myma.blogg.se

Jag blev så glad igår, för de ringde från jobbet och förlängde till 20/9. Så skönt och jag blev både lättad och glad. Tänker att ju mer tid jag får där, desto större chans att få ett längre vikariat. Samt att försörjning en månad till är säkrad. Igår var jag barnvakt en liten stund till M och L och efter det for jag och M in till centrum. Målet var faktiskt att köpa eller i alla fall titta på en väska. Men framförallt att köpa en mjukglass. Har ju egentligen ett mentalt köpstopp på väskor, men det lyckades jag övertala mig själv, att jag tillfälligt kan häva. Hittade ingen som jag kände att jag ville ha, förutom svarta så de gick bort. Har svarta väskor, utan var ute efter en brunaktig. Var beredd att gå när M sa den då? Hmmm hade ju sett den men inte fastnat, men tog ner den och ställde den på golvet. Den blev det ,för den pös inte ihop utan stod stadigt. Avskyr väskor som liksom inte har ngn stadga. Mycket nöjd så stegade jag med min "personal shopper" till glassvagnen. Jisses nu pratade vi mjukglass och äntligen fick jag min efterlängtade mjukglass. Den var fast, god och stor och inte sådär rinnig och söt som jag köpt tidigare på "macken" Sen for vi hem en stund innan vi skulle iväg och uppvakta finaste L som bjöd in på kalas. Där fanns det korv och fika och en tårta som jag inte åt...ahahaha. Jag tog istället cheesecake. Tårtan var säkert ett mästerverk, men jag kände att den var i mastigaste laget för mig. Tänk er allt som är gott, samlat i en tårta. När jag skjutsat M hem så fortsatte jag med klippboken ,men ett kort saknades??? och jag har inte sökt ordentligt än. Men jag vet vem tjuven är, åtminstone vem jag misstänker? Kisse såklart, han brukar bara ta grejer och bära iväg. Oftast lägger han det i duschen!! men där låg det inte vad jag kunde se. Får leta lite mer ordentligt sen. Han gillar att bära iväg med grejer eller att dra ut ur lådor. Man behöver bara ha en glipa på en låda, så lyckas han pilla ut och dra ut. Igår hade jag gardiner på golvet som han lyckas få fatt i. Men jag älskar den lilla bastarden till kisse. En av bilderna och som jag direkt tänkte att det där tyckte nog Dan var kul. Former man kunde bygga ihop och göra något med. Att få ihop grejer, montera saker och bygga ihop, det var något han gillade och han höll sig snabbt framme och något skulle monteras. Igår fick L en skateboard och en av de första tankarna jag fick var.... Att herregud han skulle ha slagit ihjäl sig hahaha. För hade Dan levt skulle han givetvis provat skateboarden. Delvis för att jag hade blivit upprörd och sagt låt bli du kommer att ramla. Det bara triggade honom att verkligen prova, för att retas med mig var ju som en extra krydda. Jobbar ju i helgen och jag hoppas att den flyter på bra, jobbar med ny vikarie så jag antar att de kommer att kännas i kroppen. Är folk ovana så måste man jobba hårdare annars bli man inte klar innan natten kommer. Men han hade jobbat i huset så det ska nog gå bra. Sitter i rummet och skriver och jag ser tussar av kisse här och där efter en brottningsmatch djuren hade igår. Märta tar tag i kisse och då lossnar det tussar, och de liksom svävar omkring här. Bägge två är ganska rask att starta upp brottningsmatcher, oftast vinner alltid kisse, för han är mer uthållig och smidigare än Märta. Fick göra en liten paus för kisse sprang över tangentbordet och lyckades hitta av alla möjliga konstiga knappar. Dessutom alldeles blöt om tassarna för han kom direkt från altanen och där är det blött efter regnet. Märta kom just från sängen och la sig bredvid mig. Men hon vaknar nog inte till förrän ngn timme till. Till Dan: God morgon min älskling, här vill jag alltid skriva: Har du sovit gott? För så sa jag alltid, varje morgon vi varit hemma tillsammans. Ärligt talat så fortsätter jag alltid så i huvudet, eller rakt ut i luften. Antar att det är av gammal vana och för att det känns bra. Du var nog saknad igår på kalaset, men ingen sa något i alla fall. Men för mig så var du där. Att du hade testat skateboarden? Din rackare. Ser dig på bilderna och jag vet hur du luktar, du bara skakade på huvudet när jag sa att du luktade bebis vid tinningen. Älskade din doft och blev alldeles svag i benen. Så jag älskar dig och längtar efter dig. Mitt hjärtegull, så konstigt att du är så nära och ändå helt onåbar. Jag är fungerande nu, men bär med mig ett hål av saknad. Jag klarar mig i vardagen och kraften börjar komma tillbaka, även om jag fortfarande är rätt skör och snabbt kan "ta slut" Men det är ändå som om jag går runt och känner att jag väntar på något. Väntar på dig, väntar på att jag har fast mark, väntar på ett lugn ett accepterande av något slag. Det är så svårt att förklara, för känslan är så svår att förklara för jag vet inte riktigt vad det är. Men jag har förlorat något, som jag inte riktigt vet vad det är. Jag väntar på att det ska komma tillbaka, fastän jag inte vet vad jag väntar på. Kan vara lite av att jag inte tagit in helt och hållet att du aldrig kommer hem igen. Fast jag å andra sidan är så smärtsamt medveten om att du inte gör det. Älsklingen min så jag önskar att du höll om mig och gav mig det lugn du hade. Att jag kunde känna mig själsligt lugn igen. Tryggheten och tilliten mellan oss var så vacker och fin. Det var vi, du och jag. Jag försöker att känna kärleken till dig och till det vi hade istället för att sjunka ner i depressionen, meningslösheten och det svarta hålet, som jag har i mig. Jag gråter av sorg och saknad, efter det som varit och som aldrig mer blir. Ur det kommer det ingen styrka eller vilja att kämpa, men jag tror att det måste få vara så. Det är tid och dagar som går som sakta för mig fram. Men det är lite både och med det också. Löftet och överlevnadsinstinkt puttar på mig bakom ryggen. Samtidigt som rädsla och osäkerheten spjärnar emot och försvårar. Det finns t om tankar om bara göra det bekvämt för mig i väntan på att livet skall upphöra. Att jag bara väntar på att min tid kommer att ta slut. Att jag skall komma till dig, men det kan ju ta åratal? Att jag tänker att jag inget behöver för jag väntar bara och det är onödigt. Därför köpte jag en väska, en väska som betyder att jag inte gett upp. Att jag lever och ska fortsätta leva och inte bara existera. Mitt lilla gryn, så mycket som jag saknar att sitta och babbla med dig. För det mesta så lyssnade du nog inte ens hahaha. Men jag vet att du ändå gillade alla mina tankar, ideer och funderingar. Men vi kunde också sitta tysta tillsammans i timtal. Ibland såg vi på varandra och bara log. Älsklingen min <3 Älskar dig till månen och tillbaka.

Åh herregud han måste vara här. Går in i köket,med tårarna rinnande och skall fixa kaffe. Då spelas låten vi dansat så många gånger till i köket,var vi än bott. Benen veka och jag fick sätta mig ner när de sjöng: i Will be there... älskling nu dansar jag för oss.

Igår var jag äntligen på Pinchos. Har så länge velat gå dit och igår så var jag äntligen där tillsammans med M och hela hennes familj. Det var väl inte en gastronomisk mat, men god och jag gillade miljön. Fullt med fransar och härligt smårörig inredning. Blev alltför mätt så jag orkade inte med ngn efterätt, vilket var lite synd för de såg goda ut. Tog 3 smårätter och allt var så mini, t om besticken vilket också tilltalar mig som gillar miniatyrer. Dit vill jag fler gånger och prova mer olika rätter. Det enda negativa var att de spelade lite för hög musik, men det är kanske jag som blivit en gammal kärring. Tror att jag ska önska mig sällskap där när jag fyller år. Vill inte ha någon födelsedagspresent i alla fall och jag måste också dra ner på firandet till hela familjen. Gjorde ett snabbt överslag och kom på att jag aldrig kommer att ha råd att uppvakta alla i familjen som vanligt. Vi är ju så många i familjen och slår man ihop födelsedagar och julklappar (bara till barnen till jul) så hamnar jag på 32 st "paket"!! Det är ju en hel månadslön, i bara pengar. Så fr om 2021 så blir det mindre gåvor från mig, vad jag än vill själv. Huvudsaken att barnbarnen blir uppvaktade. Idag är det både, blåsigt, kallt och regnigt och jag hoppas att det lugnar ner sig vädermässigt till eftermiddagen. M och L kommer mitt på dagen en stund och i eftermiddag tänkte jag att jag och M skulle fara intill staden. Länge sedan jag gick runt där och en av målen är inköp av mjukglass. Vid middagstid bär det iväg på kalas för goaste finaste L, som fyller år idag. Minns när han föddes och hade de gulligaste kinderna man kan ha. De var så runda och man ville bara pussa på dem. Nu börjar han fyran!!! helt otroligt så fort det gått. Det blir hans första födelsedag utan morfar, men jag hoppas att han ändå kan känna att han finns med. Dan sa att det värsta med att veta att man skulle dö, var att man inte fick vara med, när det var något roligt. Han verkligen älskade att omge sig med de han älskade mest. Att få munhuggas och retas med barnen, att leka och skoja med barnbarnen. Älskade Dan så de saknar dig. Det är konstigt men ibland så tänker jag att jag aldrig vill komma ur sorgen. Den bottenlösa smärtan och förtvivlan som jag kan känna ibland av saknad efter Dan. I smärtan och tårarna så känner jag på något underligt vis mig nära honom., fast han är längre borta än någonsin. Hela jag skriker efter honom, mitt inre vrider sig i kramp. Jag vill ha honom tillbaka, jag vill leva, jag vill hålla om honom och få ligga med huvudet i hans knä. Utan den saknaden och smärtan och längtan vad har jag då??? Då skulle jag inte finnas, inte känna, inte kunna andas vidare. Så konstigt men ändå sant. Jag överlever detta helvete just genom den saknad och kärlek jag har till honom. Jag vill bli sedd genom hans ögon. Då var jag fin och vacker, jag var älskad och omhuldad. Bekräftad och trygg och jag gillade mig själv. Nu finns bara den känslan i smärtan och saknaden av Dan. Jag vet inte hur vägen framåt ser ut. Vet bara att jag fortsätter gå för hans skull, för det fina jag hade, för kärleken vi hade och löftet jag gav. Det är så det är, just nu. En dag i sänder, ett steg i taget. Det har tagit mig hit, dit jag aldrig trodde jag skulle kunna komma. Nu ska jag fixa lite mer kaffe och fortsätta på klippboken. Till Dan godmorgon älsklingen, mitt godistroll och gosegris. Idag fyller finaste L år och jag önskade du fick vara med. Kanske du är med, men vi kan inte se dig? Jag vill tro det och jag låtsas att du finns med. Att du kan se de små och att du finns där för dem. Tänk om jag kunde känna att du höll om mig och sa: Älskar dig gumman. Men du lever i min kärlek, hjärtat. Mitt hjärta fladdrar lika mycket nu som det alltid gjorde när jag kände min kärlek till dig. Jag har haft det bästaste man kan ha och jag är så glad och tacksam över att fått känna och leva tillsammans med dig. Det skänker värme och tröst att tänka på hur bra vi hade det. Blir inte ledsen av det bara varm i bröstet. Älskar dig till månen och tillbaka.

