myma.blogg.se

Jag har verkligen fått jobba hårt med mig själv de senaste dagarna. Efter min utbrändhet så stressar jag upp mig väldigt lätt, och axlarna sitter i öronhöjd och andningen sker i halsen. Egentligen så sker det mest när det är saker som jag känner att jag inte har koll på eller helt enkelt inte kan kontrollera. Men jag har oxå lärt mig att känna igen, när det är alldeles för mycket. Då måste jag stanna upp och liksom ta mig själv i kragen. Slappna av och ha ett inre samtal med mig själv. Sen Dan dog så har jag inte haft ngn större problem, med detta, förrän den senaste veckan. Vilket kanske kan betraktas som positivt? Äntligen kanske skulle jag kanske säga? känner jag igen något hos mig själv. Tidigare när jag känt oro, eller att jag inte kan påverka eller kontrollera så har jag liksom bara konstaterat det!!! en av reaktionerna som jag inte känt igen hos mig själv. Är som om jag inte kunnat längre än att känna mig hjälplös och utlämnad. Nu har jag istället valt att varva ner och bara koncentrera mig på mig själv och inte fara runt i tankarna på att jag måste, jag ska skynda, jag ska kolla, jag ska hinna. Nu är vi vid den helgen, där vi skall minnas våra döda....och tända ljus på deras gravar. Jag ska fara på Dans grav i eftermiddag och tända ett ljus. Men även här hemma, såklart. Ringde till svägerskan och bad henne tända ett ljus på Dans föräldrars grav från mig och Dan. Igår efter jobbet så skruvade jag ner en hylla i hallen och tänkte på att Dan satte oftast fast något så man kunde hänga sig i det. Det mesta är så fastskruvat att man kan inte annat än att le. När jag stod där och skruvade så kom jag att tänka på att tapeten i hallen valde han. Då kom tårarna igen och jag var så ledsen och lite rädd. Nu ska jag lämna detta och aldrig mer få se denna tapet och allt här hemma. Jag grät över hela situationen, att jag ska flytta, att lämna lägenheten, grannarna ,det jag känner till. Det kommer jag att göra fler gånger, det är jag säker på. Men lika säker som jag är på det så är det en inre kraft, en känsla som inte har med förstånd eller förnuft att göra. Som säger att jag måste bort härifrån om jag ska hitta ett liv att leva. Jag mår inte bra här, jag kommer inte ifrån känslan av att, då aldrig mer blir nu. Jag sitter fast i tankarna, i hopplösheten och att det som jag allra helst önskar aldrig mer blir. Jag sitter och väntar på döden eller i bästa fall att jag ska förstå helt och hållet att Dan är död och inte kommer från köket med en macka och ett glas mjölk i handen. Jag har valt att lyssna mer på den inre rösten som säger att jag måste bort från den invanda, trygga miljön och vara i en miljö som jag aldrig befunnit mig i förr. Visst känner jag oro att bo ute i mörkret, men starkare är suget efter naturen och stillheten. Att jag kommer att vara skiträdd för älgar och galna vilddjur på mina kvällspromenader är jag säker på. Men har köpt en pannlampa i alla fall hahaha. Men jag måste söka mig bort för att hitta något annat. Minnena bär jag med mig, men jag kommer inte att leva i dem. Är jag rädd och orolig....ja lite. Men jag bara måste..... Igår så kom S och hämtade Dans byrå och en av tv bänkens delar som jag inte rymmer, samt ett par stora skivor som stod i garaget. Så idag ska jag tömma garaget och förrådet och förbereda inför imorgon då jag ska sortera ut, det som ska på återvinningen och det som skall till förrådet i Sörmjöle. Hade ju en tanke på att köra iväg kartonger ut till Sörmjöle och börja måla, men besiktningen av huset är den 9:onde och tänk om hela huset är ruttet och jag får fara tillbaka med allt hahaha. Är så tacksam över att jag började skriva den blogg och få skriva av mig allt möjligt trams, och ångest, oro och liksom få "bli av med tankar och känslor" Tack bloggen <3 Till Dan. Godmorgon mitt hjärta, min sötaste skitgubbe. Ja jag vet...att du är lite orolig och lite glad för min skull. Du skakar säkert på huvudet men har ett leende i mungipan. Du sa att jag fick dig att leva med alla mina påhitt. Men lik förbannat så är du död. Förlåt älsklingen men jag har förbannat att jag älskar dig så mycket, att vi hade det så bra. För om jag inte hade haft ett så bra liv så skulle det kanske ha varit lättare. Men samtidigt vet jag nu vad jag söker, en glädje över att finnas, en glädje över livet. Jag minns hur det kändes, att vakna glad, att uppskatta det lilla och vara tacksam över att leva. Att inte du finns är så obegripligt, i snart 10 månader har jag levt utan dig. Helt obegripligt att jag överlevt, det trodde jag inte att jag skulle klara. Men min längtan efter dig är så stark. Det är lättare att sakna än längta. men saknar gör man med hjärtat och huvudet. Längtar gör jag med hela min kropp, min hud saknar dig. Min hud minns dina händer, varenda cell skriker efter din närhet. Men jag tror att det måste gå mer tid för att den ska glömma och bli minnen av beröring. Älskar dig till månen och tillbaka

Ofta tänker jag fortare än medvetandet. Imorse satt jag och tänkte på att jag ska ju måla om i vardagsrummet i Sörmjöle. I ena hörnet så är det inte så snyggt, för tapeten har blivit skrynklig, och då syns det bara mer när man målar. Så då måste man riva bort och spackla istället. Men hann tänka: Att det gör då inte jag, det får Dan göra.......ehhh sen slog det mig att det blir inte bara svårt utan även omöjligt. Det låter säkert ganska obetydligt, men sen kommer medvetandet och säger: Men Ingalill Dan är död !, det går ju inte??? Nästa tanke är då: Men hur i hela friden kan han vara död, han är ju mitt stora stöd och han fixar ju allt?? Det virvlar till i huvudet, av total förvirring. Men det varar bara några sekunder och sen så försöker jag tänka. Okey då måste jag ju fixa det själv. Jag känner mig så tafatt och osäker på mig själv och det är en av alla anledningar till varför jag måste flytta. Jag måste utsätta mig för en massa saker och samtidigt lära mig att be om hjälp eller inse att det blir övermäktigt. Det är svårt, det är jättesvårt att inte lita på sig själv. Jag känner inte riktigt igen de känslorna eller reaktionen hos mig själv. Att inte vara säker på vad jag vill, vad jag kan eller vad jag ska göra. Vad jag vill? Jag vill känna meningsfullhet, lugn och stillhet, trygghet, tro på något, omfamna livet. Jag an vara glad och skratta, men mörkret finns med mig hela tiden. Även om det för alltid kommer att finnas ett mörk plats, så vill jag, måste jag få in lite ljus. Jag gråter hellre över att jag sitter fast i snön efter vägen, än av att Dan saknas i soffan. Inatt drömde jag märkliga saker och Dan fanns med ibland och ibland var jag ensam. Var utomlands och det blev översvämning. Jag såg 3 små vita hundar virvla omkring i den strida vattnet. Jag bara måste hjälpa dem. Nej sa Dan det är farligt, du kan inte göra så. Det är naturens gång. Ja jag vet men jag kan inte leva med mig själv, om jag låter dem dö. Jag sprang efter kanten och tittade efter dem och såg även ett litet barn, virvla omkring med dem. Hoppade på en buss och skrek att jag måste hjälpa dem, ni måste kör fort. Jag såg dem inte, men skrek: stanna bussen...jag får vänta på dem här, tills de kommer flytande. Hoppar av bussen och helt plötsligt så kommer de små hundarna, blöta och smutsiga springande mot mig. Jag hann tänka att den lilla flickan såg jag aldrig.... Men så ser jag en liten kropp komma flytande och får hjälp att fiska upp kroppen, som är en liten pojke. Han verkar leva och jag gör upplivningsförsök och han börjar andas. Sen vaknar jag....av att kisse slickar mig i ansiktet. Drömmen kändes så stark men skulle jag börja analysera den skulle jag nog bli gråhårig hahaha. Har adressändrat nu oxå....det lustiga var att skatteverket inte godkände mitt namn?? Inget ovanligt, då min egentliga stavning alltid ändras av alla instanser. Jag är döpt till Ingalil, med ett l !!! ett medvetet val av min mamma. Men på skatteverket tycker de att jag ska stava så här: Inga-Lill, vilket känns helknasigt. Nåja nu är det gjort, liksom att jag har fixat med banken det sista, och blivit cirkle k medlem. Jobbar eftermiddag idag och ska vara barnvakt en liten stund oxå. Packa en låda eller två med skafferivaror jag inte behöver ha. Samt lite mer kläder att gallra av och packa ner. Torde väl räcka med 2 par skor och stövlar och en jacka och regnrock att ha kvar i hallen. Det kommer dock att bli skönt att få tömma förråd och garage och få det på plats innan det kommer snö och djävulskap. Kontakta mäklaren ( Säljaren) om när vi skall träffas på banken, hahaha jag gör nog hans jobb oxå. Till Dan: Godmorgon min bästaste. Inatt fanns du i min dröm, även om det mest var din röst. Jag vill tro att du finns med mig. Jag behöver tro det och jag låtsas att du finns bredvid mig. Vet inte hur det skulle varit om jag inte kommit på att skriva här på sidan. Att få skriva ner mina tankar och känslor. Att få skriva till dig. Jag förstår inte hur det kan vara så att du inte är här? Älskade vi varann för mycket, var vi för lyckliga? Så många konstiga tankar, men sorg är kärlekens pris tänker jag. Att någon dör är ju naturligt och en del av livet, men att det kulle göra så ont. Det visste jag inte. Att jag som person skulle rasa när du dog? Att jag skulle bli osäker och rädd kunde jag inte föreställa mig då. När vi pratade om hur det skulle bli när du dog. Jag var rädd, men så förvissad om att med vårt liv och den kärlek som grund skulle jag klara det. Förstod inte hur mycket av mig du tog med dig, min trygghet, mitt skratt och livsglädje. Min tro på att jag kan, min tro på att det löser sig. min tro på vad allt handlar om. Jag har rest mig upp och försöker stå, utan att vackla. Det är svårt ibland, men oftast står jag ganska rak. Men ibland så kommer tanken på att jag inte förstår varför jag skall stå, varför jag ska försöka gå? Jag tror att det är både överlevnadsinstinkt och ett driv som får näring av vår kärlek, löftet till dig, och att jag vet att jag har älskat livet, mitt liv och jag försökte vara en bra person. Saknar och längtar så mycket efter dig. Saknaden kan jag leva med, det är längtan som är det svåra. Längtan som gör så ont. Älskar dig till månen och tillbaka.

