Trött dagsform
Så trött jag känner mig och lite ledsen, men mest less. Jag är eller i varje fall lite less på mig själv och lite av varje. Inte särskilt konstigt och jag antar att de flesta känner så lite då och då. Har sovit 1 1/2 timme nu på förmiddagen men är lika trött ändå. Men har avfrostat gamla frysen och skjutsat V till och från skolan idag, vilket kändes bra att få se honom.
Känns som hela dagen är uppbokad med göromål och jag går omkring som en zombie och bara gör. Brukar säga att jag pratar med den här bloggen, men idag fick jag för första gången "tvinga" mig att sätta mig ner och skriva. Tror att det är bra för mig.
I morse när jag vaknade så visste jag att jag drömt och att Dan var med på något sätt, först försökte jag komma ihåg drömmen. Men i nästa sekund så kom orden- Vad spelar det för roll, det är ju bara en dröm och fantasi. Jag vill komma vidare, orkar inte vara kvar i den här "sörjan" av " tankar, känslor och rundgång. Jag märker att jag på något vis går runt med en känsla av att jag väntar??! På ....ja att vakna och allt bara varit en dröm. Jag längtar efter Dan, men han kan inte komma. Jag är så klok och förnuftig att jag inser att detta är antagligen helt normalt och ytterligare en fas i sorgebearbetningen. Men känslan är ändå där, hur mycket jag än kan förklara. Det gör istället mig mer less. Hur kan det ha blivit såhär? Hur kan detta ha hänt? Att Dan fick cancer och att han dog och kvar är jag? Vi var ju så lyckliga med vårt liv? Vi gnällde aldrig utan hade det bra och vi hade det kul och skrattade mycket. Nu är det så tyst, förutom radion i köket eller när Märta och kisse busar. Jag vill att hela min kropp och framförallt hjärnan ska förstå att han är död. Jag vill inte se en bild på Dan och tänka att: Hur kan du vara död? Jag älskar ju dig och du älskar mig. Du ser ju så levande ut på bilden, hur kan du aldrig komma tillbaka?
Vill inte lägga mig och tänka att imorgon blir det en bra dag. Inte låtsas om tårarna som bränner, innan jag sluter ögonen och ser hans tomma säng. Jag förstår inte mitt liv? Så konstigt, och jag vill förstå min väg. Visste inte ens att man kunde ifrågasätta sitt promenerande fram i livet.
Känner mig så itudelad ,mellan mina "liv". Mitt liv utanför dörren där allt går bra. Jobbar och har försörjning och allt sådant. Kan prata och skratta och de på jobbet skulle sakna mig om jag inte dök upp. Sen livet innanför dörren, där jag och djuren finns. Tack gode gud för djuren <3 där jag sysselsätter mig med småsaker hela tiden precis som alla andra. Men där finns oxå mitt inre mörker. Sorgen, frågorna, tankarna, minnena och tårarna. Jag är så trött och mycket beror nog på att helgen var intensiv och arbetsam och det påverkar min energi och ork mer än jag vill.
Jag har det bra och mår rätt bra och jag är vansinnigt kär i min man. Det är i det stora hela fungerande, men jag vill komma vidare....nu, nyss ,snart.
Till Dan: Hej mitt hjärta, var i hela friden tog du vägen? Vill ju att du ska vara här och lyssna på mitt tjatter, locka mig till skratt och hålla om mig och ge mig av din kärlek. Den som förklarade hela världen för mig. Som gav mig ro i själen. Du måste ge mig vägledning, för nu känner jag mig lite vilsen och vissen. Älskar dig till månen och tillbaka.