myma.blogg.se

Nu ska jag om ngn timme bege mig till stugan. Packade redan igår det mesta i bilen så nu är det kyl och frysvaror och kattlådan och lite sådant som är kvar. Har en ganska stor bil men skulle ändå inte säga att den är rymlig. Man får mer packa på höjden så att säga. Apropå frys så gruvar jag mig lite grann....För i frysen ligger ju gammelkisse. Valde att ta hem honom då det kostade för mycket att kremera honom. Så nu ligger han längst ner i frysen och jag kan ju inte lämna honom där åt sitt öde. Speciellt när jag skall låna ut lägenheten så kanske de inte skulle uppskatta att ha en död gammal katt i frysen. Men det som oroar mig är att han kanske inte ryms i frysen i stugan!!!! Vi har ju större frysar i vår gemensamma stuga, men de är ju inte påslagna än. Jag har ju inget annat val än ta med och hålla tummarna. Det är ju länge kvar tills tjälen gått ur jorden så att gräva en gravplats är ju inte att tänka på än ett tag. Men om jag ska vara ärlig så skulle jag kunna behålla honom i frysen hahaha. Känns bra att han liksom "hänger" kvar med mig. Det är samma känsla runt Dans urna, jag skulle vilja ha den här hemma, men det är förbjudet här i Sverige. Men får nöja mig med att sedan få en plats där han kommer att finnas. Vet inte hur det kommer att fungera att skriva här uppe i stugan. Skulle tro att det blir flera korta inlägg, då det ibland bara försvinner när jag skriver på telefonen. Att skriva har kommit att bli viktigt även om det varken är intressant eller särskilt glatt för ngn annan. Men bloggen har kommit att bli en dagbok nästan som en vän. Ibland den enda jag "pratar" med på dagarna. Det är fortfarande för kallt ute för att tvätta bilen. Köra den i biltvätt känns dyrt och lite läskigt då jag aldrig gjort det själv. Dessutom sitter takräcken på och jag har för mig att Dan sa att de skulle bort först. Han skulle nog skälla på mig om han såg hur skitig bilen är hahaah. Men jag ska så fort jag kan tvätta den och sen be ngn att hjälpa mig med takräckena och följa mig till en maskintvätt så att jag lär mig. På radion så pratar de om att många som inte varit till ngn frisör på länge pga coronan som härjar och som nu behöver keps eller hårklämmor. Jag ler åt dem som har så fjuttiga små vardagsproblem. Jag har ingen frisyr utan bara låter håret leva som det vill på huvudet. Det är rufsigt och slitet och torrt och eländigt och jag bara konstaterar det och sätter upp det i en svans. Tror inte att jag vill göra ngt åt det heller?? bara liksom växa på. Idag lyser solen men det är kallt i luften och skall så vara ett tag. Är i alla fall glad över solen, den är så underbart upplyftande när man känner sig låg. Jag tillhör dem som kan bli trött och lite låg på våren, samtidigt som glädjen börjar spira åt att värmen kommer och man ser solen. Mycket underlig kombo men nu är det mer jämdjävligt hahahaah Till Dan: God morgon lillhjärtat idag far jag till vårt paradis och lugnet och friden. Hoppas att jag kan känna den nu i sommar. Bilen är fullpackat och jag minns hur du brukade sucka över allt jag brukar vilja ha med mig upp. Nu är det mycket mer än vanligt så du hade nog svurit småspik över min packteknik. >Jag har packat ner ditt fotografi så jag har ngn att prata med hahha. Lilltrollet mitt så jag saknar dig på alla sätt och vis. Ditt muttrande och gubbmummlande när något inte var till belåtenhet. Jag skällde på dig och sa nu skärper du till dig med ditt gubbmummel, hahahha. Nu har jag i och för sig lillkisse att skälla på. Men jag saknar t om våra gnabb och tjafs. Älskar dig till månen och tillbaka

Grattis till mig och Dan som firar 25 år idag. Det känns mycket bättre än jag fruktade. Jag hade planerat äta ngt extra gott idag och fira att jag fick den finaste <3 När jag funderade på vad jag då skulle äta fanns det bara en rätt som kändes som den som skulle passa. Om Dan hade levt så hade han grillat och bränt mina köttbitar precis som jag vill ha dem. Till det sallad, sparris och terriner. Antagligen skulle han hällt upp ett glas vin och serverat mig. Tänt ljus och vi skulle ha spelat "vår sång" 25 minutes av Michaels learns to rock. Så nu spelas den sången i bakgrunden och jag sitter och skålar med hans fotografi med ett glas vin i handen. Middagen var bra och var den samma som den sista middagen vi åt tillsammans, risgrynsgröt. Det var det enda som Dan kunde få i sig den sista veckan. Gråter stilla men mer av sorgen av vad som aldrig mer blir. Blandad av tacksamhet över den tid vi fick och vad bra vi hade det. Var så rädd att ramla ner i det stor mörka hålet eller drabbas av en storm av sorg. Men hela dagen har varit stillsam nästan lite eftertänksamt och stillsamma tankar. Imorgon åker jag till stugan med ett lass av de grejer som jag antar att jag behöver en tid framåt, plus blommor och allt som jag inte vill förvara i förrådet, medan jag ska bo i stugan. Har packat det mesta i bilen och åker imorgon förmiddag. Har lämnat in min pappas deklaration och varit och köpt garn och handlat mat för ngr dagar. Nu ska jag spela vår låt igen och sakta dansa här i köket, precis som vi brukade göra. Till Dan: Tack älskling för de här åren och all kärlek du gav. Jag älskar dig ända till månen och tillbaka. När du låg på sjukhuset och var ytligt medvetslös så sa jag - Älskling visst vet du att jag älskar dig? Då nickade du och mitt hjärta hoppade av glädje. Det var den enda gången vi "pratade" under tiden på sjukhuset. Tack älsklingen. Trots att jag nu gråter så finns det en känsla som säger mig att jag älskat och blivit älskad och det känns så fint. Nu dansar vi älskling, för oss och för det som varit.<3<3<3.

Det känns betydligt mycket bättre idag än igår eftermiddag och jag är tacksam över att inte trampa runt i träsket av eländes elände. Det är så konstigt för energilösheten märks mest i överarmarna!!! de blir helt slappa och orkeslösa. Så märkligt och idag så darrar musklerna där...eller vad det nu är som darrar. Antagligen är det spänningar som släpper. Men det både känns och ser lustigt ut. En annan överraskande sak är att det inte fanns ngn mjölk i kylskåpet idag!!! Jag har alltid haft örnkoll på det eftersom jag har mjölk i kaffet. Stod bara och stirrade och tänkte va! va! har inte hänt på ???? Vet inte men inte de sista 30 åren i alla fall. Nu på morgonen så ska jag vara barnvakt ngn timme och sedan ner till skatteverket för att förhoppningsvis bli klar med min pappas deklaration. Sen ska jag köpa lite mer broderigarn och sen hem. Tanken är att fara till stugan, men är osäker och jag kanske åker imorgon istället. Har en del med att ordna här hemma också och jag fixar inte om det blir för mycket "krav" även om det inte är stora saker det gäller. Sen så har jag ju inte bråttom med att komma iväg. Det enda viktiga är att köpa mjölk!! Till Dan; Idag mitt hjärta är det 25 år sedan det blev du och jag, även om du sa att jag var svårfångad, så är det idag som jag insåg att jag verkligen var kär. En lite skrämmande tanke för jag var liksom inte beredd på mina känslor och jag hade tre små barn och en massa funderingar på vad är det som händer?? Men jag var chanslös i din närhet. Vi har skrattat åt allt flera gånger under åren. Jag hade bestämt mig att avsluta vår relation flera gånger men så fort du stod framför mig så smälte jag som vax. Käraste underbara du som gav mig så oändligt mycket kärlek. Jag fick ge kärlek tillbaka och äntligen känna det underbara vackra i kärlek. Att våga visa sina känslor och lita på att personen stod kvar. Tack älskling <3 Idag är det våran dag <3<3<3<3<3<3

Hörde på radion idag och en sjukhuspräst och en annan från svenska kyrkan pratade om sorg. Jag är så glad över att Dan ville ha och fick en borgelig begravning. De spelade sk "populära" begravningspsalmer och i mina öron så lät det bara som en massa ordbajseri och inget alls som handlar om att förlora en älskad person. Sorry om jag trampar ngn på tårna som har en kristen livsyn, men allt jag kan säga är att kyrkan och jag är inte på samma våglängd för tillfället. Inte den lutheranska i alla fall som bara ger ångest och sprider ett lidande budskap istället för kärlek och förlåtelse. Är på ett ganska halvdåligt humör och tänker att jag kanske ska skriva av mig lite. Just det så rekommenderade dessa på radion till dem som förlorat ngn kär. Att skriva, rita eller måla ut de känslor man hade och inte stänga in dem. Jag gör lite 50/50, skriver här och på Vimils fbsida (tack gode gud för den sidan) men sen stänger jag igen för min omgivning. Förmår inte och orkar inte att öppna mig med risk att det inte kommer att gå att stänga av den flod som skulle rinna ur mig. Kan knappt säga Dans namn utan att tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Just nu är jag helt slut och har noll energi och gruvar för att vänta ut tills jag kan gå och lägga mig. Har skrivit om mitt cv och bl a "suddat" gift och skrivit dit änka. Gått igenom platsannonserna och fick med milt våld på mig själv få iväg 2 ansökningar. Jag fattar inte hur jag skall fixa ett jobb och orka jobba?? Är rädd för framtiden och rädd för att jag inte skall orka. Sen så har jag varit barnvakt och efter de for hade jag ngr andra grejer jag tänkt göra men då var det tvärstopp. En stor anledning vet jag.....och jag gruvar. För att vakna i morgon och veta att hade varit vår dag. Vi hade kanske förnyat våra löften imorgon om Dan levt. Han sa att när vi varit ihop i 25 år eller när jag går i pension då gör vi det....vi väljer varann igen. Vi sa så oftast på vår förlovningsdag. Jag väljer dig igen.<3 Imorgon är det 25 år sedan Dan och jag blev vi. Sedan den dagen har jag känt mig mer och mer älskad för varje dag, jag har haft den finaste mannen i hela världen och jag är så tacksam för det vi hade. Men det är just det...hade. Jag kan inte leva på vetskapen om att jag har haft "tur" att få älska och bli älskad. Att många aldrig får uppleva det. Men vi fick i alla fall 25 år tillsammans och de har varit tungt ibland med alla relationer. Men aldrig har jag och Dan tvivlat på vad vi kände och ville. Det är fina minnen men de gör ont och skänker inte det lugn och glädje som jag hoppas få ngn gång. Nu är det bara tankar på att det inte blev som vi trodde....inte blev vi tills vi var gaggiga och satt på hemmet tillsammans hållandes våra händer. Att han inte är här. Det är bara jag och hunden och katten. De är visserligen fantastiskt sällskap och skänker stor glädje i ett hemskt vidrigt efterliv. Ja jag lever i ett efterliv,,,,jag är en efterlevande. Imorgon är det alltså 25 år sedan och det enda jag kan tänka på är att varför kunde vi inte ha fått fira 45 år?? Kanske låter bittert men det är inte det, bara en undran. Är glad över att jag slipper känna ilska och bitterhet över situationen jag är i. Det har jag sluppit och det tror jag är bra och kommer att underlätta detta sorgearbete. Men det var för tidigt alldeles för tidigt för honom att "gå", det tyckte vi båda två. Så många fina stunder vi delade de sista månaderna. När vi kramade varann ibland så gled ibland det över i krampaktiga famntag. Jag minns att jag tänkte en dag kan jag inte hålla om dig. Nu är den dagen här....alla dom dagarna har jag framför mig. I morgon är det 25 år sedan......

Jag sa ofta till Dan - Älskar dig, till månen och tillbaka. Vad passade då bättre än att jag köpte en tomt på månen? Minns för många år sedan att det var möjligt att köpa en tomt där och att man fick en "avstyckad" del med köpebevis och allt hahhaa. Tomten låg nedanför en krater och vi sa att kanske det är en fin utsikt över???? Ja ingenting, förutom alla andras tomter då antar jag. Dan var i alla fall nöjd med sin gåva hahha och man kan ju undra om jag nu ärvt den tomten. Idag skall jag vara hundvakt och sen barnvakt, senare skall jag till pappas fru för en underskrift, köpa garn och sen handla. Har även lite uppdrag från bostadsrättsstyrelsen och lite annat pappersgöra. Imorgon är det tänkt att jag far till stugan med ett lass grejer och stannar ngr dagar. Men måste först till skatteverket och lämna min pappas deklaration. Det är den sista för honom tror jag. Han gick bort 2018 och nu sköter jag hans dödsbo. Saknar min pappa han var ingen jättebra pappa, men han liksom fanns där och var den pappa jag hade. Han var långt mycket bättre förälder än mamma på många sätt, fastän han var väldigt ofta frånvarande. Jag växte upp ganska ensam och fick klara mig själv redan som litet barn, tur att min syster som är 7 år äldre än mig tog hand om mig. Det skapade en misstänksamhet och tillitsproblem för mig och jag litade inte på ngn. Men så kom Dan in i mitt liv och han öppnade mitt hjärta och älskade mig därför jag var jag. Med fel och brister och det hände att han sa att det var just därför han älskade mig. Han lagade mig och jag kände mig trygg och fin och gjorde mig till en bättre människa. Jag litade på honom till 100% och vi sa att vi hade så tur som fann varann. Tror att det kan vara anledningen till att vår kärlek fortfarande var så stark. Vi behövde varann som två motorer som är sammankopplade, vi hämtade energi i vår relation. Vi var självständiga men behövde vår relation att vila i. Jag kan fortfarande blunda och minnas hans bruna ögon och hans blick. Hur han såg på mig och hans ögon blev varma i blicken och sen ibland skifta över i att bli så där pillemariska och busiga. Han kunde lura i mig allt möjligt tokigt och jag som kan vara otroligt naiv och lättlurad köpte hans story totalt. Tills det han sa slira iväg totalt och jag såg hans ögon och såg den där blicken han fick när han tokades. Han älskade att retas och "vara snabb i käften" och på ngt vis var det ett sätt som han visade sin kärlek på. Eller att han gjorde saker för ngn, allt ifrån bygga ngt eller en tjänst. Han var ingen som slösade på det verbala hahaha. Men jag surrade så mycket att det räckte för oss bägge. Nu är det däremot ganska tyst och oftast är det bara radion som låter. Det har blivit mycket kyligare också och jag som föredrar svala utrymmen fryser istället rätt ofta. Tur jag har djuren som sprider lite värme och mina gamla koftor hahaha. Till Dan: God morgon hjärtat, idag har jag många saker att tänka på och göra. Är inte så bra att hålla flera bollar igång just nu. Så du vet ju hur vimsig jag kan bli? nu är det 10 gånger värre. Saknar ditt lugn och det ordnar sig peptalk. Imorgon ska jag till stugan, kommer du att vara där? Jag tänker titta ut över sjön och se ut över sjön. Då kommer jag att se det du såg och på ngt sätt så känns det bra att veta att jag ser det du sett. Att våra "syner" är gemensamma och något vi fortfarande kan dela. Åh min lilla grisunge vad jag saknar dig.<3

