September och ojämn
Har sovit dåligt,för jag hade så ont i armen, i princip så måste jag ligga på rygg för att överhuvudtaget kunna sova. Men oron över att inte klara jobbet är det värsta. Min "knivfot" läker bra och nu har jag inte ont om jag inte kommer åt stället. Hade fin besök på tomten tidigt imorse!! Och äntligen fick jag se den tydligt. Tidigare har jag bara anat den och sett gräset röra sig och att Märta har varit väldigt ivrig och spanat in i skogen. Men nu gick den lugnt och stilla över gräsmattan.....en grävling.
Lite bra att ha en sådan för de käkar orm.
Igår så tog jag ut plastmattan som jag blodade ner och skurade upp den ordentligt och nu hänger den på tork. Den nya mattan var bara att kasta...suck.
Visst är de söta?Ruth och Siv är väldigt gosiga och vill vara nära. Det vill ju Märta oxå men vill inte dela mig med Ruth.
Hur mår jag då? Jo det är bara bra.....och tungt sinne. Är som jag är två i en. Allt är faktiskt bra och det mesta rullar på som det gör för oss alla .Jag är glad och trivs med det mesta Men någonstans inuti mig är jag så grå och liksom skör och betraktar allt som slut och över. Kan liksom bara plötsligt spricka som ett trasigt ägg och allt väller fram. Tankar som att jag knappt minns sista tiden på sjukhuset,när Dan dog!! Pratade jag med honom? Höll jag om honom? Allt är så suddigt. Så dumt att tänka på för det är ju inget som jag kan göra något åt nu. Jag vill inte börja öka någon medicindos. Jag vill bara inte vara så här ledsen. Tror inte på att trubba av utan mer jobba med känslorna. Men jag vet inte hur! Men det måste gå. Tänker på att jag inte trodde jag skulle känna glädje och liv. Men det gör jag nu och är för det mesta glad och positiv. Men så fort allt stannar av och jag inget gör eller hör en låt på radion, som skapar minnesbilder. Då spricker jag och tårarna kommer och ångesten och det gråa väller fram. Då är det svårt att komma på något positivt, fast allt är så bra. Så skriker själen av ensamhet och ångesten får det att kännas som om mitt liv redan varit och det är det här som är kvar. Det är skönt att få skriva ner mina känslor och tankar och få vara sann och det tror jag är bra och att inte stänga in mig och bara skriva om trevligheter som oxå finns runt mig. Jag saknar honom och jag saknar kramar och att få skratta och prata tillsammans. Jag gör det nästan varje dag med andra och det är helt underbart. Men kan inte ersätta saknaden av en tvåsamhet,en vardag . Att gå och lägga sig på kvällen och inte kunna säga sov gott åt någon. Låter kanske fånigt,men det är så stort och värdefullt
Idag ska jag försöka klippa gräset om det går för foten. Tömma några krukor där blommorna har gett upp för säsongen. Vattna i växthuset och ta in det som är moget.
Det lunkar på och jag håller mig sysselsatt,det är en mycket bra medicin hahaa. Kram och lev väl