Idag är det onsdag och veckorna flyger fram vilket gör mig lite ledsen och en smula orolig. Nu är det bara en veckas jobb kvar sedan är det lite fritt fall igen. Fast nu har jag fått in en fot i "verksamheten" så jag har stor chans att få fortsätta i huset så att säga. Men jag vill ju inte lämna mina vänner, där jag är. Trivs ju med de äldre så bra, även om det kan vara både utmanande och tungt ibland. Men någon gång i slutet av augusti får jag väl veta om det blir någon fortsättning. Jag försöker i alla fall hålla mig positiv. Får jag några dagars ledighet så far jag definitivt upp till stugan i alla fall. Vilket skulle vara väldigt skönt, inte bara för mig utan även för djuren. Imorgon är jag ledig igen!! helt otroligt skönt, vilket nog kommer att behövas inför helgen. Imorgon är det även kalas för L och ska bli trevligt att få träffa flera i familjen och få gratta den fina lilla killen, fast han är ju inte så liten längre. . Tänk nästa vecka kanske ett till barnbarn gör entré!!! Vilken rikedom, jag har ändå. Så många gånger jag och Dan har sagt att vi har haft sådan tur att få så fina barn och barnbarn. Hur stolta vi är vilka de blivit och hur mycket vi älskar dem och barnbarnen, samt deras respektive förstås <3 Många säger att jag har "tur" som har så många barn och barnbarn. Ja visst har jag ,men de kan aldrig ersätta förlusten av min älskade Dan. Jag blir glad av att se och träffa dem, men saknaden och förlusten kan aldrig ersättas, är inte ens säker på om den lindrar. Men det gör det säkert, om man tänker att jag kunde ha varit helt ensam och barnlös. Sitter ute på altanen nu och det börjar regna och det är ett mysigt ljus på något sätt. Jag skall snart gå in och fortsätta med klippboken jag håller på med. Det är så många minnen som kommer när man ser alla bilder, men blir inte ledsen utan mer tårar av värme och glädje. Hoppas att jag orkar vara uppe länge ikväll och njuta av ledigheten och kanske sova lite längre imorgon. Skulle behövt ta in blomkrukorna nu så de inte drunknar av allt regn.....kanske hörs sedan.

Inatt har jag nog legat på samma sida hela tiden. För jag vaknade alldeles öm i hela kroppen, precis som jag deltagit i ngn friidrottsgala. Eller så har kroppen gjort ett åldersryck inatt och jag har åldrats 20 år. När jag sorterade papper så hittade jag ett papper om att jag hade en fond!! Eh hade inte en aning. Så igår var jag till Seb och avslutade den, och nu får jag ca 500 kr i månaden i 5 år hahaha. Igår var jag i farten hela dagen, började med en tidig sväng för att köpa en list till ramen, jag sågade och fixade upphängning och kände mig så smart att jag löst det sistnämna. Ringde de samtal som stod på att göra listan och sorterade in lite mer papper. När jag ändå skulle in till staden så tog jag med våra vigselringar och gick till guldsmeden och har nu lämnat in dem och bett dem göra ett hängsmycke enligt min önskan. Guldsmeden var på semester i 2 veckor till så kostnad skulle jag få då, hon återvänt. Sen iväg till Miomöbler och inköpa piedestalen jag såg på rean. Sen iväg till M:s nya sommarstuga för en titt och så fint det var. Visst var det överväxt och eftersatt, men har potential att bli hur bra som helst. Fin utsikt från altanen över älven och en ö som jag aldrig någonsin sett förr. Efter det till Ikea för inköp av blomma till den nya piedestalen, en snabb sväng in till Panduro för inköp av färg till ramen. Väl hemma så fixade jag det sista i rummet, planterade och satte upp tavlan, visserligen utan ram än. Men den måste målas också och man bör nog vara 2 om man skall kunna montera. Fick göra ett litet avbrott för djuren kom och ville gosa lite. Så nu fortsätter jag att skriva om min dag haaha Prövade ett nytt recept igår: Kesogratäng och det var väl närmast att likna ett omelett. Sen sov jag i 1 1/2 timme !! Gick ut med Märta och strax efter 19 så ringde E och de stod hela familjen på andra sidan staden med en bilnyckel utan batteri. Så iväg hem till dem och hämta reservnyckel och köra och rädda dem från en lång promenad eller övernattning på en parkering hahaha. Väl hemma så broderade jag en stund och inväntade att gå sista rundan med Märta, men sen kunde jag äntligen gå och lägga mig för natten. Somnade på en gång och sovit som en stock. En ganska intensiv dag och det kan nog vara därför som jag är extra trött idag. Jobbar eftermiddag idag och ska nog bara ta det lite lugnt innan jag far. Kanske skriva ett protokoll från stugmötet vore en bra ide. Eller så kanske inte....är verkligen trött och ska nog försöka sova en stund snart. Jag lever ju ett väldigt lugnt liv och sjåar inte på som jag kanske gjort förr, men kropp och knopp har inte samma ork. På jobbet är det visserligen tungt och vissa dagar med mycket lyftande kan jag vara lite småsliten. Men det är en trötthet som beror på känslomässig utmattning. Jag ska försöka beskriva. Nästan hela tiden finns det en sorg som går bredvid mig, en saknad och en sorts meningslöshet som kommer över mig. Jag försöker ta mig framåt och skapa ett liv, göra om här hemma och göra det till mitt. Men rösten finns där: Vad spelar det för roll vad du gör...Dan kommer ändå aldrig att komma tillbaka....här ska du vara tills du dör.....du är ensam nu....vem är jag?.....det spelar ingen roll, allt är ändå en fasad för mörkret. Att känna det där samtidigt med saknad och mina försök att ta mig framåt. Det tar energi att motarbeta och ta sig igenom. Det är inte synd om mig, men jag kan tycka väldigt synd om mig själv. Det är väldigt stor skillnad på det. Jag tycker synd om mig själv för att jag förlorat min käraste vän och älskade. Jag förlorade en stor del av mig själv och det liv jag kände. Men det är inte synd om mig, jag har tak över huvudet, barn och vänner och mina fina djur, det jag går igenom nu är inget som är unikt utan något som alla någon gång får känna på. Att jag har fått fint stöd av vänner som hör av sig och barn som hjälper till och Vimil och djuren har hållit mig vid liv. Nu måste jag bara fortsätta gå och tid måste gå även om det suger musten ur mig ibland. Till Dan: Hej min älskade, så fel att du inte är här. Jag har så mycket jag vill säga åt dig. Berätta om M:s stuga och du skulle tycka det skulle vara roligt att få vara med och greja där. Du skulle ha hjälpt mig med ramen. Du skulle ha legat i soffan med Märta på magen. Jag saknar dig så mycket mitt troll. Men jag har vår kärlek, som är helt underbar och följer mig. Älskar dig till månen och tillbaka.

Nu är jag i princip klar med vardagsrummet. Ramen ligger på tork till tavlan och jag skall spåna efter en gammal byrå eller liknande. Helst en rokokomodell,men det är ju ingen brådska. Skulle säga att rummet är förändrat nästan helt och hållet och igår så lekte Märta för första gången med sina leksaker på säkert nästan ett halvår. Hon kan ha legat och gnagt på ett ben,men inte med sina nallar. Tror hon känner mitt lugn nu. Har ju egentligen redan bloggat idag,men ville tala om för "någon" att det är klart. Så skönt och nu ska jag bara ta bort alla bitar,damm och grejs efter mig. Är väldigt trött nu och ska nog vila,har varit en intensiv dag. Men orkar faktiskt inte skriva mer. Känner nu när jag sätter mig ner att jag är helt slut. Så nu ska jag lyssna en stund på ljudbok och sen ta bort det andra.

Idag är det 19 år sedan vi köpte stugan. Är ganska säker på att det var en torsdag, som vi skrev på papperen. Jag lånade 50 000 kr av pappa och resten lånade vi, på den tiden hade vi inte eget kapital i den summan, vi kunde avvara. Jag hade just slutat studera och fått jobb och det var helt otroligt att tänka att vi hela stora familjen trängde in oss och rymdes i vår lilla stuga. Dan byggde fiffiluriga sänglösningar, som vi kunde fälla upp dagtid. 2005 byggde han friggeboden och det var alla väderlekar, när han byggde. När han var uppe på taket så, var det sol, regn och hagelskurar. Vad vi kämpade med ekonomin då?? under min studietid. Jag blev väl medveten om hur mycket växande pojkar kan äta!!! Det gick minst 30 lite mjölk i veckan, om inte maten krävde mjölk, då gick det mer. Min äldsta kunde lätt dricka upp 1 liter och ett gäng mackor innan middagen. Äta en stor portion och efter en timme vara hungrig igen. Baka bullar, var som att hälla vatten över en gås....de var slut i den takt jag tog ut dem ur ugnen, åtminstone kändes det så. Vi vedeldade huset och jisses så mycket ved Dan burit fram och tillbaka. När vi köpte pelletsbrännaren var det rena semestern. Jag älskade att shoppa och hitta fynd och billiga priser. Dan var så sparsam och ekonomisk att vi framstod säkert som lite spara och slösa. Men jag vill faktiskt säga att jag var en mästare på att koka soppa på en spik, och planera maten. Var kanske inte de godaste man alltid ätit, men dryga ut och planera var jag bra på. De senaste åren så svängde det helt om och Dan var den som köpte betydligt mer grejer och stod för de stora inköpen. Han upptäckte att han kunde köpa sådant han ville ha. Nu var det ju bara vi två och vi kunde unna oss, dyra middagar, med de finaste köttet och dyra viner. Tror att vårt matkonto var som en större familjs haahah. Jag tyckte det skenade och Dan sa OK, då betalar jag all helgmat. Han gillade att hitta det bästa köttet och laga middagar på helgen. Att korka upp en gott vin och tända ljus och pyssla om mig. Ja jag har minsann levt det ljuva livet. Jag gillar fortfarande att shoppa och hitta fynd och Ullared är rena drömmen att vara på om du frågar mig. Men de senaste 3 åren har jag köpstopp på en massa saker, mest ur ett miljöperspektiv. Kuddar och väskor är 2 saker som jag har haft ohemula mängder av. Vi pratar om säckvis med kuddar!!. Förra våren så gjorde jag mig av med det mesta och det känns bra. Jag faller lätt för blanka, glittriga saker och Dan stod ut med de mesta av alla infall jag hade. Nu behöver jag inte så mycket längre och har inte tänkt fylla upp förrådet igen. Nu på morgonen så har jag hunnit iväg och köpt en list som jag gersågat och även kommit på en upphängningslösning som jag är väldigt stolt över. Nu har jag börjat limma ihop del för del men det måste hinna torka innan man sätter ihop nästa. Så nu tänkte jag städa upp lite i skafferiet och ta fram sådant som ska till återvinnas. Burkar ,papp och kartong. Har en del samtal som skall ringas också och andra lite grejer som jag måste ta tag i. Sådana tråkiga grejer som att betala räkningar och dammsuga upp efter sågningen. Till Dan: God förmiddag min älskling. Visst blir tavlan bra. Har ju visserligen ingen aning än om ramen passar på tavlan??? Det blir nästa grej, eller problem att lösa. Funderar på att köpa en stor växt till? Vad tror du? Jag förstår att du inte kan svara "på riktigt" men jag ska "känna" in dig sen. Saknar dig och vill att du ska vara här, alldeles levande. Vi har så mycket ogjort mitt hjärta. Så många kramar och pussar som inte getts och tagits. Så många skratt och delade stunder. Älskar dig till månen och tillbaka.

Så tacksam jag är över all hjälp jag får av barnen, ibland bara över att få se dem. Skulle ju göra ramen idag och jag hade vikt en mall och räknat, vridit och vänt och det blev inte bra. Ringde till S som kom förbi med en vinkelhake och det gick bättre men blev inte bra!! Jamen hur svårt kan det vara? Så ringde E och hela familjen kom över och till slut så har jag 3 delar.....så imorgon måste den 4:e inköpas men nu har jag en mall som fungerar...och en geringslåda så nu kommer det att bli lättare, hoppas jag. Han borrade upp en skruv så nu fick jag upp spegeln också. Imorgon hoppas jag att M kan komma och hjälpa mig var jag skall sätta upp ljuslyktorna. Det blev en trevlig utflykt igår till Brännland och vi fick riktigt bra väder till slut. Hela förmiddagen regnade det men sen sprack det upp och vi kunde sitta ute och fika. Sen for vi hem till mig och lagade middag och jag fick rå om dem en stund. Jag är så tacksam över att sitta i vardagsrummet nu och känna lugn och ro. Att det är mitt rum och att jag kan prata med Dan och känna och minnas fina saker. Går inte att förklara lättnaden som jag känner. Köpte en present till mig själv för att fira det "nya" rummet. Så fin och igår tände jag ljuset och bara satt och kände rofylldhet, kunde t om sitta och se lite på tv. Igår var det 200 dagar sedan Dan dog och det är många dagar. Många dagar där jag inte trodde det skulle gå att överleva eller att jag inte ville leva. Det är svårt att överleva när man inte vill leva, det kan jag intyga. Jag har kommit långt på sorgevägen och även om det går att överleva sorg så är det inte samma sak som att leva. Men jag har kommit en lång väg in på den stigen också. Med hjälp av kärleken till Dan och det löfte jag gav honom...att kämpa, att finnas kvar. Så går jag hela tiden mot något, som jag inte riktigt vet vad det är. Nästan som om jag bara går och följer vägen. De mörka tankarna slår följe ibland och jag tänker: kan det bli ett tillräckligt bra liv att leva? Vem vet, jag kanske lever i 20 år till, är det värt att leva mitt liv.? Är mitt liv bakom mig och nu skall jag bara leva nerfartssträckan? Men utan de mörka tankarna kan jag inte nyanserna, tror jag. När det är ljust och rofyllt och jag inte ser allt i grått. När hjärtat hoppar till av kärlek till Dan och jag tänker på hur bra vi hade det. Att jag är trygg, och har ett boende, mina fina underbara djur som är min familj. Hur mycket de hjälpt mig, att komma upp på morgonen, komma mig ut, fått mig att skratta. Ja jag tror att det livet räcker... Till Dan; Hej min lilla plutt, såg du mina försök till sågningar? Att såga snett är ingen konst, men att såga rätt, snett är ingen lek. där du är, känner man igen varann där? Har du träffat mamma och pappa? Gör du det så hälsa från mig att jag är okey. att jag älskar dem, Min älskade underbara vän, så du fattas mig. Jag vill drömma om dig, hålla om dig och jag vill känna dig nära. Du kunde bli galen på mitt sk hästminne, men du ska veta att jag är glad för det nu. Jag kan blunda och känna hur du kändes och förnimma din doft. Jag kan höra ditt skratt och minnas ljudet av ditt snubblande. Jisses vad du kunde snubbla, på djuren, på mattor, på skor, dammsugaren jag allt som var under knähöjd. Ibland så kunde man tro att din syn inte räckte ända ner till golvet. Min hjärtegull <3 Älskar dig till månen och tillbaka