Ja idag är det måndag och en alldeles vanlig vardag och jag gillar måndagar. Känslan av att jag blir mer som alla andra är den som dominerar. Tycker det är så jobbigt med alla som ser glada ut och går 2 och 2 och ser ut att ha planer. Förstår naturligtvis att det är jag som bara känner så, för att det väcker minnen av att vi också gick hand i hand och var glada över en helg tillsammans och hade planer. På vardagarna är jag mer som alla andra, förutom att jag inte har något jobb att gå till. Den här ensamhetskänslan som dyker upp på helgerna är inget som jag hade en aning om att jag skulle känna. Har läst om människor som är ensamma att helger och speciellt storhelger är extra jobbiga. Idag kommer en systerson på besök och det känns bra. Har ingen kontakt med min syster eller hennes barn förutom lite grann på sociala medier. Jag och min syster är som socker och salt, som vatten och olja ja alla motsatser som finns. Vi tycker inte alls illa om varann eller känner ngt agg, vi är bara så olika så vi har inget alls att prata om. Vi har olika värderingar, moral, och ser på saker ur så olika perspektiv och erfarenheter att det går inte ens att samtala om ngt enkelt och banalt. Jag känner ingen större sorg runt det utan har med tiden tänkt att det är som det är. Igår så kom svärsonen och fina underbara barnbarnet L förbi och tog reda på Dans skåp och hjälpte mig med lufttryck i däcken på bilen. Så fina alla runt mig är som hjälper mig med både det ena och det andra. Dottern skickade mig bilder på när hennes yngsta var ute på deras stora altan och sprang omkring när de höll på att spola och rengöra den. Han är så söt och go ungen där, att man blir alldeles matt, speciellt när han skrattar med hela ansiktet och ser sådär lyckligt ut. Han är autistisk och kommunikation och kontakt är inte hans starka sida. Men desto gladare blir jag , när han skrattar för då skrattar jag och då känns det som vi delar ngt. Han ser ut som en liten kerub med sitt lockiga hår och sitt vackra leende. Det har hänt att jag gråtit för att jag inte har kunnat prata med honom och liksom nå honom. Men den känslan börjar försvinna mer och mer, för jag tänker att huvudsaken är att han är lycklig och mår bra. Jag får dela hans liv på ett helt annat vis än de andra barnbarnen. Insåg att det handlade om mig och mina behov i kontakten med honom. Nu är det istället känslan av att han har det bra hemma och på förskolan och att skydda honom från faror och göra hans omgivning säker och rolig som är viktig. Det märkliga är att det borde vara prio till alla barn. Inte vad man köpt till födelsedagen eller vad de gjort eller sagt, att så mycket handlar så mycket om barns prestationer. Vi vuxna applåderar och säger: Vad duktig du är, men se vad du kan? Istället för bara säga att du är bra som du är. Jag försöker tänka mer på det när jag möter mina barnbarn, men det sitter djup att vi alltid uppmärksammar prestationer och inte barnets person. Vilket djupt inlägg det blev hahaha. Men jag är glad att tänka på annat än min egen sorg. Det är skönt och inger mig hopp om att jag kan leva jämsides med sorgen och saknaden efter Dan. Att rädslan försvinner, oron klingar av och jag kan börja betrakta min omgivning med klara ögon och lättare hjärta. Nu känner jag mig så halv och som två personer ibland. En som i umgänge med andra uppför mig som vanligt och en som hasar runt här hemma i tårar och sorg. Osäker och tankspridd och suddig. Vilsen är ett bra ord på det mesta. Till Dan: God morgon mitt älsklingstroll. Vad gör du? Finns du i en annan dimension? Jag vill tro att du finns någonstans . Jag behöver tro det, för att det skall kännas bra. Ser du hur skitig bilen är? Ja jag vet att den borde tvättas. Du skulle ha tvättat den för flera veckor sedan hahaha. Men nu har däcken bytts och jag ska fixa tvätt så fort jag kan, både på ut och insida. Älskling jag försöker allt jag kan, att klara mig utan dig. Det svåraste är att klara mig utan din närhet och samvaron vi hade. Kärleken vi kände och glädjen över att bara se dig. Jag älskar dig så mycket ända till månen och tillbaka <3

Jag har ju packat och grejat de senaste dagarna och då även Dans grejer som ingen av barnen ville ha. Det var bland annat skrivböcker, sådana som man skall lära sig olika skrivstilar. Han hade flera olika men kalligrafi ville han verkligen kunna. Igår så skulle jag söka ngt som jag packat ner och var i förrådet och sökte. Hittade den kartongen med alla hans sådana böcker och pennorna och log. Hittade inte vad jag sökte så jag måste ut idag igen hahaha. Nu när jag vaknade så var det med ett ryck....ehhh va! jag drömde ju om Dan!!! Steg upp och verkligen försökte komma ihåg allt. Men tog snabbt på mig kläder och gick på kisspromenad med Märta och försökte komma ihåg hela drömmen. Så här minns jag den i det stora hela. Jag och Dan åker i en typ av större bil och Dan kör. Jag sover i passagerarsätet. Vi har varit typ till fjällen och hämtat ngt för känslan är att bilen är full av grejer. Vaknar i drömmen av att bilen stannat och vi är på en mack och Dan har gått in i macken. Ser att han kommer ut och har köpte en strut och ngt annat som jag vet att han tycker om. Tyckte det var konstigt att han inte köpte ngt till mig och blev lite stött. Men tänkte att han trodde kanske att jag behövde sova och ville inte väcka mig. Men somnade om med tanken att det var konstigt att han inte frågade om jag ville ha något?? Nästa sekvens av drömmen var att vi skulle uppvakta S , tror hon fyllde år eller liknande och att jag fortfarande kände mig lite nyvaken. Såg inte till Dan men pratade med alla där och tänkte att han kommer väl snart. Då säger hans son. Pappa skickade det här och räckte fram ett hoprullat papper, han kan inte komma nu, men kanske imorgon när han fått lite ordning.Jag var hur förvirrad som helst...fått i ordning vad då? Kanske det vi hämtade? aha det var kanske grejerna i bilen minns jag att jag tänkte. Men vad var det för rulle han skickat? Han är ju död kom jag på och tittade på alla och täckte att har de blivit alldeles konstiga, Han kan väl inte skicka något? De rullade ut papperet och det var ett grattisbrev till S skrivit med lite spretig kalligrafistil från Dan!!! Åh tänkte jag han hann skriva ett brev i kalligrafistil, innan han dog. Blev så glad att han hann göra det. Men tyckte fortfarande att det var konstigt som de pratade och sa lite frågande, Vet ni var Dan är? De tittade på mig medlidsamt och sa - Ja men har du glömt att han flyttat? Han bor ju själv nu, ni har separerat. Min reaktion var: Vaaa!!! är han inte död? lever han men åh så skönt. Trodde ju att han var död. Då är det därför jag packat och känt mig ledsen. Blev så lättad och sen minns jag känslan av att jag var ledsenglad. Han levde men vi hade separerat. Vi kunde i alla fall bli vänner. Han lever. Då vaknade jag och var alldeles vimsig. Så härlig dröm och inte ett dugg sorglig. Kommer nog att finnas i huvudet den här drömmen och fara runt i dag hahahaha Gårdagen blev riktigt bra och trots att det var lite kallt så spolade jag av bägge altanerna och putsade fönster och rengjorde persienner i 2 av fönstren. Har lånat en fönstertvätt av dottern och den är så bra. Fullkomligt älskar den för jag har aldrig lyckats putsa fönster utan att det blir flammigt. Bar ut lite mer grejer i förrådet och höll mig sysselsatt till aftonen. Var en bra dag igår och kände mig hoppfull att jag kommer att klara mig ur denna mörka och hemska filt jag hamnar under ibland. Kommer nog alltid att sakna och bära på en sorg över allt som inte blev och en längtan. Men om dagarna blir som igår, korta minnen och tankar som ploppar upp utan att man "faller" utan mer kanske fäller en tår. Att jag kan utföra en massa handlingar och inte tänka på förlust och sorg och saknad. Utan vara i stunden och koncentrera mig på det jag gör. Behöver vila från känslor och tankar och hushålla med energin. Idag så kommer en kompis till sonen och skall hjälpa mig att byta däck <3 så skönt. Sen har jag sålt klösträdet för kisse är aldrig där!!! och köparen kommer nu på förmiddagen. Måste även ut i förrådet och hitta igen det jag sökte igår hahaha. Ska ge mig på lite av de kläder som jag skall ta med mig nu till stugan och packa ner de mer somriga kläderna. Ska tänka att det här blir en bra dag. Till Dan: Mitt hjärtegull, har drömt om dig inatt och det var härlig känsla. Såg dig aldrig riktigt men du var där var där.

Det är ändå härligt med årstider, även om jag avskyr vintern. Men känslan av att det tinar och solen börjar värma och småfåglarnas sång är oslagbart. Hösten kan jag också uppskatta, för dess skönhet och friska luft, men har ändå ett sorgens skimmer över sig, då man är medveten om att snart kommer den eländiga vintern. Igår föll det snö och igår afton var det kyligt. Men idag så smälter den snö som ligger kvar säkert fort bort. Hade planer på att torka fönster idag för igår sopade de gården och då kan man börja med fönstren. Vet dock inte om det går, då det är kyligt i luften. Men jag har en lista med småfix som jag kan sysselsätta mig med. Igår så kom sonen med flickvän och hade med sig kinamat och hjälpte mig med hur man sätter fast vattenslangen på duschblandaren. Var så enkelt att det var nästan pinsamt hahaha. Jag tvättade Dans sängkläder igår och det gick bra. Trodde att det skulle bli jobbigare, men nu när jag packar ner alla våra saker,så inser jag att det rör upp en massa känslor. Det är bara för en tid, då jag skall låna ut lägenheten. Men alla våra saker har ju en historia, även om det är obetydliga grejer. Vi har ett högre skåp i sovrummet som Dans dotter ska få ta. Det skåpet ville Dan ha till alla sina pärmar och böcker. Han sparade det mesta i pappersväg och även sina favoritböcker. Jag har aldrig haft det behovet, utan kastade allt om det inte var aktuellt längre. Min mailbox rensar jag ofta och även allt i telefonen. Dans mailbox var proppfull hahaaha. Satt igår och tittade mig runt och det var tomma hyllor och inga kort och en sådan där" flyttakänsla". Konstigt nog så gjorde det mig inte ledsen, utan det kändes på ngt sätt väldigt bra. Det stämmer in på hur jag känner mig. Tom och liksom en "spelar ingen roll "känsla som finns lurar under ytan. Kan ibland likna min existens med en rymdpromenad, känner mig liksom helt viktlös, svävande runt men med ett uppdrag som kräver fokus. Jag jobbar hårt med att göra och söka saker att utföra för att hålla mig på banan. Det är oftast bara banala saker som man gör utan att tänka på det. Vattna blommor, dammsuga Tömma kattlådan, laga mat Ta in posten, betala räkningar Torka ur kylen, bädda sängen Det är viktigt så jag inte blir sittande i tankar. Blir så där viktlös och bara känner att allt är meningslöst, jag är meningslös utan Dans kärlek. Utan gemenskapen och planer och mål. Jag blir ibland helt tom på energi och det är t om jobbigt att ta kissrunda med Märta. Konstigt nog blir de oftast lite längre, för jag liksom bara går innan jag kommer på att vända tillbaka. Då kommer tanken: Ska jag gå hem eller ska jag bara fortsätta att gå? Vad kan liksom hända? Ja jag kanske får skavsår? Märta kommer att bli hungrig, vad ska hon då äta? Äsch det blir så krångligt att förklara om ngn börjar söka och hittar mig. Då går jag hem. Det är sådana tankar och känslor som känns väldigt ovana. Jag är så fixerad av min situation och att jag är så uppfylld av mig själv. Jag... jag... jag är det enda jag ibland har i huvudet. Eller så är det tanken på Dan. Hur konstigt det än låter så är det konstigt hur jag kan vara så självfixerad och ändå känna mig suddig och meningslös??? Det är detta som jag försöker hålla mig ifrån och tänka i andra banor. Det är inte jag, inte den jag vill vara. Dan skulle vara förtvivlad om han visste hur konstigt allt blivit. Men jag vill tro att med tiden kommer den där ickevarelsen att blekna och jag kommer att bli mig själv igen. Jag vill känna att jag har ett liv och en tro och att jag får tillbaka min tacksamhet över livet. Till Dan: God morgon hjärtat, idag är jag inte i toppform. Men inte på botten heller och inte vill jag dit igen. Idag ska jag kanske spola av altanen på baksidan om det inte är så kallt. Jag kommer att göra så som jag såg dig göra det. Tyckte att vi delade det mesta men jag inser att det är en massa smådetaljer som jag missat att ta reda på hur man gör hahaaha. Lillvännen min vad du skulle ha skrattat och samtidigt blivit brysk.- Men låt bli det där, det gör jag skulle du sagt om jag var och lyftade stolar. Eller försökte koppla ihop ngt tex elgrejer. Jag vill tro att du finns runt mig, men att du bara ler och känner dig lugn över att jag fixar det. Älskar dig, vi älskar varandra. Vi är fortfarande gifta och lever ihop. Du är bara lite död och kommer inte hem ngt mer. Jag ska leva vårat liv och det känns så tungt utan dig. Visst finns du i mig och jag brukar ju prata med dig. Men du svarar ju aldrig och du stryker inte min kind längre. Men jag brukar ta min hand och lägga den på kinden och låtsas att det är du. Tänka att du skulle aldrig ha vikit från min sida och lämnat mig om du bara kunnat. Det är trösterikt vännen min. Älskar dig till månen och tillbaka <3

Idag är det alltså 4 månader sedan julafton. Den dagen var lite konstig minns jag. Vi förstod bägge två att det var den sista julafton vi skulle fira. Jag har ju aldrig varit en julmänniska, men det är ju en då en dag som jag firar och som är ganska mysig. Vi skulle vara hos Dans son och även Dans dotter skulle komma. Jag var orolig över hur mycket Dan skulle orka, då han var både svag och inte så uppmärksam på att han skulle vila. Han ville ju vara med, som han ofta sa. Vi åt gott och de hade gjort så mycket god mat och vi umgicks och hade trevligt. Vi bröt dock upp ganska tidigt på Dans initiativ och åkte hem. Minns inte resten av kvällen!! Jag var så avstängd av att det var sista julen. Vi hade det ganska bra under juldagarna och Dan var på gott humör trots ökad smärta och svaghet. För varje dag så var det som man märkte att han tappade förmågan att göra saker själv. Dra upp byxorna, torka sig på ryggen, osv. Jag inser nu först vilken spänning jag hade i kroppen de sista månaderna. Alltid beredd att hjälpa och finnas till och samtidigt så "avstängd" från mina egna känslor. Fokuserade 100% på honom och hans behov och mående. Nyår var som en dimma...nu skulle det bli 2020....året som han skulle dö!!! Så vansinnigt hela livet var egentligen. Men samtidigt så otroligt nära vi levde varandra på så många olika sätt. Vi gick och la oss innan tolvslaget. Dan sov kanske en timme och sen gick han upp och satte sig i fåtöljen. Där spenderade han den mesta tiden, sittandes med fötterna högt, då de var som små ballonger. Den sista veckan så tog vi aldrig av honom stödstrumporna, förutom då vi skulle byta. Han kunde inte ta på, eller av sig själv. Därför tyckte han att han likagärna kunde ha dem hela tiden så slapp han väcka mig på natten. Ibland så ropade han på mig när han var lite ledsen eller tappat något eller behövde hjälp. Han verkligen avskydde att bli hjälplös och att jag skulle behöva finnas för honom hela tiden. Jag nästan skällde på honom kvällen innan han åkte in på sjukhuset. Han grät och sa att det var så hemskt att jag skulle göra allt och att han var så beroende av mig. Jag blev arg för han skulle ha gjort detsamma för mig, hur kunde han tro att jag inte skulle göra det för honom!!! Jag som ville dö med honom. Han slutade gråta och vi satt och bara såg på varandra och han höll hårt i min hand. Så hårt han kunde då musklerna liksom bara försvann, rann bort på ngt vis. Då visste jag inte att det var mindre än ett dygn senare som vi skulle åka in akut.... Min dotter frågade för några veckor sedan om jag trodde det skulle bli jobbigt på årsdagar, födelsedagar och liknande. Jag sa absolut inte, sådant tror jag inte att jag blir berörd av. Men jag tror att jag hade så fel...så jättefel. Tror att dagarna som betyder något kommer att absolut kommer att bli kännbara. Dans födelsdag, min födelsedag, vår förlovningsdag och bröllopsdag och ...och ...och sen årsdagen för han dog. Jag får en klump i kroppen bara jag tänker på att de dagarna ligger framför mig. Idag ska jag till biblioteket och låna den dör boken: Sorgebearbetning och jag tänker att jag tror jag ska skriva ner mycket om den "kurs" jag ska göra. Nu är det flera veckor tills nästa gång jag ska tillbaka. Men jag skulle tro att jag läser hela boken på en gång. Kanske en dag jag läser denna blogg och tänker tillbaka och minns och kan se att det blivit lättare. Att jag lever och sorg och saknad går bakom mig och inte i mina fotsteg. Det är så otroligt dubbelt. För jag är så rädd att förlora den här djupa sorgen, samtidigt som det är det hemskaste jag upplevt. Jag klamrar mig fast vid alla minnen vi har, min kärlek till Dan, min smärta och tårarna som faller. Det är det som jag har kvar efter honom och jag är så rädd att förlora det. Rädd för att tappa bort honom, glömma, att inte i min smärta känna hans hand på min kind. Veta hur han doftade och höra hans skratt i huvudet. Har förstått att det är helt normalt att känna så här och att det liksom är en "fas". Jag förstår att det är obefogat. Men likaväl rädd, tänk om just jag glömmer eller tappar honom. Förstå hu konstigt det då blir i huvudet och kroppen när jag kämpar med att gå framåt, från smärtan, sorgen ,saknade och ickelivet jag lever. Jag förstår ju att jag inte kan leva Dans liv. Men i hjärtat så gör jag det. Till Dan: Min älskling, idag är det fredag och du vet ju vad jag tycker om det numera? Inte visste vi då att våra härliga helger skulle bli så avskydda. Idag ska jag göra en del ärenden och jag har gjort upp planer på resten av helgen också. Så att jag inte ska bli sittandes och hamna i stormen. Ser du mig? Gör du det så tror jag att du är så ledsen för min skull. Men Dan jag försöker, göra allt i min makt i att inte göra dig ledsen. Men det går inte så jättebra alla dagar. Jag vill tro att du ser och hör mig, det känns så bra att tro det när jag går runt här hemma och pratar med dig. Mår du bra nu? Du har inte ont nu och kan göra nästan vad du vill. Det är okey att du känner dig glad och lycklig, när jag inte gör det hahaaha. Åh hjärtat så tokigt vi har det. Du är där och jag är här. Men snälla älskade du, försök att ge mig ett tecken. Låt mig drömma om dig, att känna din närvaro eller vadsomhelst. Förlåt om jag tjatar, för jag ska försöka ha tålamod. Hade du kunnat så hade du gett mig ett tecken, Du vill alltid mitt bästa. Älskar dig mitt lilla gosegryn. Till månen och tillbaka...…<3