Lite så känns det och det är mycket som susar runt i huvudet. Känns som om någon står bakom mig och liksom puttar mig framåt fastän, jag liksom spjärnar emot. Är mer spänd över att julen närmar sig och allt som det kommer att påminna om, än att flytta ut från stan. Jul för mig är allt pynt och julklappar och Dans glädje över att få samla barnen. Jul var alltid mer betydelsefullt för honom och därför för mig. Svårt att förklara, men jag kommer att sakna hans glädje och hans förberedelser. Hans iver över den perfekta skinkan, hans sillinläggning med mycket rödlök. Hans skinkmackor som han gjorde och som smulade överallt, och senapen som fastnade i mustachen. Jag kommer att jobba under julen, så mycket kommer jag undan. Kommer nog inte att julpynta heller utan bara försöka ta mig igenom. Igår på sorgegruppen blev det mycket tal om just julen och det var skönt att få bekräftelse på hur man kände. Känns som om jag inte har något val än att förändra min omgivning. Som om jag inte har något val, om jag vill hitta något att leva för eller kanske till och med få något annat att tänka på. När jag är här hemma ,så stannar liksom mina försök att få till en tillvaro av. Jag fastnar hela tiden i tankar och energin sjunker, jag ser så mycket av allt som inte blir. Samtidigt som boendet är en trygghet så är det oxå min "fälla". Jag måste få tänka på annat, än att gå och sova. Hur konstigt det än låter så, känner jag mig fångad här hemma, jag vill känna frihet. Fri från spår av det som varit och det som aldrig någonsin kommer tillbaka. Därute i Sörmjöle har inte Dan varit, men jag vill att han skall följa med mig i minnen och kärlek. Jag vill stå utomhus och skrika och krama ett träd närhelst jag vill. Kommer kanske att skrämma ihjäl mina grannar om de hör mig skrika, där i skogen hahaha. Får väl skylla på rävar kanske.... Jag vet att det hjälper för det har jag gjort i stugan, när jag vet att jag varit ensam där. Har svårt att tänka mig att jag skulle vara mer ensam där än jag känner mig här. Här där jag ser folk gå förbi, med matkassar och glada leenden varje fredag. Glada inför en helg med familjen eller sin make/sambo. Har så svårt med att se andra gå tillsammans, när jag känner mig så ensam. Men helgerna känns ändå betydligt bättre nu när jag får jobba, än när jag bara vandrade omkring här hemma som ett spöke. Jag är alltid spänd i kroppen och andas ofta uppe i halsen, vilket orsakar att jag ofta har ont i lungtrakten. Då är det enda som hjälper att blåsa i en vattenflaska genom ett sugrör, några dagar. Ifjol fick jag åka in med misstänkt hjärtinfarkt, men det visade sig bero på att det samlats vätska i lungorna. Det beror oftast på att man inte andas hela vägen utan andas högt uppe i bröstet. Min anspänning och sinnesstämning bidrar nog en hel del till min trötthet. Jag känner inte alls på samma sätt om jag inte är hemma. Jag tänker klarare, andas bättre och är gladare utanför där jag bor. Men ändå så känns det jobbigt att lämna detta ställe. Så märkligt allt känns och ibland blir jag bara så arg och förtvivlad över livet gav mig denna väg att gå. Men så fort jag befinner mig i en annan miljö, så känner jag de där tankarna som gör att jag får en aning om hur det kan bli. Jag känner mig fri, jag tänker tankar som förvånar?? Som t ex till sommaren så är det nog vackert här....eller dit skulle det vara trevligt att fara. Att det kommer tankar på en sorts framtid. Svårt för andra att förstå, hur underligt det känns att plötsligt tänka på något som är positivt och som ligger i framtid, det t om förvånar mig själv. Tror att jag är lite rädd för att lämna, för här var jag lycklig, här vet jag hur det är. Men jag måste härifrån om jag vill leva ett liv. Ett liv som får mig att känna annat en bottenlös sorg, saknad av något som håller mig fast. Till Dan: Älskling jag är så rädd, att lämna och ändå kan jag inte komma härifrån fort nog. Dan jag vill att du kommer och håller om mig om så bara i 3 sekunder. Hur kunde det bli så här min älskling, hur kunde du min bästaste vara tvungen att lämna mig. En fråga som är så dum att ställa och ändå gör jag det. Du sa: Ingalill vi vet hur det går att jag kommer att gå bort. Låt oss vara glada över det vi har. Ja Dan jag är glad över det vi hade, men har även förbannat det. Sorgen är det pris man får betala för att ha älskat. Jag behöver dig i mitt liv, men är lika medveten om att det inte går. Jag måste lära mig att leva utan dig Älskar dig till månen och tillbaka

Idag är jag ledig för jag ska jobba helgen. Kl 7.40 i morse hade jag tid för däckbyte som sonen ordnat. Samma kille som hyrde av mig nu i somras, som fixade det. Så skönt att få det gjort och han sa att vinterdäcken var jättebra och absolut inget att oroa sig för. Har ett minne av att Dan köpte nya när jag skulle använda Kian, för jag tycker det alltid är sådan hutlösa priser och samtidigt livsviktigt. Efter det så for jag till jobbet och fick det nya schemat, så jag kan planera flytt. Sa att jag nog behövde ta ngn semesterdag oxå, men vet inte riktigt när än. Gårdagen var småjobbig bitvis och jag grät och var så ledsen. Men det är inte okey, för då blir djuren och då främst Märta så olycklig. Hon försöker nästan krypa in under mig och gnyr och gnäller. har hänt att jag höjt radion för att hon inte skall höra att jag gråter. Jag grät över hela min situation, att jag "tvingats" flytta, att jag kände mig så ensam och övergiven av livet. Jag grät efter Dan, min bästa vän som kunde både trösta, och peppa när det behövdes. Precis som jag gjorde för honom. Men jag vet att det är så här det måste bli, jag måste få annat att tänka på och fokusera på. Jag märker så tydligt att även om jag är trött och stundtals nere så är inte det lika mörkt inuti mig. Hittade ett par sidenkalsonger som Dan gillade från den tiden det var populärt med dem. Jag var på väg att slänga dem, men kunde bara inte. Vi var så kära och Dan gick med på att princip slänga hela sin garderob och köpa nya kläder. Tyckte han bara hade marinblåa och tråkiga kläder. Just de där kallingarna var en av de första som vi köpte. Han var lite svårövertalad, men kom att gilla dem. Gillade inte att han hade marinblåa kläder, men han gillade verkligen den färgen. De sista åren, släppte jag helt och han köpte en hel del marinblått igen, 2 tröjor hann han aldrig använda innan han dog. Jag packar ner allt som vi äger och kastar det jag inte har använt på länge, eller ger bort. S och M ville ha 2 av byråerna, som jag inte rymmer och det känns bra. Har putsat nästan alla fönster oxå, måste ju passa på när det fortfarande är milt väder. Har fyllt flera flyttlådor redan och hela förrådet är fullt av grejer. Hittade säkert 15 marschaller, som jag inte visste jag hade ens. Bara mina scrap och pysselgrejer kräver 3 lådor...kanske 4!! Två fulla soppåsar blev det med badrumsgrejer, som är halvtomma, eller gamla, eller jag inte använder. Kvar blev det inte mycket alls och det känns så skönt. Vi har ju flyttat flera gånger och det är jag så tacksam för, och jag är rätt bra på att återvinna och kasta. Men jag kan oxå vara bra på att samla på mig och stuva in allt som ryms i skåpen. Räknade till 8 st olika servettsorter och även halvt nedbrunna ljus!!! eh varför har jag sparat det? Jag kommer väl aldrig ta fram annat än nya ljus och köpa ett helt paket servetter till om jag behöver. Samtidigt som jag slänger och packar, dyker minnen upp från när vi skaffade olika saker ,när vi använde dem, eller när i tiden det var. Kan vara både mysigt och ibland göra lite ont i hjärtat. Till Dan: Hejsan min pussgroda, min lille gullegubbe. Kan sakna att få pussa på dig och kalla dig alla möjliga smeknamn. Du bara skakade på huvudet ibland åt alla konstiga smeknamn jag gav dig. Du var inte särskilt verbal, men på många sätt mer romantiskt än mig. Du visade kärlek genom att pyssla om mig. Bre om mig en filt, tanka bilen, laga mat, servera mig ett glas vin, köpa något gott till en tv kväll. Som jag saknar det, att du håller om mig och att dela livet med dig. Minns du att vi sa att den grå vardagen var bäst och skimrade i färger för oss? Säg att du minns, att du finns någonstans? Älskar dig min godisprins min kära make....jag brukade kalla dig för maken och mig själv titulerade jag mig som frunen, istället för fru. Älskling jag är din frunen fortfarande, du är min man. Älskar dig till månen och tillbaka. När jag