Så skönt med en ledig helg och ha flera timmar att slösa på inget alls och ändå mycket. Idag regnar det en hel del, men hoppas att det klarnar upp senare idag. För jag och sonen m familj ska fara till ett keramikbutik i Brännland och då vore det ju trevligare att inte bli sjöblöt. Igår kom de hit till mig och sonen gjorde en jättegod pasta carbonara och jag fick krama småtjejerna. Jag får ju vara lite försiktig med spaghetti då jag lätt får ont i magen av den. Men det var svårt för jag ville gärna ta mer. Var en god pasta och det stod Dolce gabbana på den, vilket får mig att småle för det är ju ett modemärke vad jag vet. Vaknade strax före sex och har fortsatt att städa upp, dammat, vattnat blommor, bytt sängkläder och skall snart dammsuga och torka golven. Men dammsugarslangen har spruckit så den måste jag tejpa först. Tråkig utgift, men en dammsugare måste jag ha och den är gammal och ganska skruttig den jag har nu. Köpte en laddbar dammsugare tidigare och den är jättebra, men vill ha en "riktig" också. Blev lite ledsen när jag bytte sängkläderna på Dans sida. Mest bara för att jag vet hur han gillade att gå och lägga sig när man renbäddat sängen. Tänkte också att det har gått bra att sova själv, nja kanske lite fel, för det har varit skitjobbigt. Men det hade kunnat vara värre också, för jag grät även där när Dan levde. Jag sov ju nästan i ett halvår själv där, för Dan sov ju i fåtöljen eller snarare satt vaken. Inte var det många timmar per dygn han sov. Det var också jobbigt och jag ville ju hellre vara nära och frågade om jag skulle sova i soffan. Men han tyckte det skulle kännas bättre om jag fick sova i sängen. Ibland tänker jag att han hade en sorts nattångest, han tyckte ju inte om att det var mörkt. Han sa att han inte själv visste varför han inte kunde sova. Men jag tror att det var så hans ångest över allt kom ut. Vi skulle få en säng till vardagsrummet, efter alla julhelgerna. Mest bara för att jag skulle få ligga bredvid och kunna hålla om honom. Men han hade ju sällskap av kisse som oftast låg parkerad i hans knä. Så många minnen och reflektioner som snurrar runt i mitt huvud hela tiden, med undantag för när jag är på jobbet. Då går jag liksom in i en "vanlig" värld, där jag liksom inte finns, min sorg och saknad stängs av. Jag blir en alldeles vanlig människa bland alla andra. Låter kanske konstigt ,men känner mig oftast väldigt vilsen och "utanför" livet. Men dagarna flyter på och jag försöker hitta ett sammanhang och mening. Det går för det mesta bra om jag bara anpassar min energi och tar hand om mina tankar och känslor. Tror att när man liver i sorg så blir man väldigt självmedveten eller mer självupptagen. Man är så fokuserad på att överleva att man analyserar det mesta runt sina egna känslor och reaktioner. Min tacksamhet över att fått "tillbaka" vardagsrummet är stor, att kunna sitta där utan att känna tyngden och initiativlöshet är så befriande. Tror faktiskt att jag kommer att trivas i mitt rosa rum. Idag skall jag till Ikea och köpa lite växter och en kruka och sen måste jag handla, för det gapar ju som sagt tom i kylskåpet och nu är även djurmaten slut. Tänkte att jag far så fort de öppnar så har jag det bortgjort. Till Dan: God morgon älsklingen. Visst har flickorna blivit stora? Blir så ledsen av att tänka att de aldrig får lära känna dig. De kommer aldrig att veta vem du var, annat än ett namn som nämns. Det gör så fruktansvärt ont att veta. Men älsklingen jag kommer att berätta för dem hur mycket du skulle ha älskat dem. Det är så dubbelt, för i mig så lever du och jag älskar dig lika mycket som du älskar mig. Jag pratar med dig och i mig så finns du nära. Men det är ju bara när jag är själv, det är bara i mig du finns. När jag vänder på huvudet så är du ju inte där. Din stol vid middagen igår var tom, ditt huckrande skratt och lekande med barnen hördes inte. Så jag saknar dig, min gullegubbe, mitt solsken. Gå bredvid mig alltid, för evigt. Lämna mig aldrig igen.Älskar dig till månen och tillbaka.

Ja nu har jag målat klart den ena väggen och målat ett varv på den andra. Kanske... kanske så räcker färgen på sista droppen. Varit på banken och skrivit på lånet, så nu är jag trygg, vad gäller boendet. Så glad Dan skulle ha varit att veta att den biten är löst. Imorgon så skulle överföringarna till barnen göras, för de ville först skicka ut papper på att det skulle göras. Byråkrati i alla oändlighet, kan jag tycka. Kommer nog inte att fara till stugan i helgen, då det verkar bli dåligt väder. Men det gör ju inget, har ju en del att göra här hemma också. Sen blir det väl besök från Göteborg, vilket blir så roligt. Äldsta sonen har köpt både båt och sommarstuga och en tur dit skall jag också försöka få till. Sen börja bygga ihop tavlan, trodde jag hade en geringslåda men icke sa nicke. Så en sådan skall jag låna också. Får se om jag kommer igång med att göra ett elementskydd också, har i många år funderat på ett sådant ,men vi har aldrig kommit till skott. Har en tanke på hur jag skulle vilja att det såg ut, så kanske, det blir lite inköp av mtrl till ett sådant. Får jag det bra så ska jag göra till vardagsrummet också. Just nu klurar jag på hur jag fäster ihop det, men det ska nog gå med sådana däringa metallgrunkor, kan de heta plattjärn? Hahaha Inte en susning, men jag vet hur det ser ut i alla fall. Snart ska jag fara till jobbet, det är bara ngr timmar och idag...tada...ska Märta få följa med. Hoppas att det kommer att gå bra, för då kan hon följa fler gånger. Till Dan: Hej min älskling, nu har jag skrivit på och all den oro jag hade kan jag släppa. Minns du hur rädd jag var att jag inte skulle kunna bo kvar? Du sa att det kommer att gå bra. Men jag ville inte tro på det förrän allt var klart. Här ska vi också tacka pappa att jag fick ärva pengar så jag har kunnat, betala det jag kan och att jag har fått våren att rulla på ekonomiskt. Hur i hela friden hade vi annars gjort? Älskade vännen min, håll om mig och var hos mig. Älskar dig till månen och tillbaka.

Idag stod jag och målade och småpratade till Dan, plötsligt inser jag att jag gör det!!?? Äntligen känns det helt normalt att småprata med honom i vardagsrummet. Så underbart att det inte går att förstå om man inte känt sig "motarbetad" i ett rum. Vet att det låter helt rubbat och konstigt. Men jag är så tacksam över att jag skiter i allt annat än att om det känns bra då är det bra. Blir bara ett kort inlägg idag, för jag måste fortsätta att måla, slipa och städa bort. M och A var här igår,,tänk att nu är det bara 12 dagar till beräknad förlossning. M sa: -Mamma har du hört talas om täckpapp??? hahaha Alltså det är sällan att jag täcker sådär noga. För jag brukar istället trampa i färgen, snubbla på papperet eller på något annat sätt orsaka kaos. Så jag tar det lite lugnt och målar små ytor i taget. Idag ska jag till banken och har beställt tid att skriva på lånet på lägenheten och föra över barnens pengar. Så skönt...tänk om det mesta blir klart idag? Har också fått klart besked att låneskyddet på bilen är klart och det innebär drygt 3000kr mindre i utgifter så småningom. Det var det jag pratade med Dan om hahhaa. Känns så mycket tryggare och nu är det bara jobbet kvar att fundera på. Så jag hoppas att det finns jobb, så att försörjning också känns som betryggad. Nu ska jag återgå till det jag höll på med, så jag hinner duscha innan banken och tills jag skall på jobbet.

Ja kära värld så svårt att bestämma mig, eller kanske mer: Har inte aning om vad jag riktigt tänkt... Var på färgaffären och köpte en provburk. Där kan jag tacka dottern som insisterade på provburk. Efter kalaset som bjöd på en massa gott och en underbar liten ettåring så for jag hem och målade upp!!!! Nej det blev fel. Vaknade 10 i sex och strax efter sju så var jag på färgaffären igen...och köpte två provburar till.....men nej det blev en tredje nyans. Får se om det går att visa upp sen eller om det bara blev galet. Målade lite på fåtöljen också och började på fotpallen. Nu blev det hastigt och lustigt bestämt att jag ska måla en till vägg!! Så nu har jag slipat och spacklat. Vilken röra jag har här hemma just nu hahaha Men jag kan ju hålla på hur länge jag vill. Tur nog så visade det sig att färgen jag valde var enkel och billigare än de andra. Märkligt för de var ju inom samma färgspektra. Men det är ju vitt skilda priser på pigment, så det är väl det som gör det. I bilen i morse, spelade de Jill Johnsson och en vacker ballad och tårarna sprutade. Dan tyckte om Jill och jag blev så tagen av texten och tänkte än en gång...Det är ofattbart att han är borta. M sa igår i färgbutiken när jag såg guldfärg och fick en impuls att göra allt glittrigt.- Dan hade suckat och sagt du är inte klok. Men gått med på det bara för att göra dig glad. Så sant, det hade han gjort. Han älskade att se mig glad, och han sa att det var det bästa med att älska mig. Att se hur glad jag blev av de mest fåniga saker. Han var min riddare och jag kände mig alltid trygg och lugn med honom. Han stod alltid bredvid mig, när jag behövde det. Ikväll jobbar jag och börjar inte förrän kl 16, så jag har lite tid att röja ihop allt, skräp och sådant som ska kastas och bäras bort. Har ont i armen av den statiska rörelsen av målning. Jag kan bära och dra och lyfta utan att få ont. Men bara en stund upprepande rörelse så blir det värk. Ska snart hoppa ini duschen och sen smörja med lite Voltaren. Har både rosa och burgundyfärg på benen och fötterna!! De är så djävulskt skitiga och nu vet jag varför hahaah. Jag kände varför.....nu när jag var ut med Märta så skulle jag släcka en cigg, och då känner jag varför jag var så ini bövelen skitig om fötterna. Det är hål i bägge skorna!! Aj aj ont gjorde det hahaah Till Dan: Älskade vännen min, så underbart det var att älska dig. Så lätt det var att älska varann även om det var mycket runt oss, så var det aldrig någon tvekan om vad vi ville. Det är så ofattbart att du kan vara borta för alltid. Det är ju ingen tvekan om att jag vet att du är död, men ändå så är det så fel någonstans i min hjärna. Puss min älskling. Älskar dig till månen och tillbaka