Idag fyller min mellan son år 31 år!! Kan inte förstå att han är stor nu hahhaa. Ska ringa ner till Göteborg där han bor, senare idag och gratulera honom. Det är lite lustigt men mina barn heter alla ngt på M och Dans barn heter alla ngt på S. Under barnens tonår , när det var inte så roligt att vara förälder till hormonstinna ungdomar så skojade vi och sa att det måste vara som S/M (Sado-Masochism). Känner mig lite extra glad idag, nu är det visserligen tidig morgon. Men jag har under natten??fått besked från FK att jag skall få utbetalning, så skönt. Det ringde en kvinna igår från FK och sa att det var inte säkert att jag skulle få godkänd sjukskrivning då jag var arbetslös. Jag sa då att jag hade inte kunnat jobba då jag var inte i det skick att man kan utföra ngt alls. Första veckorna var det t om "svårt" med dusch och tandborstning. Är så tacksam för nu har jag fått ersättning så att jag kan "leva" ngn månad till. Har ju levt på sparpengar eller rättare sagt på arvet från pappa. Pengar som jag tänkt lösa ut Dans barn med. Låter så hemskt att lösa ut dem??? Jag vill definitivt inte lösa ut dem ur mitt liv. Jag älskar alla tre som mina egna. Det handlar om deras lagliga rätt och min och Dans överenskommelse. Våra respektive kullar var våra barn. Igår så var jag och dottern på shoppingtur och trotsade coronan. Hon är bra att ha med sig då jag glömmer bort avstånd och sådant och hon har stenkoll. Blev 2 par byxor och en pensel med periskopskaft, perfekt för inoljning av altan. Sen blev det en skaftdammsugare till superpris. Har lite tur då svärsonen jobbar på en sådan butik där sådant finns och kunde göra bra pris. Sen så gick jag och dem ihop om en högtryckstvätt av enkel modell. Bra pris även där och jag behöver verkligen en sådan. Våran gick sönder i somras och den är bra till mycket. Var även för första gången till samtalsterapeuten och jag var faktiskt väldigt spänd. Jag var så osäker på om det skulle ge något alls. Vad förväntade jag mig? Kände mig faktiskt lite orolig för jag har liksom tänkt att nu får jag hjälp....men den hjälp jag önskar är ju inte möjlig. Att hon skulle ge mig ett "piller" som gjorde att jag sov i 2 år och under tiden bearbetade min sorg. När jag vaknade så skulle jag visserligen sakna och sörja Dan men skulle kunna skratta åt minnen och bli glad åt det vi hade tillsammans. Nu kan jag inte det, utan att tårarna rinner. Skrev bara minnen nu och tårarna börja rinna automatiskt....så märkligt hur alla känslor liksom sitter utanpå kroppen??? Fick ta en lite paus nu för lite kaffe och en rök. Samtalsmänniskan var tydligen en utbildad sorgeterapeut så det hördes ju bra...men kände mig ändå väldigt osäker. Hon presenterade olika metoder men det var en som hon rekommenderade och brukade jobba efter. Man jobbade med en bok som heter Sorgbearbetning och som är indelad i kapitel. Efter varje kapitel så får man en hemuppgift, att göra. Läsa och skriva ner vad man känner och liknande. Till sist skulle man skriva ett förlustbrev, om jag förstod det hela rätt. Ett sk fullbordansbrev. Det enda jag hade i huvudet när jag gick hem var ett sammelsurrium av tankar. Fullbordansbrev?? skulle jag ta farväl av Dan???Nej det går inte...han får inte försvinna ur mitt liv. Hur ska jag kunna skriva vad jag känner och så när jag inte riktigt vet vem jag är nu??? Kan jag överhuvudtaget ta in mtrl då jag har lite svårt med information? Ska jag klara av att utföra detta? Kände mig jättekonstig då jag knappt sa ett ord där. Mest bara kanske, vet inte, ska försöka, tror det osv på hennes frågor. Igår kväll så insåg jag att en stor rädsla är att "förlora" Dan!!! Ska förklara så gott jag kan. Jag vet att han är död, men samtidigt så lever jag med honom hela tiden. I sorgen och saknaden så finns han hela tiden hos mig. Om det försvinner så är jag ju ensam, utan honom. Jag är så rädd att förlora honom igen. samtidigt som jag vill ut ur den här sorgen som har tagit över hela min existens. Han är ju halva mig och tog med sig den delen och jag är så trasig att jag inte vet vilka delar han tog med sig. Låter ju inte riktigt klokt men lite så är det. Hursom så vände jag mig till "mina" Vimilvänner på fb. Hade ngn av dem gjort denna metod. Vad tyckte de, hade det "hjälpt". Var det svårt? Skrev en massa frågor och funderingar. Svaren trillade in hela kvällen: Gör det, Har hjälpt mig jättemycket, Kan verkligen rekommendera, så bra...mina barn går den nu osv Så då blev jag mer positivt inställd och kommer att gå den "utbildningen" eller metoden eller vad man nu säger. Ska låna boken på biblioteket och kopiera av den så slipper jag lägga ner pengar på inköp. Tanken var att jag skulle åka till stugan igår afton. Sen att jag skulle åka idag. Men jag har ställt in det tills vidare....känner mig inte i form att fara iväg. Har känt mig stressad och spänd och då blir hjärnan blank. Svårt att slappna av och samtidigt får jag inget gjort. Men släpper känslan så far jag upp i ngr dagar. Blir ju lugn och tillfreds med mycket när jag är där. Men den största anledningen är att jag har ju planer på att sluta röka och att det skall ske i stugan!!! Så anar att det ligger lite motstånd i att fara pga det. Har dessutom en hel del som jag kan ordna med här hemma om jag orkar och kommer mig för. Till Dan: God morgon älsklingen, saknade dig igår när jag gick och la mig. Hade så önskat att du kunde spöka lite för mig. Idag blir det ett stort steg för mig och jag behöver din värme. Jag skall tvätta dina sängkläder. Inte kudden, det fixar jag inte. Den kramar jag om innan jag somnar. Ibland när det är extra jobbit så håller jag i hörnet på kudden och låtsas att det är din hand. Men lakan och påslakan och täcke skall jag tvätta. Tror jag är redo nu. Har själv legat där i din säng så jag har kanske gnuggat bort dig hjärtat hahaaha. Tog ner din handduk också för tvätt, men där tog det stopp. Så den kommer att vara kvar bredvid min. Åh mitt hjärta vad jag önskar att du kunde finnas här med mig. Jag är så rädd att förlora dig och samtidigt så vet jag att jag måste och att du vill att jag kommer mig framåt. Du önskar mig allt gott och hade velat vara kvar. Men minnet av dig är ju det enda jag har kvar, i mina celler, i min hud, i mitt hjärta, i min hjärna så finns du. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Hur knasigt är inte det att jag samtidigt jobbar på att komma ifrån det jag krampaktigt håller fast vid. Älskar dig <3

Igår så var barnen här för att "dela" upp Dans grejer i förrådet. Verktyg och skruvar och burar av olika slag. I september förra året så städade vi ut förrådet och Dan höll på i flera dagar och sorterade grejer. Han hade mängder av skruvar av olika slag i lika många burkar av olika slag. Han gick igenom och vi slängde glasslådor med småskruv och rostiga grejer och trasiga saker. När han var klar var han så nöjd. Hans verktyg var han väldigt nöjd med även om de var av billigt märke. Barnen tyckte det var jobbigt och det tog ett tag innan de kunde liksom börja ta reda på det de ville ha. De var nog mer tagna över varför de var där, att pappa var död och att de skulle "ta hans saker" Jag kan verkligen förstå hur de kände, men vetskapen om att de tog och ville ha, skulle ha gjort honom så glad. Om han var där med oss, så skulle han ha varit så ivrig och visat dem allt och hur de fungerade och hur han använt det. Så roligt att tänka sig honom där i kretsen av ungarna, han skulle verkligen ha älskat det. Han hade munhuggits och peta på dem och kanske rent av småbrottats med ngn av dem. Jag blev i alla fall glad att se dem, även om det gjorde ont i hjärtat att se dem tafatt stå där och liksom kämpa med sina känslor. Men efter ett tag så hade de tagit reda på allt och när de for hem till sitt. Så kände jag mig lätt i hjärtat, av att se dem och att Dan skulle varit nöjd. Men han hade om han levt, skulle han varit ut senare på kvällen och börjat skruva ner verktygtstavlan och städet som S skulle ha. Så att det blev lättare för honom att få loss allt. Har ni varit med om att om ni går i tankar på att köpa t ex en bil av märket kia. Så ser ni sådana bilar överallt!! Den känslan fick jag igår på fbsidan Vimil, när jag såg inlägg. Har ju haft känslan och tankarna på att jag känner mig annorlunda och inte riktigt känner igen mig själv. Kan t om känna mig osäker på mina reaktioner och vem jag är och kan. Igår så var det flera inlägg från både änkor och änklingar som just tog upp att de kände så!?! Märkligt sammanträffande, som tydligen handlar om att man blir mer uppmärksam på sådant som upptar tankarna. Det var flera som sa att de inte kände igen sig och/eller att de hade upplevt sig förändrade. Inte nödvändigtvis negativt utan att de bara tänkte eller reagerade på saker som de aldrig förr. En beskrev att hon hade svårt för musik!! en annan att hon tyckte det var jättejobbigt med att prata i telefon. Slutat äta sina favoriträtter, svårt att se på tv och hur det handlade i olika situationer. De som kunde säga att det var flera år sedan, deras man eller hustru gått bort sa att de var förändrade. Jag har alltid varit en känslomänniska och handlat mer efter magkänsla istället för huvudet. Dan var precis tvärtom och jag behövde honom för att inte handla överilat. Nu har jag börjat tänka efter på ett annat sätt, vilket är positivt. Men att liksom inte lita på sig själv och sin förmåga är nytt för mig. Jag har ingen koll på mina reaktioner och känner mig väldigt förvirrad och tankspridd. Nu förstår jag att det är så kort sedan min "jordbävning" att det kan förklaras av det. Men att vara rädd och känna mig övergiven är så obekant och är direkt obehagligt. Svårt att tänka i flera steg och planera längre fram än en dag är svårt. Skriver upp sådant som jag ska göra eller måste göra eller komma ihåg. Annars bara glider det iväg. Ska försöka beskriva: Om jag tänkt att jag ska åka iväg till återvinningen så tänker jag att på onsdag kanske? Blir då lite osäker på vilken dag det är idag? Fortsätter tänka på onsdag och sen ska jag göra något annat på onsdag? Kollar och onsdag är tom och det går bra. Sen tillbaka hur många dagar är det till onsdag? Eh vilken dag var det nu igen idag? Okey på onsdag kan jag och plötsligt så kan jag börja tänka på ngt helt annat och tanken på återvinningen är borta!!!! Lägg därtill till att nu har jag stora behov av att ha ngn form av schema så jag inte bara stannar kvar och stirrar i timmar. Så jag skriver upp allt. Gå med sopor, vattna blommor, köpa kattsand, posta brev, dammsuga, tvätta, ring till skatteverket osv. Gör allt i turordning och det är väldigt annorlunda för att vara mig. Jag brukade göra minst tre saker samtidigt och kände jag mig orolig så gjorde jag nio saker samtidigt. Har börjat köra saktare också vilket är nog det vettigaste för jag tänker ibland att jag ska nog inte köra bil. Jag glömmer var växlar är, kan vara svårt att komma på hur jag ska köra. Långsammare reaktioner är nog inte så fiffigt i trafiken. Tur är att jag sällan tar bilen någonstans om jag verkligen inte måste. Sedan jag var utbränd så är jag väldigt stresskänslig och jag stressade upp mig fort. Nu borde jag ju stressa jättemycket kan man tycka. Men det är inget jag känner???? Så konstigt och så självmedveten och självömkande och fundersam över mig själv har jag aldrig varit i hela mitt liv och trodde inte en sekund på att jag skulle bli. Jag hoppas att det kommer att ebba ut, för det gagnar nog ingenting positivt alls. Men jag förlitar mig på att det är en del av processen. Till Dan: God morgon älskling. Idag lyser solen men det är lite kallare i luften. Idag ska jag till en samtalsterapeut och jag är lite orolig. Behöver hjälp att bearbeta allt som hänt "oss" dig och mig. Men är så orolig över att inte få den hjälp som jag behöver. Vet inte ens vad jag behöver? Jo jag vet...…….Jag behöver dig älsklingen. Men du är någon annanstans nu, även om du ville vara här så kan du inte det. Tänk om jag bara visste att du hade det bra där du är? då hade jag varit lite mer tillfreds av att du inte är här. Om jag bara visste,,,så skulle jag kunnat kämpa hårdare för det faktum att jag visste att du hade det bra. Jag hade kämpat för oss hjärtat. Nu kämpar jag för....att jag lovat dig att kämpa. Men det känns mer som en kamp mer än ett kämpade för något att tro på. Förstår du? Jag saknar dig mitt hjärtans kung, min lilla skitgris, mitt allt. Minns du att jag brukade sjunga Have i told you lately that i love you? Nej sa du, det är ngr timmar sedan hahaha. Så roligt vi hade det du och jag vännen. Älskar dig till månen och tillbaka <3

