myma.blogg.se

Igår var det 8 månader sedan Dan försvann ur mitt liv. Eller kanske inte försvann, det är fel. Då mitt liv förändrades och jag blev berövad på mitt liv, som jag hade. Då halva jag dog med honom. Men dagen gick förbi utan några större funderingar eller tankar. Låter kanske konstigt men det är skönt, att slippa falla ner i gropar av mörker och meningslöshet. Igår for jag hem från stugan och packade upp och tog med mig lite fika och for på en snabbis ut till ena sonens stuga för att se hur det går för dem med all målning och byggande. Kanske allra mest för att få träffa lilla J. Arbetet där fortskrider och det blir så fint och jag har redan sagt att jag kommer att flytta in i deras ena friggebod hahaaha. Imorgon kommer köket och det blir verkligen spännande att se hur det blir. De har valt mörkgråa luckor, men jag har glömt vilken bänkskiva. Idag jobbar jag eftermiddag och oftast får jag inget vettigt gjort innan jag skall fara. Har alltid varit sådan och det är roligt att något är som förr hahaha. Visst kan jag skoja om då innan jordbävningen och nu, men jag blir glad när jag märker att vissa saker är som förr. Att jag känner igen mig i mig själv. Jag har varit så vilsen och inte vetat vem jag är. Jag och Dan var två som levde tillsammans och när den ena rycks bort, har inte kroppen och knoppen börjat bygga upp den del som var sammanflätad med den andra personen. En tvåsamhet som blir ensamhet, men med en känsla av att man gått sönder. Jag visste verkligen inte vem jag var och är inte riktigt säker än. Men jag har inte ett öppet sår längre, jag har förändrats men jag börjar mer och mer känna igen mig själv och lära känna nya delar av mig själv. Är som jag är i förändring men ändå inte. Det finns ett före, ett under och ett efter Dan. Jag kan bli spyless på mig själv och alla mina tankar och funderingar ibland. Jag.. jag.. jag.. upptar så mycket av min vakna tid, då jag inte är på arbetet. Man är uppfostrat med att självupptagenhet är något negativt. Att man inte ska tänka på sig själv, att man inte ska ägna sig åt navelskådning och att inte fundera så mycket. Men har börjat förstå att det är fel att tänka så, åtminstone på ett balanserat sätt. Tror att man liksom måste lära om och tänka mer på sig själv och göra det som får en att må bra. Umgås med sig själv, utan att göra något utan liksom bara vara. Jag är övertygad om att jag aldrig klarat av att komma så här långt utan att just mitt funderande på mig,mig och jag jag har hjälpt. Jag har varit så rädd och så vilsen om vem jag är, vad jag tycker, vad jag känner och inte vågat lita på mig själv. Känt mig orolig om jag kan köra bil! om jag tycker om pizza, om jag kommer att bli glad igen. Jag är inte säker än på vem jag är, men jag har börjat bli mer trygg. Jag vill....ja jag vet inte riktigt vad jag vill. Men vet att jag vill mer än jag någonsin trodde för ngr månader sedan. Till Dan: Hej mitt hjärta. Har upplevt att du inte varit lika nära i ngr dagar. Var inte samma känsla i stugan och du har varit liksom längre bort. Men istället har jag gråtskrattat åt många fina minnen. Känner att du är glad för min skull och att du blir så orolig när jag är ledsen och vilsen. Älsklingen oroa dig inte för mig. Jag ska klara detta, bara du finns kvar i mitt hjärta och att jag kan känna dig. Du skulle ha klättrat upp i den högsta av skyskrapor för min skull, trots din höjdräddhet. Jag ska försöka vara lika modig för din skull. Älskar dig till månen och tillbaka.