Lördagen 12/12
Idag har det varit en riktigt bra dag. Vaknade inte förrän tjugo över sju och det var riktigt skönt att sova längre än till klockan sex. Tog det bara lugnt på morgonen och tvättade lite och plockade bort efter paketinslagning som jag pysslade med igår.
Vid halv tio for jag och hämtade upp M och sen for vi in till staden. Det är evigheter sedan jag var inne i centrum i butiker. Uppdraget var att hjälpa M att köpa julklappar till mamma och pappa, sagt och gjort jag hade munskydd men såg ingen annan som bar det vilket förvånar mig lite. Nu skulle det alltså inköpas jullappar,tänkte något litet ,men icke sa nicke, hon ville köpa dem betydligt mycket dyrare än vad jag tänkte. Som de flesta med barnbarn vet ju att det är svårt att stå emot dem. Måste höra med V och L om de behöver några slantar för inköp av detsamma. Så roligt att de börjar bli så stora att de kan följa med på stan.
Sen var vi iväg och fixa kattsand och hundmat och ett halsband som lyser åt Märta. Jättesvårt att se henne i mörkret annars,,,,svårt?? menar omöjligt.
Skjutsade hem M och sen gick jag ,kisse och Märta på en lång promenad. Kisse gillar verkligen att följa med och Märta lyser det om när hon far fram genom surdikena. När jag gick där och de lekte och jagade varann och det var så vindstilla och fint så kändes det mer rätt än någonsin att bo här.
Väl hemkommen så gjorde jag mozartkulor och byggde små pepparkakshus. De står på "tork" nu för lite dekorering senare. Godiset tänkte jag ta med till boendet och även de små husen. Mest bara för att det doftar gott om husen och gottis tackar nog ingen nej till.
Även om det vissa dagar är tungt jobb jag har och det känns i både rygg,armar och ben så är jag så tacksam över att jag har något att gå till och bry mig om.
Har tänt lite ljus och spelar julmusik och visst kommer det en liten saknadens tår ibland. Känns bra att jag har dragit ner på julen. Just inget pynt alls och julmat och julklappar är ju inte så mycket av i år. Har mer ork att stå emot sorgen och ledsenhet om jag liksom inte är trött och oförberedd på att känslorna och minnen bubblar upp lite då och då.
Mitt nya motto är: Det är som det är....
Att det kunde vara värre än så här är viktigt att komma ihåg. Det kunde vara som det var för några månader sedan. Jag har ganska fast mark nu under fötterna och det är så viktigt att inte glömma bort att jag varit i ingenmansland och liksom bara existerat och knappt det. Varför är det viktigt kanske någon undrar. Jo för att stärka mig att fortsätta framåt att jag fortsatt litar på att jag kan klara av att leva utan Dan. Utan den som jag älskade högre än mitt eget liv, den som såg på mig med kärleksfullhet och gav mig möjlighet att få älska en annan människa så mycket som jag gjorde. Eller jag gör det fortfarande och jag värnar om den kärleken, Den är så fin och varm och full av skratt och humor.
Tror att jag blivit mer lågmäld, tystare och inte lika nyfiken och ivrig som person. Kan nog fortfarande prata sönder öronen på någon hahhaa. Men det är ändå något som känns annorlunda, jag reagerar annorlunda och engagerar mig inte lika mycket i personer eller debatter, tyckanden och händelser. Vet inte men det är som om jag inte bryr mig längre eller orkar bry mig. Håller mig hellre på min kant och liksom gör det jag ska. Det är som det är....säger det flera gånger per dag, åt mig själv.
Har oxå tänkt på en annan bra peppning....för varje dag som går nu i december....så är vi en dag närmare våren. Så underbart det låter.
Ha en fin lördagskväll, det skall jag försöka ha.