Jag är lättad och ändå så bränner tårarna bakom ögonlocken. Jag har sålt...och idag skrev vi kontrakt. Firade igår med att köpa en present till det nya boendet. En fågelfröautomat!!! och en säck frön, vilket kändes bra. Hoppas att jag hittar ett bra ställe där jag kan hänga upp den, utanför köksfönstret. Nu är det ingen återvändo och jag känner mig helt slut faktiskt och ändå lite upprymd. Märkliga känslor att kombinera och imorse när jag körde till jobbet i snömodden så blev det en liten klump i magen....nu blir det en längre väg att köra och halka och snö kommer att måstas tas hänsyn till på ett annat sätt. Packade lite av glasen i vitrinskåpet och blev så melankolisk. Varför är inte Dan här och delar på känslorna och allt jag måste fixa och ordna med? Jag vill inte packa ner vårt hem, jag skulle helst bara vilja lämna det....nej det är en kraftig överdrift. Jag vill inte vara ensam om att planera och boka släp och gud vet allt. Samtidigt som jag vill klara det helt själv. Har en hel del som skulle kunna hjälpa mig, men det är som om det tar emot för mig att be om hjälp. Har alltid haft svårt för det och Dan kunde inte begripa varför jag var så tjurig. Men det bottnar i gamla känslor av att jag har dålig tillit och är rädd att få ett nej. När jag var barn och tonåring så fick jag klara mig själv på så många sätt. Vilket har lärt mig massor, men även den där idiotiska känslan av att jag inte ska besvära någon. I 99 fall av hundra så har jag aldrig fått ett nej, men det är som om jag inte vågar chansa. Är en stor fegis på många sätt, när det gäller mig själv. I livet med Dan så fixade han så mycket av allt som jag måste tänka på själv nu. Oftast blir det ju så i ett förhållande att man liksom har olika arbetsområden, eller kunskaper. Hade tänkt boka en liten lastbil, men alla verkar vara automatlåda och det har jag aldrig kört. Jag har provat och det var ju skitläskigt. Lätt som en plätt säger de som kör, men just nu vill jag inte köra en automatlåda och ta mig ut till sörmjöle med lådor. Får kolla på andra ställen, svårare än så är det inte. Men sådant har jag aldrig behövt tänka på förr. Måste ringa Vakin och umeå energi och det är ju inget besvärligt med det, men ingen att bolla tankarna med. Tror nog ändå att Dan i sin himmel är glad för min skull och sitter och håller tummarna för mig. Det känns bra ,men han är ju inte här och hjälper till. "på riktigt" Kommer nog att beställa flyttkarlar denna gång och har börjat ta in offerter. Barnen kommer nog att tycka att det är onödigt, men jag kommer ändå att behöva deras hjälp med mycket praktiskt.. Så jobb räcker nog till åt allihop. Nu ska jag avrunda och gråta en liten stund. Av sorg och längtan och trötthet av all anspänning som varit och som ännu inte är klart.

Ser ju just nu att jag skrev att det är torsdag. Ett bevis på att jag är lite vimsig och tappar dagar och förstånd utimellan./ Kram

Usch för snö....vet att många tycker jag är helknäpp men föredrar regn och halka. Att jag nu tänker mig att flytta ut utanför stan där snön kommer att bli mer påtaglig, är helknasigt. Men jag antar att det är en av de sakerna som jag bara måste lära mig leva med. Fördelen är väl då att snön kommer att vara vackrare, därute än här i staden. Idag har jag visning och gårdagen spenderade jag med att städa och gnugga det mesta hahaha, utom ugnen. Ja jag förträngde den helt....nu är den ju inte superskitig, men jag liksom skjuter på det. Har tagit en semesterdag idag, mest bara för att samla kraft. Är ganska trött om jag ska vara ärlig och behöver liksom stanna upp. Det märks mest på att jag har svårt att hitta ord och har svårt att samla ihop tankarna. Det liksom bara blir tvärstopp och jag kan inte riktigt tänka klart, även om det är det mest obetydliga sakerna som jag skall göra. Jag måste därför skriva upp mycket så att jag inte glömmer. Det påminner mycket om när jag var utbränd, men ändå inte samma, tack gode gud för det. Men även om den tiden när jag var sjukskriven länge och var "dålig" inte var någon dans på rosor. Så kan jag ibland vara tacksam över den "smällen", jag lärde mig att stanna upp och lukta på blommorna. Vara tacksam över jag började fungera igen och uppskattade livet så mycket mer än innan. Är fortfarande stresskänslig och kan lätt bli påverkad och varva upp, men har oxå lärt mig att då måste jag liksom stanna upp. Det är skitsvårt hahaha och oftast gör jag tvärtom. Dan märkte det på en gång och liksom tog tag i mig och sa: Vad är det du tänker på?, gruvar dig för?, oroar dig för?. Han sa att då jag startade upp flera saker samtidigt så var det alltid något jag liksom "flydde" ifrån. Han hade alltid rätt och fick mig att bli mer medveten. Jag kunde börja göra storkok, måla om, och sortera papper samtidigt. Anledningen var oftast att jag hade mycket att göra, eller hade jobbat för mycket, eller var orolig över något. Under Dans sjukdomstid så var det matlagning eller bakning som fick mig att slappna av och inte vara i sjukdomsbubblan. Men under hösten hade Dan svårt att äta så, då fick jag sluta med det och vi kunde länge leva på matlådor. Varför tänker jag mycket på detta? Jo för att jag måste bli på det klara över vad som är skillnaden, eller likheterna över beslutet att flytta. Har jag "startat" upp något, för att bli upptagen av det, stället för att möta det som är orsaken? Därför måste jag skriva ner vad jag tänker och känner så jag lättare kan "bena upp" mina tankar eller känslor. För ibland blir jag helt vimsig och vilsen. Jag har en grundtanke som säger att det är inte samma sak, som det jag beskrev tidigare, men det är lättare att få skriva ner och begrunda tankarna och känslorna då. Jag har nog redan upplevt det värsta som någonsin hänt mig. Värre vore väl det, om det hände något hemskt med barnen. Men hursom så har jag aldrig någonsin varit så nere för räkning och bara velat lämna livet bakom mig. Sista åren har inte bara inneburit att Dan dog, utan även att jag fick lämna butiken bakom mig, butiken som var en så stor identitet för mig, sjukdombeskedet för Dan, beslutet att jag ville följa med honom, sjukdomstiden som var ett helvete, med guldkant. Sen det slutliga att han dog och jag blev ensam kvar, en spillra var jag. En halv människa, som inte förstod hur jag skulle kunna leva kvar, utan honom. Sorgens kraft som slog undan mina ben totalt. Jag visste inte vem jag var, vad jag tyckte om, levde minut för minut. Var så rädd, för att jag kunde inte tänka klart. Jag var orolig över vad som skulle hända mig. Skulle jag bli hemlös? Hur skulle jag kunna hitta ett jobb,? när jag knappt kunde ta mig till affären. Jag drevs framåt av djuren och löftet till Dan att kämpa, bli kvar. Jag har gråtit hinkvis, förbannat livet och likväl sökt det. Jag fick beskedet att jag fick behålla lägenheten, fick ett jobb och kunde finnas kvar. Jobbet har varit bra för mig, för jag har fått vila från mig själv och ägnat mig att ta hand om andra. Det har tidvis varit jobbigt, men har gett mig så mycket mer. Så jag hoppas att jag får stanna kvar och slipper börja om. Jag vet att Dan är död, men någonstans inne i huvudet finns det en punkt som fortfarande inte fattat det. Att jag är ensam, utan honom som jag varit så lycklig med. Utan den som fick mig att skratta så mycket och som jag hade framtidsdrömmar och förhoppningar med. När han dog så tog han med sig allt, utom min kärlek och löftet. Att hitta ut ur mörkret och hitta fram till livet, är jag inte klar med ännu. Men jag har kommit så långt, att jag är lite förvånad själv. Tror själv att det beror på min kärlek till Dan, att jag levt ett härligt liv med honom. Att jag varit så lycklig med mitt liv, har konstigt nog hjälpt mig. Jag vet vad jag söker, ett lugn, harmoni och känslan av att det känns bra att leva. Att jag börjar tro på mig själv igen, lita på min magkänsla, hitta min plats. Här där jag bor nu, är den plats jag varit så lycklig på, haft ett liv, en framtid, en tro och Dan och ett vi. Nu är det fortfarande en jättefin plats att bo på, en trygghet, fina grannar, praktiskt och hanterbart. Men utan Dan, utan tro, utan en känsla av framtid, tomhet, sjukdom, ensamhet och en mur av det som aldrig kommer att bli. Denna lägenhet som alltid kommer att bära med sig den lycka och glädje som funnits här. Men den är även en ständig påminnelse av att det aldrig kommer att bli detsamma, att leva i en dåtid och inte se annat än en överlevnad, kan jag inte. Jag måste utmana mig själv, sätta mig i en miljö jag aldrig varit i förr. Jag tror inte att jag kommer att vara mer ensam än det jag varit här. Förutom familjen så har ingen varit här sedan mars. Barnen har sina egna liv och coronan har gjort att man träffs mer sällan. Jag kan inte bo kvar för att vänta på att någon skulle kanske komma eller för att det skulle vara lättare att besöka mig. Jag har mina vänner och de finns i hjärtat och jag känner deras omtanke. De har varit guld värda, och betydelsefulla. Jag söker frid och lugn och i en miljö där det finns träd och fåglar. För djurens skull och för min skull. I en miljö där jag inte ser Dan, i en miljö där utmaningarna får mig att förhoppningsvis att tro på min egna kraft. Hitta en glädje, söka efter en mening, skapa nya minnen. Ja jag flyr....är det för tidigt? Nja jag tror inte det finns någon perfekt tid, att lämna det gamla bakom mig. Jag är lite rädd och lite orolig, men jag följer min magkänsla. Den magkänsla som jag saknar,100% tilltro till, den tilltro jag alltid hade förr. Jag flyr från....och till? Inte en aning....förhoppningsvis till något bra. S sa något klokt, när jag utryckte min oro över beslutet att flytta och om jag skulle ångra mig. - Men då måste du komma ihåg, varför du flyttade? Kunde du ha stannat kvar? klok tjej <3. Är så tacksam över att jag har alla barnens stöd och förståelse och de har inte en endaste gång ifrågasatt mitt beslut. De förstår mig och känner själva av den tomhet jag har här hemma. Nu flyr jag från den tystnad som bullrar här till en annan tystnad, åtminstone vad jag hoppas. Nej det är inte detsamma beteende som förr, är mer som om jag inte har något annat val om jag vill hitta något annat. Jag kanske finner att jag är en stadstjej och får lappsjuka och flyttar igen. Eller så kommer jag att lära mig att leva och trivas rätt bra. Till Dan: Godmorgon min käraste gubbe. Vad konstigt det känns? Normalt så skulle du ha varit lite orolig och sagt att tänk ett varv till. Men jag känner bara att du ler!! du stöttar mig, du är nästan glad för min skull. Gladare än jag känner mig. Känns märkligt att du är så lugn och glad för det jag håller på med. Ännu märkligare än kanske att jag tar in vad en död människa känner hahaha. Åh älskling följ med, hjälp mig att hitta tillbaka till livet. Att vakna och känna att idag ska jag....att tycka att livet är rätt okey. Jag behöver dig, din styrka tills jag hittar min egna. saknar dig och längtar efter dig. Min kära vad jag skulle vilja skratta med dig och att du håller om mig och säger- Gumman det kommer att lösa sig. Älskar dig till månen och tillbaka.

