Besök
Nu på morgonen har jag haft besök från socialtjänsten. Jag kommer att ta mig an att vara stödfamilj till dotterns äldsta. Jag har blivit utfrågad om allt möjligt i 1 1/2 timme!!! Skall dessutom ha 2 referenspersoner, utdrag från straffregister och gud vet allt. Trodde det var ovanligt med nära anhöriga som stödfamilj men det var det tydligen inte. Nu kommer Milou att mer regelbundet tillbringa tid hos mig och det känns bra. Inte bara för familjens skull utan även för min. Hon är en härlig person och lättsam om hon får vara den hon är. Vilket inte alls är det minsta konstigt, för det är ju så man ska känna och bli behandlad. M är kravkänslig och kan lätt bli både orolig och fast i tanken. Men samtidigt så klok och go och festlig, som alla andra barn i hennes ålder. Hon ger aldrig upp om att lära mig spela spel på telefonen, trots att jag tycker det är skittråkigt. Är så stolt över den unge hon är.
Idag jobbar jag eftermiddag och skall strax gå ut en runda med Märta. M hämtar sen henne hem till Yttersjö, så jag kan plocka upp henne efter jobbet. Blir för många timmar för henne annars.
Sitter nu i nya fåtöljen, med Märta på sidan om mig. Vi ryms bra där och jag trivs i vardagsrummet. Dörren är öppen och det är lite kyligt, men kisse gillar ju att springa ut och in. Har inte hjärta att stänga dörren då. Har istället tagit på mig en kofta till hahhaa.
Igår var det surströmmingsfest på jobbet och de hade sparat till mig <3. Så gott det var, även om jag snabbt fick rensa och äta upp. De hade dekorerat så fint med både rönnbärskvistar, hattar och långbord. Så trevligt och de flesta åt med stor förtjusning.
Känner mig så stolt över mig själv idag, att jag kommit så fort på fötter och skaffat jobb och fixat och donat om här hemma. jag är för första gången glad och medveten om att jag har en inre styrka. Har hört att jag är stark men det är inget jag identifierat mig med. Känt mig mer som en känslomänniska och ibland för känslig. Men jag är stark och det gör mig glad över att våga säga det. Ibland är jag så svag och tillintetgjord att jag tror inte jag kan resa mig igen. Men jag gör det, hur vette sjuttsingen, men jag gör det. Jag har gått igenom mycket i mitt liv, precis som alla andra människor. Men jag har aldrig fastnat och jag hoppas att jag aldrig gör det heller. Jag kommer nog alltid sakna och älska Dan och troligtvis välja att leva själv. Men jag vill inte bli bitter, och tappa tron på att det kommer att bli bra. Jag vill lära mig igen att älska livet, lukta på blommorna och uppskatta de små sakerna, som att se det vackra i kvällsljuset som jag vet jag älskat. Se på serier igen och mysa i soffan. Har inte kommit dit än....men det ska gå. Kommer att falla så många gånger till, och antagligen redo att ge upp. Men då måste jag lita mer på min styrka och kärlek.
Till Dan: Hej min vän, så ofta gråten stockar sig i halsen när jag börjar skriva till dig. Det blir nästan som att trycka på en knapp. Är allt bra med dig? Läste någonstans att det tar ca 3 år för en själ när man dött, att finna ro. Är det därför jag aldrig sett dig? i mina drömmar ? Kommer jag att måsta vänta så länge? Jag trodde ju på livet efter detta, medans du var väldigt tveksam. Spelar det någon roll nu? för dig? Jag kan känna av dig på ngt sätt i alla fall. Det kan komma ett sorts lugn, det lugn som du hade, men aldrig jag. Jag blev lugn i din närhet och det är som om jag känner det. Saknar dig min snutteprutt och jag vill drömma om dig. Jag vill se dig och höra din röst. Höra dig säga mitt namn. Vill se dig i ögonen och springa in i dina armar. Älskar dig till månen och tillbaka.