myma.blogg.se

Hittade ett ben i Märtas "låda" igår och hade helt glömt att det var det benet som inte var så bra...så att säga. Egentligen inget ben utan mer som en torkad vriden "massa". Resultatet är diarre. Inte så att hon har behövt gå ut mer än vanligt, men kan ju inte vara så trevligt. Tur att hon inte åt upp hela, utan bara halva. Inatt har jag tydligen sovit oroligt ,för jag har klöst mig igen...suck. Märkte att jag hade blod under naglarna och sen rivsåren på den andra handen. Vaknade ngr gånger på morgonsidan men somnade om igen och har inte en aning om vad som orsakat oron. Sover ju så hårt sen Dan dog. Visserligen var jag lite dyster när jag gick och la mig, men inget som höll mig vaken utan somnade som om jag tryckt på en knapp. Dyster till sinnes för att ibland så känns det som jag upprepar varje dag om och om igen. Går upp, går ut med hunden, dricker kaffe och kanske går till jobbet eller gör något enligt min lista på saker som skall göras. Äter något, väntar på att det är dags att gå och sova. Sen börjar allt om igen....med saknad och känslan av tomhet. Men det är ju inte riktigt så och det glömmer jag eller förtränger jag. Inser tack vare denna blogg att det förändras sakta sakta men ändå. Förr fick jag anstränga mig för att gå upp, följa mina listor slaviskt för att få det ena benet framför det andra. Kämpa mot det inre mörkret på ett helt annat sätt. Levde i en "burk" av meningslöshet och smärta och saknad. Visst kan jag överslås av de känslorna nu oxå, men inte dygnet runt. Har inget behov längre av att skriva upp allt på ett papper och bocka av. Visst gör jag en lista fortfarande men mer i huvudet, som man gör. Typ fara med skräp till återvinningen och sen dammsuga ur bilen. För ngr månader sedan skrev jag upp allt och då menar jag allt: Duscha, vattna blommor, dricka kaffe, gå ut med Märta, bädda, köpa mjölk, osv. Samma sak varje dag för att överhuvudtaget klara mig genom dagen. Vet att det kanske låter konstigt men jag behöver få känna sorg för att kunna fungera. Är så lätt att bara tuffa på och bli trött och inte hinna med att mota bort mörkret som ibland kommer över mig. Att ta hand om mig själv och följa upp mina tankar och känslor och vila i knopp och kropp är viktigare än allt annat. Stanna upp och se att det går att fortsätta leva och inte bara överleva som de första sex månaderna handlade om. Jag kan nu känna förväntan och uppskattning för att fara till stugan och bli bjuden på surströmming av goa grannar. Det ser jag som ett stort framsteg, faktiskt enormt stort. Till Dan: Godmorgon min käraste. Idag ska jag till återvinningen igen... så skönt att bli av med allt skrot innan höstmörkret kommer. Blev ju en hel del plast och kartong när fåtöljen kom och annat skrot jag samlat ihop. Du skulle vara så nöjd om du såg förrådet. Nu ryms däcken där även om utemöblerna är där. Har ju "sparat" på toalettförhöjningen du hade och duschstolen därute oxå. Kan inte kasta det...så svårt för det var stora känslor när vi tog emot dem. De var ett synligt bevis på att nu har det vänt...det går utför. Älskling hur tog vi oss genom den tiden?? nu efteråt kan jag inte fatta det. Men vi hade ju varann och den kärlek vi kände. Nu klamrar jag mig fast vid den kärleken. Kärleken till dig håller mig uppe och gör att jag klarar av detta. Men ibland så tar det emot som att gå in i en vägg och inte förstå att det för alltid kommer att vara så här. Att jag är utan dig. Jag kommer att klara detta, jag tror att jag vill klara detta. Älskade du vad jag saknar dig hjärtat. Jag håller om din kudde och minns och dagdrömmer om den tiden vi hade tillsammans. Älskar dig till månen och tillbaka.