En dotter
Det är intressant när man får flera barn hur kärleken kan vara lite olika.Lika stark men det kan vara nivåskillnader på ngt vis som inte går att beskriva. Kan ibland känna mer ömhet och omvårdande kärlek till sönerna medan det blir en annan sorts närhet och gemenskap till en dotter.Mina söner har ju mer "upptagits" av sina egna intressen och av sina flickvänners familjer än sin gamla mamma. Men så har det alltid varit i de flesta familjer och just därför så ville jag gärna ha en dotter. När hon väl kom in i mitt liv hade jag gått över tiden i 17 dgr och jag var otroligt trött och less. Så kom hon och hon blev sin pappas prinsessa från första stund. Ibland så har det hänt att jag blivit svartsjuk på deras förhållande, då jag känt det som om jag bara kom med förmaningar och måsten och inte var så kul.Men samtidigt väldigt glad att de har en far att ty sig till.
Hon var ett lätt barn som hade en självsäkerhet som ibland gick överstyr. Hon trodde sig kunna allt och hade ett finger med i allt som hände hemma. Måltiderna såg hon som en möjlighet att hålla låda i minst 15 minuter oavbrutet utan att knappt rört en tugga. Jag kunde ibland bara iakta henne och fundera varifrån hon fått all självsäkerhet och hur i all världen det skulle gå för en unge med hennes kaliber och vad kan jag vara för hjälp. Nyfikenheten delar hon med sin bror och ibland var det stora diskussioner om vem som visste först av allt som hände. När hon var liten så älskade hon att uppträda för oss i alla former av utklädningar, ibland bara i mössa och vantar eller i ett par skor. Personligen så tyckte hon nog att hon inte gick att känna igen, i den maskeringen.
Jag var väldigt fundersam på hur jag skulle tackla en dotter, pojkar är ju lättare tyckte jag och jag var rädd att få en dotter som var sjåpig och tunnhårig med stora öron som gnölade över allt och inget hahhaha....Men ville ju gärna frossa i rosa och dockor osv.så en dotter kändes absolut kul. Men min prinsessa var inte särskilt flickig. Gnöl och gnäll var inte ngt som man kunde se hos henne, snarare en munsvada och kaxighet som inte går att av för hackor.Ville inte ha klänning och kjol och gulliga grejer var inte heller särskilt populärt mer än en stund. Hon har ju alltid varit rättrådig och kunde läxa upp barn som var flera år äldre om hon tyckte de handlade fel eller sagt något dumt.
Hennes dröm att bli polis hade passat henne precis tror jag. Nu bar det sig inte bättre än att hon fick en skada som satte stopp på det yrkesvalet. Men hon är ju inte arbetskygg och jag är övertygad om att hon förr eller senare hittat det hon vill syssla med när den dagen kommer.
Att vara minst har sina nack och fördelar. Den yngste i en skara barn får nog mer kämpa för en självständighet då det lätt blir att de aldrig blir "stor" i mammas ögon. Men jag upplever det som att det funkar ganska bra. När hon tycker att jag passerar gränsen så får man veta det på ngt vis hahaha. Idag så kan jag säga att jag är otroligt stolt över min dotter. Hon har kvaliteer som jag tycker är beundransvärda och som jag kan säga ärligt att hon inte ärvt av sina föräldrar. Jag kan nog prata med henne om det mesta och får ofta tankeställare då hon sällan lindar in sina åsikter. Nu är hon själv mor och en vuxen kvinna, men fortfarande så är hon min: Prinsessan Gullefina Snuttegryna....