Så skönt nu är jag på väg upp igen. Hela gårdagen så kom det tårar och sorg i omgångar och kunde inte tänka klart. Skulle börja packa lite saker jag sålt på tradera, men det blev fel. Trodde alla auktioner var klar, så jag packade och gjorde klart.....men vips så hade köparen fler saker på listan som jag inte packat. Till slut gav jag upp och M kommer idag och hjälper mig. Tack gode gud för henne <3 Tror jag har börjat utveckla manligt tänkande hahha Istället för hur jag alltid fungerat förr. Kunde göra flera saker samtidigt och tänka på flera saker och liksom snabbt komma fram till saker och ting. Ehhh...nu går det mesta sakta och tankarna liksom blir svåra att ta fatt ibland. Är som om jag inte orkar tänka hela vägen. Måste liksom tänka klart på en sak, innan jag går på nästa tanke. Låter kanske konstigt och svårt att förklara. Det har gått bra att sälja på tradera, vilket jag är superglad över. Nu ska jag faktiskt eller rättare sagt köpa mig ett par leggins. De två som jag i princip bor i är nu så trasiga att de är bortom räddning. Sen så har jag beställt en ring!!! Ja det kanske inte är det fiffigaste eller särskilt ansvarsfullt. Måste ju spara slantar. Men nu gjorde jag det i alla fall. När Dan gick bort så bad jag begravningsbyrån att ta hans fingeravtryck. Det skickade de till ett företag som gör en gravyr på en ring, med fingeravtrycket. Det är av en speciell anledning som jag vill ha den. Dan var den romantiska av oss, han uppvaktade och skapade mys. Han dukade och tände ljus och köpte blommor och jag var aldrig ens i närheten av hans handlingar. Jag är(var) mer en symbolromantiker och verbal romantik hahaha .Jag sa varje dag hur mycket jag älskade honom och vilken bra person han var. Stärkte och uppmuntrade honom och med ord fick honom att tro mer på sig själv. Hursom så vilja jag att vi skulle förnya våra löften, jätteromantiskt tyckte jag. Men Dan fattade aldrig grejen...Inget kommer ju att förändras sa han. Han tyckte att det liksom var så onödigt och rent fånigt. Efter år av tjat, så sa han att när vi varit ihop i 25 år eller när jag går i pension, kunde han tänka sig det. Därmed nöjde jag mig och nu den 29/4 är det 25 år. Jag kommer att förnya mina löften till Dan. När han har urnsatts så ska jag banne mig dit och då ska vi fira vår kärlek. Kanske kan hälla lite whiskey över gräsplätten hahha. Det känns bra att stå lite stadigare på jorden än igår, då det mesta var tungt och suddigt, och deppigt. När jag var ute med Märta så hörde jag småfåglarna och det var så härligt. Solen lyser och den här dagen kommer att bli bra. I afton kommer Dans barn, känns konstigt att säga Dans barn....de är ju lite mina också. De ska titta igenom förrådet på alla saker som var Dans, det är ju mest verktyg och skruvar. Men behöver plats och vill fara på återvinningen med det som inte de vill ha. har också fattat ett annat beslut som både var tungt och samtidigt det enda. Uppe i stugan så har vi en bubbelpool, som jag ska erbjuda barnen att slåss om. Det är av flera anledningar, men mest beroende på att den tillhör nu en annan tid. Jag kommer inte att använda den själv. Där har vi suttit och myst, druckit ett glas vin och bara tittat upp i skyn och sagt - Va vi har det bra <3 Dan använde det mycket mer än jag. Jag avskyr ju att frysa och även om det var varmt i badet så gillade jag inte att kliva upp och det var kallt. han brydde sig inte utan badade i blåst och kalla dagar. Sen så kostar det att ha igång det och det är en ekonomiskt fråga för mig nu. Sen det många inte tänker på är att man måste sköta om en pool så den är fräsch. Dan tog hand om det och kollade med teststickor och olika flaskor för speciella faktorer skulle användas. Idag skall jag vara hundvakt åt grannens hund. En jättefin Labradoodle vid namn Sigge. Undrar vad kisse kommer att tycka om det. Ska även skriva om mitt personliga brev till arbetsökning och fixa lite papper. Igår så ringde Dans "äldsta" vänner för att kolla hur läget är. Igår var det en skitdag och jag sa det också. Kunde liksom inte hålla inne allt. Dans vänner är så gulliga och hör av sig då och då. Det slår mig att jag egentligen inte har några egna vänner...har aldrig haft det behovet eller varit särkilt bra på det. Fast ngr har det funnits genom åren i olika perioder. Men på ngt vis så var Dan min bästaste vän och behövde ingen annan. Jag kunde pladdra med honom om allt stort och smått. Han var duktig på att låtsas lyssna och sa mmm lite här och där. Men inte ett dugg stannade kvar i huvudet utan rann bara ut. Det innebar att då jag även informerade om ngt viktigt så kunde det också rinna ut. Det har du aldrig sagt brukade han säga!!!! Men eftersom jag var en pratkvarn så försvann väl det i bruset hhahaa. Till Dan: God morgon älskling idag är det sol ute och jag tror att vi kan säga att det är vår. Antagligen så får vi väl ngt bakslag men nu tror jag den i alla fall är här. Jag behöver det så mycket. När jag inte kan känna din varma hand så får jag använda mig av solens strålar. Saknar dig så mycket älskling så mycket att det gör ont. Igår så frågade en god vän hur orkar du, har du ngt stöd? Svaret är nej fast jag kan nog säga att du ger mig lite stöd. Jag brukar tänka hur skulle Dan gjort? Tack för det älsklingen. Nu ska jag försöka sluta röka och då kommer jag att behöva dig. Försök att tränga dig igenom och gå bredvid. Har inte bestämt dag än men snart. Usch så jag gruvar. Du måste nog hjälpa mig en hel del. Älskar dig mitt lilla troll <3

Det lättade efter att jag fick skriva av min igår. Men tårarna rann och jag kände mig så ledsen och trött. Att somna med tårar rinnande är ingen hit, kan jag säga. Men jag är så glad att jag kan sova, ibland när jag vaknar ibland så tänker jag: skit inte än. Skulle gärna ha sovit lite längre på mornarna. Idag känns det tungt i kroppen, efter ångest och gråt,där kroppen liksom spänns och blir nästan som kramp i musklerna. Då är man öm i musklerna, nästan som träningsvärk. Är fortfarande låg och ledsen men inte som igår. Idag ska jag anmäla mig på arbetsförmedlingen och jag känner mig både lite rädd och orolig. Rädd för att jobba för jag vet inte hur det kommer att gå. Orolig över att inte få ett jobb, så jag kan försörja mig. Blir så trött fort, kanske mer i huvudet än kroppen, hur ska jag kunna koncentrera mig i flera timmar? Men det finns ingen annan väg än att försöka ta sig framåt. En god vän sa en gång att vi människor är myror. Vi skall arbeta och dra vårt strå till stacken. Jag kan inte "gömma" mig här i alla evighet. Sen så försöker jag tänka att det är bra att komma ut bland människor, även om jag är orolig över hur det ska kännas att delta i livet därute. Vet att hade jag fått välja just nu, så hade jag aldrig jobbat en dag till i mitt liv. Tror att jag kanske har någon form av självömkan och negativ inställning. Men det känns så meningslöst att gå till ett jobb som jag antagligen inte valt utan tvingats att ta för försörjning. Jag måste betala hyra och räkningar för att klara mig och leva. Men det är svårt att motivera sig när jag inte känner att jag har ett liv. Vet inte ens hur jag ska leva, hur jag ska försöka skapa ett liv utan min käresta, utan drömmar och förhoppningar. Det är så svårt att tänka framåt, när jag vissa dagar tar mig en och en timme framåt. Tur att Märta behöver komma ut och göra sina behov så jag har ett schema att följa. Så här känns det inte varje dag och jag vet att just idag så är det en sämre dag. Jag har lärt mig att förstå hur jag funkar. När känslorna blir för stora och jag inte kan släppa ut dem så blir kraschen mycket större. Jag känner inte igen mig alls i reaktionen. Jag har aldrig haft problem med att hålla känslor inne och ändå fungera, "som vanligt" Ibland hände det att jag och Dan talade om att han skulle dö och att jag sa att det hade varit bättre om jag hade dött. Va? sa han nej det trodde han inte. Jo sa jag för du är bättre på att bli ensam utan mig är jag kommer att vara utan dig. Då hade jag ingen aning om att det skulle bli mycket värre än jag nånsin hade trott. Dan hade gjort en plan. Han gillade att ha en plan. Han hade försökt att komma igång och varit mer ute bland folk. Sökt andras sällskap och hälsat på och druckit kaffe. Han hade säkert pratat med Hans om det som varit tungt och hållit sig till sin plan. Han hade kanske hittat en ny käresta också så småningom. Det sa han att jag skulle göra haahah. Men jag sa aldrig i livet att någon annan kan ta din plats. Men du mitt hjärta är så fin att någon annan kvinna skulle ha skattat sig lycklig. Ditt hjärta var stort och det hade rymts någon annan. Jag vill inte ha någon ny man, men däremot en människa som jag kan hålla om och höra hjärtslag. En famn att söka värme och tröst hos i sorgen efter Dan. En människa som inte pratar utan bara är tyst och finns. Så knasigt men känslan finns där. En dag kanske jag kommer att läsa denna bloggdagbok och känna igen mig hur det var och kändes. Då kanske jag lärt mig att leva ett liv. Kanske fått nya vänner och ett jobb och en meningsfullhet. Jag kan se på min omgivning med tillförsikt och glädje. Känna att jag kan och vill och skratta av de goda minnen jag har. Jag vill verkligen tro på det. Men just nu så blöder jag och saknad och sorg rinner som blod. Varet i mina sår är tomheten och övergivenheten.. Men jag ska kämpa. Till Dan: God morgon älskling, idag är det en dyster dag för mig och jag saknar dig så mycket.Tänk om jag hade kunnat tala med dig som en telefontid där du är.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle bli så påverkad av att se målarkläderna som jag skrev tidigare idag. Kände mig som en ballong som var alldeles sprickfärdig när M skulle åka hem. Det har varit trevligt att hon varit här och hållit mig sällskap. Om inte annat så har hon hållt igång mig, med att dansa och visa mig hur man gör i olika spel och en miljoners andra saker. De hade knappt lämnat gården innan tårarna sprutade och hela jag darrade av återhållen sorg och saknad. Hittade även hans rakvatten "Van Gils" som han tyckte så mycket om. Han använde även det märket som deo och det är Dan och som han doftade. Men jag tyckte han var bäst utan en massa annat, hans doft fick mig alltid att darra i knäna. Det går inte just nu att förstå att han är borta för evigt. Jag vill inte vara här, jag vill inte leva och sakna. Jag vill inte, vill inte. Jag vill vara hos honom. Det gör så ont i hela kroppen och jag förstår inte hur jag ska kunna ta ett steg framåt. Hur kan det vara möjligt att han är borta. Han som jag älskar högre än allt annat. Att han aldrig mer kommer in genom dörren??? Det känns som klor river i ryggraden och det är tungt att andas. Jag är nu så medveten om att det är ångest och det kommer att ebba ut. Jag kommer att fixa det här också, men varför ekar det i huvudet. Därför att du lovat honom därför att du ska finnas kvar för att leva ditt liv. Det är det jag säger åt mig själv när jag är här på botten av mitt vattenglas. Min existens är som ett vattenglas så litet och ömtåligt och liksom bara finns. Utanför pågår livet och jag liksom bara deltar, men lämnar aldrig mitt vattenglas. Mina väggar är sköra och kan spricka, men håller mig inne eller instängd. Nu är det bara några timmar kvar tills jag kan få gå och sova. Imorgon är en annan dag och då har stormen nog lugnat ner sig och jag försöker återigen hålla mig uppe och delta. Men just nu är det tungt och jobbigt, när alla känslor bara vrålar åt mig och ångesten vrider runt. Jag vill fly och sova ,försvinna undkomma faktum. Faktumet att han adrig kommer tillbaka. Att han aldrig mer kommer att finnas nära mig. Jag är ensam, kommer alltid att vara ensam. Till Dan: Jag saknar dig så mycket, jag klarar inte av detta om du inte finns. Jag behöver dig nu, så enormt mycket. Älskade du, hur kunde ödet vilja göra oss ngt ont?? Vi var lyckliga och trivdes och hyllade livet. Vi hade vett nog att vara nöjda och belåtna med vad vi hade. Men istället tog ödet dig. Älskade vän som du kämpade .Kom och hjälp mig upp ur denna grop, jag ramlat ner i. Älskling ta mig i din famn och dansa sakta i köket. Jag lutar mig mot dig och andas in dig..Jag lovade dig att kämpa och jag gör det hjärtat. Jag fajtas mot demoner och smådjävlar nu, men jag ska vinna för dig Jag vill ju bara ha dig här. Älsklingen min <3

Tänkte att jag skulle börja packa ihop lite.....lite. Nu är det kaosartat och jag har i princip varit och börjat överallt...….Men på ngt sätt så känns det tryggt, även om det ser inte klokt ut som om jag är i värsta flytten. Skräp,påsar, kartonger och krukor,verktyg,skor och böcker. Jag som trodde mig ha lite grejer kvar!!.Hittade säkert ett tiotals olika hudlotioner! eh till saken hör att jag i princip aldrig använder det. Målarburkar som torkat och några som skvalpar. Blir en vända till återvinningen har jag förstått. Det som jag fruktat för var att packa ner Dans kläder, men å andra sidan så insåg jag att jag packade ner mina också. Så det gick hyfsat och jag kommer att hänga upp dem igen <3. Åtmistone skjortorna. Har docj packat ner hans strumpor och kalsonger och dem kommer jag nog att slänga. Hittade ett par glansiga sidenkalsonger som jag köpt åt honom för 25 år sedan,längst ner i hans låda. Han gillade dem minns jag och hade alltid dem när han skulle på fest hahaha. Lillgubben min. Konstigt nog så var det ett oväntat fynd som fick mig att börja gråta. Hittade mina målarkläder!! Ett par leggings och en lila skjorta som jag hade när vi skulle göra ngt som kladdade. Det slog mig att vi aldrig mer skulle göra ngt projekt tillsammans. Vi ska aldrig mer planera och fixa och skratta tillsammans. Det gör så förtvivlat ont. Sitter här i sovrummet nu och skriver och tårarna rinner. Barnbarnet M är här och hon leker i köket och jag vill inte visa henne hur ledsen jag är. Jag försöker hålla ihop. Men hela kroppen skakar och det gör ont av att hålla ihop. Men jag kommer att klara av det. Blev bara så överraskad av alla känslor och förtvivlan som kom. Måste nog skriva av mig mer sedan. Nu skall jag försöka hålla ihop och gå och leka med henne en stund. Svärsonen kommer att komma hit med en skrinda så jag kan packa och få iväg till förrådet. Skulle jag bära allt så skulle jag väl bli klar imorgon. Till Dan: Tänk om du kunde höra mig och komma när jag ropar. Jag vill att du kommer tillbaka Hela jag vill. Men i samma stund som skriket kommer i halsen så stoppas det av att jag vet att du inte kan. Saknar dig så fruktansvärt älskling <3

Kan man lära sig att sy? Alla mina tidigare försök till att sy på symaskin, har inte varit så framgångsrika. Vet inte om det är ngt speciellt mellan mig och maskinen, eller att jag bara inte fattar hur man klarar av att hålla kvar sitt tålamod när allt bara trasslar. Dan var en rackare på att sy och jag minns en gång hur jag ville bevisa för honom att det bara blir fel för mig. Han bara skrattade och sa nej kolla här....Han trädde maskinen och sydde...helt perfekt. Han reste sig upp och lämnade platsen till mig. Jag satte mig ner och började sy. Såg skitbra ut.....men på baksidan var det bara trassel!!!!! Då blev han förvånad ska ni tro??? Kan inget annat tro än att maskinen riktade sin djävulskap direkt till mig hahaha Det här gäller alla symaskiner jag har haft med att göra. Funderingen kom upp igår när jag började packa ner Dans alla skjortor, inför att jag ska hyra ut. Nu var nästan Dans doft på skjortorna borta. Han hade skjortor i garderoben som han använt men inte var smutsiga. Han använde bara dem när han skulle göra ngt "utanför " hemmet. Här hemma hade han bara mjukiskläder den sista månaden. Jag snusade och snusade på hans skjortor och nu kunde jag bara känna sköljmedelsdoft. Tårarna bara föll när jag satt där och försökte förnimma honom. Han hade så mycket skjortor och de är fräscha och jag kan inte kasta dem. Jag skulle vilja lära mig att sy och göra lapptäcke eller quiltning. Tror att barnen skulle vilja ha en kudde av pappas skjortor, speciellt av hans favoritskjortor. Idag är det lördag och i eftermiddag kommer mitt barnbarn M hit och skall sova över. Hon är ju ganska stor nu hela 7 år ,men vill att man leker med henne. Jag är ju ingen superlekande mormor, men hon gillar det och jag tycker det är viktigt att hon får leka så länge hon kan. Innan datorvärlden tar över, så jag gör mitt allra bästa hahaha. Känner mig redo nu tror jag.... att samla ihop Dans alla mediciner i badrumsskåpen. Han hade ju en hel del mediciner och nu tror jag att jag är redo att samla ihop och lämna in på apoteket. Varför känns det så svårt att ta bort sin käras saker?? Tror att man desperat vill behålla känslan av att allt är som vanligt, att om man tar bort sakerna är det som han aldrig funnits. Att man städar bort honom. Jag vet att Dan är död och borta och kommer aldrig mer att använda sin tandborste. Men kan inte tänka mig att slänga den....än ja kanske aldrig. Det finns en plats i mig som säger att det går ju inte....inte kan väl han vara död. jag älskar ju honom och behöver honom. Har märkt att jag gör saker som Dan gjorde, alltså bara småsaker. Jag trycker ihop kaviartuben som han gjorde och som han försökte få mig att göra i 25 år. Jag använder hans strumpor och sitter på "hans" plats vid bordet. En massa småsaker som jag gör på hans sätt och inte hur jag alltid gjort. Känner mig mindre ensam då...hur konstigt är inte det??? känns som om vi liksom "hjälps åt" Att han finns kvar i mina handlingar, jisses så knäppt det låter. Men det känns bra att tänka Hur skulle Dan gjort? Vad skulle han sagt? Vad skulle han tycka? Fy för fan vad jag saknar honom. Till Dan: Älskling jag gör mitt bästa. Jag försöker att ta mig framåt aldrig någonsin kan jag gå vidare. men framåt skall jag ta mig. Jag skall ta bort dina mediciner idag och du skulle ha sagt att det är bra, för varför skall de stå där. Jag vill att du är med mig när jag gör det. Jag vill att du ska stå bredvid och vi kommer att smågnabbas om jag hittar annat att kasta. Jag är ju en kastare och du en bra att ha kille. Mitt älskade troll, min hjärta, så jag vill ha dig här. Håll om mig och stryk mig över kinden och säg att du älskar mig, Dansa med mig i köket som vi brukade göra...sakta sakta i varandras armar. Jag gråter och mina tårar är så varma och de rinner nerför kinderna. Men de är fyllda med kärlek och saknad och inte bara elände. Nu skall jag dricka en till kopp kaffe och tänka på att du brukade dricka ditt morgonkaffe och samtidigt lösa lite sudoko eller ett kryss. Älskar dig hjärtat <3