I fredags jobbade jag och jag var bjuden på middag till goda vänner och lyxigt nog så blev jag hämtad. Märta var hos S eftersom hon fortfarande löper och det finns en hanhund som bara troligtvis skulle fått ha jobbigt att tillbringa kvällen med henne. Nu tror jag att hon är i sluttampen av sin löpning eller att den upphört. Det är lite svårt att upptäcka då hon löper så lite, att man rent måste vända på henne för att se hahaha. Det var så trevligt att tillbringa ngr timmar hos dem och få prata lite om Dan. Det känns så bra att få prata om honom med någon annan. Inte så att jag ältar och ältar hela tiden men jag tycker m det. För mig så finns han, så nära på något vis och ändå helt borta. Svårt att förklara, men det bara är så just nu. Steg upp tidigt på lördagen och så fort återvinningen öppnade så for jag med det som skulle kastas och återvinnas. Jisses så mycket folk det var där och det var lång kö. Sen iväg och handla lite mjölk och bröd och fortsätta sortera. Sen hämta jag M som skulle vara hos mig och sova över. Hon ville att vi skulle spela något på telefonerna som heter Toca Boca, jag tycker att allt spelande på mobiler och tv och dator är skittråkigt och jag är således värdelös. Men innan hon for hem igår så hade jag faktiskt börja styra runt min "gubbe" själv hahaha. Spelet gick ut på att man byggde sig ett hus och möblerade det och for och handlade kläder och annat på olika affärer. Man kunde vara olika figurer och bo på flera ställen. Inte så mycket fart,musik och bomber och granater med andra ord utan faktiskt ganska stillsamt. Till middagen så kom S och hans familj och de hade med sig hämtmat och det var så gott och så roligt att få träffa de små. När de for så spelade vi ett tag igen tills det var dags att gå och sova. Jag följde med och det var jag som somnade hahaah. Vaknade av att jag hörde Mormor,mormor, då var M orolig över att Siv (lillkissen) skulle klösa henne om hon somnade. Hon la sig då på mig och sov i princip på mig hela natten. Igår så fortsatte vi spelandet och jag hann lite av det jag oxå hade tänkt. Tvättade upp, filtar, täcken och kuddar och slängde skor och stekte köttfärssås och en jättegod kycklingrätt. Hade nog velat fara och byta däck men M ville vara kvar hemma och då blev det så. Så det måste jag fixa idag, på ngt vis. Men vi var iväg en liten sväng i alla fall, S var nyfiken på att fara ut till stugan i sörmjöle och kika och då hade det inte börjat snöa, så vi for. Det var samma känsla , när jag gick ute på gården. Lugn och harmoni var det jag kände. En hel del att göra, med att dra kvist och gren och sten så småningom ,men jag ar ju resten av livet på mig hahaha Men känslan av lugn som kommer när jag är där känns så bra. Men det är klart att verkligheten innebär en massa jobb med snö och skottning och halka och mörker. Inget jag ser framemot men det är som det är. En helt annan miljö och att hela min tillvaro skakas om är vad jag behöver. Är som en hackande skiva, snurrar runt men det blir som inget vettigt. Har tänkt att nu blåser jag av detta och bor kvar. Men det är som en röst som säger: Ja gör det, det blir nog bäst. Men då kommer det att vara så här oxå, är du beredd på det? Att det ligger som en fuktig filt över mig här hemma. Jag känner av vårt liv, men jag lever det inte. Jag sitter ensam vid detta stora bord, alldeles ensam och tittar ut, äter ur en matlåda eller direkt ur pannan. Han sitter inte längre med mig, här i vårt hem. Det är ju det som är det stora tunga.....vårt hem!!! det är mitt och Dans hem. Visserligen så är det mina soffmöbler hahaha, men de står i vårt hem. Jag måste börja om och ha ett eget hem. Ett hem där jag inte har ngr minnen av att Dan varit och där jag vill hitta livet igen. Han kommer att följa med mig på andra sätt, än sorg över att han inte kommer hem och innanför dörren som han brukade. Jag kan nästan höra hur han stampar på och skottar härute nu, så många hörselminnen finns det här. Hör dem nästan så tydligt att det knyter sig i magen och det gör ont. Idag står däckbyte högst upp på listan att fixa, sen ska jag torka alla fönster!!! känns som om det inte kommer att gå. Torka av dörrkarmar och lister och sådant och att byta filter i alla ventilationgrejer som sitter i lägenheten. Ugnen förtränger jag, fy vad det är tråkigt göra att städa sådant. Ska även skura kaklet så det skiner hahaha. Skulle även behövt gå en längre promenad med Märta. I helgen blev det ingen längre och hon gillar verkligen snön. Nosen styr hon som en snöplog och hoppar och skuttar. Jag går bredvid och muttrar och svär över snöhelvetet. Till Dan: Godmorgon älsklingen. Jag är lite orolig över det som ligger framför mig. Tänk om jag inte får sälja?? Tänk om jag får sälja???. På något konstigt sätt så känns det som om du är nöjd och glad över beslutet jag tagit. Lite konstigt samtidigt för du var ju mycket mer logiskt och förnuftig och ville tänka genom saker ordentligt innan du bestämde dig för något. Men ändå så är det som om "du vet" att jag gjort det för min skull och då är du glad. Så flummigt för andra att höra, men känslan i mig är så. Jag har bara lyssnat på mitt inre och försöker nonchalera alla förnuftiga tankar. Jag måste börja om att lyssna på min magkänsla, lita på att jag kan, tro på mig själv, tycka om mig själv, bo med mig själv. Du trodde alltid på mig och fick mig att flyga. Så lycklig jag var med dig hjärtat. Så mycket jag skrattade varje dag. i jobbade mycket tidvis och ibland så pratade vi mer i telefonen. Men även då var det så mycket skratt och knas. På jobbet så satt du på toan och pratade hahaah. Min älskade gosegubbe, vad jag saknar oss. Saknar den jag var, saknar dig, saknar kramar och värme. Älskar dig till månen och tillbaka

