig i mina armar. Jag vill att du ska retas och du får spela hur högt du vill och vad du vill bara du kommer hem. Jag behöver din luft!!! Behöver dina kärleksfulla ögon. Din doft, ditt skratt. Jag behöver dig. Snälla snälla kom hem .Älskar dig till månen och tillbaka.

Jag överlevde första dagen och skall strax fara tillbaka för dag 2. Var supertrött igår kväll,men har sovit lite knackigt inatt. Vaknade klockan 5 av att jag sov på golvet!!! Och djuren på madrassen. Man är ju ingen ungdom längre haha och visserligen föredrar jag hårda sängar,men golvet är inte skönt. Känslan i magen är darrig, det går bra,men jag vill hellre vara i fred i stugan. Vem vill väl inte det? Istället för att jobba. Idag blir det en lång dag,då jag har mycket att stå i efter jag slutat. Ska hämta glasögonen och sen årsstämman. Är inte lönt att åka hem emellan så jag stannar i stan. Imorgon skall jag iväg till veterinären med Märta, hon har ett sår tror jag på tassen. På tisdag har jag en tid för kissen ,som skall kastreras. Har inte försökt tänka på Dan eller allt som har med sorg att göra. Jag trycker bort det,vilket är skitdumt och kommer nog att få sota för det helgen. Brukar bli så när jag inte liksom tar en stund då och då,utan bara trycker bort det. Äsch ska inte måla fan på väggen, utan vara glad för att jag får fara till stugan på fredag. Nu ska jag börja rulla in mot staden. Lycka till Ingalill,dag 2.

Såg när jag publicera inlägget att jag skrivit 12/6 som mammas och pappas dödsdag?!?! Det skall vara 12/2 och inget annat hahaa. För att ytterligare skriva lite mer rätt och positivt så försöker jag att säga högt till mig själv. Ok Ingalill du fixar detta,du har redan ramlat så hårt som du någonsin kan. Kan det bli så mycket värre? Känner min inre pepp och kör mitt mantra: this will to pass

Idag skulle min pappa ha fyllt 84 år. Min pappa var född den 2/6 och min mamma 6/2. Sen gick de bort samma datum, 12/6. Tycker mig känna av dem ibland, så där flyktigt. Mamma mår bra och är faktiskt lycklig. Pappa är inte lika nöjd med sin nya tillvaro. Är som han förmedlar: Det är inget drag här!!! Mina föräldrar må ha varit sopiga föräldrar,men jag kan ändå känna en ömhet och en kärlek när jag tänker på dem. Igår var det en tung dag och jag bara gick runt med sorg och saknad och rädsla inför allt jag ska "göra" Jag är heller inte så värmetålig, så satt inne mycket framför fläkten. Jag ältade ,och grät,oroade mig och grät. Precis som om allt som jag kände liksom bara bekräftade min oro. Jag var trött och då förstärks alla känslor och jag liksom inte hinner undan de tunga stunderna. Men är rädd att jag kommer att falla ihop av alla nya intryck och allt nytt. Att det inte kommer att finnas utrymme att samla ihop mig. Jag förstår att jag är vad man kan kalla stark. Men samtidigt så har jag aldrig varit såhär svag. Så utlämnad åt känslorna. Idag ska jag åka ner till dottern och installera mig där med hund och katt. Andas mest uppe i halsen känner jag, spänd men samlad. Har ett par dagar med mycket som kräver energi. ,inskolning, hämta de nya glasögonen, årsstämma och möte med styrelsen i den bostadsrättsförening där jag sitter med i styrelsen. Men på fredag morgon kommer jag att åka hit till stugan igen,till tryggheten. Men på måndag börjar det igen....Jesus Kristus shit...shit. Men det finns inga andra vägar än framåt, vilket är nästan panikkänslor. Nu hoppas jag att djuren finner sig tillrätta och att jag kommer att trivas med jobbet. Sen är det väl dags att börja oroa sig över hundvakt!! Nu när jag ska jobba. Usch så pessimistisk jag betraktar det mesta. Men jag tänker att det tillhör "skiten" som jag just nu klampar runt i. Behöver verkligen stabilitet runt mig. Stugan är den stabilitet jag har och jag vill inte härifrån. Men inser att det är samtidigt en flykt, från verkligheten. All skit som jag ska igenom, för att hitta ett annat liv utan Dan. Till Dan: Godmorgon älskling. Såg du mig? Hörde du mig? Igår när jag skulle sova så lyssnade jag på en meditationsbok. Där man genom att sätta sig i ngn form av självhypnos,för att möta sin älskade i drömmar. Jag såg dig framför mig,varje gång man skulle fokusera på sin älskade. Men jag bara grät och grät och kunde liksom inte hänga med att lyssna. Du log och höll ut handen och jag bara drogs bakåt av tårar,så kudden blev blöt. Tror det är för tidigt att nå dig. Det är så sårigt fortfarande och jag drömde ingenting inatt. Jävla Jävla skit vad du saknas. Älskar dig till månen och tillbaka