Så vimsigt att hålla reda på alla dagar när man inte har ngn tid eller händelse att passa. Nu står alltså helgen innanför dörren så att säga, och jag håller på att göra ett mentalt schema på saker som jag skall göra. Baka en kaka, städa av altanerna allt skräp och kvistar och skit som samlats under vintern. Köpa färg och olja så det finns när det går att måla och olja utomhus. Lägga upp mer traderasaker och betala räkningar osv Gäller att hålla mig sysselsatt så att inte känslan av övergivenhet, saknad och sorgens vidriga trådar viras runt mig som en kokong. Har inte klöst mig nu på länge känns det som och det känns bra. Tog en sömntablett igår för jag kände att jag inte ville somna ledsen. Var nästan vid gott mod under dagen och kände att jag kommer att fixa det här. Ge mig tid och att energin kommer tillbaka så då kommer jag att orka bära mina känslor och sorgen och ta ett steg i taget. Var förbi Dans ena son igår och gratulerade honom igen med blomma och lite gott till fikat. Kände att jag inte riktigt grattat honom klart. Han kände också att hans födelsedag kändes konstig, att han inte riktigt var förberedd på känslan, att bl a pappa inte var där. Fina rara S så mitt hjärta blöder för barnen, både mina och Dans barn saknar honom väldigt mycket. Han var en bra bonuspappa och en utmärkt, suverän pappa. Han älskade att retas och tokas med barnen fastän de var vuxna med egna familjer så blev de lika knasiga. Så ledsen han var över att inte få göra det något mer, som han sa: Jag får ju inte vara med????!!! Igår kom även äldsta sonen förbi med sin flickvän och bebis imagen och hennes dotter N som jag kommit att tycka mer och mer om, ehh lät kanske konstigt. Men för mig så är det så här: Hon är dotter till sonens sambo och naturligtvis så är hon en i familjen. Men det finns gradskillnader ändå för mig, nu får hon ett halvsyskon som jag blir farmor åt och då kommer även N att räknas för mig som mitt barnbarn. Det blir inte så att jag säger att jag har 9 barnbarn och ett bonusbarnbarn. Nej det känns så fel för mig i alla fall. Hon skall aldrig behöva känna att hon, får mindre eller är utanför på ngt vis. Oavsett vad hon tycker eller bryr sig så är det viktigt för mig att hon känner att hon är viktig för mig och att hon kan räkna med mitt stöd och hjälp hela sitt liv. Fick ett förslag igår som gjorde mig så glad på alla sätt och vis. Att hyra ut min lägenhet i sju veckor??!!!! En barndomskompis till sonen har hamnat mellan två boenden och behöver någonstans att bo, innan de får tillgång till sitt nya boende. Fick frågan om jag var intresserad och jag sa JA absolut. Tänker att jag kan bo i stugan och få hyran betald, vilket underlättar mycket. Jag kommer att få en massa att göra!! Packa och greja och tömma skåp och garderober och städa. Hur knäppt låter inte det hahaha Men jag behöver hålla mig sysselsatt. Det stora frågetecknet och varningsklockan är att tänk??? Tänk om jag får ett jobb? Ska jag pendla då? 20 mil varje dag? Kan jag lämna djuren i stugan?? Frågade dottern och jag kunde bo där...hahhaa så kul för svärsonen att ha mig boendes där. Dan hade inte gillat att hyra ut lägenheten, det vet jag. Men han skulle stödja mig om han bara kunde. Han skulle ha förstått hur jag tänkte, men skulle inte gilla det. Detta skrivande betyder så mycket sen tror jag. När jag orkar läsa igenom den och se var i sorgen jag var och komma ihåg smärtan och sorgen. Den fungerar också som en ventil. När jag skriver så lämnar det liksom mitt huvud och blir mer lätthanterligt. Låter kanske konstigt men jag kan ibland längta att skriva ner några rader här. På ngt sätt så är denna bloggen någon jag pratar med, en dagbok och ett ställe där jag kan skriva ner mina känslor. Så konstigt jag har aldrig haft behov av att skriva ner mina känslor förr. Nu klottrar jag och ritar streck och typiskt telefonklottrar varje dag. Skriver Dans namn och ritar hjärtan och mitt block ser ut som en fjortis har skrivit hahaha Till Dan: Mitt hjärta, vet att du tycker jag är knasig som blir glad över att kanske få hyra ut lägenheten. Men jag tänker att det är bra att få pengar och det samtidigt gör att jag kan bo i stugan och nu få en massa att göra. Du skulle ha stått lutad mot köksbänken och sagt. Jag gillar det inte...men jag stödjer dig. Samtidigt så gillade du alla mina upptåg och ideer, för det hände alltid något haaha. När du inte gillade någon av mina ideer så var det bara nej det vill jag inte. Då fogade jag mig och gav mig för jag var medveten om att du hade oftast rätt och det hände 1 gång på 1000. Vi var ett sådant team du och jag. Vi jobbade fantastiskt bra ihop, minns du det? Du var så glad när jag var glad och tvärtom. Jag gör nu såsom du alltid ville att jag skulle göra. Papper i pappersåtervinningen och kuvert i soporna, plasten runt kataloger i skräpet. Bryter sönder alla kartonger ordentligt innan jag stoppar ner dem i lådan i förrådet där vi samlar sådant som skall bäras till återvinningen. Äntligen tänker väl du hahaha Jag var alltid så slarvig med det där. Men nu gör jag det älskling för din skull.<3

När jag var hos läkaren så skrev hon ut ngt som heter Lergigan, som är en antihistamintablett mot klåda och att man blir tröttare. Det är det senare som jag var ute efter med tanke på att jag är så ledsen när jag går och lägger mig och svårt att somna in. När jag somnat så sover jag ju bra. Men jag känner mig nu alldeles geggig i huvudet. Seg och trött och skulle allra helst vilja gå och lägga mig igen. Tur att jag inte ska fara någonstans för man får inte köra bil om man blir dåsig. Igår var ju M här och hjälpte till med allt som skulle skickas till köparna, efter min traderaförsäljning. Tur att hon kom för annars hade jag aldrig blivit klar förrän sent igår kväll. Men jag är så glad över allt som blivit sålt och att jag nu får pengar. Igår kom elfakturan från stugan och nu kan jag betala utan att få ont i magen av oro. Nu lyser solen och den snö som föll är nu borta och det är så skönt. Nu är det bara de stora snöhögarna kvar här och min altan och gräsplätt är snöfri. Märta löper för fullt nu och jag hade ju tänkt åka upp till stugan. Men rädd att hon ska sticka och vips bli tjuvparad. Herrejösses vilken cirkus om hon skulle få valpar. Jag skulle ju inte kunna lämna bort en endaste en, och 6-7 hundar vill jag ju inte ha eller kan ha!!! Pratade med han som är kassör i stugföreningen igår. Han har haft cancer och hans lungor är i dålig kondition så han är orolig nu i coronatiden som råder. Han och hans fru satt nu isolerade och hade det väldigt långsamt. De är ju väldigt social och aktiva och det måste ju vara jobbigt att liksom måsta låsa in sig. Tänker på alla som gått bort i denna hemska farsot och sänder min tanke åt alla anhöriga som nu mist ngn kär. Så tragiskt och och än mer hemskt måste det ju varit att inte fått vara med sin farfar eller mormor utan nu undra om de gick bort alldeles ensam. Det verkar som de svaga och äldre drabbats hårt i corona och det är så sorgligt på så många sätt. Idag ska jag packa upp och ta mer kort och göra i ordning mer för försäljning på tradera. Det är inte lätt med tanke på att jag kommer att ha en kattunge som sällskap. Han snor med sig grejer som sen Märta tar och biter sönder. Tänker också få in ett besök hos en av Dans söner för en kopp kaffe och lite prat. Han är som sin far och liksom vänder tankarna inåt. De saknar sin pappa på så många sätt och jag skulle vilja krama dem och säga att han är med dem och allt blir bra. Men hur ska jag kunna det med hela min själ och hjärta, när jag inte tror på det själv. Hur kan det bli bra igen??? Dan kommer alltid att vara död och han kommer alltid att fattas. Är dock säker på att det kommer att lätta för barnen med tiden, de är unga och har ett liv som pockar på uppmärksamhet. Det känns bra och det är det naturliga och att de sedan kommer att kunna tänka på sin pappa utan att bli ledsen och istället le och skratta. Jag tror att jag också kan komma dit...fastän jag har ingen aning om hur. Men för nu så kan jag bara vänta på att tid ska rinna som vatten under den sorgebron jag går över. Just nu är det där vattnet grumligt och mörkt, men jag hoppas att det ska börja komma lite renare vatten och bli klart en dag. Att minnet av Dan skall vara glatt och fint och inte göra ont och säga: Aldrig mer i mitt huvud. Nu ringde äldsta sonen och sa att de gärna kom och åt. Så trevligt och då kan jag kolla i min överfulla frys hahaha och servera lite rester. Så roligt det känns och då får jag också se lilla magen där mitt lilla barnbarn ligger och väntar på att han skall bli klar och komma ut. Är så glad för sonen som länge velat bli pappa. Ska bränna lite mer salvia också....jag gjorde ju en rening av vardagsrummet och tro det eller ej. Men det känns så mycket bättre där. Men det finns ngt kvar fortfarande....så det ska jag försöka "ta bort" Tittar ut och ser ljuset och solen som lyser så där morgonförsiktigt. Det fyller mig med värme och en tro att det kommer att bli en bra dag idag. En dag utan tårar av sorg och smärta. Tårar kommer det väl att bli men inte de där smärtsamma. Till Dan: God morgon min kära, sovit gott? skulle jag normalt säga....men jag vet inte om du sover och vilar där du är. Vill tro att du är lycklig i din himmel och vill med all din kärlek finnas för oss som är kvar. Tänk om det i alla fall gick att prata med dig i telefonen och du kunde svara på ngt vis?? Att höra din röst igen och bli glad. Jag saknar din röst och är så rädd att jag ska glömma bort den. Den hörs svagare i mitt huvud. Jag har svårare att känna i hela min kropp din röst din doft. Jag känner att jag saknar och älskar det men nu börjar det bli minnen och inte ngt jag kan framkalla i tanken och känna och höra. Så hemskt på många sätt och och ändå så tror jag att det är så det måste bli för att jag skall kunna gå framåt och inte fastna i sorgens trådar som snärjer mig. Men det känns som om du far längre bort från mig. Det är så hemskt att tänka på att du den jag älskar av hela mitt hjärta skall försvinna ur min kropp. Låter inte klokt och jag kan inte förklara för dig på bättre sätt vad jag känner. Men älsklingen du tog en sådan stor del av mig med dig och halva jag är nu en sårig massa som nu skall läka. Det är det du ville, att jag skulle gå vidare och bli lycklig igen. Men hjärtat mitt jag försöker. Det är svårt och jag är rädd, för så många saker. Vad kommer att hända? och hur ska jag göra? Kan jag leva utan dig. Jo det kan jag med hur kommer det att bli? Ett liv utan dig och ditt stöd och kärlek. Försöker tänka att vår kärlek är ju inte död, Vi skildes aldrig vår kärlek var lika stark när du gick bort. Jag är fortfarande gift med dig. Kommer alltid älska dig till månen och tillbaka. Mitt lilltroll <3

Imorse när jag vaknade så hade det snöat igen...suck. Men nu lyser solen så förhoppningsvis så hjälper strålarna till att smälta eländet. Hela min kropp och sinne skriker efter vår eller åtminstone inte kallt och snö. Är fortfarande alldeles tung i huvudet efter natten. Jisses vad jag sover hårt och skulle inte förvåna mig om jag ligger alldeles still eller spänner mig, för kroppen är så öm. Som när man har influensa och är liksom öm i hela kroppen. Nåja det är en skitsak, huvudsaken att jag sover. Har flera vänner på Vimil som vittnar om oroliga och sömnlösa nätter. Idag kommer M hit och hjälper mig med traderförsäljningen som jag haft. Jag har tydligen varit för ambitiös i min packning och det innebär höga fraktkostnader...hmm. Men jag har liksom tänkt att det får inte gå sönder i frakt och man vet ju inte hur de hanterar post. Igår så renade jag vardagsrummet med vit salvia och jag kände mig inte lika dum som jag trodde hahaha. Sa högt att nu Dan ska jag ta bort ditt onda och din ledsenhet, här hemma. Har inte satt mig ner där och känt "på stämningen" än. Hade aldrig trott att jag skulle springa runt med salviarök och fjäder och vifta runt här hemma. Fast jag hade heller aldrig trott att sorg gjorde ont i kroppen och att jag skulle falla så djupt som jag gjorde. Trodde att vår kärlek skulle hålla mig uppe på fötter och att jag skulle vara klarsynt. Givetvis skulle jag sakna men att vår kärlek skulle vara starkare. Det låter som värsta kärleksromanen hahaaha, men lite så. "Håll mig nära , säg att det går över. Säg att allt som vi drömt om kommer så småningom" Just det sjunger ngn som heter Ida Viklund på radion nu. Precis så känns det och liknade säger jag högt. Men jag får ju av förklarliga skäl ingen respons och då vrider sig det i kroppen. Tårarna rinner och jag inser att aldrig kommer det att hända. Dan kommer aldrig krama mig, vi kommer aldrig se klart Greys anatomy, eller alla "våra" serier. Våran dröm om att bo längre tider i stugan, du kommer aldrig bygga ytterligare en frigga eller byta fönstren. Vi kommer aldrig mer fara till Italien och dricka vin och äta god mat. Vi kommer aldrig......aldrig....aldrig. aldrig mer. Nu är det bara jag, en tjock tant som röker ohemula mängder som har börjat få gråa hårstrån och blek hy, inga naglar, ingen livslust, ingen känsla av framtidstro kvar. Låter bedrövligt och självömkande och jag hade faktiskt hellre tagit det för då hade jag något att kämpa mot och liksom "rycka upp mig" Men det här är helt annan känsla eller konstaterande. På ett sätt så tycker jag väldigt synd om mig själv. Jag har förlorat min älskade och jag är fruktansvärt ensam i det. Tycker synd om mig själv för att jag aldrig kommer att få ha honom nära mig igen. Mitt förstånd säger att det är okey. Men när jag står framför spegeln, så ser jag en trött, tjock kvinna som börjar få risigt och gråa slingor i håret. Hon ser bedrövlig ut och skulle behöva duscha oftare. Hon har sår på armarna som håller på att läka. Hon röker väldigt mycket och hennes ögon är liksom röda och vattniga. Jag ser ju att det är jag och inte var jag ngn pingla eller fräsch kvinna förr heller. Men jag kände mig älskad och av det blir man fin. Men när jag står där och tittar på mig själv så säger mitt förstånd att Ja det är inget konstigt, du har sorg och är ledsen, det blir bättre. Mitt inre säger inte särskilt mycket, ser bara den kvinnan och att hon är trasig. Mitt förstånd säger att om du ska få ett jobb och må bra och skapa bra förutsättningar till att få ett liv och börja känna livsglädje. Så måste du kamma till dig och sluta röka och kanske klippa dig, gå ner minst 20kg i vikt, röra på dig och hålla uppe disciplinen och rutinerna. Men jag är så trött och energilös att jag bara klarar att göra det viktigaste. Sköta om djuren, hålla borta skiten runt mig och ta mig genom dagen. Men jag tror eller vill tro att det så småningom vänder och blir bättre. Att jag med hjälp av våren ,grönskan och värmen och tiden kommer att hitta en bättre, nyttigare och mer livssökande symbios mellan förstånd och det inre. Men nu blir det min fjärde kopp kaffe och en cigg till. Till Dan: Mitt hjärta såg du igår hur jag gick runt med den där röken och viftade med den lilla fjädern. Antar att du skakade på huvudet och log. Det är ju inte spåren av dig jag vill ha bort, utan din ångest och smärta som din sjukdom gav dig. Du var min klippa och den vackraste av människor. Var glad över dina brister för du skulle annars ha varit alldeles för bra människa annars. Du snubblade på allt och var för självkritisk och helt hopplös ibland. Men det var du och jag älskande dig. Mitt hjärtegull så jag önskar att du bara skulle komma in och ropa Hallååå...och jag skulle säga hej hjärtat kommer du nu? Men så kommer det aldrig mer bli...Det där djävulska orden ALDRIG MER. Så jag avskyr dem. Idag hjärtat kommer M och hjälper mig, annars skulle du gjort det. Du fanns alltid bredvid mig i nöd och lust. Mitt troll <3