I morse när vi gick ut så var det jobbigt värre för Märta,när hon skulle göra nr 2. Fick som inte ut det som ville ut och hon var så olycklig. Till slut klättrade hon på mig,som om att be om hjälp. Utan att gå in på detaljer så var det en dusch som krävdes, när vi kom in. Kisse går runt och jamar olyckligt, för han vill gå ut och lilla Siv fattar ingenting. Har sagt åt kisse att sen får han vara ute så mycket han vill, men av förståeliga skäl så får jag liten respons. Nu är ju inhängnaden nertagen,så han kan inte sitta ute Jobbar kväll idag oxå, men bara till 20.30. Sen tidig morgon imorgon. För övrigt är det fortfarande lite läskigt att liksom lämna tryggheten och kasta mig ut i ett annat sätt att leva. Men bara tanken på att få naturen nära, ger mig en varm känsla. Tyvärr följer, det med snö, möss, mörker,getingar och allt annat elände med detta oxå. Men jag kommer att kunna ha sonen med familj på övernattning,när de kommer hem ngn gång från Göteborg. Det betyder så mycket för mig. Om jag bara kunde förklara hur annorlunda jag känner mig om man jämför med livet jag hade. Känner mig övergiven av livet, ensam utan att valt det. Osäker och lite hjälplös ibland när ngt blir överväldigande. Jag är stark men samtidigt så svag. Gråtmild och svårstartad. Det mesta tar evigheter att göra. Men på jobbet ilar jag omkring och ger allt jag har och mer ändå. Hemma kan jag sitta och titta rakt fram i timmar, för jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Kommer nog att ta länge innan jag fått "snurr" på energin och motivationen. Tror inte att det är ovanligt alls när man är i sorgeåret. Men att tro att allt känns bra efter ett år, är bara korkat att tro. Men då har man "smakat" på de flesta "Första gången utan Dan" grejerna. Som födelsedagar, äta ute, grillat, bilsemester, jul och andra både stora och små sakerna och händelserna. Tid sköljer sår, tårar gör ont men kan oxå läka. Jag har varit på det djupaste stället. Hållt andan i förhoppningen om att jag aldrig mer ska behöva andas ngn mer gång. Jag har velat vara med Dan, lämnat smärtan och sorgen och få upphöra att existera. Jag har krupit på golvet, av smärta och kraftlöshet. Men idag sitter jag här och finns. Visst blir jag lite ledsen varje dag och saknar och ibland kommer den stora våta filten över mig. Men en dag i taget och mina fina små familjemedlemmar, Märta och kissarna behöver mig. Till Dan: Hej mitt hjärta, jag vill prata med dig. Berätta om programmet jag såg på igår. Fråga hur man vet vilken proppstyrka man behöver. Prata ihop oss om vad M ska få i födelsedagspresent. Om du vill ha något från affären? Älskade du vad jag saknar livet vi hade. Saknar dig, saknar skratt, saknar mig. Det gör så ont älskling att veta att du aldrig mer kommer att hålla om mig Älskar dig till månen och tillbaka

Igår var det en bråd dag och denna började i snabbt tempo. Men tar mig ngr minuter,bara för att blogga och ge Märta lite gos samtidigt. Hon är ju morgontrött och gillar inte alls att jag farit runt här och plockat. Efter jobbet igår så för jag hem,gick ut med Märta och sen började jag riva kattinhägnaden. Är så stolt över att jag fixade det själv. Har fortfarande E skruvdragare och nu har jag fått in tekniken. Fick göra en paus för jag skulle iväg och skriva på avtal hos mäklaren. Sen iväg till sonen som skulle läsa igenom det och han sa att säljaren hade varit mer än schysst. Iväg hem fortsätta skruva och riva. Klockan 6 hade vi styrelsemöte och när jag satt där kom jag på att jag inget ätit!!. Under mötet ringde fotografen och ville komma idag kl 10 och ta bilder!!!!!! Hjälp tänkte jag. Klockan tickade och jag ville helst bara springa ut från mötet och börja röja och göra klart. Kan ju säga att det blev en sen kväll. Upp tidigt och nu har jag stoppat allt nät i säckar och är nästan helt klar på baksidan. Nu måste jag sopa altanen på framsidan och ta bort krukan med de vissna blommorna hahaha och annat jox. Tömt och gömt i garderober allt grejs som ska bort. Det ska tydligen vara helt tomt på bänkarna och inga tecken på att det finns djur och människor som bor här haha. Lillkissen river ut blomjord just nu i fönstret och jag känner att jag gärna skulle ställa ut henne i förrådet oxå hahaa. Det händer mycket nu och det är lite för mycket fart om jag ska vara ärlig. Märks på att jag är väldigt tankspridd och tankarna är långsammare än vanligt. Fortfarande lite orolig i magen över allt som händer och mitt stora beslut. Men det är som om jag inte har ngt annat val. Måste förändra världen, i alla fall min värld. Nej nu är rasten slut,måste fortsätta om jag skall hinna.

Så mycket saker vi har trots att jag i princip har tömt och rensat i omgångar. Eller vi, numera är det inte vårt längre utan bara mitt. Men det är bara soffmöblerna som känns som mina, eftersom de är inköpt efter att Dan dog. Allt annat är vårt och även om det är jag som sparat så är det inte bara mitt. Så knäppt egentligen??? Köket i stugan är ju så mycket mindre än jag har nu!! Trots att skåpen inte är fulla så kommer det inte att rymmas!!! inte ens i närheten!!. Får kasta bort en hel del inser jag. Har 6 ungsformar! minst. 10 skålar!, ett helt pannskåp, grytor, finporslin och glas och potatispress och och och......Det är ju bara jag, så returmarknaden lär ju få besök av mig. Frysen är ju liten som finns där så det är ju tur att jag sparade min gamla frys. Vars den ska stå vete tusan hahaha. Kanske får lägga den på Dans sänghalva. Kommer ändå inte att bli lätt att göra mig av med så mycket som jag behöver. Jag är ju inte en nostalgisk person och brukar ju inte ha ngr problem med att göra mig av med saker. Men det som är kvar efter alla mina rensningar, har jag ju ansett varit bra att ha, eller att det betytt ngr speciellt. Men det finns ju enkla saker att börja med, som tex resestrykjärn, skor som jag sällan använder, slevar, vispar, karaffer, prydnadssaker och dukar. Ehhh plus minst hundra saker till. Kanske får begränsa lite av Dans saker som jag velat ha kvar. Badrumsskåpet är fortfarande hans på ngt sätt och grejorna är kvar, plus alla hans skjortor. Är dock inte redo att ta bort det än, då slänger jag hellre mina grejer. Make up har jag ju inte använt på minst 2 år, så det kan jag kasta. Känns ändå skönt att downsiza ytterligare och bli fri på ngt sätt. Det är svårt att förklara, men det jag ser framemot mest blir frihet och luft att andas. Jag känner mig så instängd här hemma och initiativlös och obrydd. Jag gruvar mig för snöröjning, lövhelvete och älgar. Men lugnet och livsändringen känns spännande, nä fel ord. Behövd är bättre ord för att beskriva vad jag tror krävs för att leva ett annat liv. Kommer att sakna enkelheten med att bo här, närheten till barnen, t om lägenheten. Kommer säkert att bryta ihop periodvis. Men jag måste skaka om mig och mitt liv, utsätta mig för livet. Utmana mig själv, klara mig utan Dan. Jag kan det i allt praktiskt, men inte känslomässigt. Till Dan: Älskade vännen min. Hur ska jag klara detta, är rädd på många olika sätt, men känner att jag måste kasta mig ut i något som inte påminner om mitt gamla liv. Vi gillade bägge 2 att vara i stugan och det var lugnet, vi tyckte om. Att se naturens skiftningar och jag gillade ju fågellivet. Du var mest förtjust i att bära, lyfta och greja och sen bara stå och titta dig omkring. Skulle gärna ha flyttat dit till stugan, men det blir för långt och inte samma bekvämlighet som man kanske önskar året runt. Tror du att jag klarar detta? Du tror på mig det vet jag, men bli inte orolig. Jag vet att du bett mig om att be om mer hjälp och stöd än jag gör. Men det är så svårt och jag vet att jag nog aldrig kommer att klara av det fullt ut. Jag vill ligga i din famn och gråta och vara rädd och ledsen. Jag saknar att få vara omhändertagen. Jag är stark men samtidigt så trasig och skör. Enda sättet att ta hand om mig själv är att lyssna på vad själen säger. Den ropar efter luft att andas, den söker ett liv. Ett liv utan dig Dan. Det är så svårt, men jag måste leva.

