Vilse i pannkakan
Att inte veta och att veta, att inte kunna bestämma sig och veta tvärsäkert. Att lita på sig själv och inte veta hur man kommer att reagera. Att vara spontan och undanvikande, ha ett gott självförtroende och dålig självkänsla. Ja det är jag det hahaah
Har nog ofta beskrivits som spontan och visst är jag det på både gott och ont. Jag går ofta på magkänslan eller tar beslut på en sekund. Jag tycker om att umgås med andra, men vill oxå vara själv. Under vår tid tillsammans, jag och Dan så var han en en bra bromskloss. De första åren fick han åt hjärtat varje gång jag var spontan hahaha. Jag kunde säga att nu möblerar vi om och målar väggen och köper ny soffa. Eller åh vad jag vill ha en husbil. Han blev gråblek och hade inte lärt sig eller vant sig med alla mina spontana utrop. 95% av alla de ideerna jag sa var aldrig allvarligt menade. Han hörde att jag sa: Att om jag inte får göra vad jag säger eller får en husbil så är jag olycklig och det är din sak att fixa det. Han tog åt sig och trodde att jag tyckte han var dålig eller inte kunde leverera vad jag ville ha.
Men när han väl vant sig så lärde han sig bättre att allt jag sa var impuls och spontanitet och jag bara ville surra lite och var egentligen väldigt nöjd och glad för att kunna sväva iväg i tokerier.
Han lärde sig att bekräfta och bara lyssna och att bolla tankar och stampa med foten när det behövdes. Det sista var det bästa. Det gjorde mig trygg och jag kände tillit.
De sista sju åren så var det mer han som stod för de flesta impulser och önskningar. Jag hade det jag behövde och jobbade så mycket att jag hann inte tänka på annat.
Nu har jag ingen bromskloss längre eller sparringpartner eller någon som säger ja eller nej eller ja kanske. Någon som säger ja det låter bra, eller är du knäpp? Ingen som bara hummar när jag pratar och som inte lyssnar alls hahaha. Ingen som kan svara när jag inte vet vad jag ska ha? den röda eller den svarta? Vad ska vi äta? Ingen som zappar på fjärrkontrollen, ingen som snarkar så taket lättar. Ingen som säger: Ja det gör vi. Eller ska vi? Jag saknar det så mycket.
Idag så litar jag inte på mig själv som jag gjort förr, vet inte alltid vad jag tycker och känner mig så tudelad. Jag har alltid varit tudelad. Svart och vit, sött och salt, vänster och höger, högt och lågt. Men då har jag haft tryggheten och tilliten till mig själv och till Dan. Ogillar att ta beslut och håller igen och ihop. Jag vill framåt men vågar inte riktigt gå. Jag vill leva men vågar inte riktigt lämna mörkret. Är så trött och energilös, men vågar inte riktigt slappna av. Är rädd för att falla, rädd för vad som väntar, rädd för att rucka på mina rutiner. Rädd för att tänka på att Dan aldrig kommer tillbaka. Men å andra sidan så vet jag att han är död och borta, att jag inte kan sluta gå framåt, att finna ett sammanhang och livsglädje. Att jag inte kan, får, eller vill ge upp.
Att befinna sig i detta virrvarr är inte en semester!!! Tror att det är det som tar den största energin av mig. Mitt sökande och undvikande om vart annat. Men har förstått att det är en del av det som jag ska igenom. Att flera som är i min situation beskriver samma sak.
Så ja,,, jag är vilsen i pannkakan.
Till Dan: Hejsan mitt gryn, min älskade bromskloss och glädjespridare. Jag vill skratta med dig och jag vill putta på dig och säga: Knäppgök. Jag längtar efter dig och jag saknar din fysiska närvaro. Älskling vad ska jag göra med all min längtan efter dig och vårt liv tillsammans. Kommer det bara att blekna bort? Åh jag har så många frågor och tankar och jag är lite osäker på om jag vill veta svaren. Jag vill ju bara vara i din famn, känna din doft och somna i ditt knä. Älskar dig till månen och tillbaka.