Det regnar och ibland hörs åskan mullra lite på avstånd. Märta är inte så nöjd över regnet och gör det hon ska så fort hon kan. Sen ville hon vända om hemåt. Men jag lyckades locka med henne en lite längre bit, med hjälp av att jag sparkade kottar. Gårdagens lediga dag liksom bara försvann!! Märkligt men ibland så är det så. Nåväl jag tog mig till K-rauta och fixade mtrl till tavlan som jag skall bygga. Sen till Rusta och en sväng till Biltema för inköp av en del på min lista. Avslutade med ett besök på Ohlssons tyger och köpte lite fuskläder till fåtöljen. Men när jag kom hem så, ångrade jag mig och det blev inte lika bra som jag trodde. Skrev ut lite mer bilder och vips var det middagstid, och jag hade världens lyx. M och A och lille L kom förbi med hamburgare från Max och det var så gott. Lille L är söt som en liten kerub och igår så såg han ut som Shirley Temple med sina korkskruvslockar. Han hade följt med mor och far på Ikea och på Avion och det var inte igår. Lilleplutten är ju känslig för ljud och om det blir för stojigt, eller försöker ta sig loss. Nu har de fått låna en barnvagn med en bra sele som är som en väst, så då funkar det bättre. Men inga långa stunder orkar han, men vilket framsteg <3 Vad som mer var bra att M sa det jag liksom inte velat ta in och "erkänna". Den blå färgen i vardagsrummet är fel!!! Det är en vacker blå färg men passar inte in och det var skönt att få det bekräftat. Så det är bara att börja om...suck. Men färgen är ju lättmålad och väggen slät så det skall nog gå bra. Verkar även som om fåtöljfärgen har kommit så den skall jag hämta också. Jobbar eftermiddag imorgon, så kanske jag hinner måla den nästan klar då. Idag klippte jag två boenden och de blev så stiliga hahaha. Nu under coronatiden har de ju inte kunnat få tillgång till frisör, så de höll på att se ut som hippies. Tycker om de boende så mycket och vill inte lämna dem. Jag hoppas att det finns möjlighet till att få jobb i huset i alla fall. Inte bara för försörjningen utan för att jag vill vara där också. Visst är det tungt, men det känns så meningsfullt. Idag fyller lilla E 1 år!! kan man tänka sig att hon är ett år. Imorgon är det ett år sedan Dan var in och fick sin månatliga skelettstärkande spruta. Det vet jag för att han var den första av oss alla som fick hålla och träffa lilla E. De träffades i det lilla cafét och han var mäkta nöjd att han var först hahah. Vet också att det är ungefär ett år sedan han började ha svårt att gå i trapporna i stugan, utan att stanna och vila. Dan skötte alltid tvätten, även i stugan. Men han fick stanna 2 gånger när han gick från tvättstugan och upp till oss. Men det var inget han ville tala om utan han blev bara irriterad när jag ville att han skulle ta det lite lugnare. Han ville inte visa någon inte ens barnen hur besvärligt det började bli, med både andning och smärta. Dels för att han inte ville tänka på det själv och definitivt för att ingen skulle pjoska eller bli orolig. Till Dan: Hej mitt gryn, så det regnar idag. Finns det väder där du är? Så konstigt att tänka på att du finns kanske någonstans i en annan värld. jag vill tro det, behöver tro det. Känns trösterikt att veta att du kanske ser och hör. Vet att jag ha skrikit åt dig- Varför lämnade du mig här? Har varit i situationer där jag inte vetat hur jag skall göra eller inte kunnat fixa något som du alltid gjorde. Då kommer vanmakten och man känner sig så ensam och maktlös. När jag bara känner att jag är helt energilös och inte klarar av att tänka redigt. Får alltid dåligt samvete då, för inte ville du lämna mig här och jag brukar säga:- Förlåt, det blir snart okey igen. Nu ska jag fixa lite kaffe och sätta in lite fler kort i klippboken. Kom och sitt bredvid mig hjärtat. Älskar dig så otroligt mycket och jag kan känna att du älskar mig också. Låt det aldrig ändras, låt mig få leva med den känslan. Saknar dig pluttesnutten.

Sitter ute på altanen och tårarna forsar. Jag gråter för allt som varit, mer lika mycket för det som aldrig kommer att bli. Jag gråter för min skull, för hur överdjävligt det kan bli. Det är inte något svart hål, utan mer som en reaktion eller uppdämda känslor. Den första jag tänker på är att självömkan är en känsla som anses som en icke okey känsla. Att det inte är något som för en vidare och något man blir starkare av. Men jag har haft fel, det måste få vara okey att tycka att det är synd om en själv. Inget som upptar mina dagar, men det kommer över mig ibland. Hur knasigt det än låter så känns det bättre efteråt. Det kan vara så att det är som efterdyning av de beslut som jag fattat och som jag tycker är rätt, men som ändå kan göra ont. Idag kommer de som köpte biosoffan och hämtar den. Dans soffa!!! Nu lämnar den mig och tar med sig det onda, men också minnen av kvällar då vi suttit hand i hand och myst. Samtal om död, smärta och kärlek har vi haft när vi suttit där. Om våra fina ungar och om min rädsla när han skulle lämna mig. Dans ångest över att inte få vara med. Jag känner ända in i själen att beslutet är rätt, men det gör ont. S tog hem bubbelpoolen från stugan och det är faktiskt jag så glad över. Vet att Dan skulle uppskatta att hon har tagit hand om den. Ett bra beslut, då jag aldrig mer ville sitta där, utan Dan. Men minnena sköljde över mig. Hur han tyckte om att bubbla där med en öl i näven. Värmen gjorde gott för smärtan och han bubblade även då det var kallt och dåligt väder. Men minnena av fina sommarkvällar kommer över mig och de gör ont. Lyssnade på en fin låt: När solen färgar juninatten, och tårar av igenkännande kommer över mig som ett godståg. Låter kanske konstigt, men jag behöver få gråta, bli av med spänningar och liksom landa. Känna sorgen, gråta de tårar som behövs, tills jag blir lugn och klarar av att resa mig igen. Att vara skör och känslig, och acceptera det kan vara svårt. Men jag förstår att det är något jag måste ta till mig. Det måste vara okey Ingalill, du får vara ledsen och gråta hur mycket du vill. Du får reagera när du tittar in i kylskåpet och ser att det inte är som förr. Jag slås av att det borde inte vara någon större skillnad om man är en eller två?? Men förr var oftast alltid kylskåpet fullt, med mat?? ägg, grönsaker, såser, smör, tillbehör till att laga middag. Nu står där hund och kattmat, en äggkartong som gått ut datum, 2 pkt mjölk, ketchup, en ostbit och smöret är slut. Samt ngr syltburkar längst ner. Att här bor en person, som inte lagar mat, syns det lång väg. Äter mest färdigmat och infrysta rester, nuförtiden. Tänker att det är som det är och det kommer en dag då jag börjar laga mat igen. Nu till helgen kommer sonen med familj upp från Göteborg och då ska jag i alla fall laga mat. Längtar efter att få hålla om flickorna och få krama M. Fy tusan så eländigt att inte få ha dem nära. Men desto roligare när de kommer. Till Dan: God förmiddag hjärtat. Här sitter jag och är lite ledsen och bedrövlig. Men det är övergående min solstråle. Det är som det är och jag är bara ledsen för oss och att jag saknar det som varit. Visst blir det bra att S och E tog hand om bubbelpoolen? Det kräver ju en del skötsel och jag vet ju att du litar på att E fixar det. Du tycker om honom så mycket och sa att han är som din pojk. Idag kommer den nya soffan, har faktisk glömt bort lite hur den såg ut. Din soffa lämnar oss också. Vet att du förstår mig och varför. Den tiden är förbi och kvar vill jag behålla de goda minnena och inte se den och känna de onda minnena, den svarta sorgen. Saknar dig mitt hjärta, mitt honungsbi, mitt hjärteljus. Du fattas här bredvid mig. Du skulle tycka om att sitta här i hörnet av soffan ute på altanen och dricka kaffe. Du skulle liksom ha gnuggat fötterna mot varann. Så gjorde du ofta när du mådde gott. Jag ser dig framför mina ögon, men jag kan inte ta på dig, Älskar dig till månen och tillbaka.

Vaknar upp och känner mig betydligt bättre till kropp och själ. Tungsinnet från igår afton har lättat och det är skönt. Idag var det extra härligt, eftersom Märta är i stugan med barnen så kunde jag glida ini morgonrocken, istället för att ta på mig kläder direkt och gå ut med henne.. Så skönt, att bara lalla runt, så här på morgonkvisten. Idag börjar jag inte förrän 12.30 så jag har gott om tid att njuta av lugnet. Nu har den ofärdiga fåtöljen torkat så jag kan sitta i den, istället för att sitta på mattan. Jag är visserligen en golvsittare, men man flyger ju liksom inte upp nuförtiden hahha. Har en del reflektioner från gårdagens dystra tankar och känslor. Tänkte på ensamheten jag känner, den där tvåsamheten som man bara delar med en livspartner. Tänkte vidare på att jag är en ganska tvåsidig person. Har i princip ingen kontakt alls med min släkt. Av en massa olika anledningar, men det största är att jag inte har något behov av det. Jag suger på att höra av mig till mina fina vänner, men tack gode gud är de så fantastiska så de hör av sig till mig. Finns som en spärr, kan det vara en sviktande självkänsla? Ingen aning, varför det känns som om jag stör om jag hör av mig. De har aldrig någonsin gett mig den känslan utan kommer mer från mig. Så knäppt, för när jag väl träffar någon eller pratar med någon så kan jag lätt prata öronen av dem. Som om jag har liksom "opratat" och allt måste ut. Kanske ngt jag ärvt från min mamma som också var av eremittyp. Men detta är definitivt ngt jag kommer att jobba vidare med, speciellt då det inte finns någon som helst anledning till varför jag lätt drar mig tillbaka in i mitt skal. Nu är det i princip första gången jag känner att coronan ställer till det för mina planer. Jag har varit helt opåverkad av pandemin och dess effekter. För de första så har jag planer på att gå med i ngn bokklubb eller ngn kurs av ngt slag. Det kommer nog inte att vara möjligt den här hösten. Sen så berör även coronan min möjlighet till arbete. Det är flera på arbetsplatsen som studerar och har tagit tjänstledigt. Om de inte kan studera och få studiebidrag så "måste" de fortsätta jobba, vilket får till följd att det inte finns ngt vikariat. Känner en liten klump av oro i magen, men försöker skjuta bort den, åtminstone ngn vecka till. Till Dan: God morgon min älskling, här sitter jag med morgonrocken du köpte åt mig. I oktober tror jag det var...som du sa att du hade ett ärende. Jag var lite fundersam för jag visste ju hur trött du var och lite svårt med att lyfta benen. Hem kom du med denna morgonrock <3. Men oj sa jag en tidig julklapp? Nej för att du är du sa du då. Mitt lilla gosegryn, du skämde bort mig med små överraskningar. Du visste ju att jag blev så glad över det och jag gjorde mitt bästa att pyssla om dig. Du älskade att jag stoppade in filten ordentligt, eller gjorde en smörgås. Fixade en kopp kaffe eller visade dig omtanke på olika vis. Ändå kom jag aldrig i närheten av din omtänksamhet, som du visade mig och barnen. Tänker på vad som var så härligt att leva med dig. Tror att det var att vi var rädd om varann och humorn. Vi hade så roligt ihop, vi skrattade med varann, åt varann, åt allt tokigt och likt. Vi tjafsade väl inte så mycket, som jag minns. Men självklart så gjorde vi det, och diskuterade och du sa att det var inge roligt att diskutera med mig för jag hade elefantminne. Ja jag hade det och du hade en enorm kunskap om både det ena och det andra och ett genuint intresse av att lära dig mer. Så omaka och samtidigt tvillingsjälar. Mitt älsklingstroll, mitt hjärtas prins, alla de konstiga smeknamn som jag kallat dig. Jag saknar dig så mycket . Älskar dig till månen och tillbaka.

