myma.blogg.se

Idag är det återigen en fin dag. Satt ute tidigt på bron,när en liten fågel flög in i rutan på altanen. Märta var väldigt brydd om vad som hänt,men beslutade sig sen för att gå in och lägga sig igen. Får se om den kvicknar till och flyger iväg igen. Igår kväll var jag ute länge och sprang fram och tillbaka med vattenkannor till rabatterna. Så torrt det är och man måste vänta en stund mellan vattningarna för annars rinner det bara bort. Så torrt så det nästan inte suger in utan ligger bara ytligt. Gick sen och la mig tidigt med fläkten på och fönstret öppet pga värmen. Nu skulle jag säga att det är hög brandrisk och avråda från all form av eld. Vattennivån i sjön är som vanligt nu och inga höga vattenflöden alls här i alla fall. Idag rullar jag hemåt staden och en arbetsvecka och helg väntar. Det är helt okey ändå förutom att jag inte riktigt har koll på allt än. Har inte fått in ngr rutiner och vet inte hur alla "Vill ha det" än. Men det kommer nog att lösa sig. Kanske får mig en smäll över skallen om det blir fel hahaah. Många dementa blir lätt aggressiv och även om de flesta är väldigt orörliga så kan en arm komma farande. Hoppas och tror att jag kommer att tycka om alla boende där. Känns bra att känna att man har en funktion. Att jag kan hjälpa dem att vara mätt, torr och trygga. Vet att Dan sökte till vårdlinjen efter skolan, då han ville bli undersköterska. På den tiden krävdes det ganska höga betyg och jag tror att han hade blivit perfekt. Men så blev det inte, utan istället fixade hans pappa ett jobb på "sågen". Där blev han kvar länge, men senare jobbade han på habiliteringen med funktionshindrade och trivdes väldigt bra. Men lönen var usel och han hade ju familj så då blev det Volvo och resten är historia. Men han pratade ofta om den tiden med värme. Ska detta bli ngn blomggrej? Har aldrig fått ngn sådan grej på kaktusar förr. Jag har inga gröna fingrar alls, snarare sotsvarta åtminstone blommande blommor. Gröna växter klarar sig längre, förutom orkidéer de gillar att bo hos mig. Gillar blommor av alla slag, men blir bara sur när de dör. Till Dan godmorgon älskling. Idag är det 159 dagar sedan jag började andas en okänd luft. En luft där du inte fanns längre. En del av mig dog oxå den dagen och jag känner mig trasig. Men marken jag går på börjar bli mer stadig än bara för ngn månad sedan. Då hade jag ingen markkontakt alls, utan bara liksom svävade runt i en märklighet. Visst finns du där? Tar du emot mig om jag tappar balansen? Visa dig i mina drömmar. Ser dig aldrig i drömmarna. Minns dem nästan inte heller, kan bara känna att jag drömt. Jag ser ditt fotografi där jag sitter och jag kan inte helt ta in att du är borta!!! Jag vet att du är död och att jag pratar med dig trots att jag inte ser dig eller vet säkert att du hör. Men jag vill tro det och det känns bra. Men det finns en ofattbarhet ngnstanns i mig som fortfarande inte förlikat sig med att du är död. När jag ser på dig så skriker det i huvudet, neeejjj det kan inte vara sant!!!! Det går inte??? Hur kan du vara död??!! Sekunden efter så "besinnar" jag mig och blir lika tagen på sängen av de starka reaktionerna. Tror att det kommer alltid vara märkligt att den man älskar inte finns. Men att du kommer att finnas för mig och oss på andra sätt. Älskar dig till månen och tillbaka