Idag är det 108 år sedan Titanic sjönk. Jag har alltid varit en sådan som lägger konstiga saker på minnet, men glömmer ofta annat som är mer vardagsnära. Numer än någonsin så måste jag skriva upp det mesta för annars glömmer jag det. Dagarna och veckorna liksom blurrar ihop sig och har t om svårt att tänka vad gjorde jag igår?? När jag tar medicinen på morgonen så bör jag göra det och samtidigt tänka nu tar jag medicinen och då spelar de den här låten på radion. Annars vet jag inte om jag tagit den eller inte. Sedan Dan dog så har jag varit disträ, och tankspridd. Glömmer stänga dörren till bilen.....glömmer en matkasse på bron, glömmer stänga kranen när jag borstat tänder osv. Långa stunder om dagen så är jag liksom som en robot. Inatt har jag sovit hårt och länge...7,20 vaknade jag och var alldeles tung i huvudet. Kändes som jag drömt en massa konstigt men kommer inte ihåg vad. Sover så hårt att jag skulle nog inte märka om en tavla ramla ner. Dan finns i många av mina drömmar tror jag....men bara som ….att han kommer snart...eller är i ett annat rum. Jag vill så gärna drömma och prata med honom i en dröm. Kommer säkert att vara jätteledsamt att inse att det var en dröm. Men tänk att få prata med honom, kanske t om drömma om en kram!!!!!! Igår kväll så fick jag en liten storm av gråt och smärta och saknad. Det liksom bara kommer utan "anledning". Är som om det liksom fylls på och det ska bara ut och känslorna ligger utanpå kroppen. Hela jag skakar och liksom hoppar av gråt och jag kämpar med att vara så tyst jag kan så att inte Märta ska bli stressad. Hon blir så olycklig när jag är ledsen och krafsar på mig och gnäller. Idag är det 6 dagar kvar på min sjukskrivning och sen är det tänkt att jag skall börja söka jobb!! Jag är faktiskt både rädd och orolig över det. Får en klump i magen av tanken....Jag inser att jag måste söka jobb för min försörjning, men i dessa coronatider är det nog inte så lätt att hitta något. Jag kanske t om måste ta ett "hatjobb" i mina ögon. Hemtjänst eller ännu värre personlig assistent. Jag är på så många sätt helt fel inom de yrkena. Jag kan känna beundran för de som klarar av dessa arbeten och tänka att de måste ha ett lugn som jag aldrig varit i närheten av!!! Tror att det kan vara bra att få ett jobb inte bara för att klara mig ekonomiskt utan även för min egen skull. Att se och träffa andra människor kan nog vara bra. Att göra något, men kan jag det? Jag är ju så långsam nu för tiden?? Var ska Märta vara? Har ingen plan....alls. Hur ska jag kunna sitta framför en arbetsgivare och säga. Jag är glad och arbetsam och stresstålig???? Eh ingen aning. Vet inte ens vem jag är långa stunder. Jag är rädd för vad som kommer att hända....eller inte hända. På riktigt rädd och jag börjar gråta av att bara skriva att jag ska söka jobb. Åh Dan om du kunde säga att det blir bra,men det går ju inte för du är död, borta och kommer aldrig tillbaka och håller om mig. Men å andra sidan så hade jag aldrig känt så här om Dan levt, jag hade aldrig behöva utsätta mig själv för rädslan, oron, övergivenheten, och tampas med tankar som: Jag vet inte vem jag är? Vad kan jag? Hur ska jag kunna lära mig något nytt? Har t om tänkt i banor som, tänk om jag blir hemlös!!! Tänk om jag även måste sälja stugan och lägenheten och inte ens kan bo i bilen! Av skam skulle jag inte kunna bo med barnen utan liksom bara "förvinna" ut i ingenting. Ja jisses vilka tankar jag har ibland. Nåja ett helvete i taget, försöker jag tänka....Det värsta har redan hänt. Idag ska jag möta upp pappas fru på banken och betala hans restskatt och sen på skatteverket för att få hjälp med hans deklaration. Ska även köpa vit salvia för att "rena" vardagsrummet. Så skönt att pappa gick bort innan Dan och Corona och allt elände. Att han slapp åka in och ut på sjukhuset mer än han gjorde. Nu är det 2år och 2 månader sedan han dog. Kära lilla pappsen <3 Det är 97 dagar sedan Dan dog..... Till Dan: Älskade vännen jag är rädd och orolig, jag behöver dig, ditt lugn och din hand som stryker mig på kinden. Mitt älskade troll, hur ska det bli? ett liv utan dig, det kan jag inte ens föreställa mig ännu. Jag lever just nu, men inte skulle jag kalla det för liv. Jag utför saker och ibland så låtsas jag att du är på jobbet. Jag pratar med dig men du svarar ju inte.....fast ibland så svarar jag det jag tror att du skulle sagt. Mitt älskade troll, mitt hjärtas kung jag vill att allt ska vara som förr. Vi var så lyckliga att det var nästan onaturligt. Vi älskade varann så djävulskt hur kan det bandet mellan oss bara var borta. Det ligger som en repstump här hemma, kapat. Jag snavar och kliver på det och det liksom bara är där. Förstår inte vad jag ska göra med det? Ska den där rephögen ligga där tills jag är "redo" att hiva ut det? Åh älsklingen du skulle ju vara här!!!! Saknar dig så fruktansvärt mycket, jag är trasig och jag vet inte hur jag ska laga mig.<3<3<3<3

Annandan eller annandagen..??? så konstigt namn egentligen. Visste man inte riktigt vilket betydelse dagen hade för just den högtiden? Ex Påskafton, påskdagen....eh sen var det ju??? äsch en annan påskdag??? Så kanske annandagen kom till. Många av mina "vänner" i Vimil har haft det lite jobbigt med påsken. Men jag måste säga att det har inte varit ngr större problem än ytterligare helg. Men i morgon är det vardag..Tjohoo. Kanske för att jag aldrig varit ngn påskfirande person, såg nog bara påsken som ngr lediga dagar och lite mer äggätande. Har inte ens köpt ngt påskägg till barnbarnen på ngt år. De får så mycket av alla andra tänker jag. Igår så var jag bjuden på påskfirande hos Dans barns mamma och barn och barnbarn och det var så jättehärligt. Jag glömde helt bort för en stund mitt eget liv och bara njöt av god mat och sällskap. Har en bra kontakt eller rättare sagt en fin kontakt med barnens mamma. Hon har faktiskt varit en god vän efter Dans död. Hon var den som var vaken på sjukhuset när vi andra behövde sova ngr timmar, när vi vakade. Det är ovärdeligt, i mina ögon. Det enda som var konstigt var att vi inte kramades så här i coronatider. Det kändes så bakvänt. Men jag fick i alla fall en kram av S som inte kunde låta bli och det är jag så glad för. När jag kom hem så var jag så förnöjd och tacksam och kände faktiskt en strimma hopp om att det kommer att finnas stunder av glädje. Fick en tavla i påskpresent av dottern M och den målade jag på igår....kunde helt enkelt inte låta bli. Den var helt träfärgad och jag målade ramen och lite sådär och nu blev den mer "Min" stil. Blev faktiskt nöjd med resultatet. Nu yr det snö utanför fönstret för andra dagen i rad, förutom igår eftermiddag då det regnade som attan och all snö blev slask. Men nu är det vitt igen...suck. Har inte klöst mig på natten, på länge nu. Men jag hoppas att det inte är en paus, för det är inte roligt att vara alldeles sårig och röd på armarna. Är en anings svårare att somna nu på kvällarna, men när jag somnat så sover jag hårt och liksom helt avstängd. Skulle gärna sova mycket mer även på dagarna, men är rädd att sabba nattsömnen. Men det är inte alla kvällar som det är skönt att gå och lägga sig och se Dans kudde och hans sida som är så tom att den skriker. Att gråta tills man somnar är faktiskt ingen höjdare. Men då det är som värst så tar jag tag runt hans kuddhörn och liksom "låtsas" att jag håller hans hand. Käraste vännen vad jag saknar din hand. Din beröring, när du stryker över min kind eller lägger din hand på min axel. Det är så konstigt att en del av mig kan inte riktigt ta in att Dan är borta, död och kommer aldrig tillbaka. Det är liksom känslan: Nämen det går ju inte....inte kan han vara död? Vi var ju för varandra. Det var inte så det skulle bli???? Det var ju han och jag????? När den känslan kommer blir det som en yrsel i hjärnan!! Det gungar till och sen är det som en hand som tar tag inne i bröstet och kniper åt. Från början så föll jag bokstavligen ihop och bara grät och grät. Nu är det istället stilla tårar och jag tänker tröstande tankar. Det är okey Ingalill att du känner så, låt det komma det är inget fel det får vara så här. Till Dan: Käraste vännen min vad du hade tyckt om gårdagsaftonen. Att träffa barn och barnbarn och tokas och skratta. Tror att barnen upplevde det jobbigare än jag gjorde. För mig gick det jättebra. Men du saknades av dem det märktes. Älskar dig lillvännen min. Mitt solsken mitt allt <3<3

Igår morse så skrev jag ett inlägg om allt möjligt...på telefonen. Men när jag skulle infoga en bild så försvann allt!!! Inte alls särskilt förvånande, då jag inte är så tekniskt begåvad. Saker som fjärrkontroller och telefongrejer och allt sådant är rena grekiskan. Jag kan behärska matberedaren, perkulatorn och diskmaskinen, men sen tar det stopp. Att ändra gradantal och sådant på tvättmaskin är ngt som kräver stor kraft av mina små grå hjärnceller. Det värsta är att jag är så ointresserad att om jag får instruktion om hur man gör så försvinner det på en gång. Dan försökte knappt visa och lära mig de sista åren, för det var som att prata med en teflonpanna,det bara försvann. Kom hem igår afton för jag är ju bjuden på påskmiddag idag kl 12. Ordet påskmiddag borde ju ha varit en ledtråd??? Hursom så hade jag sagt ja till att fixa en sallad att ta med. Insåg då att jag måste nog åka hem dagen innan så jag hann köpa sallad och fixa det. Att hinna stänga stugan, köra hem och fara på affären och duscha och sådant till kl 12 kändes stressigt. Så jag for hem tidigt igår och var hemma redan vid 12 tiden, packade upp och såg att tvättstugan var ledig och sedan handla och sådant. Kände att ngt var fel direkt, men var upptagen med sådant plock som jag alltid gör. Hade bra dagar uppe i stugan, visst kom tårar ibland men var aldrig djupt ner utan mer utav minnen som ploppade upp och sådant som jag tänkte att det måste jag fixa. Typ kratta,ta bort kvistar, och sådant vårfix som Dan alltid gjorde. Han älskade att dona med sådant, vilket jag inte gjorde hahahaha. Kände mig mindre ensam också, på något vis. Hade det så bra som jag bara kunde ha. Vädret var ömsom vin ömsom vatten, ja precis som aprilvädret kan vara. Sol och snö och blåst i varvad kompott. Lite kul för att vi brukade ju åka upp över helgerna och det brukade ofta vara skitväder på fredag, lördag för att på söndagen när vi skulle hem kunde solen minsann lysa som aldrig förr hahaha. Nåja nu kom jag hem och packade ur och fick en trött känsla på en gång. Kändes tungt att andas här och liksom en instängd känsla. Jag öppnade dörren och satte djuren i koppel så jag kunde ha dörren öppen och vädra. Satt ute på altanen och öppnade en påskpresent av dottern. Så fin...ska visa Blev så glad <3<3<3 Direkt jag kom in och speciellt i vardagsrummet så kändes det direkt. Den där tunga känslan som det varit stängt länge och lågt i tak och ja bara konstigt. Fick känslan av att det här är inte min sorg eller att jag inbillar mig. Då kom jag ihåg filmer och sådant om att man kunde rena sitt hem från dålig energi!! Detta är ett område jag inte är så bekant med hahaha. Nåja jag googlade och där stod det att sjukdom ,smärta och sådant kunde "fastna" som dålig energi i hemmet. Tänkte att om jag tror på ett liv på andra sidan så kanske inte detta är fel heller. Försökte tänka bort det och liksom fortsatte med mitt. Men känslan förvann inte, speciellt inte i vardagsrummet. Kök och sovrum kändes okey, men inte i vardagsrummet. Så jag satte mig där och tänkte på vad det kunde vara. Tog i princip 3 sekunder så kom känslan av tyngd, minnen från kvällen Dan blev dålig. Min reaktion som gett mig skuldkänslor. Jag blev chockad och liksom bara satt, där när Dan såg på mig med rädsla i ögonen. Han höll på att dö sa sköterskan som var där. Jag fattade ingenting....så min reaktion plågade mig tills jag "förlät" mig själv. Där i rummet satt Dan på nätterna med sin ångest och smärta. Han upplevde att rummet var mörkt och ville ha på alla lampor. Det var mörkt i hörnen sa han. Där satt han och hade ont och var säkert så ledsen och rädd. Det är den energin som finns därinne som "minnen" Ja det låter säkert som rena stolligheterna men det måste vara så. Så nu måste jag "rena" rummet. Googlade och läste på och idag ska jag börja städa och göra i ordning för rening hahah. Man ska använda sig av vit salvia och liksom tända på den och med röken som man viftar med så renas rummet. Kommer säkert att känna mig hur dum som helst, när jag gör det. Om det spelar roll har jag ingen aning men jag ska försöka "ta till mig ceremonin" och tro på det. Man ska ha en fjäder att vifta med, och en sådan hittade jag igår ute, inte är den stor men ska nog kunna viftas med. Så på tisdag så skall jag inköpa lite "rätt" salvia och sen skall jag vifta som aldrig förr. Nåja nu tillbaka till det jag började skriva om...påskmiddagen kl 12....idag så inser jag att det är inte klockan tolv utan att det är den 12:e idag och det var vad jag mindes....läste inbjudan igen och middagen är kl 17. Till Dan: Jisses vad du skulle ha skrattat åt mina googlingar och min ide om energier och viftande av rök. Du skulle ha retat mig för evigt. Så fort ngt var fel så skulle du sagt: Du kanske skulle vifta lite rök..... Men du skulle ha hjälp till ändå, du gillade mina ideer och upptåg, i alla fall de flesta hahaha. Du sa att jag fick dig att känna dig levande. Men älskling så konstigt...så som jag älskade dig och nu är du död!!! Men om jag fick dig att känna dig levande så var det du som gav mig liv. Mitt liv just nu är inget att skryta om. Men jag lever och där är jag just nu. Att känna att jag har ett liv, känns fortfarande som långt borta. Så som jag saknar dig älsklingen <3

Det är som att vara i en bubbla häruppe i stugan. Men känner mig konstigt nog mindre ensam här. Känns som jag är innesluten av fina minnen och så mycket kärlek. Stugan är ju liten och vart jag än ser här,så har jag förnimmelser av Dan. Hur han spikat,planerat ,gått runt och filosoferat. Hur han skapat små smarta lösningar i vår lilla stuga. Ser friggeboden där han satt uppe på taket i typiskt aprilväder 2005. Han byggde friggan då och höll på med takplåtarna. Ömsom sol och snålblåst med inslag av snö och hagel var det och han kämpade hårt med att jobba snabbt och samtidigt hålla i sig. Lägg därtill att han var höjdrädd... Han älskade att vara här och påta på med allt möjligt. Jag var lycklig av att se honom så nöjd och glad. Han krattade i timmar och svor över alla kvistar,men älskade varenda minut. Blir inte ledsen av dessa minnen bara lite melankolisk och samtidigt varm i hela kroppen. Åker hem imorgon,men kommer att återvända så fort jag kan,för jag samlar kraft och bearbetar min sorg på ett helt annat sätt här. Tänk när snön är borta och man kan sitta ute på bron och titta ut över sjön. Där vi suttit tusentals gånger i tystnad och gemenskap och tittat på hur gäddan slår i strandkanten. Älskade Dan tack för alla fina minnen och all kärlek du gav och lät mig få känna hur underbart det är att få älska en människa,så som jag älskade dig. Du och jag hjärtat.