Det finns mer tankar som måste få komma ut. Det är så märkligt,när jag bara låter tankarna mala runt. Det lättar när jag får skriva ner det. Då är det lättare att sortera och göra upp med känslor och reaktioner. Hur kan det komma sig att det är så här? Att jag känner mig så ensam,så utlämnad,så osäker och rädd? Aldrig att jag kände eller upplevde att jag var beroende av vårt liv, av tvåsamheten så här??? Jag kände mig fri i vårat förhållande, vi hade olika åsikter om flera saker, jag och Dan sa upprepade gånger till varann, vi väljer varann igen. Hela dagen idag älskar jag dig. Älskade naturligtvis vår samvaro,vårt liv, oss. Men aldrig osäker, beroende, sårbar. Hur kan det då kännas så nu? Var allt bara en inbillning? Var jag så beroende av honom? Hur tog det sig utryck? Jag kände ju att jag kunde vara mig själv? Att jag kan det jag vill? Att jag var en individ. Men samtidigt så fick jag energi och glädje av hans närvaro. Det fladdrade i magen när jag såg honom. Har alltid trott det var kärlek!!! Var det osäkerhet och att jag nu kände mig hel igen när han kom? Känner inte igen den versionen. Ja han var min trygghet, och hans kärlek var öm, och omhändertagande och helt villkorslös. Vi var två som valde varann,som trivdes med varann och behövde varandras närhet och beröring. Inte en sekund kände jag mig beroende av honom, jag ville ha honom. Kände att jag var bra och stark i vårt liv. Upplevde att vi peppade varann när det var tyngre eller oro över något. Men var det bara en inbillning? Ja han bar mig på många sätt. Han månade om mig, älskade att pyssla om mig och göra mig glad. Jag försökte göra likadant för honom. Han tyxkte om när jag rörde honom. Höll min hand på hans lår,strök hans hår och varje dag sa att jag älskar dig,du är bäst. Han såg på mig med ögon som var fulla av kärlek eller den där busiga blicken. Har jag haft fel i så många år??? Är det därför jag inte törs tänka på ett liv utan honom? Det låter så konstigt att säga att jag inte fanns utan honom!! Fast jag kan tänka att jag fanns i hans närhet,i vår kärlek i hans kärlek. Han fick mig på ngt märkligt sätt att känna mig fri och bra. Hur gjorde han det??? Inte var han ngn som förde ngr psykologitimmar, eller var särskilt terapeutiskt?!? Men i hans ögon var jag underbar, jag speglade mig i dem. Trodde jag var fin,stark, och en bra person. Jag och han kunde allt,tillsammans, men ändå 2 individer. Så konstigt? Var allt bara en dröm,inbillning? Jag vill inte tro det, jag förstår det inte. Men det kanske är så?? Är det därför jag har tappat bort mig själv? Jag är kanske så här? Är det här jag ? En låtsasmänniska? En som sätter på sig masken bland andra? Skrattar och är vanlig? Men egentligen bara är ett luftslott? Är rädd för att leva ute i världen, utan Dan. Jag vet inte....Jag väntar, ut denna sorgedag,denna känslostorm. Imorgon måste jag ut i världen.

