myma.blogg.se

Jag har verkligen fått jobba hårt med mig själv de senaste dagarna. Efter min utbrändhet så stressar jag upp mig väldigt lätt, och axlarna sitter i öronhöjd och andningen sker i halsen. Egentligen så sker det mest när det är saker som jag känner att jag inte har koll på eller helt enkelt inte kan kontrollera. Men jag har oxå lärt mig att känna igen, när det är alldeles för mycket. Då måste jag stanna upp och liksom ta mig själv i kragen. Slappna av och ha ett inre samtal med mig själv. Sen Dan dog så har jag inte haft ngn större problem, med detta, förrän den senaste veckan. Vilket kanske kan betraktas som positivt? Äntligen kanske skulle jag kanske säga? känner jag igen något hos mig själv. Tidigare när jag känt oro, eller att jag inte kan påverka eller kontrollera så har jag liksom bara konstaterat det!!! en av reaktionerna som jag inte känt igen hos mig själv. Är som om jag inte kunnat längre än att känna mig hjälplös och utlämnad. Nu har jag istället valt att varva ner och bara koncentrera mig på mig själv och inte fara runt i tankarna på att jag måste, jag ska skynda, jag ska kolla, jag ska hinna. Nu är vi vid den helgen, där vi skall minnas våra döda....och tända ljus på deras gravar. Jag ska fara på Dans grav i eftermiddag och tända ett ljus. Men även här hemma, såklart. Ringde till svägerskan och bad henne tända ett ljus på Dans föräldrars grav från mig och Dan. Igår efter jobbet så skruvade jag ner en hylla i hallen och tänkte på att Dan satte oftast fast något så man kunde hänga sig i det. Det mesta är så fastskruvat att man kan inte annat än att le. När jag stod där och skruvade så kom jag att tänka på att tapeten i hallen valde han. Då kom tårarna igen och jag var så ledsen och lite rädd. Nu ska jag lämna detta och aldrig mer få se denna tapet och allt här hemma. Jag grät över hela situationen, att jag ska flytta, att lämna lägenheten, grannarna ,det jag känner till. Det kommer jag att göra fler gånger, det är jag säker på. Men lika säker som jag är på det så är det en inre kraft, en känsla som inte har med förstånd eller förnuft att göra. Som säger att jag måste bort härifrån om jag ska hitta ett liv att leva. Jag mår inte bra här, jag kommer inte ifrån känslan av att, då aldrig mer blir nu. Jag sitter fast i tankarna, i hopplösheten och att det som jag allra helst önskar aldrig mer blir. Jag sitter och väntar på döden eller i bästa fall att jag ska förstå helt och hållet att Dan är död och inte kommer från köket med en macka och ett glas mjölk i handen. Jag har valt att lyssna mer på den inre rösten som säger att jag måste bort från den invanda, trygga miljön och vara i en miljö som jag aldrig befunnit mig i förr. Visst känner jag oro att bo ute i mörkret, men starkare är suget efter naturen och stillheten. Att jag kommer att vara skiträdd för älgar och galna vilddjur på mina kvällspromenader är jag säker på. Men har köpt en pannlampa i alla fall hahaha. Men jag måste söka mig bort för att hitta något annat. Minnena bär jag med mig, men jag kommer inte att leva i dem. Är jag rädd och orolig....ja lite. Men jag bara måste..... Igår så kom S och hämtade Dans byrå och en av tv bänkens delar som jag inte rymmer, samt ett par stora skivor som stod i garaget. Så idag ska jag tömma garaget och förrådet och förbereda inför imorgon då jag ska sortera ut, det som ska på återvinningen och det som skall till förrådet i Sörmjöle. Hade ju en tanke på att köra iväg kartonger ut till Sörmjöle och börja måla, men besiktningen av huset är den 9:onde och tänk om hela huset är ruttet och jag får fara tillbaka med allt hahaha. Är så tacksam över att jag började skriva den blogg och få skriva av mig allt möjligt trams, och ångest, oro och liksom få "bli av med tankar och känslor" Tack bloggen <3 Till Dan. Godmorgon mitt hjärta, min sötaste skitgubbe. Ja jag vet...att du är lite orolig och lite glad för min skull. Du skakar säkert på huvudet men har ett leende i mungipan. Du sa att jag fick dig att leva med alla mina påhitt. Men lik förbannat så är du död. Förlåt älsklingen men jag har förbannat att jag älskar dig så mycket, att vi hade det så bra. För om jag inte hade haft ett så bra liv så skulle det kanske ha varit lättare. Men samtidigt vet jag nu vad jag söker, en glädje över att finnas, en glädje över livet. Jag minns hur det kändes, att vakna glad, att uppskatta det lilla och vara tacksam över att leva. Att inte du finns är så obegripligt, i snart 10 månader har jag levt utan dig. Helt obegripligt att jag överlevt, det trodde jag inte att jag skulle klara. Men min längtan efter dig är så stark. Det är lättare att sakna än längta. men saknar gör man med hjärtat och huvudet. Längtar gör jag med hela min kropp, min hud saknar dig. Min hud minns dina händer, varenda cell skriker efter din närhet. Men jag tror att det måste gå mer tid för att den ska glömma och bli minnen av beröring. Älskar dig till månen och tillbaka