Har slutat nu och varit till alla de katter som skulle hälsas på och ges mat till. Det var inte lätt att gå ifrån det första stället då de var så gosiga och sällskapssjuka. Fick lust att ta med dem hem hahaha. Nästa ställe, och nästa kisse hälsade mig glatt välkommen också. Hon hade gott om mat så hon fick en b-vitamintablett och en godisbit istället. Där åt jag en matpaj och hon låg bredvid och kurrade. Sen hem och där väntade min lilla gosefis, som också hade längtat efter sällskap tror jag. För jag blev både slickad och biten på näsan. Här är stolen jag målar om, och jag hoppas att färgen dyker upp till veckan, så den får bli klar. Är fortfarande velig angående sitsen....så jag ska fara på ohlssons tyger och se om jag kan hitta en stuvbit, som motsvarar min tanke om vad jag vill ha. Djuren ligger ofta i den här fåtöljen så vore bra om jag hittade något som går att tvätta och är lätt att få bort fläckar och hår ifrån. Känner mig faktiskt lite trött och småsliten, och då blir det lätt att hemfalla åt saknad efter Dan och närhet. Jag skulle vilja ligga på hans bröst och höra hans hjärta slå. Jag brukade ligga så medans han läste en bok eller fantomenkrönikan. Min finaste, goaste vad jag saknar honom. En boende som jag fastnat väldigt mycket för på grannavdelningen och som också hade cancer med skellettmetastaser gick bort igår, och det gör mig så ont. Hon var en strålande stjärna och jag blev så glad av att bara prata med henne. Det har satt igång många tankar, och hon var trots sin smärta, så gladlynt och full av ngn sorts kraftfält som jag drogs in i. Frid över dig kära du. Tänker lite då och då på gud, inte den gud som den svenska kyrkan talar om. Den svenska kyrkans gud och religion är inte den gud jag tänker mig. Deras gud är dömande , och tänker på straff och är inte så tröstande som jag tänker. Här är 2 citat om gud som är helt vansinniga enligt mig. Somliga straffar gud genast!! eller den gud älskar kallar han hem. Eller varför inte...människan spår , gud rår...Som jag vill tänka på gud så är det bara vänlighet, kärlek ,tröst och godhet. Gud skulle aldrig tillåta att små barn svälter ihjäl, eller att farsoter tar människors liv eller straffa någon. Gud skulle aldrig "ta" något från någon annan utan ge kärlek. Jag vill gärna tro på gud eller ngn form av kraft, vet inte riktigt varför men kanske bara för att det känns bra. Är inte religiös, med ändå är jag kristen på ngt vis. Svär gör jag och bryter säkert mot en hel rad av "förbud". men min gud dömer mig inte utan tänker snarare: En dag så lär hon sig. Min gud har inte kallat hem Dan, han skulle aldrig vilja såra vare sig mig eller Dan som ville vara kvar. Vilka stora tankar jag har nu i afton hahaha Men kommer att tänka på en god vän som sa: jag tror inte på gud. För om jag tror på gud måste jag ju tro på djävulen och han är så läskig. Så därför tror jag inte. Till Dan: God eftermiddag min gosegris. Saknar dig och känner mig lite nere. Tar mycket energi av mig på jobbet ibland. Men jag trivs och då går det lättare. Det är så konstigt men ibland "glömmer " jag bort att du är död. På jobbet går jag in i en bubbla och liksom försvinner ifrån mig själv. Det är skönt och avkopplande, men det är så svårt att komma hem till ett tomt hus. Det är så tyst, att jag hör mitt eget blod brusa i kroppen. Är lättare att bara vara hemma och liksom vakna med tystnaden. Mycket jobbigare att komma hem och ingen att prata om dagen med. Dan, min vän jag känner mig lite nere....gå bredvid mig. Ge mig lite styrka och mod, låt mig få känna din närhet. saknar dig så inihelvetes djävla mycket. Jävla skitliv.

God morgon till dig bloggen och till dig om du läser denna blogg. Sov som en stock, som vanligt i, ibland önskar jag att jag kunde drömma eller åtminstone komma ihåg ngt jag drömmer om. När allt var som vanligt så hade jag minsann ett fascinerande drömliv. Kunde nästan skratta av alla knasigheter jag drömde. Nu är det väldigt sällan jag kommer ihåg, mina drömmar. Igår var jag iväg tidigt till kyrkogården och födelsedagsfikade med Dan. Tog med mig lite Pringles också för det tyckte han om. Tårarna rann så klart, men jag sa högt: -Jag är okey. vännen. Det var så fint där. Solen lyste och fontänen i dammen porlade och ackompanjerades av småfåglarna. Jag drack faktiskt upp hans kaffe också..... Men dagen förlöpte helt okey och jag var nästan på bra humör. Fick sålt biofåtöljerna också, vilket var så skönt och lite konstigt. Kunde ju inte säga att va rädda om dem för min man älskade dem och satt och tynade bort i dem. Lite vemodigt, men som jag ser det har jag inget val. De var alltför förknippade med det negativa, runt den resa mot slutet som vi gjorde. Lyssnade på ett sommarprogram på appen igår. Det var Björn Natthiko Lindeblad och hans sommarprat var som att uppleva min och Dans resa mot slutet. Han nästan ordagrant upprepade det Dan sa till mig. Vilket var både jobbigt och samtidigt så skönt att höra även om det var en annan röst. Kommer att lyssna en gång till bara för att höra det han sa, låtsas att det är Dan som säger det igen. Han har en sjukdom som inte går att bota utan dödar hans kropp bit för bit. Precis som Dan och det han genomgick och tyckte var så jobbigt, att inte klara de lättaste sakerna som klippa naglar eller gå på toaletten själv. Var och köpte färg till fåtöljen men måste ha mer. Hon hade bara ngr provburkar i den lilla sommarbutiken. Så nu hoppas jag att jag får tag i fler och att hon har mer hemma i sin atelje. Men eftersom hon har öppet där på helgerna så blir det nog inget i helgen.....tyvärr eftersom jag jobbar. Ja så kan det bli, men jag har ju inte bråttom. Just nu så finns det inget att sitta på i rummet, förutom på mattan då hahaha. Det ekar där och djuren tycker nog att det är konstigt, att det inte finns någonstans att ligga. Så nu har de flyttat ut i soffan på altanen. Jag sitter i köket och pysslar med kort och klippboken, så jag sitter inte i sjön. På måndag får jag i alla fall soffan, enligt lagerkillen på Mio. Sen ska jag ju runt till kissarna som jag skall sköta om i helgen, så jag får väl passa på att sitta skönt då. Normalt skulle jag varit väldigt frustrerad över att det är så rörigt, och tomt och halvgjort det mesta i rummet. Men nu tänker jag att, ja vad tänker jag? Inte något speciellt faktiskt jag tror att jag bara gillar läget så att säga. För egentligen...så mycket man blivit irriterad och upprörd över och liksom varit så viktigt. Som egentligen inte betyder ett skit!!! Det värsta har redan hänt, så vad kan en fläck på mattan, eller att något går sönder, eller t om böter spela någon roll. Det enda som är viktigt, är att barn och barnbarn, vänner, och mina djur mår bra. Att jag kämpar på och försöker skapa ett liv som betyder något. Det är det som driver mig. Dan sa: du måste kämpa, för barnen och att klara av det. Det är det som är det viktiga för mig och du kommer att klara det. Jag har inte trott på det och jag tvivlar ibland fortfarande, men jag hör hans röst och fortsätter. Mina vänner är fantastiska, de hör av sig och jag blir varm i hjärtat. Jag är värdelös på att ringa själv. Har alltid varit så och det kommer nog att fortsätta att vara så. Men de finns ständigt i mitt hjärta och jag blir varm och så tacksam, när jag tänker på dem. Till Dan: God morgon älsklingen, ser du hur tomt det är i rummet. Men jag vet att du glädjer dig åt att det känns bra för mig. Nu är allt snart borta. allt elände runt den sjukdom och ångest den skapade. Nu vill jag att lugn och harmoni och den kärlek som omgav mig finns där som följeslagare istället. Så nu ska jag bara ut med golvlampan, som jag ställde bakom sovrumsdörren ut ur huset. Den har en aura av skit runt sig, visst låter det knäppt? Men jag bara accepterar och tar bort, och går bara på känslan. Kommer att bli bra, visst hjärtat? Kanske inte tjusigt , trendigt och snyggt. Men bara jag får det lugnt och stilla och känner mig avslappnad så är jag så nöjd. Ett steg mot att skapa ett hem som är mitt och där jag kan fortsätta fram och skapa det liv som du vill att jag skall göra. Saknar dig så fysiskt, dina kramar och ditt skratt och hur du fick mig att skratta. Men jag försöker glädjas åt att jag känner i mitt hjärta, din kärlek, vår kärlek. Älskar dig till månen och tillbaka..

Fel bild!!! Även om de är sötare än socker så finns de inte att köpa på Ikea hahaha Denna är det

Grattis på 63 årsdagen min finaste. Kan inte ta in siffran, då den känns äldre än jag tänker mig att Dan var. Visst hade han blivit stelare och ingen av oss studsade upp från golvet längre hahaah. Men vi hade mycket ogjort och mycket liv kvar. Detta är alltså den berömda tavlan!!. Som finaste sonen körde en omväg på drygt 30 mil för att köpa åt mig. Nu var det så att den fanns inte inramad, längre. Så nu måste jag fixa en ram. Kollade på nätet och de ville ha 1495kr!!! för de måtten. Hell no....jag fixar en själv, så idag skall jag fara till K-rauta och köpa lite grejer. Men istället så fick jag ju köpa tavlan till affischpris, så det blir nog bra. Ska ju även iväg och köpa den där färgen till fåtöljen, om den inte är så dyr att jag måste vänta. Eller de inte har den färg som jag önskar. Blir i alla fall en utflykt, även om det är rätt trist att fara själv. Jag var rädd att jag skulle vara nere i ett hål idag, som på halvårsdagen. Men jag har ju sagt åt mig själv att idag är det en bra dag. Jag skall känna glädjen och minnas alla fina och roliga födelsedagar. Ska ringa till Miomöbler och höra om soffan är på gång och sen kolla med svärsonen om han kan hjälpa mig att bära ut soffan i förrådet. Ut ska den, även om den är så skön att sitta i så jag kommer att sakna den. Men den pyr av minnen som inte stärker mig. Fick bort fläcken på mattan också, och tar tillbaka anklagelsen mot Märta, för det var kisse som kräkts. Han är ju som attan ivrig av att äta av Märtas mat, men det tål han inte. Är ledig idag, för jag jobbar ju i helgen, så tänkte att jag skulle laga mat idag. Bara lite korv och potatis, istället för mackor eller fil. Har sorterat alla kort klart som jag tänkt göra klippboken med. Får se om jag hinner sätta mig med det också en stund. Det går lätt iväg några timmar med sådant, även om det inte är avancerat eller svårt på ngt vis. Har haft flera bra dagar nu utan att sorgen gnagt för stora bitar. Visst kommer det tårar ibland, men de sänker mig inte under ytan. Har märkt en ny "grej" med mig själv? När det gäller förändringen i vardagsrummet och mina känslor och hur jag agerar på ett nytt sätt för mig. Har inte den där pirriga känslan som man brukar ha av förväntan och glädje när man köpt soffa eller ngt sådant. Så där att man tycker nästan att det skall bli spännande och kul med nya kuddar och att det ska bli lika bra som man hoppas. Känner inte så???? helt nytt för mig, då jag normalt skulle hoppa av förväntan och må illa av att inte få göra klart och liksom piffa och puffa och kanske rent av lite prillig. Så märkligt att inse att man inte känner som vanligt, eller är sådär prillig. Det är mer som ett konstaterande och inget som jag lägger ner mycket tid att fundera på. Normalt skulle jag ha ringt 10 gånger och frågat efter soffan, varit sur som en citron över att fåtöljen blir så försenad. Velat få klart på väggarna istället för nu liksom bara tomt. Börjat spana på gardiner och piffiga kuddar och spikat och grejat. Men istället känns det bra, som jag fattade ett bra beslut att "tömma" rummet på dålig energi. Är istället så glad och tacksam att det funkat, att göra mig av med sådant som tynger.

