Navelskådning
Jag har ägnat en stor del av det de sista 2 dagarna. Slog upp betydelsen. Navelskådning- inåtvänd tankeverksamhet. Ja det beskriver det ganska bra, kan kanske låta deppigt och eländigt. Men samtidigt är det nog bra att stanna upp och fundera ett litet varv till. Det som far runt är flera frågor,eller egentligen inga frågor utan mer konstateranden och insikter.
Några av alla de tankar som kommer fram.
Så här trodde jag aldrig att mitt liv skulle bli. Var i livet är jag? Vad vill jag? Vad kan jag? Hur kunde det bli så här? Vem är jag? Är jag genom det värsta? Är jag rädd? Plus en massa följd funderingar. Det är inte så att jag är deppig utan mer bara reflekterande. Finns inga svar på alla frågor och en del gör ont och andra svår att någonsin få något svar på.
Det är som det är....låter kanske konstigt. Men i mångt och mycket landar jag i det. Dan är död och borta och jag saknar honom ofantligt. Kan inte göra annat än lära mig att leva med det. Hellre det än att inte förstå att det är så.
Ansvaret för hur mitt liv kommer att bli,ligger väldigt mycket på mig själv och inställning. Dan ville att jag skulle vara glad och lycklig. Söker jag lycka? Nej absolut inte. Jag söker trygghet, glädje och tillit till " att det löser sig".
Min sorgeresa har varit svår, och jag är inte framme än. Men jag står upp och jag drivs av kärleken jag känner så starkt. Jag har kommit så långt och jag är stolt över allt jag klarat. Jag bygger upp ett liv utan min älsklingsgubbe. Men han är ständigt med i mitt hjärta. Fortfarande en sådan stark kärlek, som både är underbar och smärtsam.
Jag är inte längre i ett mörker och motstånd. Det är i det stora sammanhanget rätt bra. Det är som det är.....
Jag försöker tänka lite mer på sådant som är trevligt och glatt. Än att ramla ner i frågor som bara drar ner mig i ledsamhet och grådis. Det är några eländiga mörkermånader kvar,men sen kommer ljuset och värmen tillbaka.