330 dagar
Igår kväll var det 330 dagar sedan hela mitt liv och den jag var förändrades. Jag har inte funnit vem jag blivit än. Men blivit mer obrydd om det sker ngt som man normalt skulle bli orolig och förskräckt över. När beskedet kom att taket var i uselt skick, eller när de skulle hjälpa mig att flytta meddelade att deras bil gått sönder. Så blev jag naturligtvis berörd,men inte så mycket mer. Det värsta har ju redan hänt...allt annat löser sig eller inte. Jag gläds åt att jag nu i 2 dagar lagat mat och ätit på tallrik. Att jag bakat saffransbullar. Att jag sett på TV annat än nyheter och dokumentärer om all möjlig skit. Är jag glad? Ja jag kan skratta och ha roligt. Men glädje är inte något som fyller mig,som det gjort förr. Men jag vill tro att jag ska skratta och känna glädje liknande som jag gjort. För många är 330 dagar lång tid,men jag kan slungas tillbaka till dag 1 på nolltid. Jag kan sakna och längta tillbaka,men det sjunker in mer och mer att då aldrig mer blir. Det är som det är....Han kommer inte hem...punkt.
Det är så mycket som aldrig mer blir som det varit och det kan ingen förstå som inte upplevt att gå i sorg. Julen är gruvsam och pressen över att då försöka skapa tradition och gemenskap utan Dan. Stugan håller på att avslutas i hjärtat. Det var då....
Jag ska nu själv sköta allt från besiktning, däck, ekonomin, laga det som går sönder. Skruva ihop det som är löst. Skotta,tvätta bilen, uppvaktningar, planera, ja allt som man brukar dela i ett förhållande. Är ensam på så många sätt, ingen att skratta med, ingen att bli förbaskad på...ja tänk att man kan t om sakna det?? Ingen att prata om vad vi ska köpa för julklappar till barnbarnen. Ingen att dela livet med.
Det är inte som om man skulle vara singel, utan att man liksom blivit berövad på glädjen och livet. Jag är fortfarande gift med Dan. Men han är inte här och kommer aldrig hem igen.
Men en dag ska jag skratta så det gör ont i magen och jag blir andfådd.