Det är tidig morgon i stugan och solen lyser och det är 1 grad kallt. Tog en sömntablett igår och har sovit som en stock. Det känns skönt att vara här och det finns så många fina minnen här i stugan. Skriver på telefonen nu och det känns ovant. Men på vägen hit så rann tårarna,då jag minns alla de gånger vi kört till stugan. Kunde minnas förväntan om en skön helg kändes, Dans glädje när vi kom fram och han tog en "stugöl" Hur han gick som en patron och inspekterade området haha. Som han älskade stugan.... Det hade tinat mycket här oxå. Men vi har ett uppförslut till stugan och där var det isgata.så jag stannade därnere. Det är bara ca 30 meter så det gick ju bra att bära mitt bagage. Packar alltid mer än det jag behöver. På vintern har vi inga livsmedel här. Så då packar jag för alla eventualiteter,och jag packar för två. Men det sitter väl i ryggmärgen. Så var det många år efter att barnen flyttat hemifrån. Dan höll på bli tokig på mig ibland. -vi är 2 Ingalill inte 8 stycken. Till slut köpte jag mindre pannor,då gick det bättre hahaha. Tittar ut genom fönstret och tänker på att Dan gillade att sitta här och dricka morgonkaffet och lösa ett korsord. Jag ser ut och tänker: nu älskling ser jag samma utsikt över sjön som du såg. Då känner jag mig nära honom. Tårarna rinner och jag saknar honom. Jag vill inte sälja stugan. Känns som ett svek på ngt vis. Men hur ska jag ekonomiskt klara det? Kan inte tänka på det nu,det går i te att tänka på det. Det är en fantastisk sak med stugan? Går som inte att grubbla här, det är så vackra vyer och det sprider sig ett lugn och man blir lätt "avbruten" i dystra tankar av ngn liten fågel. Eller solens blänk i sjön. Idag ska jag bara göra ingenting (som vanligt) men jag ska gå ut och krama ett träd i alla fall. Ska jag prova att lägga ut tatueringen. Den var då helt ny och skyddad med plast. Ska prova om jag kan.

Nu är det snart dags att bege sig till stugan, Ska vänta ngr timmar till innan jag far iväg. På morgonen är det oftast lite kallare och om jag måste lämna bilen uppe i backen så blir det kallare att gå fram och tillbaka med grejer och djur osv. Det är ju inte så superlångt att gå, ngr hundra meter men jag avskyr ju att frysa hahaha. Får hoppas att det går att köra ända fram och inte är så mycket is i backen. Igår på 3 månadersdagen så gjorde jag min tatuering med Dans handstil och ett hjärta. Det blev bra och det känns så bra. Läste ngt bra igår som en Vimilmedlem skrev igår på fb. Han beskrev hur han sörjde sin fru och att han fått frågan om han accepterat att hans fru var död. Nej skrev han, det har jag inte men jag har börjat förlika mig med det. Tyckte det var så bra. För acceptera och förlika är två helt olika ord, men för mig betyder orden så olika saker. Ord spelar väldigt stor roll för mig och extra känslig är jag nu. För jag kan känna att jag måste skydda mig från vad folk kan säga. De mest oskyldiga saker som sägs i alla välmening kan såra. Acceptera att Dan är död kommer jag aldrig att kunna göra helt. För mig betyder acceptera att man godtar och går vidare. Man lämnar det bakom sig. Förlika sig är att man lär sig godta och lever med att jag inte kan göra ngt åt det. Att man går jämsides med både sorg och vägen framåt att skapa ett nytt sätt att leva och så småningom att sorgen går bakom mig. Igår så var jag på Ikea med dottern. Det var nog tur att hon följde med för jag har ju levt som i en liten bubbla och inte van att vara ute i handeln i coronatider. Hon höll helt enkelt ordning på mig. Det var ganska mycket folk där och i mitt tycke så stod de och satt väldigt nära varandra. När vi skulle gå in så högg dottern tag i mig - Vänta. Jag var på väg in i den där karuselldörren som vanligt. Hon viskade vi väntar. Istället för att trängas så väntade vi tills vi fick ett eget "fack". Hon röck mig i jackan lite då och då. Avstånd mamma.....Det var inte så lätt, för det kändes som om vi var dom enda som tänkte på just det. Gjorde mina ärenden och har nu äntligen en lampa så jag kan se att läsa och brodera. Igår afton kom S och V och ville titta på tatueringen. De tyckte att den var fin och S sa att hon tänkte att hon också ville tatuera ett minne av sin pappa. En av Dans söner har av Dans skratt tagit fram det som en ljudvåg och tatuerat in det längs underarmen. Jättefint och jag kan nästan höra hans huckrande skratt, när jag ser den. Undra hur det ska gå att ha med sig lillkisse uppe i stugan??? Antar ju att Märta kommer att hålla sig mycket utomhus eller åtminstone ute på bron. Hon gillar att ligga och titta ut över sjön och liksom hålla koll hahah. Till Dan: Imorse när jag satt och drack kaffe så tänkte jag: -Idag kommer jag älskling. Känns som om du är i stugan och väntar på mig. På ett sätt så är du det, då jag vet hur lycklig du var i stugan och vad den betydde för dig. Där måste det sitta glädje och harmoni i väggarna på ngt sätt. Se ut över sjön och tänka Att den vyn älskade du och ofta satt bara och njöt. Nu när jag ser den så känns det som om vi delar ngt fint. Älskling så underbart vi hade det, så lyckliga och fortfarande så kära vi var. Älskar dig till månen och tillbaka.<3

Idag är det 90 dagar sedan jordbävningen. Ja det är en bra benämning på vad som hände. Min kära tog sitt sista andetag och tog med sig en stor del av mig. Benen slogs undan på ett sätt jag aldrig trodde skulle ske. Jag trodde att jag var mer förberedd, då vi levt under liemannens skugga ett bra tag. Men att det skulle göra fysiskt ont att sörja det visste jag inte. Att det skulle komma overklighetskänslor och att min energi skulle liksom måsta hushållas med trots att jag inte gör ngt ansträngande. Att jag skulle känna mig suddig och otrygg och inte riktigt veta vem jag är. Men att säga att allt är bra och det liksom tuffar på är helt fel. Fastän det är det jag säger till de flesta jag stöter på. Det går inte bra, det går....sorgen förändras. För en månad sedan, så stod jag med fötterna i luften och liksom försökte hitta fast mark. Nu finns det vissa ställen som det verkar vara i alla fall så mycket fast mark att det går att vila på lite då och då. Jag har alltid haft dåligt tålamod och inte gillat att vänta. Speciellt på sådant som jag själv anser kan göras i en grisblink. Normalt skulle jag klättra på väggarna nu. Då jag tycker att det enda jag gör är att vänta. Men ändå så går det bättre än vad man skulle tro. Dan sa när jag var så där otålig och lätt tokig på att vänta -Ingalill, kan du göra något åt det? På riktigt? eller det du vill göra? Det är stor skillnad. Så jag inser att jag inte kan göra något annat än att vänta, och det går bättre än man skulle tro. Nu är det i och försig så många saker jag oroar mig över, så att det snurrar alltid runt lite i skallen. Men det går hyfsat. Idag skall jag tatuera mig och det känns så bra. Att få ett minne av den här dagen och få Dans namn på armen. Att liksom alltid bära honom med mig även synligt. Jag vill kunna se den och tänka att han ser mig också. Flummigt för de flesta men för mig så känns det så bra. Imorgon så far jag till stugan och nu tror jag att jag kommer iväg hahahah. Har tankat och idag ska jag handla lite grann. Behöver ju inte så mycket, mer än kaffe och cola zero. Mat till djuren köpte jag igår och även lite leksaker till kisse. Sådant som inte Märta kan ta och bita sönder. Någon grej som man petar runt en boll i som han gillar och sen en typ av fjäril som kan snurra runt. Den måste dock stå högre upp, annars skulle det vara skrot kvar av den. Kisse fick också en sele, för kattungar så den skall nog kännas tryggare än halsbandet. Halsbandet är utformat så att är utlösningsbart när man sliter i det. Så det känns otryggt, en sele som sitter "runt" kroppen känns både som om det skulle vara bekvämare och tryggare. Dessa fantastiska små varelser som "håller" igång mig. De hittar på så mycket ofog och brottas och håller mig sysselsatt. Är nästan så att om det blir tyst så tänker jag- Vad hittar de på nu? Tror ärligt talat att jag inte skulle varit kvar här i jordelivet utan Märta och kisse och Vimils fb sida. Där kan jag hitta tröst och ge tröst till andra som känner precis som jag. Vi är så nära varann utan att veta vilka vi är. Vi delar känslor och tankar som man inte gör för ngn annan. Där finns inga frågor eller ifrågasättanden eller "peppiga" ord. Där finns värme, förståelse , värme och stöd på ett helt annat sätt. Vi som minns "heta linjen" kanske förstår det bättre. Heta linjen var ett ställe man kunde ringa och man kunde prata flera stycken samtidigt. Träffade faktiskt min första man på Heta linjen hahahah. Man kunde prata och surra om allt med människor man inte kände. Det var faktiskt trevligt och det var gratis. Så många timmar man spenderade med en telefonlur mot örat hahaha Om man tyckte de surrade om ngt tråkigt så kunde man lägga på och ringa upp och hamna i en annan grupp. Ibland så satt man bara och lyssnade och deltog inte i samtalet och många gånger så somnade jag och vaknade på natten med att man låg på luren hahaha. Trevliga minnen Till Dan: God morgon min älskling <3 idag kommer det nog att tina bort mer snö härutanför oss. Jag skall försöka fixa altanerna på det sätt du gjorde det. Skura, torka och olja in. Men får nog vänta ngn tid ännu, så att jag vet att det blir bra torkväder. Saknar dig, att få planera vårarbetet i stugan. Du gillade att kratta och hålla rent som du sa....jag avskyr att kratta men jag skall verkligen göra mitt bästa. Men det är inte så lätt att uppbåda den lusten. När jag inte vet om jag kan behålla vår kära stuga. Vet att du skulle bli ledsen, men inte klandra mig. För jag gör det bra om jag inte har ngt val. Jag skulle vilja prata med dig om det, men det går ju inte. Du finns inte längre. Du är ett minne??? Nej älsklingen du kommer aldrig att bli ett minne för mig. Jag skall bära vår kärlek, jag skall prata med dig och "lyssna" på vad jag tror du skulle sagt. Kommer nog inte att hålla med alla gånger hahahaa. Men jag ska försöka för din skull. Älskar dig min lilla apunge, min sockergris mitt hjärta <3

Idag är det måndag och det har kommit att bli en favoritdag. Helgen är slut och det är vardag igen, vilket jag tycker betydligt mycket bättre om än helger. Ska bege mig till Ikea idag eller köpa hund/kattmat, får se vilken destination det blir. På ikea ska jag köpa en lampa, så att jag kan sitta och brodera i bättre ljus. Mat till djuren är ett måste och jag vill alltid ha så jag vet att jag klarar mig. Kattsand står på listan och det går betydligt mycket mer av den varan än med gammkissen. Kanske kattungar kissar och bajsar oftare? Sen vore det ju bra om jag tankade också, inte ngt som jag gillar att göra. Varför???ingen aning det är ju inte svårt. Hos oss så var det Dan som tankade bägge bilarna. Skitfånigt men sant. Av en händelse så upptäckte jag att minnesfilmen om Dan som vi hade på minnesstunden låg på datorns skrivbord. Tryckte igång den och där var en talande och skrattande och rörlig Dan. Jag bara slutade andas!!!! Herregud...nej det kan inte vara sant. Alla hans gester och gång och skratt slog undan benen och jag satt som i chock. Såg hans panna med fårorna och de små skrattrynkorna vid ögonen. Jag kan känna hur de känns mot mina läppar. Hur konstigt det än låter så luktade han "bebis" just vid tinningarna. Jag var inte beredd på min reaktion och jag blev så ledsen. På ett stillsamt sätt och inte så smärtsamt som en sorgvåg kan vara. Utan mer som...nej det kan väl inte vara så....inte kan väl han vara död. Tårarna rann och då hör jag hur dörren öppnas och fina V kom in. Jag blev så förvånad för det var ju afton och han brukar ju inte komma om kvällarna. En liten stund senare kom även mamma S och det var så skönt. Jag kramade V och sa att jag hade varit ledsen och att jag blev så glad att han kom. Fick en gokram och så sa han -Jag älskar dig. Som ljuv musik i mina öron. Så skönt att de kom och liksom bröt min sorg. Vi pratade om ditten och datten och när de gått så kändes det okey igen. Men sen kom tårarna igen när jag skulle sova. Men jag har inte klöst mig inatt och det är bra. Att somna gråtandes är så tragiskt på ngt vis och just då tycker jag jättesynd om mig själv. Ja det låter kanske väldigt själviskt kanske, men det är sanningen. Oftast så får djuren ngn form av busstund när jag lägger mig. De brottas och springer runt och ibland lever de riktigt om och jag får hyssja på dem. Men det är bra för då märker inte Märta hur ledsen jag är. Hon blir ju så förvirrad när jag gråter. Men just då tycker jag synd om mig själv. Jag ligger i en stor säng med Dans kudde bredvid mig, det är mörkt och jag gråter stilla så att det blir blött på kudden och ibland rinner det in i örat. Känner att det är så tomt och precis så kan jag se resten av mitt liv. Jag kan se hur jag lägger mig bredvid hans kudde, varje kväll resten av mitt liv. När kommer det att bli normalt och inte kännas så tomt? och utan sorg. Aldrig? eller om 1 år, 3 år, sju? Till Dan: Älskling jag såg dig på film igår och du var så fin <3 Min sockergris, mitt stjärneljus. Saknar dig så mycket. Det är så märkligt men du finns i mina celler. För när saknaden blir stor så skakar jag och det gör ont ända ini skelettet. Hur ska jag klara mig utan dig älskling. Jag och du vet att jag var en överlevare. Men jag litade på dig och lät mig slappna av och känna mig trygg. Jag sänkte min gard och nu står jag hudlös utan dig. Älskling hjälp mig, ge mig kraften att ställa mig upp. Jag behöver dig och hur skall jag kunna, bli kapabel och en överlevare igen. Älskar dig<3

För ngt år sedan sa maken att han nu klippt mig för sista gången, bara för att han tyckte jag skulle unna mig att gå till frisör. Under ett år så gick jag till hans frissa, men tyckte det kändes onödigt då han alla år hade klippt mig och jag var nöjd med det. Han sa nej och då sa jag då slutar jag klippa mig. Hahaha så envisa vi kunde vara. Nåja jag bara lät det växa och det är nött och slitet och jag lägger märke till det, men bryr mig inte så mycket. Nu har jag sett att det börjar bli grått vid tinningarna och jag har olika skiftningar av färger och ser allmänt "trött" ut i håret. Det är så konstigt att se det och liksom sucka och sen bara jaha ja jag kan se det....men orka bry mig mer än att jag ser det, gör jag inte. Precis så kändes hela gårdagen....jag registrerade att jag var nedstämd och håglös, men orkade varken bry mig eller hitta på ngt eller ens gråta. Konstigt nog så är det både jobbigt och orkarintebrymig känsla. Jag föredrar att känna även om det gör ont. Tror faktiskt att gårdagens känsla är sämre än att gråta ögonen av sig. Jag inser att jag är deprimerad och energilös. Idag ska jag försöka jobba emot det så mycket jag kan. Ehhh hur vet jag inte men att bara göra något brukar hjälpa till. Kan vara den där helgfeelingen också och då blir det bättre imorgon hahaha. Så dubbelt allt är. Jag är så självmedveten och samtidigt så likgiltig. Jag bara går omkring och finns för att Märta ska ha mat och gå ut och liksom existerar. Kanske är det så att jag bara går omkring och väntar. Ja jag har känt den känslan och jag avskyr att vänta, då jag inte har ngt tålamod. Eller hade...kanske jag skulle säga. Mitt tålamod har faktiskt ökat eller kommit eller?...ja jag vet inte. Men jag väntar...det är så tydligt. Jag väntar på att bouppteckningen skall bli godkänd av skatteverket. Jag väntar på pengar från FK. Jag väntar på att vi skall göra arvskifte. Jag väntar på om jag skall kunna bo kvar. jag väntar på att sorgen skall bli hanterbar. Jag väntar på att få besked om jag måste sälja stugan och bilen. Jag väntar på jobb. Jag väntar på att jag skall gå och sova utan att känna mig ensam och ledsen. Jag väntar på....väntar på... Någonstans i fredags så gick det upp för mig att jag väntar på Dan??!!! att han skall komma hem. Att allt bara är så tokigt nu och det kommer att bli bra. Jag möblerade om på torsdagen i rummet och i fredags så tänkte jag: Undrar vad Dan kommer att tycka? Då slog det mig att jag faktiskt någonstans långt inuti mig väntade på honom också. fastän jag vet att det är en omöjlighet. Det var en smärtsam insikt och är nog orsaken till helgens nedstämdhet. Hur kan man liksom glömma att han är död? Hjärnan är verkligen en konstig del. Det var inte samma känsla och insikt som uppstår när man gör saker omedvetet. Jag måste berätta för Dan..eller att man i farten dukar för två. Eller jag ska kolla med Dan. Det händer dagligen och var inte alls samma sak som det jag insåg i fredags. Jag måste ha gömt i hjärnan möjligheten att detta är bara en dröm. Ja allt är så märkligt och jag är märklig. Orkar sällan tänka klart meningar, har svårt att se helhet och liksom tänka framåt. Det blir liksom bara tomt. En helt ny sida av mig som jag inte känner igen. Tankar snurrar hela tiden men blir liksom inte klara!! För att jag liksom väntar.....så jag kan inte tänka klart tror jag. Att inte känna sig trygg i sig själv och lägga märke till personlighetsförändringar hjälper ju inte till i sorgearbetet. Men jag tror att det kanske också ingår i det samma. Ska försöka ta tag i dagen nu och bekämpa mina drakar och demoner. Lev väl. PS Älskar dig Dan och jag vet att du aldrig kommer tillbaka och det gör så förbannat ont. Du fattas min själ, min kropp,min,min,min ja allt.