Mitt inlägg igår avslutades lite plötsligt, då jag fick annat för mig och glömde bort det??? innan det publicerades efter den tid jag ställt in. Nåja jag skrev om hur jag såg på Dan och att jag inte alls upplevde honom så mjäkig som han själv sa att han varit. Visserligen så tyckte jag att han var lite för försiktig av sig när jag träffade honom för första gången. Lite hämmad av sitt ekonomiska tänk och kanske t om lite småsnål och fyrkantig. Men jag är ju för mycket av den andra varan hahaha så tillsammans blev det ganska bra. Har fått frågan om jag inte kommer att ångra mig, att sälja och flytta utanför stan. Självklart kommer jag att göra det. Lägenheten jag bor i passar mig jättebra och det är toppengrannar. Ångrar jag mig så kan jag aldrig köpa något liknande igen och visst känns det läskigt. Många undrar nog, men vågar inte liksom säga det till mig. Ingalill flyr du inte från något? Svaret är nog såhär: Ja jag flyr....men inte ifrån något. Här har jag skrattat och varit lycklig. Jag känner att den här lägenheten är toppen. Känner mig trygg på många sätt och det "lunkar" på i samma takt. Varför skulle jag vilja fly från det? Från allt som är bra? Jag måste tänka att jag har liv kvar, liv som jag inte kan tänka mig få här. Jag måste byta miljö helt och hållet, utmana mig själv, känna att jag är i en annan tid i livet. Jag flyr inte från något minne av vårt liv här i vårt älskade hem. Jag kommer alltid att bära med mig vad jag haft. Alltid bära med mig mina minnen och Dan. Men jag flyr från det som aldrig mer blir. I varenda vägg sitter det minnen av det som aldrig mer blir. Jag ser och känner tomheten av att han inte är här. Vår livsplan var att vi skulle så småningom flytta till stugan, kanske behålla lägenheten. Men bo i stugan, nära luft, vatten och natur och lugnet. Jag som är en som är rädd för det mesta som har mer än 2 ben, får det tufft. Men jag kommer att bära med mig mina minnen, skapa nya minnen. Jag kommer inte att leva i det som aldrig mer blir. Kommer inte att se mig omkring och känna och minnas på samma sätt. Jag gillar ju metaforer och därför använder jag mig ofta av dem. Jag slänger nu de skönaste tofflorna jag burit. De är som bekvämast nu när de är ingådda och slitna. Men de sitter inte så bra längre och det finns hål under foten, de är lite smutsiga och slitna men de fungerar . Skaffar ett nytt par tofflor som inte alls är lika sköna, i en annan modell som jag aldrig haft. De t om skaver lite, men inga hål under foten. Tänker att så småningom så blir de nog ganska sköna oxå, bara jag använder dem. Till Dan: Hej mitt hjärta, Kan känna din oro över mig. Men att du vill att jag ska leva och bli glad. Du tror på mig, men är ängslig över att jag är så ensam. Jag är rädd att tappa dig, samtidigt som jag vill sudda bort det vi aldrig kommer att få. Du vet att jag måste försöka leva utan dig, att jag kan, men hämmas så av att jag känner mig så ensam och saknar den tvåsamhet som vi hade. Var jag än rör mig här hemma så ser jag allt du skulle sett. Konstigt nog så är det mer av den känslan. Av att du inte är här?? Aldrig aldrig mer kommer du att sitta här mittemot mig i köket och tända ljusen och stå vid spisen och laga mat. Du kommer inte att komma från köket och snubbla på Märta och svära högt. Du kommer inte att stampa bort snön från skorna i hallen. Jag kommer aldrig mer att få se dina skoavtryck på bron. Det kväver mig och gör det svårt att andas när jag tänker på aldrig mer. Hela vårt hem är fyllt av aldrig mer. Älskar dig så mycket och du följer med mig var jag är kommer att vara. Men du bor inte där, du har aldrig varit där, och jag vill leva inte överleva. Älskar dig till månen och tillbaka

Idag var det kalas för V, men jag jobbade så jag kunde inte fara på kalaset. Får fira honom ngn kväll i veckan. Tänk att han fyller 12 år!! helt vansinnigt och han är inte min bebis längre hahhaa. Jo det är han <3 Det var mycket i morse och vi blev klar med det sista 10 minuter innan lunch. Är trött i hela kroppen, om jag ska vara ärlig. Imorgon jobbar jag kväll, men på måndag är jag ledig. Så skönt det ska bli att inte lyfta, bära och dra. Men tror nog att det är det faktum att vi bär ansiktsmask hela tiden som gör att det känns jobbigare, i alla fall immigare och svettigare. Känns fortfarande lite halvläskigt med att sälja och börja på en ny fas i mitt liv. Kom och tänka på att jag tyckte vi skulle flytta till en stuga redan när Dan levde. Tänkte då att jag hade velat köpa stugan som M byggde för fullt på då. Dan höll med om att det skulle varit härligt, men avrådde hela grejen för att den skulle ju kosta mer än vad jag skulle ha råd med, när jag blev ensam. Visst kan jag inse att det kommer att bli en hel del snöskottning, bläh och kanske snöstorm som gör mig fast med bilen!!. Men tänker att det är en kort infart och jag kan köpa att snöskottaren ta min infart när han liksom kör förbi. Då har jag bara ingången på ngr meter att skotta själv. Ungefär som där jag bor nu. När det är snökaos och jobbar kväll, så får jag väl stanna i stan. Antingen sova i källaren på jobbet eller hos ngr av ungarna. Kan kanske be ngn av de andra som bor därute, gå och ta hand om Märta då?? Allt vinterkrångel vägs in mot övriga årets fördelar. Att se årstiderna på ett annat sätt. Jag är ju ingen naturmänniska på sådant sätt att jag går planlöst irrande i skog och mark. Föredrar lugna vägar och att se naturen på avstånd. Jag kan känna en viss oro som kommer från min osäkerhet och reptilhjärnan som säger OjOj vad

Till Dan: Lyssnar på en sådan fin sång, - Utan dina andetag med Sanna Nielsen, och det vibrerar i hela min kropp. Sorgen sköljer över mig, men den är annorlunda motför ngn månad sedan. " Min klocka har stannat, under dina ögonlock" " Jag kan inte stå när du inte ser på" Jag kunde inte stå, men stod ändå de första månaderna. Kan inte förstå hur jag klarade av det, när jag ser tillbaka. Kände mig alltid stark med dig och du sa att du kände det med mig. Det var så VI. Vi kompletterade och gjorde varandra till bättre än vi bägge trodde vi kunde bli. Jag vet nu att jag kan stå själv och marken under fötterna har nu inte samma gungande sankmark eller fattas som jag kände så tydligt. Jag kan leva, andas utan dig. Men du fattas som ett hål i kroppen. Jag förstår att jag kan gå framåt, jag kan existera utan dig. Jag har min kärlek kvar. Det är det jag har kvar. Det är som min värld snurrar runt, allt utanför fönstret ser ut som vanligt, köket ser ut som vanligt. Din säng står bredvid min. Din handduk hänger bredvid min. Men du sover inte där, och din handduk är alltid torr. När jag sitter vid bordet, sitter inte du mittemot. Det är så tomt och du kommer aldrig att äta mat eller sova bredvid mig, för du är död. Ändå kan jag vänta på att du skall komma hem. Jag gruvar mig för när snön faller och dina fotspår inte finns där. "Bara doften gör mig svag" Jag sa alltid åt dig att min kärlek till dig måste vara kemisk. För jag älskade din doft, -Nu måste jag snusa på dig, sa jag och drog in djupa andetag av dig. Blev alldeles lycklig av din doft och du skrattade så gott. När jag for fram över hela dig som en tok. Gillade aldrig när du var nyduschad och tyckte inte om när du använde rakvatten eller ngn stark deo. Jag bor här med all saknad, alla minnen och allt som aldrig mer kan bli. Men det är så trångt, att min själ inte kan andas. Jag ser dig i allt, i tapeten, golvet, hallen, i allt. Men det minner mig bara om att du inte är här. om allt som inte kommer tillbaka. Jag vill alltid ha mina minnen, saknaden kanske kommer att vara livslångt. Men de får följa mig, inte omge mig och följa efter eller gå före. Jag måste kunna andas ända ner i magen, utan att det tar emot. Jag vill alltid ha dig nära, jag vill skratta och ibland gråta åt mina minnen och det vi hade och gjorde. Men framför allt vill jag leva inte bara överleva. Jag har överlevt dig och förlusten av dig gjorde mos av mig. Nu måste jag ta nästa steg, även om jag är rädd och känner oro. Men jag måste få frihet, andas luft som är "fri" Ingen som upplevt det jag känner, kan förstå av att jag känner mig fast i sorgen. Jag kommer länge att känna av sorgen efter dig. Saknaden av din röst, dina händer och ditt huckrande skratt. Men det räcker med min sorg, orkar inte med att andas den. När jag går över gården, ser en del ner i marken och andra ser medlidsamt på mig och frågar hur det är? Det är bra säger jag, Det är inte en lögn, det går bra men det känns inte bra. När jag träffar dina barn så känner jag att de känner av saknaden efter dig. Jag påminner dem om att pappa inte finns. De håller av mig och värnar om mig, inte bara för att de tycker om mig utan även för att deras pappa sa att de skulle göra det. Jag är den efterlevande från dig. jag är Dans fru, men du är död. Jag är ensam här med allt som aldrig kommer att bli. Jag är ett minne av dig, Vet inte än vem jag är eller vem jag kommer att bli. Men jag kan inte bo i minnen, kan inte trängas med "Aldrig mer". Jag saknar dig, kommer alltid att sakna dig, kommer att gråta och ropa på dig länge. Men jag måste lära mig gå utan att du ser på.

