Dans födelsedag
Efter jobbet for jag och fikade på kyrkogården och det var en lika vacker dag som förra året. Två koppar med fika,så klart. Men av ganska naturliga skäl så var det bara jag som åt och drack haaha.
Kändes så fint och mysigt och tror det ska få bli en liten tradition.
Hämtade Märta i Yttersjö och tog med mig yrvädret Ruth hem. Hon är så fin men hopplös på att skälla,åt .....ja det vet hon inte ens själv alla gånger.
Men jag går omkring med en sorgsen känsla och tårarna kommer lire då och då.
Pratade med S och hon hade varit till "vårt" medium i morse och det var så fint,sa hon. Men hon sa oxå att "Dan"hälsade till mig och ville ge mig en bukett blommor. Han satt ofta i soffan bredvid mig och uttryckte hur orolig han var för mig. Att jag var ensam och inte hade kommit vidare att jag inte släppt honom. Han sa flera gånger att jag måste hitta en annan man som kunde "ta hand om mig" de sista månaderna. Jag tycker jag kommit mig upp ur det djupaste av hål och kämpat mig till ett liv. Ensam? Javisst känner jag mig ensam,så otroligt ensam ibland att det gör ont. Men jag saknar honom,min fina livskamrat. Der har bara gått 1 1/2 år, inte är jag redo att ens ta i en annan man. Jag älskar ju Dan!! Inte kan jag släppa?? Jag törs inte släppa, saknaden och vår tid och minnen är ju det enda jag har kvar. Minnen av närhet,ömhet och skratt och kärlek, lever i mig så starkt. Jag är istället så rädd ibland att förlora minnena av hur det kändes att ligga i hans famn. Jag har glömt hans doft, vet bara att jag älskade den. Att jag är ledsen nu är oxå en reaktion som påminner om irritation och en smula ilska. Varför kan jag inte känna honom,drömma och få sk tecken? Han borde veta hur mycket det skulle betyda,för mig. Men den korkskallen tror kanske att jag lättare skulle "gå vidare" om han inte gav sig tillkänna? Ja herre gud så knäppa tankar och känslor man kan få och gå omkring med. Tror inte att det här känslosvallet går över förrän jag både gråtit ordentligt och gjort mig av med all "lessenhet" Ska faktiskt säga att det kan vara så skönt att gråta riktigt ordentligt och t om tycka lite synd om sig själv. Det är okey och man känner sig lättare i själen efteråt. Tror jag ska göra det nu...gå ut och lägga mig i soffan på altanen och fulgråta. Sen kanske se någon bra serien på TV och ta en coca cola och ha det bra,med alla djuren. Lev väl