Godmorgon måndag
Usch vilket djupt hål, jag hamnade i igår eftermiddag och kväll. Men även om det var förfärligt,så fanns vetskapen om orsak och att det skulle bli bra. Att det skulle komma andra tillstånd och känslor.
Allt började med en julsång,en sång jag alltid förknippat med jul och gör mig så glad. Dan visste det och stod ut med att jag spelade den högt och gång på gång. Även reklamen på TV om coca cola och lastbilarna med alla kulörta lampor gjorde mig glad. Nu spelades den på radion och jag förlorade mig i minnen. Minns i fjol då Dan var inlagd den här tiden och hur varje dag nu i december har ett minne kopplat till sjukdom och oro och rädsla. Hur han vissa dagar var ångestfylld,förvirrad och rädd. Men han fanns...
Om jag kunde så skulle jag vilja sova mig genom december och januari. Jag har aldrig varit en sådan som sett tillbaka eller varit särskilt berörd av årsdagar eller minnen. Så detta är omtumlande på ett sätt jag aldrig upplevt. Nu minns jag alla dagar kristallklart, kan känna hur rädd jag var. Nästan mer nu än då...
Hur vi såg varann i ögonen och såg rädsla och sorg,men munnarna sa att det här fixar vi. Dan ville ha det så,han ville leva när han gjorde det.
I bilen skrek jag och grät och ibland gjorde jag mig ärenden bara för att släppa på trycket. Alla dagar gick inte det då han var för rädd eller förvirrad för att lämnas ensam. Men han fanns....
Fy fans,djävla skit så ont det gör att ramla ner i dessa hål. Men nu vet jag i alla fall att jag tar mig upp,även om tvivlet finns när jag ligger där. Älskade Dan ge mig av din kärlek. Håll om mig och säg att det blir bra. Allt blir bra