Bakslag
Usch och fy vilken dipp jag har......Måste få skriva av mig, måste få prata med bloggen, jag måste få ur mig.......
Om jag bara kunde spola fram tiden, mer naturligt kanske man skulle kunna tro att jag ville spola tillbaka tiden. Men nej, jag skulle aldrig överleva att förlora honom igen.
Han är borta, på så många sätt och jag saknar honom så mycket.
Tankarna som snurrar,,,,vad hände den här dagen förra året?, vad gjorde vi? Tänk om vi vetat att han hade 18 dagar kvar att leva? Hade det förändrat något? Det är så konstigt, jag minns allt glasklart, medans om jag försöker minnas vad jag kände så är det otydligare. Det var som om jag stängt av alla känslor, för att minnas allt, vara i nuet, hålla ihop och vara stark.
Igår för ett år sedan kom han hem från sjukhuset, efter att ha tömt lungan på vätska. Han hade dagar då han liksom var både förvirrad och sen helt klar. Jobbigast var när han själv märkte att han var förvirrad. Jag har ju aldrig känt någon direkt ilska över att Dan dog. Jag hade en dag på höstkanten då jag var arg för att mitt liv var som det var, att det blivit som det blev. Känslan var att hur kunde det bli så här?
Men nu kan jag känna en ilska som ibland blir bitter. Varför sa han ? Varför sa vi att allt var bra? Det var hemsk, det var rädsla ,det var oro och en sorts förnekelse. Varför tänkte vi på andras känslor, varför ville vi skydda, vi ville även skydda varandra. Så urbota korkat tänkt. Men vad hade det hjälpt att säga, det suger....det är hemskt, ta mig ur den här mardrömmen. Inget alls egentligen...men känslan av ilska puttrar under min käcka yta, till ingen nytta.
Men idag har jag ropat efter honom , att jag saknar hans stöd, Hans tröst och kärlek på ett handgripligt sätt. Jag vill inte att det ska vara jul, djävla skitmånad. Fick sådan panik i eftermiddag, när jag liksom ville fly, försvinna ,raderas och gå till Dan. Men då hade denna kamp varit förgäves, mitt löfte till honom, att finnas till för barnen och inte orsaka dem besvär och sorg. Det är en jobbig känsla att vara låst ibland, till ett löfte, till maktlöshet.
Jag vill ju finna livet intalar jag mig själv. Men det är förbannat svårt de här stunderna av bakslag.
Men jag kommer att resa mig igen, jag kommer att fortsätta leva och skapa mig ett liv. men just nu är det svårt.
Det bästa jag kan göra är att få ur mig denna känsla. Våga säga att jag orkar inte, att jag inte vill leva kvar. Att det gör ont, att jag inte kan andas utan min älskades närvaro. Då lättar det och ångesten som fyller upp mig pyser ihop. Älskade Dan var jag saknar dig och hur du lyckades få mig att skratta och hur älskad jag kände mig. Tack hjärtat för all din kärlek.
Det är som det är och imorgon är det en ny dag.