myma.blogg.se

Nu närmar vi oss slutet på detta skitår 2020. Tror inte att någon kommer att se tillbaka på detta år med enbart värme och glädje, oavsett vem man frågar. Jag har några ljuspunkter som har hänt i alla fall. Har fått ett jobb, som nu har förlängts till sista mars. Hoppas och tror på en fortsättning, förhoppningsvis på samma avdelning. Har blivit farmor igen, till en gosig liten gosse. Lyssnade på min inre röst och fick lägenheten såld och kunde flytta. Är stolt att jag vågade, men samtidigt kändes det som om jag inte hade något val. Jag har tagit mig förbi julen, med förståndet i behåll. Det har varit en bra jul och jag har fått erbjudanden att fira jul med barn och goda vänner. Är så tacksam över det. Men jag har sökt lugn och stillsamhet. En del i mig har varit på helspänn, vilket har tagit energi och det har blivit väldigt tidiga kvällar. Men det har varit helt okey och tårarna har varit av stillsam "sort". Fina minnen och kärlek till det som varit. Inte så mycket av det som aldrig blir. Har kanske försonats med att, "Det är som det är" På jobbet har det varit bra och vi har verkligen försökt sprida julglädje och hemtrevnad. Vi hade sagt åt de flesta anhöriga att vi helst undvek besök, utan föredrog videosamtal. På andra avdelningar kom hela familjer med barn och alltihop, vilket gör att man blir både förbannad och förtvivlad över hur en del far fram i ren egoism och tanklöshet. Har haft sonen med familj här några gånger och de har ju haft covid, så jag kunde både pussa och kramas. Imorgon styr de kosan hem till Göteborg igen och det brukar vara stor saknad tills man liksom vant sig igen. Är ledig i helgen och det är verkligen skönt, inte minst för att jag kan skrota runt i morgonrock. Slipper klä på mig för morgonpromenaden utan bara skor,vantar och jacka. Är ju så pass mörkt oxå så ingen ser mig traska runt som ett spöke i morgonrocken fladdrandes kring benen. Nu närmar vi oss årsdagen för när Dan lämnade oss. Vet inte vad jag känner för det??? Då är sorgeåret slut, men jag tror att det krävs ett helt år till innan, det kommer en ny tid. Det är mer tyngre dagar innan årsdagen. Dagen då vi samlade barnen och Dan sa hur han ville ha sin begravning och hur han önskade att vi skulle "göra". Sista dagarna innan han blev dålig. Det hände en hel del som gör ont att minnas. För då var jag så anspänd och bara försökte hålla ihop. Nu kommer istället känslorna, hur ont det gjorde att se honom så hjälplös att vända sig. Hur han kämpade med att vara beroende av mig och smärtan i kroppen. Hans tumme hade nog brutits pga att kalket i skelettet försvann. Så han hade väldigt ont i mellandagarna. Jag ville att vi skulle åka in och röntga, men Dan sa att det var inte lönt. Han hade gett upp på ett sätt som bara jag fick se. Han sa att han var glad över att jag fanns för barnen och att han var glad för min skull att jag skulle bli farmor. Han gjorde en mapp i datorn över sådant som var viktigt för mig att veta, lösenord på wifi, och allt möjligt sådant .Öppnade den på morgonen, efter hans död och där stod: Jag har haft ett bra liv. Han älskade verkligen oss alla. Ja det har jag oxå haft med honom, och jag försöker tänka på vilken tur att han funnits. Att han visade mig vad kärlek är. Att han lämnade kvar sin eftervärme. Tack alla älskade vänner, för jag kommer aldrig någonsin att kunna säga med ord vad ni betyder och har betytt under detta skitår. Kram <3