Är i en underlig sinnesstämning. Jag håller tillbaka min förhoppning att allt kommer att lösa sig, samtidigt som jag hela tiden analyserar mina tankar och känslor. Samtidigt som jag är så lättad över att kommit fram till ett beslut som varit svårt att fatta. Över detta svävar tanken på att om det inte kommer att gå i lås alla mina planer så kommer jag att bli besviken och ledsen. Men det känns så rätt och lättad över mitt beslut. Ett beslut som kommer att förhoppningsvis ta mig framåt, i värsta fall är jag tillbaka där jag är nu. Jag kan komma att ångra mitt beslut och kanske tänka vad i hela friden har jag gjort? Fast den vetskapen är jag inte rädd för. Så här kommer det inte att komma något positivt ur, för min del. Vad är då mitt beslut?? Jag står i begrepp att sälja och flytta. Flytta från denna lägenhet där jag trivts så bra. Mitt hem, där jag och Dan har levt tillsammans och haft planer och drömmar. Där vi tjafsat och skrattat haft hela familjen i och firat jular och födelsedagar. Där vi älskat och sett serier i timtal hållandes varandra i handen. Där vi hade våra "points" vid hörnet av diskbänken, vid hallspegeln och dörröppningen till toan. Där fanns det en regel: Om någon sa: Det här är en "point" så måste man stanna och pussas, även om man var irriterad eller jäktad. Jag ser honom i allt, ser mitt liv med honom i allt, Jag har gjort det nästan helt till mitt hem. Men jag väntar på honom, ser honom komma från köket och snubbla på Märta. Jag hör honom kraxa på toan. Allt minner om honom och mitt liv. Jag har ångrat att jag någonsin träffat honom, förbannat att vi blev ett par, att jag tillät honom att komma in i mitt liv. Att jag har varit lycklig. För då skulle jag inte behövt genomlida denna saknad och smärta. Men jag kan inte ens föreställa mig att jag hade kunnat vara gladare och varit mer lycklig än jag varit. Jag lämnar inte denna lägenhet och Röbäck med glädje och ett lättat hjärta. Jag kommer nog att sakna vårt hemma. Men jag kan inte se mig fortsätta söka efter ett nytt liv eller snarare ett eget liv här där alla minnen och drömmar, smärta, ångest och ensamhet finns. Jag kommer att bära med mig en sorg och saknad var jag än är, men jag är inte omgiven av den. En liten lustig detalj var att dottern påminde mig om vad "Dan" sa när jag var hos mediumet. Minns det inte själv utan det var hon som påminde mig. Han sa: Om du flyttar....eller väljer att bo kvar, Så kommer jag att följa med. Kom ihåg att behåll inte ngt som du inte egentligen vill ha. Gör dig av med saker som tynger.

Jobbar idag men börjar inte förrän i eftermiddag. Känner mig så rörig i huvudet och samtidigt i bättre form än i helgen. Har lyssnat igenom inspelningen från när jag träffade mediumet och även om jag gråter, så är det inte av smärta och sorg. Mer att det är som det är och Dans varma omtanke och omsorg som han även visade från andra sidan. Han ville vira bomull runt mig och skydda mig och pyssla om mig. Precis så var han <3 så omtänksam och gullig mot mig. Känner efter att ha lyssnat att jag är på rätt spår i mina funderingar. Att inte oroa mig och tänka på ngn annan än mig själv. Kapa alla rep i det som sliter i dig, bry dig bara om dig själv. Lätt att säga svårare att göra. De flesta av oss får ju intutade i oss själva att man ska inte vara självisk och att man ska tänka på andra i sin omgivning. Men man ska inte förväxla och tänka så när det gäller allt. Man ska inte skada någon annan om det inte är väldigt väldigt nödvändigt inte heller bara tänka på egen vinning. Även om jag tror att vi människor är oss själva närmast, när det kommer till kritan. Har hela tiden tänkt att jag inte vill leva för barn och barnbarn även om jag älskar dem alla så mycket. Jag kan inte leva för att behövas för råd, barnvakt traditioner osv. Jag vill ha ett eget liv där de ingår helt naturligt. Har nu kommit fram till att det även gäller mina beslut för min framtid oxå. Har nog inte riktigt tagit in det fullt ut, antagligen för att jag inte fattat att jag bestämmer om mitt eget liv. Har stundtals känt mig som en förvaltare av minnen, egendom, för det som varit, bevarandet. Men har alltmer känt att det kväver mig istället för lyfter mig. För mig är allt runt mig ett tydligt bevis på det som varit och som aldrig mer kommer att bli. Vi fortsätter med bilexemplet.....Jag övertog bilen och Dans bil som jag egentligen rådde om hahaha övertog S och det är jag så glad över och Dan gav mig "hans" bil. Den kan jag köra, men har inte ens tryckt på en tredjedel av alla knappar och begriper mig inte på resten. För mig så är det fortfarande våran bil, den som vi kört och har haft så många härliga semestrar i och resor till stugan. Vi skrålade och sjöng, eller satt och lyssnade på ljudbok. Nu är alltså "våran" bil min!!! Nu har jag dessutom skrapat den 3 gånger, så den passar väl in i min sinnestämmning. Bryr mig inte ens om det heller. Det skulle verkligen uppröra Dan och jag tänker bara: Jamen nu är jag ensam och jag valde inte att bli det. Nu har det blivit så här, punkt slut. Bilen är min och jag är så tacksam för den, men det är mitt ansvar. Jag som är ensam om den och allt som följt med i bilägande. Men jag tänker ofta på att han aldrig kommer att åka med mig något mer. Vi kommer aldrig mer skråla och sjunga tillsammans i bilen eller höra på något intressant på radion något mer. Aldrig mer....fatta aldrig mer. Han kommer inte in genom dörren här hemma något mer, han kommer inte att grilla vid grillplatsen i stugan, eller trava runt där och pyssla och greja. Våra framtidsdrömmar och tankar kommer aldrig att bli. Dan pratade om att gå tidigare i pension, att vi skulle bo i stugan, att vi skulle till Italien igen, att vi skulle inglasa altanen. Måla taken och fixa till fönsterbrädorna som behöver renoveras här hemma och inte att förglömma så skulle han bygga en kryddhylla och elementskydd. Våra gemensamma planer som aldrig mer kan bli. I det går jag omkring, de trasiga sammanfallna drömmarna om det som kunde varit, men aldrig kommer att bli. Det är inte att begära att någon kan ta in vidden av den känslan, om man inte har upplevt det. Det kommer aldrig mer bli någon mer bilfärd för oss tillsammans. Åter till bilexemplet....jag älskar att ha våran bil. Alla glada minnen, platser vi varit på och så många samtal vi haft i den bilen. Jag minns och jag ler av de minnena. Men jag kan inte leva i minnen. Precis som i vardagsrummet som jag gjort om, så måste det bli min bil och då passar skrapmärkena in hahaha. Jag kan inte sitta i bilen och tänka på alla platser som vi aldrig mer kan köra till tillsammans eller alla de resor vi aldrig mer kan göra. Det suger all must ur mig och jag blir så ledsen. Allt runt mig påminner om var vi köpte det och när och att vi aldrig mer kommer att göra det någon mer gång. Bytte gardinerna i köket som vi köpte för 2 år sedan på Ullared, efter att ha kommit hem den gången började Dan få ont i ryggen och trodde att det var den långa bilresan som var orsaken. Nu tänker jag på att vi kommer aldrig mer att åka dit tillsammans igen. Han älskade att se mig så glad över att få fara dit och shoppa och sa köp nu Ingalill, bara så att det ryms i bilen. Dan sa till mig, genom mediumet. Tänk på dig själv kapa alla rep. Tänk på dig själv jag följer dig. Bli lycklig, för det kommer du att bli, hämta kraft i trädens blad. I 3 månader skulle jag bara följa mina egna önskningar. Han tyckte t om att jag skulle sjukskriva mig, men förstod att jag trivdes med att jobba, för att tänka på mig själv i 3 månader. Han beskrev mitt jobb som om jag hade att göra med små barn som jag brydde mig mycket om. På sätt och vis så har han rätt i det, med tanke på de boendes demens hahaha. Till Dan: Älskade vän, min sötaste trollgubbe. Jag ska lyssna på mig själv, även om det är svårt. Jag ska verkligen göra mitt bästa på att lyssna på vad jag vill och förlita mig på min magkänsla igen. Jag lovar min älskade man. Skitsvårt och förvirrande, men jag ska kämpa, kämpa. Men du måste hjälpa mig. Älskar dig till månen och tillbaka.

Tänk om jag hade haft en spåkula att fråga. Har t om funderat på att rulla en tärning och om det blir udda prickar så nej och jämt antal blir det ja. Jag har frågat Dan om råd, men av ganska förklarliga skäl så är det tyst. Dan hade ställt ner foten som han sa, om det inte var något han ville. Det respekterade jag alltid. För han var tydlig med vad han ville och tyckte. Han funderade ett tag när jag hade en ide, och sen sa han: Okey jag är inte riktigt säker, men jag stödjer dig. Nu är väl jag inte lika spontan och iderik som förr, utan känslorna styr mig mer än vanligt. Men jag litar inte på mig själv som jag alltid gjort förr. Även innan Dan så hade jag en självtillit fast den var byggd av ett skydd av murar. Det behövde jag inte med Dan, han var min motpol, den som plockade ner mig när det behövdes och lyftade när det behövdes. Jag behövde aldrig plocka ner han,,,förutom när han hade en ide om att bygga en veranda på stugtaket!!. Men jag pushade och stärkte honom varje dag. Sa varje dag hur bra han var och att jag älskade honom. Brukade säga: Du vet väl att du är bäst? Han flinade oftast eller sa att du är ju knäpp. Jag vet inte vem jag ska fråga nu? Som förstår hur jag tänker och känner? Ska jag eller inte, är det dumt eller ska jag följa magkänslan? Jag vet vad jag söker,men är det rätt väg? Befinner mig i en svacka just nu eller en rondell eller en vägkorsning eller allt på en gång. Jag vet hur jag vill och känner, men min osäkerhet och tvivel och oro gör mig osäker. Jag vill inte fatta förhastade beslut, men å andra sidan kan jag inte leva för att leva tills jag dör. Jag kan knappt förklara vad jag känner, för det är så svårt att förklara eller rättare sagt är jag lite rädd för vad jag vill, är dumt. Osäkerhet och oro och rädsla följer mig som helt nya "kompisar" sedan Dan dog. Har förstått att det är vanligt att känna att man liksom förlorat halva sig själv. Som en tillbucklad bil, så har jag hela sidan och en del av fronten intryckt. Jag försöker slå ut lite av bucklorna, men så kommer det en tanke som säger. Äsch den där gamla rishögen är väl inget att bry sig om. Det spelar väl ingen roll hur den ser ut. Kör tills den är slut. Men jag fortsätter ändå att trycka ut buckla för buckla, men nu har jag kommit så långt att jag inte vet riktigt vars jag skall trycka. Mina bucklor börjar skava och känslan av att vara intryckt är jobbigt. Men det är stor skillnad från i våras. Då var jag vilsen på ett helt annat sätt och forstod inte hur man gjorde eller om jag ville och om det någonsin skulle gå att fixa den här "bilen" till att klara en besiktning. Vilket knasigt inlägg och ett virrvarr av bilar, och svammel, precis som det är inne i mitt huvud. Kommer nog att behöva återkomma senare i den här frågan hahha

