HSP
Vet att jag kom i kontakt för flera år sedan med begreppet HSP= Högsensitiv personlighet och tyckte det lät lite som jag. Både dottern och Dan sa flera gånger till mig att det beskrev mig så bra. Då skrattade jag och sa att det gör det väl inte..... Jag har nu läst och gjort tester och läst lite mer och dragit en slutsats av att jag är en HSP personlighet. Det är ingen diagnos eller ngn sjukdom bara ett personlighetsdrag. Jag tror dock att vara medveten om sig själv och hur man reagerar och fungerar underlättar sin egen självbild. Jag har ofta tänkt att jag har två olika sätt att vara och ibland blir jag spyless på mig själv och min dubbelhet. Har inget behov av att analysera mig själv, tvärtom så vill jag liksom de flesta inte se sina negativa eller förvirrande personlighetsdrag. Men kanske jag bättre förstår mina reaktioner och beteende lite mer och är mindre hård mot mig själv om jag förstår varför jag "är som jag är". Är väldigt käslostyrd och det är både en hjälp och stjälp många gånger. Blir lätt överväldigad att sådant jag upplever och tårarna bara kommer av alla känslor. Det kan vara ett vackert träd, en upplevelse eller något annat jag ser och är med om. Det kan nästan vara överväldigande och jag blir alldeles bubblig inombords av att se något så vardagligt som ini i en blomma!!! eller en vacker sång. Är väldigt intryckskänslig och ibland är gråt och skratt , ilska och glädje så förknippade. Dan sa att jag var spännande att leva med då mitt sinne kunde tvärvända på en femöring. Han kunde "läsa" av mig bättre än jag kunde själv och han hade i princip alltid rätt och fanns bakom mig när jag behövde. Nuförtiden är det inte så ofta lyckokänslorna väller över, men däremot de djupa reaktionerna. Är det mycket av upplevelser eller tankar eller känslor så blir det till slut fullt. Då måste jag vila och sortera huvudet!!! Jag ska läsa på lite mer om HSP och försöka hitta ett sätt för mig att hantera min "oreda" För jag "sparar" och "sparar" och till slut så spricker jag. Jag älskar ju när det händer saker och ting runt mig och jag älskar familj och vänner och jobb och allt därimellan. Har fortfarande inte full energi och blir tröttare fortare än förr. Kanske åldern oxå som påverkar, men det är inte det som är det bökigaste, utan det är känslorna eller snarare reaktioner och händelser som jag inte tar tid att "smälta". Tid har jag ju gått om och ibland alldeles för mycket tid att fundera och ägna mig åt funderingar. Nej det är de där småsakerna som jag inte tar in, utan snabbt trycker bort som ställer till det. När jag tex ser barnbarnen och tänker snabbt: Åh nu skulle Dan vart med.....När jag handlar och reflexmässigt undrar vad "vi" ska äta....och kommer på att det är bara jag. När en lampa lyser i bilen och jag tänker att: Det måste jag fråga Dan om? Eller när jag ser på ngn av Dans barn och ser honom i dem. Jag trycker bort och trycker bort tills det gör så ont och jag faller ihop. Jag låter mig inte acceptera att dessa reaktioner kommer eller att jag är mitti känslan och jag inte kan visa min reaktion eller sorg. Det är ju till 99% oskyldiga tankar om förr och det som inte längre finns och som jag oftast sorterar bort som " Inte lönt att älta om det, det är ju som det är" Men jag tror att jag måste hitta ett sätt att hantera mitt sätt att vara. Kanske göra ett litet kort avslut varje dag av vad som varit och farit i kropp och knopp? Känns inte riktigt bekvämt och väldigt självcentrerat och lite väl mycket analyserande. Men om det hjälper utan att man blir helt sjalvupptagen så kanske jag törs prova. Hursom så tänker jag att jag skall nog skriva lite mer utlämnande här och bli av med mina funderingar och tankar. För hur knasigt det än låter så hjälper det alltid att liksom tömma ur sig här. Samtidigt så blir jag lite generad då jag inser hur förvirrat och deppigt och helt vansinnigt det kan låta i mina tankar, när det kommer på pränt. Men det tänker jag oftast bort för det hjälper mig att bli stabil igen och bli av med en massa känslor och tankar. Tror helt och fullt på att det är lätt att bli helt knäpp om man är isolerad och ensam. Hualigen när vet man om det snurrat om helt???hahaah.
Nu ska jag i alla fall gå ut och köra grästrimmern jag lånat av sonen. Känns drygt att göra middag så det blir nog våfflor i sin enkelhet idag. Lev väl