Kommentarer (0)

Nästa år ska jag nog göra en rabatt och sätta pioner. De är så vackra, ända från knoppen som är så rund och nästan ser ut att spricka vilken sekund somhelst. Doften är fantastisk och det enda som är tråkigt är att de blommar ut fort. Vi har det väldigt tomt och tråkigt på vår framsida, men det beror på att vi oftast spenderat den mesta tiden vi haft i stugan sommarmånaderna. Därför har vi aldrig gjort ngt för att få det lite trevligare och finare där. Men nu inser jag att det kommer troligtvis att bli annorlunda. Tiden i stugan kommer att bli mycket mindre, än förr. Har t om börjat ta in tanken på att jag en dag inte kan ha kvar den. Visserligen är den inte superdyr om man jämför, med andra sommarstugor. Men vi har ju igång den hela året, och kanske det vore bättre att så småningom stänga ner den vintertid. Då får jag bort värmekostnaderna i alla fall. Idag jobbar jag en kortare dag pga att jag "jobbat" lite för mycket. Men det är helt okey att få gå hem tidigt. Skulle ju fara på banken igår, men så kom L istället och jag fick hjälp med solseglet, så då skjuter jag upp det och kanske tar det idag istället. Hade lagt ut den nya mattan och visserligen så är den väldigt mönstrad, men såg på en gång när jag km hem igår att det inte stämde i mönstret och upptäcker att Märta (antar att det är hon) har kräkts och det är gulbruna fläckar. Suck....ja men det ska nog gå bra att få bort. Skall strax bege mig till jobbet, men skriver lite här först. Tänk att denna blogg har blivit en sorts vän?? eller kanske mer en hjälp till mig själv. Jag får liksom "prata" av mig, får skriva ner tankar, känslor och funderingar. Blir ofta nya perspektiv när jag "släpper" ut min sorg eller tankar. Jag pratar ju med Dan också, men inte om hur jag känner eller tankar och känslor som min förlust ger. Han skulle bli så ledsen om han visste hur svårt det varit sedan han dog. Med honom pratar jag mer om andra saker, om musik som jag tror han skulle tyckt om, lite väder och vind. Att jag kämpar på och hur mycket jag saknar honom. Min lilla plutt, vad jag saknar att ha honom runt mig och i mitt liv. Nu måste jag avsluta, men kanske skriver några rader senare.

Skrev ett inlägg imorse som jag än en gång lyckades tappa bort. Ska kolla med dottern om man kan undvika sådant. Var och uppvaktade S igår på hans 32 årsdag och han höll på att bygga en odlingsbänk till jordgubbarna och kryddorna och en rabarberplanta han hade fått av sin mamma. Det är lite för lite sol där det står nu så det kommer att bli toppen. Äldsta sonen ringde just och de var vid Ale stenar i skåne och berättade att nu var hans nya stugköp klart. Ska bli skoj att få fara dit och titta och se hur det ser ut. De skulle fortsätta sakta norrut och kommer kanske hem ngn gång i helgen. Jag jobbar i helgen och Märta skulle få följa med några av barnen till stugan. Så skönt och tacksamt att de tar med henne och hon kommer att få en toppenhelg. Jag skall titta till katterna mellan arbetspassen, och sitter nog där en liten stund och pjollrar. Börjar redan kännas betydligt bättre i vardagsrummet och nu skulle det bara bli skönt att få bli av med sofforna. Fåtöljen som jag beställt är försenad och kommer först v 36. Men det ska nog gå bra ändå, har ju soffan och en annan fåtölj som idag är grön. Men som jag har planer att måla om, till ngn typ av vinröd, tror jag. Ska till en gårdsbutik på torsdag och kolla om de har hemma. På torsdag är det också Dans födelsedag och jag är lite gruvsam och vet inte riktigt varför. Men kanske mest för att jag skall ramla ner i en grop av sorg. Jag vill vara glad och tacksam över alla de fina minnen som finns runt hans födelsedag. Hans barn gjorde alltid ngn kul överraskning och planerade oftast ngt jättetrevligt och för dem så känns det nog ännu jobbigare, då det varit som en trevlig tradition. Jag " bär" ju med mig Dan på ett sätt som kanske låter konstigt för andra. Men jag älskar honom fortfarande enormt mycket och den kärleken är väldigt levande för mig. Det är ju klart att barnen älskade honom också såklart men det är ju en annan sorts kärlek. Varken mindre eller större än ngn annan och inget man kan rangordna. Tror att sorg och saknad kommer jag att bära med mig livet ut och förhoppningsvis även kärleken till honom. Men det är stor skillnad på sorgens ansikten och jag har nog känt de flesta nu. Sorgen som förlamar och sorgen som gör så ont, sorgen som tuggar upp all livsgnista. Men sen finns det den sorg som jag känner nu. En mer stilla sorg, som inte lägger sig som en våt filt, utan som är som ett konstaterande av att man saknar någon man håller av. Sorgen som gör att tårar rinner men man känner kärleken och kan förnimma fina minnen. Den kan jag leva med, för den tynger inte den går bredvid. Ställde bort golvlampan igår, för den hade dålig "känsla". Dan drog den ofta väldigt nära sig , då han tyckte det var så mörkt. Han ville ha många lampor tända och han tyckte det var obehagligt med de mörka hörnen. Undra hur det kom sig? Jag tror att det var ngn form av dödsångest, eller rädsla av ngt slag som han kände, men inte släppte fram så ofta. Visst har tanken slagit mig att jag inbillar mig en massa och att det bara är en massa flummiga känslor jag har. Men det spelar ingen roll för om det känns bättre så får det vara så, och det gör det verkligen. Finaste L var här idag och hjälpte mig att sätta upp solseglet, efter jag impregnerat det. Nu skyddar det lite grann mot regndroppar i soffan. Nu återstår det att se hur det klarar blåst!!!. Skall strax fara och jobba och ser att min klocka har stannat!!! Antar att batteriet är slut och jag är ju lite klockberoende hahaah så det måste jag fixa. Till Dan: Hej hjärtat, visst blev det bra med solseglet? kan riktigt se dig ligga där och må gott. Älskar dig och saknar dig så mycket. Men det är så skönt att min kärlek ,att vår kärlek finns kvar även om du inte finns här att hålla om. Jag kan känna att du älskar mig, lika mycket. Den dog inte, utan finns kvar. Älskar dig till månen och tillbaka.

Eftersom inlägg ofta försvinner när jag lägger in bilder så tar jag den först. Nu har jag målat väggen!! Ovant och annorlunda, färgen är antikblå och mer blå än vad som syns på bilden. Har tagit ner nästan allt på väggarna. Tagit ut allt från rummet som inte "känns" bra. Tänt på salvia och låtit det brinna i vitrinskåpet. Höll det mesta i handen och kände vad som fick mig att le och det som kändes tyngre. Blev kvar mer än jag trodde. Kan intyga att jag inte blivit helt knasig hahaa. Men det är mer som ska bort. En golvlampa ska ut, en bordslampa och en glasgrej. Kuddar är slängda och nu skulle det vara skönt om jag bara kunde trolla bort sofforna. Rumsbordet får faktiskt vara kvar. Passar kanske inte in,men det är mer mitt än vårt hahaa. Det är egentligen ett skrivbord som Dan hade i sitt rum hemma i Strand. Han har slarvat in sitt namn,som man kan se om man letar. Jag fick det bordet av hans mamma. Dan sa vad ska vi med det till? -Du ska få såga av benen och jag ska skrapa av färgen. Det har liksom hängt med i alla flyttar. Dan har velat byta ut det och vi har haft andra bord. Men vips så kommer det tillbaka igen. Det är inte fagert,men jag gillar det. Idag fyller Dans äldsta son år och jag ska självklart dit och uppvakta. Han brukar säga något som jag brukar tänka på. -2020 är ett riktigt skitår. För mig så låter det inte sorgligt utan som om vi liksom bara måste acceptera det och att det samtidigt inger ett sorts hopp om att det kan komma bättre tider. Jag vill tro det. Jag måste tro på det. Min kärlek och saknad efter Dan torde väl inte ändras på. Men smärtan kommer att avta, jag kommer att förlika mig med att han aldrig mer håller om mig och inte finns fysiskt. Jag vill gå framåt, med en känsla av att han finns runt mig. Att han blir glad om jag hittar min väg. Jag vill känna glädje,jag vill känna en lycka och trygghet en tro på att jag orkar bygga upp ett liv. Ett liv utan min bästaste vän och älskade, som kommer att finnas i mitt hjärta för evigt. Jag vill inte stänga in mig bakom murar, som livet innan Dan. Jag tror jag har börjat?? Gå vägen framåt, ibland så ramlar jag och det gör så djävulskt ont. Kommer att ramla många gånger till, just det skrämmer mig inte lika mycket som om jag aldrig mer kommer att känna glädjen i att finnas. Jag vill andas ner i magen och känna liv. Till Dan: Godmorgon älskling, vad tycker du om färgen och det jag gjort? Kanske inte din stil, kanske min!! Vet inte säkert. Ville bara ändra och ta bort det onda. Idag fyller S år och jag ska krama honom från dig. Han som brukar ge dig dina grå hårstrån hahaa. Så brukade du säga, med både skratt och allvar samtidigt. Ni var så fina tillsammans, ni brottades och retades in i det sista, tills du var för svag och ork och balans var dålig. Han saknar dig så mycket och du måste finnas där för .honom. Har köpt ett solsegel och det vet jag att du ville ha. Måste dock ha hjälp med att sätta upp det. Men jag håller med dig om att det kan bli bra. Älskar dig till månen och tillbaka

Äsch skrev ett inlägg som bara försvann....igen. Men hursomhelst så ringde telefonen och jag fick en massa mess så jag blev avbruten i mitt bloggande. Jag hade ju bestämt mig för att göra mig av med de flesta möblerna och rensa kraftigt på väggar och sådant. Jag packade in det som skulle hem till stan, dammsög lite och stuvade in djuren och rullade hemåt. Packade upp frysvaror och for sedan iväg till miomöbler. Köpte fåtölj,puff,matta och soffa. Sedan vidare till Jysk för inköp av solsegel. Vidare till Rusta för inköp av ny väggfärg. Solsegel kan jag inte få upp själv så det gav jag upp med. Soffan kommer nu i veckan och fåtöljen i slutet av augusti,men matta och puff fick jag med mig i bilen. Hoppas allt blir bra nu då....färgmässigt. Så jag inte gått bananas och valt fel färg hahaha . Ska packa upp lite mer av det jag tog hem från stugan och sen kör jag igång med målningen av väggen. Så märkligt att inte känna det där pirret som jag brukar få vid större förändringar!! Mer än förhoppning om att det kommer att bli bra. Att det kommer att bli mitt. Att all skit bara försvinner ut härifrån. Att det bara blir kvar kärlek,fina minnen och ett spirande hopp. Till Dan: Hej mitt lilla gullefjun. Nu du??? Har jag gjort inköp och jag tror att du skulle le om du såg det. Försökte tänka på vilken känsla jag vill ha i rummet. Färg och ändå enkelt. Visste inte om jag skulle tänka rosa.grönt eller blått. Så det blev kanske lite av allt hahaa. Kanske inte så enkelt,men kanske lite av den jag är/var? Känner att du är glad för min skull, du vill ju att jag ska må bra. Ja.älsklingen jag försöker det. Men du måste finnas hos mig. Ge mig tryggheten att försöka ta mig framåt. Lämna aldrig mitt hjärta, behöver få älska dig. Älskar dig till månen och tillbaka

Nu är ju inte helgen riktigt slut än,men jag tyckte att både fredag och lördag rusade förbi. Men jag har jobbat på och är nu klar med taket!! Helt otroligt vilken tid det tagit,med tanke på att ytan var liten. Men att måla och täcka och dra möbler på liten yta tar tid. Tre varv behövdes det och nu kan jag släppa det. Målade igår hela dagen,med ett avbrott för lite grästrimning och vips var det middagstid. Åt tre kalla köpespannkakor och drack en Cola. Tv:n var fortfarande väck,så jag läste en tidning och surfade runt på telefonen och försökte ta vara på lördagskvällen. Packade ner det sista som skall hem och även grästrimmern. För sommarvaktmästaren som skall klippa och sköta området är så inkapabel att det vore bättre om han stannade hemma. Har i alla fall kommit fram till ett beslut som legat och gnott runt i bakhuvudet under veckan. Skrev om det tidigare, att göra om hemma och göra det fritt från alla demoner eller förlamning som jag känner. Vet inte riktigt vad som har varit svårast i processen. Min villrådighet eller att veta vad jag ska göra eller om det blir fel!! Jag som aldrig har suttit fast i tankar om vad jag vill göra eller hur? I alla fall innan Dan dog, känner inte igen min osäkerhet eller oro. Det är en jättekonstigt upplevelse att känna. Som att vara osäker på om man är vänster eller högerhänt! Eller inte komma ihåg vilket datum man är född . När sådant som är liksom självklart helt plötsligt blir ?????. Faktiskt väldigt obehagligt och jag blir osäker. Men jag har vridit och vänt,pratat högt och diskuterat med mig själv. Läst och sökt hur andra har känt och gjort bland mina vimilvänner på Facebook. Skrivit för och motlista, pratat med bägge flickorna och till slut kommit fram hur,och vad och varför. Har ju tidigare i våras skrivit om den tunga känsla jag känner hemma i vardagsrummet. Det blev ju betydligt bättre sedan jag gjorde den där "reningen" med salvia. Men det är ngt son händer med mig när jag sitter där. Som om ngt skaver, och samtidigt sänker mig ner i energilöshet. Kan inte se på tv, förutom nyheter,eller sådant som inte kräver att jag liksom hänger med i en handling. Kan inte ens brodera!! Har inte sytt ett stygn sedan jag flyttade hem. Jag fastnar bara i trötthet, eller i tunga tankar. När jag ser något i vitrinskåpet,så kommer bara tankarna om Dan satt och såg på den om nätterna och hade ont eller var ledsen. Får bara känslan av att var är han? När kommer han tillbaka, hur ont hade han? Han som aldrig sov mer än ca 2 timmar per natt i fåtöljen, satt där med smärta,oro och rädsla. Var säkert orolig för oss som skulle vara kvar, rädd för att bli ett kolli, rädd för att bli borta av morfinet. Rädd och orolig och med den ständiga smärtan och den kroppsliga svagheten. Allt det känner jag och tänker på, ser honom i fåtöljen den sista kvällen med panik i ögonen. Tomheten som skriker åt mig. Ser mig omkring och ser det som varit och det som aldrig mer blir. Det är inte Dan som finns där,det är ångest och rädsla. Det är spår av allt som är vårt och som aldrig mer blir vi. ....fortsättning följer

