Och där sket jag ner mig...
Ja kanske inte riktigt.. .men åtminstone så jag kunde ha gjort det. Kom precis in efter morgonprommis. Märta är ju en morgontrött hund som inte har ngb större lust att lämna soffan för länge på morgonen. Men nu har det ljusnat och då ser man ju var man går. Hade inte kommit så långt hemifrån och Märta skuttade från ena diket till det andra....plötsligt kommer 2 rådjur skuttandes precis framför oss?!?! Inte ett knyst hade hörts innan de kom farandes. Jag sög in litervis av luft och Märta tvärvände mot mig och lika fort efter dem skällandes. Men det gick bra att locka tillbaka henne även om knäna fortfarande darrade,antagligen på oss bägge. Jag kopplade henne för jag tänkte att de kanske var hemma på tomten, för de sprang mot huset. Nu ligger hon på fönsterbrädan och spejar. Tackar alla gudar att det inte var mörkt,för då hade jag skitit på mig.
Var ner till viken häromdagen och där simmade 2 fina svanar.
Vattnet är väldigt lågt, vilket man kunde se på att alla bryggor stod på land. Men det är nog fint där nere på sommaren. Det är ju en vik som ligger närmast mig,men man hör havet på andra sidan udden väldigt tydligt. Speciellt om det blåser, och det är faktiskt både vackert och lite kusligt ljud.
Men det är helt okej att bo härute och jag känner mig inte ensam eller otrygg,då jag på kvällarna ser hur det lyser lite överallt. Även om ingen bor där så har folk på belysning, vilket känns bra.
Men känner mig så ensam på andra sätt, saknar att få prata och vara nära någon. Längtar tills den här pandemin är puts väck. Jag vill umgås med människor, vilket jag ser som positivt hahaaha. Tycker så synd om människor som lever i ständig isolering och dessutom ensamma. Som inte har något jobb eller någon dom kan ringa närhelst de behöver. Jag har tack gode gud ett jobb,min djur familj. Mina fina goa vänner och familj.
Men de kan inte skydda mig från ångesten som kommer över mig ibland. Ensamheten som uppstår när ens älskade inte finns. När tvivel och hopplöshet och årsdagar av minnen intar hela mig. Det är bara tid, tålamod och att försöka sysselsätta sig med något som hjälper. Men de kommer att söka efter mig om jag ramlar ner i ett för djupt hål och det känns tryggt. Ni är så VIKTIGA.