Tisdag 14/4
Idag är det 108 år sedan Titanic sjönk. Jag har alltid varit en sådan som lägger konstiga saker på minnet, men glömmer ofta annat som är mer vardagsnära. Numer än någonsin så måste jag skriva upp det mesta för annars glömmer jag det. Dagarna och veckorna liksom blurrar ihop sig och har t om svårt att tänka vad gjorde jag igår??
När jag tar medicinen på morgonen så bör jag göra det och samtidigt tänka nu tar jag medicinen och då spelar de den här låten på radion. Annars vet jag inte om jag tagit den eller inte.
Sedan Dan dog så har jag varit disträ, och tankspridd. Glömmer stänga dörren till bilen.....glömmer en matkasse på bron, glömmer stänga kranen när jag borstat tänder osv. Långa stunder om dagen så är jag liksom som en robot.
Inatt har jag sovit hårt och länge...7,20 vaknade jag och var alldeles tung i huvudet. Kändes som jag drömt en massa konstigt men kommer inte ihåg vad. Sover så hårt att jag skulle nog inte märka om en tavla ramla ner. Dan finns i många av mina drömmar tror jag....men bara som ….att han kommer snart...eller är i ett annat rum. Jag vill så gärna drömma och prata med honom i en dröm. Kommer säkert att vara jätteledsamt att inse att det var en dröm. Men tänk att få prata med honom, kanske t om drömma om en kram!!!!!!
Igår kväll så fick jag en liten storm av gråt och smärta och saknad. Det liksom bara kommer utan "anledning". Är som om det liksom fylls på och det ska bara ut och känslorna ligger utanpå kroppen.
Hela jag skakar och liksom hoppar av gråt och jag kämpar med att vara så tyst jag kan så att inte Märta ska bli stressad. Hon blir så olycklig när jag är ledsen och krafsar på mig och gnäller.
Idag är det 6 dagar kvar på min sjukskrivning och sen är det tänkt att jag skall börja söka jobb!! Jag är faktiskt både rädd och orolig över det. Får en klump i magen av tanken....Jag inser att jag måste söka jobb för min försörjning, men i dessa coronatider är det nog inte så lätt att hitta något. Jag kanske t om måste ta ett "hatjobb" i mina ögon. Hemtjänst eller ännu värre personlig assistent. Jag är på så många sätt helt fel inom de yrkena. Jag kan känna beundran för de som klarar av dessa arbeten och tänka att de måste ha ett lugn som jag aldrig varit i närheten av!!!
Tror att det kan vara bra att få ett jobb inte bara för att klara mig ekonomiskt utan även för min egen skull. Att se och träffa andra människor kan nog vara bra. Att göra något, men kan jag det? Jag är ju så långsam nu för tiden?? Var ska Märta vara? Har ingen plan....alls. Hur ska jag kunna sitta framför en arbetsgivare och säga. Jag är glad och arbetsam och stresstålig???? Eh ingen aning. Vet inte ens vem jag är långa stunder. Jag är rädd för vad som kommer att hända....eller inte hända.
På riktigt rädd och jag börjar gråta av att bara skriva att jag ska söka jobb. Åh Dan om du kunde säga att det blir bra,men det går ju inte för du är död, borta och kommer aldrig tillbaka och håller om mig. Men å andra sidan så hade jag aldrig känt så här om Dan levt, jag hade aldrig behöva utsätta mig själv för rädslan, oron, övergivenheten, och tampas med tankar som: Jag vet inte vem jag är? Vad kan jag? Hur ska jag kunna lära mig något nytt?
Har t om tänkt i banor som, tänk om jag blir hemlös!!! Tänk om jag även måste sälja stugan och lägenheten och inte ens kan bo i bilen! Av skam skulle jag inte kunna bo med barnen utan liksom bara "förvinna" ut i ingenting. Ja jisses vilka tankar jag har ibland.
Nåja ett helvete i taget, försöker jag tänka....Det värsta har redan hänt.
Idag ska jag möta upp pappas fru på banken och betala hans restskatt och sen på skatteverket för att få hjälp med hans deklaration. Ska även köpa vit salvia för att "rena" vardagsrummet.
Så skönt att pappa gick bort innan Dan och Corona och allt elände. Att han slapp åka in och ut på sjukhuset mer än han gjorde. Nu är det 2år och 2 månader sedan han dog. Kära lilla pappsen <3
Det är 97 dagar sedan Dan dog.....
Till Dan: Älskade vännen jag är rädd och orolig, jag behöver dig, ditt lugn och din hand som stryker mig på kinden. Mitt älskade troll, hur ska det bli? ett liv utan dig, det kan jag inte ens föreställa mig ännu. Jag lever just nu, men inte skulle jag kalla det för liv. Jag utför saker och ibland så låtsas jag att du är på jobbet. Jag pratar med dig men du svarar ju inte.....fast ibland så svarar jag det jag tror att du skulle sagt. Mitt älskade troll, mitt hjärtas kung jag vill att allt ska vara som förr. Vi var så lyckliga att det var nästan onaturligt. Vi älskade varann så djävulskt hur kan det bandet mellan oss bara var borta. Det ligger som en repstump här hemma, kapat. Jag snavar och kliver på det och det liksom bara är där. Förstår inte vad jag ska göra med det? Ska den där rephögen ligga där tills jag är "redo" att hiva ut det? Åh älsklingen du skulle ju vara här!!!! Saknar dig så fruktansvärt mycket, jag är trasig och jag vet inte hur jag ska laga mig.<3<3<3<3