Hade tänkt åka upp till stugan idag på morgonen. Hade börjat packa redan igår, så att det bara var att lasta in och fara. Men jag kommer att packa upp för att jag har inte ngn energi till att fara någonstans. Jag vet att det skulle ha varit underbart att vara där. Men klarar inte av det riktigt. Blir som förlamad i överarmarna!!! Låter konstigt men blir som energilös och orkar knappt lyfta armen. Fixar inte den stress som kommer, med att tänka på om jag fått med mig det jag ska ha?? Måste även tanka och handla. Är ju inga mängder av grejer jag behöver för ngr dagar och det är inget speciellt att stressa över. Likväl så är det så. Hoppas att det går över till veckan för jag hade verkligen velat åka upp till påsk. Kanske är det därför det är helg?? Helger suger för mig och är alltid mer sorgtyngda. Jag är ju med på vimils fbsida och det var ovanligt många där som hade en tung kväll. För första gången så var jag en av dem som försökte stödja och "finnas" där för dem. Igår var första fredagskvällen som jag inte tillbringade i tårar och sorg. Var mer trött och stillsam i mina tankar. Kändes faktiskt lite konstigt, även om det är så hemskt att vara i vågen av sorg och gråt. Så kan jag i min smärta känna mig nära Dan. Låter säkert konstigt, för det tycker jag också. När jag saknar honom så att jag vill skrika ut hans namn och att han skall komma tillbaka. (Håller skriket tillbaka för Märtas och grannarnas skull) så blir det ett osynligt band mellan honom och mig. Så flummigt men så är det. Fastän det är det jag saknar så finns det där. Sorg är så konstigt och tar underliga vägar och svår att styra. Nu har det börjat ticka in bud på tradera på mina dockskåpsgrejer!!! Vilket känns väldigt bra. Jag har bestämt mig för att tatuera mig och då kommer det pengar därifrån. Jag måste medge att kostnader är ju ngt som jag måste akta mig för. Skulle behöva köpstopp i ett halvår även på mat hahahaha Men det känns så rätt att göra detta. Jag ska tatuera in Dans namn på armen och det känns så bra. Kommer aldrig få känna hans hand på min arm ngt mer. Men jag kommer att ha hans namn på min kropp. Dottern skall hjälpa mig att fixa hur jag vill ha det. Vill ha hans handskrift och ett rött hjärta på slutet. Hon kan ju i datorn fixa sådant, så det känns skönt. Känns extra viktigt att den blir precis som jag vill ha den. Tänk om jag kunde sy på symaskin, då hade jag sytt om Dans skjortor till mig själv och gjort lapptäcken och kuddar. Men jag kan inte ens trä en symaskin, utan problem. Dan däremot var en rackare på att sy. Min älskling var en baddare på nästan allt hahaah Han kunde i princip allt, var nyfiken och ville lära sig allt. Kanske var hans akilleshäl, glas och speglar. Han fick sällan det att bli bra utan att det gick sönder. Han blev så förbaskad, när det sprack. Älskade Dan hur ska jag klara mig utan alla dina kluriga lösningar. Alltifrån att slå in otympliga julklappar, till att laga sådant som gått sönder. Hur ska jag klara mig utan dig??? Utan att höra ditt huckrande skratt. Dina nysningar som kunde skrämma slag på vem som helst. Ditt spillande, snubblande och osande eder när djuren var framför fötterna. Dina kramar, ditt stöd och kärlek. HUR HUR HUR HUR?????????

Det är hemskt att tänka på alla som dör i denna hemska pandemi som drar över världen. Alla som förlorar en mamma och pappa och som kanske aldrig fick ta ett farväl. Bägge mina föräldrar har gått bort och det var hemsk på många sätt. Men båda mina föräldrar var sjuka och mamma fick gå bort hastigt. Men pappa fick åka in och ut i ett halvår och under den tiden var han sammanlagt kanske hemma i tre veckor. Det var så hemskt och han hade ont och avskydde sin situation och var faktiskt lite rädd för sjukhus, så länge som jag kan minnas. Han tynade faktiskt bort och det var tungt att vara med om. Jag har ibland så knäppa tankar....när jag ser par så kan jag tänka: Ja de har sitt kvar...ngn av dem kommer att bli lämnad och ngn dör!!!! De kommer att gå igenom det jag har gjort. Jag har kommit lite längre på min väg. Tankarna kommer av sig själv och jag kan tycka att jag är lite för mycket dyster och morbid i mina tankar ibland. Nu står helgen för dörren och jag hoppas och kommer att jobba på att den kommer att gå bra. Jag tänkte rensa lite i frysen, städa lite lådor, baka lite, och försöka hålla mig sysselsatt. Har möblerat om lite i vardagsrummet, flyttat runt lite. Mest för att ha ngt att göra hahaha. Ja så knasigt allt har blivit. Till Dan: Jag älskar dig, visst vet du det? Minns du att jag sa det när du låg på sjukhuset och du var nästan medvetslös? Du nickade och det var den enda kontakt jag fick av dig under de dagarna. Vad hände där älskling. Varför kröp jag inte ner hos dig och höll om dig? Varför blev jag så rädd och frånvarande ? Jag inser att jag var chockad och innerst inne så vet jag att du inte klandrar mig. Men för min egen skull så hade det känts bättre att få hålla om dig. Ta vara på dina hjärtslag till de stoppade .Andas in dig och tala med dig. Min älskade lilla grisunge, mitt sockertroll mitt allt. Minns du alla de smeknamn jag gav dig? Jag saknar dig så mycket att det gör faktiskt ont. Hade aldrig trott att sorg kunde göra fysiskt ont. Du hade hållt om mig och vaggat mig i din stora famn. Jag hade troligtvis somnat i dina armar, trygg och förvissad om att vi tillsammans kunde klara allt. Men nu är du inte här och smärtan blir dubbel. Jag gråter över dig och jag gråter över att du inte kan trösta mig. Sorg är på ngt sätt väldigt självfixerande och man är väldigt inne på sig själv och allt man inte längre har. Man ältar och funderar och sörjer. Samtidigt som man känner sig mer ensam än någonsin, ingen kan förstå mig som inte har gått igenom detta helvete. Sen kan man ju fundera på vad skillnaden består av? Jag tror själv att även om vänner är fantastisk och barnen är stödjande på sitt sätt. Så känner jag mig mindre ensam med mina vänner på vimils facebooksida. De har gått eller går igenom precis vad jag känner och tänker. Det behövs inga förklaringar. Man skriver kanske om att idag är det tungt. Sen kommer hjärtan och små uppmuntrande ord eller att ngn skriver att så är det för dem idag också. Jag sitter här i min lägenhet men är inte helt ensam, det finns andra som känner som jag. Tänkt samma konstiga tankar. Som är rädda och förtvivlade. De som vittnar om att man överlever och att det blir bättre. Ge det tid och var rädd om dig. Vi finns här <3

Vet inte vad som hände. plötsligt vällde det fram som en flod av lava inombords. Samtidigt som det blåste och virvlade i hela kroppen. Går inte att förklara men hela kroppen blir påverkad. Idag är jag öm i musklerna och det känns stelt. Tror att det kan ha satt igång för att jag tog fram min dockhussamling. Jag skall sälja av den. Men det är så mycket känslor som väller fram. Det var så roligt och Dan var inblandad på många sätt. Han tyckte det var småroligt inte bara för att han såg hur jag trivdes. Men han fick tillfälle till att bygga och hjälpa till med skalor och sådant. Hade detta överallt i lägenheten och det tog en sablarns plats. Men det är en ganska kostsam hobby och kräver utrymme. Utrymme har jag nu men inte ekonomin, samt att det är kopplat till en annan tid och det är en ny tid nu. Men jag mindes när jag packade upp och det var inte lätt att skiljas från dem. Men jag är också beredd och redo på många sätt. Tur jag hade dottern som hjälpte mig, inte bara teknisk att lägga upp på tradera, fota och skriva. Det var också bra för jag hade aldrig klarat det själv. Hade tagit evigheter och varenda sak har en historia för mig. Men sen dundrade det in utan att jag var beredd eller tänkte på ngt som utlöste min inre jordskred. Att somna i gråt och känna att allt känns så meningslöst är tufft. Sen Märta som blir så stressad av att jag uppför mig annorlunda, är inte roligt. Kan nästan se hennes oro i ögonen och hon hoppar och snurrar runt och kommer inte till ro. Men idag känns det bättre, så mycket bättre att jag inte bryr mig nämnvärt om att hela världen var vit igen.....Det har snöat ca 4 cm under natten och det dämpar vårkänslorna eller mer hoppet om vår. Nåja det kommer fler bakslag i vädret, är ju ett typiskt aprilväder. Idag skulle jag fara och köpa en ny golvlampa att ha när jag broderar. Den gamla var inte så bra längre. Ljuset flimrade och det var ganska jobbigt för ögonen och till slut tog lilla L saken i egna händer och slaktade den. Lillgubben som tydligen är lite hängig idag och skall vara hemma från föris. Idag är det världsautismdagen och det bör uppmärksammas. Kanske sticker ut hakan när jag säger att jag tänker mer på föräldrar och syskon till dessa barn, ungdomar och vuxna. Visst har dessa människor det tufft ibland med sina behov och egenheter. Men det är tuffare för föräldrarna som inte bara får kämpa för sina barn. Utan även "försvara" sig från myndigheter, samhällets norm och omgivningens reaktioner. Allt från det de flesta anser som "normalt" och mot rådande åsikter om hur barn skall vara. Har flera barnbarn med olika npf diagnoser och jag är stolt över mina barns sätt att hålla ihop och slita för sina barns rätt och att deras liv ser annorlunda ut i jämförelse med oss flesta. De valde inte att ändra på sina liv, men de hade inget val när de fick barn med diagnos. Av kärlek till sina fina barn har de fått ändra och styra om hela sitt liv på ALLA plan. De är oftast hindrade att delta i det som vi alla andra kallar normalt. Jag sänder därför det varmaste kramar till mina barn och alla andra som kämpar för sina barn och trots bristande ork och energi aldrig, aldrig ger upp.

Du kommer inte hem ngt mer...helt obegripligt just nu. Jag fick ett bakslag nu och stormens vågor sköljer över mig nu. Jag gråter och det gör så ont. Jag vill ha dig här: jag vill att du säger att det blir bra. Älskade Dan kom hem...snälla håll om mig och säg att det inte sant. Det kan inte vara sant det skulle ju vara du och jag. Vi skulle ju vara tillsammans. Men vad är det nu? en dator som jag skriver till????? Men jag måste få ut detta ur kroppen jag drunknar i denna våg av sorg. Jag vill ha dig här. Jag behöver dig, Kan inte andas utan dig mitt hjärta mitt solljus. Jag saknar dig mer än nästa andetag. Mitt liv är så tomt utan dig jag är tom utan dig. Jag bara fungerar, men jag saknar dig så mycket. Jag kan inte ta in nu att du är borta i all evighet. Jag vill att du kommer hem igen och håller om mig. Jag vill känna dig jag vill andas dig. Hur kan man sakna en människa så mycket att ens eget liv blir inget värt? Han fyllde mig med skratt och glädje han gick bredvid mig i sorg och glädje. Vi delade samma känslor och våra själar var sammanflätade. Jag kan inte förstå varför just du skulle måste gå. Varför inte jag??? Kom tillbaka vi byter, jag skulle vaka över er alla. Men du är för bra för att inte finnas. Jag är en liten lort som bara känner mig misslyckad som människa och mamma och ensam utan dig. Snälla rara kom tillbaka bara en stund, en liten stund. Så jag får en varm kram och du pussar på min kind och säger- Gumman jag finns här. Jag kan inte se min värld utan dig. Kommer den för alltid bara existera framför mina ögon. vem skall jag nu dela glädjen över solen smälter och den vackra gröna färgen träden kommer att få om ngr veckor. Vem skall jag dricka kaffe med på altanen och vem skall trösta mig när jag är ledsen? Det finns inget som är osagt. Vi sa varje dag flera gånger per dag hur mycket vi älskade varann. Det händer att jag tänker att vi kanske skulle ha älskat varandra lite mindre. Då hade detta varit lättare, vi var så förbannat fysiska och tog och och kramades så fort tillfälle uppstod. Jag pussade dig på pannan. Jag kan minnas hur din panna känns mot mina läppar. Hur ditt lurv på bröstet kittlades när vi låg och vilade på sommaren uppe i stugan. Hur du lät när du skrattade och snarkade och kräktes när du hade migrän och åt och drack och bara existerade. Jag hör det i mitt huvud. Jag vill känna dig nära inte bara som ett foto i en ram. Älskar dig Dan till månen och tillbaka. <3<3<3<3<3<3

Det har inte ens gått tre månader sedan du gick bort och det känns som en evighet på många sätt. Det är märkligt hur sorg och saknad liksom suger ur min energi och liksom påverkar mig på olika sätt. Tankspridd och dåligt korttidsminne och som om inte hjärnan hinner med i vad jag gör och ibland tvärtom. Ändå är mitt liv väldigt långsamt och jag är väldigt oaktiv på många sätt. Att jag är stressad förstår jag, men det är nog en stress som inte syns eller känns. Kan sitta rakt upp och ned och liksom bara fasta i blicken och liksom bara stänga av ngr minuter. Igår så var M&A här med barnen och åt och det var trevligt. Dan du skulle ha sett lilla Louie hela huvudet fullt av små lockar och det har börjat mörkna lite nu. Han kanske får sin pappas hårfärg Åh varför kunde du inte fått vara kvar? Det är inte ofta jag tänker så. Vet att många upplever ilska och frågar Varför? när ens kära har gått bort. Men jag har varit förskonad från det. Varför? det är ju så solklart. Cancer åt upp dig. Ilskan kan jag inte känna...vad ska jag vara arg på? Cancern ehhh ganska meningslöst. Men jag tror att Dan hjälpte mig mycket med det. Han sa: Jag har cancer som vi inte kan göra ngt åt. Vi vet det och då måste vi acceptera det annars blir det för jobbigt. Vi måste ta vara på allt och ändå leva som vanligt. Jag har inte bara förlorat min man, jag förlorade min bäste vän och en stor del av mig. Jag är halv och halt just nu. Kommer det att växa ut? Kommer det att bli en utväxt som är knölig och grå och maskäten. Eller kommer det att likna min andra halva? Åh så hemska tankar som virvlar upp. Jag vill inte bli bitter, jag vill inte bli som min halva som är kvar, jag vill inte bli trasig. Jag vill föda den halvan som är borta med allt gott som vi hade tillsammans, med självkänsla och kärlek, förståelse och med ett gott hjärta. Just nu är det kanske lite svårt och jag har ingen ork till att jobba med det. Jag har fullt upp med att stå på benen och att fungera. Saknar dig så oerhört mycket att det kan nog ingen förstå som inte har upplevt detta helvete på jorden. Med dig hade jag, pratat om stort och smått. Du hade lyssnat på en tredjedel hahha knappt!! Du hade engagerat dig i allt om Corona och vi hade verkligen ägnat mycket tid till all information. Vi hade druckit eftermiddagskaffe tillsammans och läst böcker. Vi hade hållt om varann och skrattat oj vad vi skulle ha skrattat. Nu är det tyst.....nej det är bullrande tyst. Radion står på och ibland så pratar jag med dig eller att ngn är här. Men i ca 20 timmar om dygnet är det....tyst och tomt. Här lever jag med Kisse och Märta och radion. Så tragisk det låter, men nu är det så och kan nog inte vara på ngt annat sätt heller. Skulle inte orka med så mycket heller. Visst känner jag mig ensam på många sätt, men gör inte det perioder i livet. Jag måste stå ut och jag ser mig sitta uppe i ett träd. Ibland dinglandes med benen och ibland krampaktigt hållandes i en murken gren. Under mig strilar en bäck, som ibland ser ut som en öken. Den bäcken är tid, tiden som går och som skall laga och lappa så gott den kan. Älskade Dan vad du fattas på så många sätt. Saknar dig mitt solsken. <3