Sitter på bron och tittar ut över sjön. Bofinken kvittrar så vackert och blicken far till Dans tofflor som jag spikat upp på väggen. Vad jag saknar honom. Gårdagen var tyngre än på flera dagar. Tårar och sorg och saknad. Hela jag skakade och sorgen satt i magen och liksom gick i konvulsioner. Kanske jag var trött efter helgen och natten som gjorde mig mindre "motståndsmässig" mot sorgen. Inte blev det bättre av att oron över att jag skall börja jobba och "hålla igång" på ett helt annat tempo än jag haft de sista månaderna. Jag är så skör och samtidigt stark. Känner mig så ensam i alla känslor av sorg. Visst har jag stöd i familj och fina vänner,men de kan inte fylla mitt hål, av att nu klara mig själv. När Dan dog försvann vi, nu är det jag. Vår historia är jag nu ensam om. Jag ska nu fortsätta skapa min historia ensam. Inget är som förr och jag är så orolig över sen. Jag vill stanna här i stugan,aldrig lämna min trygghet. Jag vill sitta här på bron och "låtsas" att jag ser honom komma gåendes. Här kan jag känna honom och jag är oftast vid gott mod och känner tro att jag kan klara mig,att jag kan. Är rädd för att inte klara av "världen" därute. Den har ju snurrat på som vanligt,medan jag har levt i min bubbla. Vill ha en mjukstart, men nu känns det som full fart. Jag har ingen stabilitet runt mig, utanför min lilla värld här i stugan. Känner mig oerhört "gnällig" och osäker, istället för att peppa mig med att det är ju super att du fått jobb och nu kan du betala hyran. Du fixar det här Ingalill, du kan, du har klarat dig hit, det finns dom som har det sju resor värre. Så tänker jag: kan jag? Kommer jag att klara det? Tänk om kisse blir överkörd? Kommer jag att orka? Är jag redo? Varför? Törs jag? Är som om jag inte har ngt att peppa mig med. Känns inte ens spännande, bara som ett motstånd. Finns bara en förnuftig röst som säger: Du måste ta ansvar,du kan inte skjuta upp detta. Spelar ingen roll om du inte kan,räkningar skall betalas. Dan kom tillbaka och peppa mig. Säg men gumman du fixade ett jobb. Allt kommer att bli bra När du kommer hem så ska vi fira din första dag. Låt allt bli som förr... Till Dan: Godmorgon älskling jag saknar dig så mycket. Jag behöver dig. Vem är jag nu? Utan dig är jag halv. Snälla rara kom tillbaka och fyll mig med din kärlek. Den fick mig att flyga,slåss mot drakar och besegra demoner. Nu är jag en självömkande, trasa, ett skräp på botten. Känner inte igen mig, vem är jag utan oss? Det har inte gått in hela vägen.....Du är borta ..Du kommer inte hem. Från att ha känt mig fri och lycklig och nyfiken på livet med dig. Så känns det som om det är jag mot världen,mot mig själv. Jag är så rädd älskling, snälla kom. Förlåt hjärtat, att jag ropar på dig. Vet att du skulle bli så förtvivlad om du visste hur jag gråter av saknad. Du sa att du var så ledsen över att du skulle lämna mig,att jag skulle bli ledsen. Åh min älskling det blev värre än vi trodde. Jag ska göra allt jag kan för din skull. För det vi hade. Om det finns en annan värld ett Nangijala? Där du är? Om du kan se mig? Jag ska försöka gråta klart idag. Sen ska jag försöka allt jag kan och förmår, för jag vill inte att du ska vara ledsen och orolig. Älskar dig till månen och tillbaka.