myma.blogg.se

Det är en sån dag....När jag går sönder, när jag fösöker få jämvikt, men å andra sidan inte. När det gör ont och man lindrar smärtan genom att gå sönder. När bubblan spricker och det väller ut spänningar, sorg, smärta, saknad och det inte läker förrän det töms. När jag gråter så att jag går undan Märta som blir så orolig när jag gråter så att jag nästan kippar efter andan. Det är svårt att förklara mer än att det är en process, en del av mitt liv, något jag bär inom mig.

Det är som om jag går i olika skor på fötterna? Det går att gå i och jag rör mig åt det håll jag går. Men känslan av att det inte riktigt är som det ska eller som det inte riktigt stämmer och blir snett finns. Jag har allt som jag behöver och mer därtill som jag ska ha för att allt ska fungera. Men allt känns väldigt praktiskt och bra och jag är tacksam över så mycket. Men min själ vrider sig och hittar inte riktigt plats och känns kraftlös. Jag skrattar mycket och finner glädje och är fri och stark. Men min själ är hungrig och så ledsen och hittar inte ro. Den saknar...den vill ha kärlek och förstå: Den förstår inte varför den finns och känner inte livet. 

Det är som ett samtal mellan min själ och min hjärna. Min hjärna säger: Det är sol idag och idag ska jag nog klippa gräset och rensa lite ogräs. Det sysselsätter mig och det är en ganska trevlig syssla att rensa ogräs och blir så fint. Jag mår bra av det och det får mig att må bra.

Men min själ säger att det växer ju ändå upp mer så det är inte lönt. Ingen bryr sig ändå och delar din känsla, ingen som går bredvid och kan dela glädjen av solen och den fina dag som det är. Jag trycker bort det så långt in i mig jag kan.

Jag vet ju att det är bra för mig och att jag älskar känslan av att sitta på bron och se på den fina rabatten och njuta av dagen. Men själen säger att du kanske har 20 år på bron att sitta och glo så....så varför nöta på den känslan. Du är utan framtid, utan Dan ,utan honom att "spegla" dig i..

Jag skakar bort den otäcka känslan och trycker bort det. Jag förstår inte riktigt varför jag finns här som en vandrande varelse....och jag trycker bort det. Allt blir till slut för mycket och den spricker och töms. En sådan dag är det idag, eller just nu. För om ett tag så är bubblan tömd och jag ser återigen positivt på det mesta. Mina olika skor på fötterna, trampar jag vidare i livet. Jag har en positiv inställning till det mesta, men oron över framtiden finns med mig. Den praktiska, hur blir det i höst på jobbet, var kommer jag att hamna, vilen enhet, var skall Märta vara på helgerna? Det kommer att bli bra och det kommer att lösa sig. Märta kan vara i Yttersjö hos dottern. Du kan och du kommer att kunna, säger jag å mig själv. Bekymra dig inte förrän du vet vad du ska oroa dig över. Men i ärlighetens namn så följer den otäcka rösten med i mitt snusförnuftiga tänkesätt. Det vore bättre om du inte fanns och slapp överleva och sitta där och le över det som varit och aldrig mer blir. Den där tanken på hur länge det är kvar....hur länge lever djuren? Hur länge måste jag finnas kvar? När jag känner hur själen vrider sig av hunger och mening och livsglädje, då är det tufft. Men det är inte hela mitt liv utan en del av mitt liv....och som jag tror och hoppas bleknar. Men hur matar man en själ? Jag tro att min matas med kärlek och lvsglädje och känslan av sammanhang. Jag vill verkligen känna livsglädje och den glädjen är så mycket större än den var för ett år sedan. Men har liksom inte fått till det i mina olika skor.

Så skönt att få skriva av sig och det känns som om jag samtalar med någon. Ångesten dalar ner och lägger sig för att vila och jag kan torka mig om näsan och fortsätta min dag. Så skönt det ändå är och solen lyser även om värmen inte är på topp. Det kommer att bli en bra dag.