En tisdag i september
Usch och fy, nu är det september och det betyder att eländesvintern inte är långt borta. Jag tror dessutom att det blir mycket snö i år, vilket inte gör saken bättre. Gruvar mig mycket inför mörkret och kylan och för min del så kan det hellre få vara en regnig höst.
Nu har jag fått hem fåtöljen och dottern och mågen var här och tog emot. Enligt meddelandet så skulle de ringa en halvtimme innan, men de dök bara upp!! Sicken tur jag hade att de kunde hjälpa mig, för jag hade ju tittat fel på schemat. Upptäckte igår eftermiddag att jag jobbar även fredagen!! som jag trodde var en ledig dag. Men det är en kortdag och sen åker jag på en gång upp till stugan. Skall bli skönt och kisse kommer att bli överlycklig över att kunna springa omkring.
Nu i september fyller jag år, men har inte tänkt fira det och undanbett mig uppvaktning. Har ju allt jag behöver och har haft allt jag velat ha. Känns faktiskt skönt och hade varit jobbigt att inte få fira med Dan. Inte för att vi gjorde ngt speciellt, men jag har alltid gillat att fylla år. Presenter och kuligheter, vem gillar inte sånt. Men jag har inte alls den känslan nu och det är inget jag funderar på utan bara konstaterar. En mörk och pessimistisk sida i mig säger att vad är det att fira? ett år äldre....jaha. Men jag tror mest att det beror på att jag inte har lust, att fira.
Nu är det snart 8 månader sedan Dan dog och det hörs så länge sedan. På ett sätt känns det som det redan gått ett år, och rätt var det är så fattar jag inte att han inte kommer hem igen. Så ofattbart att han är borta för alltid. Jag kan se på porträttet som står på tv bänken och inte förstå att det är på riktigt. Att jag är ensam nu, troligtvis för alltid. Ingen Dan som får mig att skratta. Ingen kvar att småtjafsa med om skitsaker, ingen att äta en fin middag med. Ingen att hålla om när man är ledsen, eller bara vill ha lite närhet. Men jag är inte ensam om den känslan, överallt så finns det änkor och änklingar som känner som jag. Vilket är tröstande på ngt sätt, jag är inte ensam om att känna mig ensam och lämnad kvar. Man kan överleva och ställa sig upp efter en hemsk upplevelse. Det tror man inte när man befinner sig där på botten, det trodde inte jag i alla fall. Jag intalade mig det och levde efter det, men jag trodde inte att det gick. Minns att folk sa att man skulle tänka på alla fina minnen. Det var så fel att höra. Jag blev oerhört provocerad av att få höra om att jag skulle vara glad över alla fina minnen, med Dan. Jag ville inte ha minnen jag ville ha tillbaka Dan. När förtvivlan och ångest river i kroppen och man kan knappt andas, inte tusan är det något som stärker och glädjer då....minnen?? Det var ju som att höra ngt helt vansinnigt, just då de första månaderna.
Men nu är det helt annorlunda, nu lever jag mycket i minnenas tid. Varje dag så tänker jag på vårt liv tillsammans, sådant vi gjort och ville göra. På hur fint vi hade och hur kul vi hade. Jag gråter av saknad men även över glädjen över alla fina minnen jag har av vårt liv tillsammans. Jag vill tillbaka till det livet, ha tillbaka något jag aldrig mer kan få.
Till Dan: Så jag önskar att du kunde få vara här och tycka till om fåtöljen. Kanske inte riktigt vår stil...men nu var det oxå lite meningen. Köpte en till golvläslampa idag så jag kan sitta och läsa eller brodera både i soffan och fåtöljen. Ser du oss? mig och Märta? här i fåtöljen? Vi ryms bägge 2 i den och säkert oxå kisse. Varför är du inte här? och håller mig i handen och säger att du älskar mig? Jag vet ju att du gör det, men jag vill höra din röst. Minnet av din röst håller på att blekna. Jag hör den, men samtidigt inte. Det gör så ont, hur kan jag glömma? jag vill inte glömma. Min älskling, mitt hjärteljus, älskar dig till månen och tillbaka.