For upp till stugan igår efter jobbet. Att det gick fort att packa in djur och grejer,är fastställt. Glömde kisses kattlåda!!! Och lite senare när jag kommit fram så ringde grannen??!? Eh nycklarna satt kvar i dörren !!!! Ja jag ville upp fort och det var skönt att komma hit Gick över och började måla ganska fort, men blev hungrig, gick hem och värmde lite rester och målade en stund till. Var lite korta strömavbrott, satte på tv:n och såg kanske en halvtimme när jag skulle byta kanal. Då plötsligt försvann alla kanaler?? Vet inte om jag tröck på fel knapp eller om det bara blev ngt knas. Står ngt om antennen?? Men vi har ju boxer!! Äsch jag stängde av då jag inte begrep ett skit. Gick och la mig och sov i nästan 11 timmar, så skönt. Fortfarande knas på tv:n, men det är bara att hitta på annat. Kan väl sortera makaroner eller räkna grästrån ikväll. Nästa helg kanske ngn av barnen skall hit och då kanske de kan lösa problemet. Det är vackert ute men kallt. Vindstilla och solen strålar är så vacker på träden. Så skönt att vara här och jag känner mig lugn och näst intill harmonisk. Ska måla vidare och jag måste verkligen kämpa på med det. Jag blir fort trött i armarna av att måla ovanför huvudet. Tänker på sonen som är elektriker och jobbar så stora delen av dagen. Förstår att träning är viktig för att orka. Jag satt i går ute på bron och filosoferade, tittade ut över gräsmattan. Grannen hade klippt stora delar av den, så gulliga de är. Men det behöver verkligen trimmas. Gräset är högre än blommorna i rabatterna på vissa ställen. Hursomhelst så tänkte jag på hur stor skillnad det är i känslan av att vara här och hemma. Kommer en dag då jag inte kommer att ha råd att ha kvar detta ställe. Inget jag lägger så mycket tankar på nu. Men när jag tänker på hemma så tänker jag, vardag, på det sista året, på Dan och mitt liv, vårt hemma. Det är så mycket Dan och jag och han saknas och det blir så påtagligt. Jag måste göra det till mer mitt,på ngt vis. Det handlar inte om att städa bort Dan, det är att göra det till mitt, hem. Att inte sitta och vänta på att han skall komma hem. Att inte "känna" hur tomt det är bredvid mig i fåtöljsoffan. Den är så skön att sitta i ,men den är liksom Dans. Det var huvudsakligen där han levde de sista 3 månaderna. På nätterna satt han där, tyckte det var jobbigt att ligga i sängen. Dels för att han inte kunde sova dels för att han få behövde hjälp att vända sig. Jag gillar möblerna, inget speciellt med dem. Men allt påminner om de sista månaderna. När jag sitter där och ser platsen bredvid mig, så är det så tomt och ångestladdat. I stugan är det mer: sitter du här älsklingen? Finns inget alls av känslan som hemma. Konstigt nog så är det som självklart att han är här. Jag vill aldrig i livet flytta!! Men jag måste ta bort sorgen,sjukdomen, ångesten och den där känslan av att jag väntar på att han ska komma hem - känslan. Men än mer viktigt att göra det till mitt hem. Nu är det för mycket Dan. Alltså påminnelsen om allt, om vårt liv tillsammans. Om allt som aldrig kommer att bli. Jag kommer nog aldrig att kunna gå framåt om jag inte, tar ett steg. Jag vill kunna sitta i vardagsrummet utan att gråta varje kväll. Inte se på våra och hans saker i bokhyllan. Inte se kuddarna som han alltid knölade ihop till oigenkännlighet. Inte se tavelväggen som vi satte upp, under stort mätande och hur vi tyckte de skulle sitta. Allt påminner om vårt liv, men på ett sätt som gör ont. På allt som finns kvar men inte han. Knappt jag heller,på många sätt. Köket är det ställe där det inte är den känslan och sovrummet. Jag är en känslomänniska åtminstone var jag det. Nu vet jag inte riktigt än vem jag är. Inte som jag var i alla fall. Inte helt och hållet i alla fall. Ja jag får fundera ett litet tag till och kämpa på. Till Dan godmorgon älskling. Idag lyser solen, ser du det? Eller muttrar du över hur det ser ut därute? Skulle tro att du gör det hahaah. Älsklingen. Ska försöka fixa idag...okey? Idag ska jag måla igen, och försöka vila lite ändå. Behöver det,även om det är rätt okey med mig. Jag mår så bra här.med dig Du är så nära på ett mysigt vis, och jag blir glad och trygg av att vara här. Mitt lilla troll, och grisunge. Ser dig nästan spankulera omkring här ute. Lite skäggstubbig och hår som spretar. Hahaah knasgrodan min. Älskar dig till månen och tillbaka

Kanske det finns utrymme för jobb för mig i höst. Det skulle vara väldigt skönt, att liksom få släppa tankarna på det. Har ju dessutom betalt parkering till september hahaha. Just hemkommen från jobbet och idag har jag för min själ och skjorta jobbat i 110. Kortfattat kan jag säga att det var mycket läckage och renbäddning. Men tiden går fort och jag trivs med att jobba lite men ofta. Mest för att det passar så bra för Märta skull. Nu är bara frågan om jag klarar det på 75 % rent ekonomiskt ,hoppas det för just nu är det vad jag mäktar med ngr månader till. Är så trött ibland att jag önskar att jag kunde sätta på Märta blöjor,för jag skulle kunna gå och sova halv åtta. Sitter ute på altanen nu och hör åskan mullrar lite. Skulle kunna gå och sova en stund, men har lite annat att pyssla med så det blir nog inget sådant idag. Imorgon efter jobbet drar jag till stugan, känns jättebra. Ska försöka bli klar med all målning hos grannen i helgen. Det skulle väl bli sisådär väder så då passar ju det bra. Undra om alla blommor dött däruppe nu? Har ju inte fått mer vatten än det som kommer ovanifrån. Har middagen förberedd och sådant är skönt. Inte ofta jag lagar mat, utan det blir ofta mackor och te. Eller flingor och fil, men idag blir det köttfärsbiff med potatis. Kom på att det är flera veckor sedan jag åt grönsaker??!! Ibland är det dålig aptit,men oftast är det pga att det är så tråkigt att laga mat till sig själv. Har även börja äta färdiglagad mat, så dåligt och enahanda i smaken. Men lättsamt och snabbt och jag slipper att sitta och tänka på att: här står jag och lagar en portion och sitter och äter för mig själv. Lätt att komma in i negativitet, och det är så energislösande. Lägger mer energi på djurens mattider hahaa. Undra om det kommer regn eller om det drar förbi? Vissa delar av himlen är alldeles mörkblå och det är faktiskt lite kyligt med bara kortärmat. Skulle behövt vara och lämna lite skräp, på tippen. Lådor och plast och sådant som loungen var inpackad i. Men ids inte nu,utan det får bli nästa vecka. Får se om jag inte har skräp i stugan som jag kan ta hem och ta med samtidigt med det som är här hemma. Till Dan: Hejsan min gull. Imorgon far jag till stugan,väntar du där, på mig då? Ja jag hoppas det,även om du säkert muttrar över hur oklippt det är. Ja jag vet.. .Ska försöka ta lite grann om det blir uppehåll. Men jag har ju annat att pyssla med oxå. Minns du vad vi tyckte det var.mysigt med regniga dagar,för då kunde vi bara se på tv och läsa böcker. Slöa och äta mackor och vila en stund. Blir inte lika mysigt när jag inte kan dela det med dig. Men jag brukar låtsas att du är där ändå. Lägger mig ner och snusar på din morgonrock och tårarna rinner. Men det gör inte ont, mer som en stilla saknad. Allt är så mycket bättre i stugan. Kanske för att det känns som om du är där på ngt sätt. Älskar dig till månen och tillbaka.

Det har nog regnat en del i natt för det var väldans många pölar såg jag på morgonprommisen med Märta. Tur att jag tog bort dynorna på altanen. Gårdagen började väldigt instabilt och jag fick som inget gjort, fastnade ofta i en tomhet och liksom bara satt och tittade mig runt. Det här är ifrån när vi var nere i Varberg och såg på Diggiloo showen. En present från Dans barn, på hans födelsedag. Det är nästa "grej" Dans födelsedag den 16/7, är faktiskt ledig den dagen. Men vet inte hur jag kommer att "uppleva" den dagen. Trodde verkligen inte att årsdagar och sådana speciella dagar skulle påverka mig, men de gör det. Har kanske ngt att göra med att det liksom blir så sant mitt i allt det ofattbara. Hade tänkt att fara till graven igår, men det regnade vilket gav mig en anledning att inte fara. Usch så knepigt det är. Vill dit,, men eftersom det gör så ont så undviker jag det också. Dan visste min dubbelhet till att fara till gravar. Jag tycker om det men undviker det helst. Jag behövde fara på Avion och köpa fotopapper och bläck och även inköpa lite mjölk och kattmat. En sväng till Panduro för att se om de hade kvar pärmen på rean också. Sådana besök undviker jag gärna också, vet inte riktigt men det känns så otryggt. Nästan som om jag är rädd att ngn skall prata med mig!!! Lägga märke till mig. Ja jag vet inte men det känns så otryggt. Dottern erbjöds sig följa och det var tacksamt. Hon anade att gårdagen var lite extra skakig, och vet att jag gärna ville ha sällskap. Det kändes så bra och än en gång så tänkte jag att det där var väl inget att gruva för. Fick hem loungesoffan igår också, så den skruvade jag ihop. Men eftersom det inte var väder att sitta ute, så känns den inte invigd. Men det måste väl komma en dag med varmare väder, så jag kan krypa upp i hörnet med en filt och ligga och titta på molnen. Jobbar en kort eftermiddagstur idag, så Märta kan vara själv. Har korta turer resten av veckan och tänker fara upp till stugan till helgen. Har mycket som skall göras där, så jag hoppas att det liksom flyter på. Vädret skall väl inte vara toppen, men så pass att jag åtminstone kan köra trimmern hoppas jag. Skall ju måla ett varv till i grannens tak och kanske måla insidan i "mellanrummet" ute på altanen. Har köpt en musskrämma nu så den skall jag minsann ha på för evigt nu hahaha. Kanske skulle byggt upp ett helt gäng av skrämmor, som en mur??? Dan skulle skakat på huvudet och sagt Herregud människa!!!!. Men han skulle ha tätat överallt bara för min skull <3 Jag var verkligen en prinsessa när jag var med honom, han muttrade och skakade på huvudet åt många av mina infall. Men byggde det jag önskade, eller på alla sätt han kunde försökte han uppfylla mina önskningar. Givetvis så försökte jag göra detsamma för honom, men han var så mycket mer romantisk och man kände att han verkligen tyckte om att pyssla om mig. Nu går jag omkring med så mycket oro, oro över att höst och vinter kommer. Oro för hur det skall gå, oro för mina reaktioner. Oro över de mest futtigaste och helt onödiga saker att fundera på. Det är så okänt för mig att känna oro. Jag definierar mig inte som en orolig person, eller åtminstone gjorde jag inte det förr. Jag var mer en sådan som, hade inställningen att "vi får ta det när det kommer". Försökte ha en positiv inställning och hade som redan klart olika förhållningsätt, till eventuella problem eller händelser som uppstod. Skulle inte tänka på att oroa mig över att hösten kommer!!! Vad var det lönt att fundera på? Så är det ju...efter sommar blir det höst...punkt. Enda stället jag inte tänker eller oroar mig på är på jobbet. Då liksom stänger jag av mig själv och gör det jag ska. I bilen hem släpper det och jag gråter och liksom förbannar livet. Inser att jag inte är ute ur depressionen och sorgen än. Men jag har kommit en bit på vägen. Till Dan: Min älskade, finaste fy vad du saknas. Satt ute igår och rökte och jag kunde se framför mig hur du skulle ligga i soffhörnet och snusa och sova. Jag vill att du kommer hem. Att du håller om mig och säger...Gumman det var bara en dröm, Jag är här.... Precis som du gjorde när jag drömde en mardröm och väckte dig och var lite uppskakad. Det gör så ont, ont i kroppen av insikt, ensamhet, vilsenhet och krav. Vem är jag? utan dig? Jag vet inte hjärtat. Jag vet inte än....Så mycket förstår jag att det är kvar en lång väg. Det kommer bättre och sämre dagar och stunder. Men mitt löfte till dig och min kärlek till dig, bär mig. Du finns i min lilla värld. I förnekelsens värld. Där kommer du gående med ett leende i en rutig skjorta och du ser på mig med kärlek. Tack älsklingen min för att du öppnade min dörr. Att du fick mig att se hur underbart det var att älska och bli älskad. Att jag fick lyckan med dig med oss. Älskar dig till månen och tillbaka.