Usch så less jag är på att vara instängd i denna sinnesstämning. För jag är som 2 personer??? En som vill ut ur denna energilöshet och vill något annat, åtminstone känna något som går att ta tag i. Men det är som om kroppen tagit över och liksom bara inte vill och det påverkar även knoppen. Tar fram något, men ställer liksom inte tillbaka för det orkar inte den tanken och armen göra!!! Så irriterande så det går inte att beskriva. Har jag 2 skålar så "orkar" jag bara att diska ur en!! Ont i kroppen hela tiden, ryggen,axlarna och t om huvudet vill hänga. Jag vill liksom skrika: skärp dig för fan!!! Säg vad det är??? Jag vill tillbaka till jobbet och fungera, gömma mig från mig själv. Samtidigt så har jag en tuffare arbetsvecka framför mig och det är ingen lek med att arbeta med munskydd. Det blir jättevarmt och glasögonen immar och det blir fuktigt av andningsluften och det blir klibbigt. Förra helgen jobbade jag med en som har bekräftad covid och har tagit ett prov och nästa nu imorgon. För egen del så är jag inte orolig, mer för de boende som den personen var nära, de måste vi nu hålla distans till...och hur gör man det när man ska göra personlig hygien ,klä på och mata? Jag vet inte vad denna svacka beror på, men jag gissar att det är en massa oro och att jag tvingar mig ofta att göra saker som jag inte orkar eller vill. Ibland så är jag så trött ,men går till jobbet och jobbar hårt så svetten rinner. Äta när jag inte vill, tvätta när jag inte orkar, göra sådant som innebär de mest vardagliga sysselsättningar så fåniga grejer och inget som är arbetsamt eller kräver mycket av en "normal" person. Har dock mina aningar om vad som ligger och skaver, oroar och som jag liksom "skjuter" bort. Jag är rädd för att ta in att det blir inte annorlunda än det just nu är. Att jag är änka och ändå gift med en man som jag älskar. En man som aldrig kommer tillbaka. Jag börjar ana en inre vrede ett ursinne som jag trycker bort, eller inte vill kännas vid. Jag har kommit så långt och det mesta går så bra och jag är "normal" i relation till andra människor. Men jag känner vreden, mörkret, lusten att förstöra något, slå sönder något som jag tycker om. Får impulser av att låsa dörren och bara skita i allt. Aldrig någonsin gå ut, låta djuren få skita och pissa bäst de vill, krocka sönder bilen, skriva på väggarna de mest djävulska ord som finns. Jag är så rädd för framtiden!! så arg på att det är så här. Vill slå sönder något på samma sätt som livet slagit sönder för mig. Meningslösheten tar över så lätt och de mörka tankarna tar energin från mig. Jag går till jobbet för att få göra något annat, vila från mig själv. Men det är inte hela sanningen....går även till jobbet för att jag skall få en inkomst, För att jag skall kunna betala hyran och räkningar och delta i samhället och livet som alla andra. Men hela tiden finns tanken och känslan....varför då då? Varför ska jag det? varför ska jag kämpa, varför ska jag delta i livet? varför? Är ju lik förbannat ensam?? utan Dan utan andra skäl än att det är normalt, att jag lovade Dan att kämpa, att jag har ett ansvar för djuren. För att en sorts överlevnadsinstinkt får mig att forcera och kämpa och göra allt jag inte vill eller åtminstone inte förstår varför jag egentligen gör det. Jag bär på ett mörker av hopplöshet, jag vill flytta till ett annat ställe där ingen vet vem jag är. Jag vill fly, från mig själv, fly från mitt så kallade liv. Men jag vet att det inte går, jag måste genom denna fas oxå. Men i den sinnesstämning jag är i, så ser jag i min spåkula bara ensamhet och kamp. Vet att det kommer att gå över, bli bättre, komma ljusare dagar. Men det är bara något jag vet, inte något jag känner just nu i alla fall. Sitter här och skriver och plötsligt slår det mig.....vad Dan sa till mig när jag var till mediumet? Du har kommit så långt Ingalill, du har klättrat men nu är du längst upp och kommer inte över "kanten". Du måste i 3 månader bara göra det du mår bra av, undvika allt som tar din energi. Du måste tänka på dig själv hela tiden. Jag finns med dig hela tiden. Jag skulle leva länge så det var viktigt att jag hittade tillbaka till livet. Han skulle alltid följa mig och han sa att jag skulle kanske flytta och han då skulle följa med. Att jag skulle ut i naturen, att jag skulle förändra. Men jag måste först av allt komma ur denna sinnesstämning. Nu är det städdag och jag skall gå ut och delta i livet.

Till Dan: Min kära gubbe 🥀 jag gjorde som du sa, jag ställde fram en kopp kaffe. Då skulle du veta att jag behövde dig. Tror faktiskt att det blev lite bättre av att bara göra själva handlingen. Så jag lyckades dammsuga och torka av golven. Ska snart ta pirran och dra iväg frysen till förrådet. Blodtrycksmedicinen är nästan slut,så bör nog fara till apoteket och ta ut mer. Saknar dig så mycket,saknar mitt liv ,saknar gemenskap, saknar skratt, saknar,saknar saknar. Må denna fas gå ur kroppen snart,för det är tröttsamt att vara energilös och modlös. Vad gör du? Du sa att du hade det bra. Jag känner att du mår bra och att du vill mig väl och hålla om mig och ta mig fram genom sorgen. Älskar dig så mycket. Förstår inte riktigt hur det kan ha blivit så här?? Vi var ju lyckliga och hade det bra. Lyckliga för det lugn och den trygghet och kärlek vi visste fanns mellan oss Vardagen den grå var oftast alltid lite färgglad när vi var tillsammans. Vad vill livet med mig? Utan kärlek? Utan dig? Inte lönt att grubbla på det och det gör jag inte. Men jag kan inte förneka att tanken kommer upp då och då. Tänker på att jag bara vill sova och det är inte bara för att jag blir trött av att vara ledsen, utan även för att slippa vara vaken och sakna och veta att jag är ensam. Jag kommer att vara ensam hela mitt liv, ensam utan dig. Att veta det gör mig så trött och jag blir matt av att ha haft lyckan och nu finns den inte längre. Hur ska jag hitta ut ur den här labyrinten av håglöshet,hopplöshet och vetskap om att jag måste se tiden an. Vänta på att det kommeratt bli bra. Vänta på att klara av att leva utan dig. Det vet jag att jag kan, men bara just i nuet. Att tänka på att hela framtiden oxå är utan dig, är tyngre. Älskar dig, älskar dig ända till månen och tillbaka

Har gått ngt dagar sedan jag skrev. Har hamnat i ngn form av svacka. Är så orkeslös och så trött att jag inte ens orkar tänka. Har jobbat och all energi har gått till det. Har fått ta covidprov och väntar på provsvar, kommer antagligen under dagen. Jobbade förra helgen med en som har testat positivt, men känner ingen oro. I torsdags var jag på sorgegrupp genom kyrkan och det kändes bra. Vi delar samma känslor och tankar och det känns tryggt att inte vara ensam. Men då jag varit så avstängd och nedstämd så har jag så otroligt dålig uppmärksamhet och lyckats krocka sidospegeln på bilen 2 gånger!!! Det värsta är att jag inte ens bryr mig, bara funderar om jag ska köra överhuvudtaget, när jag är så här. Min födelsedag passerade inte så som jag önskat. Jag var så ledsen och blev så överaskad av att det blev så. Jag har varit som en 5 åring när jag har fyllt år. Har haft sådan glädje och nästan hoppat av iver att det är min dag. Dan tyckte det var så roligt att jag var så glad och alldeles tossig. Han skrattade och kramade mig och sa du är så knäpp. Behövde inga presenter, var bara så livsglad. Nu var allt annorlunda och jag saknade mitt gamla liv och Dan allra mest. Inget är som förr,kommer aldrig bli som förr och jag som brukar vara en framåtsträvande person, ser inte ngt positivt i att det kommer nya dagar,nya traditioner,rutiner och vill bara sova. Sova i ngt år och vakna och känna att det kommer att bli bra. Orkar inte prata, orkar inte träffa människor utanför jobbet. Orkar inte hålla ihop, nej det är nästan fel beskrivet. Jag håller ihop och orkar inte med ngt annat. Armarna är tunga som bly och t om huvudet känns tungt. Jag är så rädd att falla in i hopplösheten. Jag har kommit så långt på vägen och det är mycket kvar som jag ska orka. Mörkret, vintern och julen, nyåret och årsdagen. Jag vill upp till ytan igen, eller inte jag...Det är ngn överlevnadsinstinkt, tror jag?? Jag vet inte ens vad jag vill.