Ensamhet kan vara självvald eller påtvingad. Jag har många fina människor runt mig, som betyder väldigt mycket. Därför kanske det låter märkligt i andras öron, när jag säger att jag är ensam. Jag har inga större problem med att vara ensam, har alltid uppskattat en stund för mig själv. Har inget behov av att ständigt ha sällskap. Men det finns en ensamhet som jag aldrig känt förr. Den känslomässiga ensamheten. Jag är ensam när jag lägger mig på kvällen och när jag stiger upp på morgonen. Den tystnaden kan vara örondånande. Ensam när jag dricker morgonkaffe, äter middag, ser på tv eller far iväg och handlar. Visst förstår jag att det är tusentals människor som är ensamma. Men min ensamhet känns inte självvald, jag känner mig berövad på min tvåsamhet. Jag älskade en person, den personen älskade mig. Vi hade drömmar och framtidsplaner. Vi hade det roligt tillsammans, livet var bra på så många sätt. Men han bara försvann, blev tagen av döden. Han ville leva, med mig och barnen. Döden tog mitt liv och gjorde mig ensam. Känslorna är kvar, bara berövad och avstulen det bästa i mitt liv. Tvåsamhet när den är som bäst. All den kärlek som jag hade till Dan den är ju kvar! Så svårt att beskriva hur konstigt det känns. Men lite som om man har fått en känsla av att det är något fel eller en förnimmelse av att något är konstigt. Vet att jag har kommit hem och direkt känt att det är något konstigt. Då har barnen varit här och lånat eller lämnat något, medan jag varit borta. Den känslan är det.....något konstigt helt enkelt. Det finns ju så mycket kärlek kvar mellan oss, drömmarna vi hade bär jag ju fortfarande, Vi skulle ju till Italien igen? Du sa att vi skulle ner till Ullared när jag fyller år. Att du skulle bygga ut friggan. Att vi skulle byta fönster i stugan. Att du behövde nya sommarsandaler. Så många mer kramar och beröring. så många mer skratt och serier vi skulle se. Så mycket kärlek. Allt det finns fortfarande kvar i mig, men ingen Dan att drömma och dela detta med. Bara den känslomässiga ensamheten som gör sig påmind och sorgen och den djävulska saknaden. Är inte helt säker på att den känslan kommer att försvinna, Kommer aldrig att sluta älska honom eller sluta sakna mitt gamla liv. Tror att det kommer att blekna och man lär sig leva med känslan och sorgen. Jag vill inte bli bitter, men det är svårt. Bitter över att vi fick för lite tid tillsammans, Skulle kunna betala allt jag äger och har för en vecka till med honom. Bara hålla om honom och njuta av närheten och samhörigheten som fanns mellan oss. Far ända in i helvetet din förbannade sorg och saknad. Jag älskar Dan och jag älskade vårt liv. Jag saknar tvåsamheten och att dela känslan med Dan. Få skratta och nicka samstämmigt med honom. Dricka kaffe tillsammans, planera vad vi ska göra med denna dagen. Kanske ingenting???. Ligga tyst i varsitt soffhörn med en bok. Vi kanske skulle köpa de där sandalerna du funderade på? Fara ner på Ica gourmet och köpa en fin köttbit, och grilla i afton. Du skulle kanske velat tvätta bilen medans jag städade här hemma. Du skulle ha hört något på radion du berättat om, snubblat på Märta och tyckt att sommarvaktmästaren klippt dåligt. Jag skulle ha skrattat och känt att jag har en hel dag ledigt och att livet är nog bra härligt.

Imorgon är det 6 månader sedan min stora "jordbävning", då marken liksom rycktes bort. Kan inte förstå att jag överlevt!!! Minns att jag tänkte när det gått 49 dygn efter Dan dog, att tanken på att jag skulle kunna andas normalt i juli var ofattbart. Hur jag sov med kläderna på de första månaderna, för att det var för smärtsamt att ta av sig och gå och lägga mig i en "tom" säng. Hur jag hade rivit mig på kroppen på nätterna, trots att jag inte minns annat än att jag somnade som om någon slagit en klubba i huvudet. Nu är det juli och jag andas och jag har ganska fast mark under fötterna. Mycket av min oro har stillats, nu när lån och lägenhet och arvskifte och jobb och hundvakt börjar kännas som att jag har koll på. 6 månader!!! kan inte ta in att det är 6 månader, känns både som en evighet och som det nyss hänt, på en och samma gång. Att jag kan säga att jag har ett liv, är det för tidigt för. Jag finns i verkligheten, men när jag är för mig själv så kommer fortfarande gråten ofta. Ibland bara lite fuktig i ögonen och ibland så känns det som jag blir blöt på tröjan av tårar som rinner. Men jag har kämpat, mot meningslöshet, smärta och saknad som skär i kroppen. Jag har jobbat med mig själv och har kommit en bit på vägen. Jag är medveten om att jag närsomhelst kan ramla ner i ett djupt svart hål. Men jag vet att jag kan komma upp, att jag måste låta smärtan få finnas. Jag lever och andas och djuren och jobbet håller mig upprätt. Försöker "boa" in mig här hemma och få det att kännas som en trygg och bra plats att komma hem till. Jag är inte riktigt där än, men jag trivs ändå och kan känna panik över att måsta flytta. Nej här vill jag bo, tills de bär ut mig med fötterna före. Tror faktiskt att det bara känns konstigt för att Dan inte är här. I stugan så känns det på ett helt annat sätt, men stugan är ju liksom förknippad med lediga dagar, glädje, värme och avslappning. Här hemma var det vardag och ett annat sorts liv. Någonstans så finns det en omedveten känsla av att Dan är på jobbet och kommer hem snart. Att han aldrig kommer hem något mer är något jag kan säga högt och förstå. Men i hjärtat sticker det till och någonstans i hjärnan, finns en oförstående fläck, som inte tagit in att Dan är död. Till Dan: Hej mitt troll, så skönt det var att bara jobba halvdag idag. Imorgon är jag ledig och jag kanske skall våga eller orka fara till din grav. Jag har dragit mig för det då, det är så jobbigt att gå därifrån och att ta in att DU ligger där!!! Samtidigt är jag så rädd att ramla ner i hålet, av smärta. Kan du förstå hur konstigt det är att vara rädd. Hade inte en aning om att jag kunde vara rädd och orolig och känna mig maktlös och handlingsförlamad. Livet med dig var så fint och din kärlek gav mig kraft och jag kände mig fin och behövd. Nu försöker jag att överföra den känslan av att vara behövd till de boende på jobbet, förutom djuren då. De behöver ju mig. Men jag behöver ju dig? Hur i friden skall det gå? En dag i taget min älskling, för din skull, för vår skull. Älskar dig till månen och tillbaka.

Jag är nyss hemkommen från jobbet och har nu rast ngr timmar. Ska fortsätta leta bilder och skriva ut till klippboken jag tänkt göra. Märta ligger just nu i knän och låter liksom suckgnäller. Det är hennes speciella ljud som hon gör när det är mysigt och bra. Hon blir så glad när jag kommer och det är svårt att låta bli att bli lika uppspelt, när man öppnar dörren. Men jag vill inte låtsas som om det är ngt märkvärdigt att jag kommer eller går. Går oftast ut på en gång och efter ett tag brukar jag klappa och berömma henne, men inte så att hon fattar att det beror på att jag kommer in genom dörren. När jag går så säger jag bara högt. -Matte kommer snart, sen går jag. Vad det djuret betyder mycket för mig <3 ja även kisse men han är inte lika mycket bebis som Märta. Han kan själv, åtminstone verkar han tro det hahaha. Märta är mattes lillkorv och jag älskar det. Fortfarande en mysig känsla att ha ett djur som verkligen tyr sig till en. Visst tyckte vår Lukas och gammelkissen om mig. Men Dan var den som de föredrog, den som de ville ligga i knät hos. Var lite sur över det ibland, men då sa Dan att det bara berodde på att han satt still och inte "flängde" omkring hela tiden. Nja lite sanning men det var honom de följde, och jag som servade dem med mat och ren kattlåda och till Lukas förtret även bad. Dan gillade djur, men kanske inte alltid den mest pedagogiska djurägaren hahhaa. Han var ju hopplös att aldrig se var han gick och trampade och snubblade ofta på djuren! Det dummaste var att han blev arg på dem? Jag sa att det är ju du som måste se vars du går. Men jag har ju sagt åt dem att inte gå där jag ska gå sa han då? Tror faktiskt att han ibland trodde att det borde räcka att han sa till. Samt att inte låta så arg när han pratade med dem. Hur skulle liksom de förstå varför husse blev förbannad när han klev på dem??? Trots alla sådana brister, så var det husse som var bäst, ingen protest. Men det gulligaste var nog ändå att efter han skällt ut dem och ondgjort sig över att det är märkligt att just vi fick djur utan hjärna. Då fick han dåligt samvete och gullpratade och strök på dem. Sa ofta God natt till dem också och tyckte om när de la sig nära honom. Gammkissen sov gärna på hans arm. Nu skall jag fixa en kopp kaffe till och sen dra ut lite mer kort. Måste troligtvis köpa mer fotopapper också för de håller på vara få kvar. Får fixa det på tisdag kanske för då är jag ledig. Till Dan: Hejsan hjärtat, min lilla snutterutte. Idag när jag satt och matade en av de boende kom jag att tänka på hur svårt det var med mat för dig de sista veckorna. Ingen aptit och sen hade du svamp i munnen,vilket fick det mesta att smaka urk. Men sockerkaka och gröt gick bra och julmust. Du liksom bara försvann i kroppsvolym. Syntes inte så farligt med pösiga kläder på. Men jisses så magra ben och armar du hade. Huden liksom hängde och veckade sig. Tänker på torsdagen innan du dog....hur du sa att: Nu närmar sig slutet. Hur vi höll om varann. Jag ville inte släppa dig, men du skulle gå och se vinterstudion. Så jag önskar att jag aldrig släppt dig. Att jag höll fast dig för alltid, så inte döden kunde komma och ta dig. Men det är inte så enkelt, att jag kunde skydda dig och mig från det som skulle komma. Min älskade lilla grisunge, så jag önskar att du satt bredvid mig nu och att jag kunde fråga om du också ville ha en kopp kaffe, Om vi skulle se ngn serie? eller hitta på något. Älsklingen vill du ha en kopp kaffe? Älskar dig till månen och tillbaka.

Idag kunde jag för första gången på väldigt länge känna en positiv känsla för min tillvaro och min ålder. Jag har kommit att tycka om de boende på jobbet väldigt mycket och jag är så tacksam över att jag har ngn att bry mig om. På många sätt är flera av dem som stora barn och jag får ta hand om ngn och glömma bort mig själv. Visst är det tungt arbete på många sätt, men att känna att man gör ngt bra för ngn annan människa är så tillfredsställande. Om så bara det är att se till att de är mätta, nöjda och trygga. Jag hoppas att det finns utrymme till mer jobb efter sommaren och på den enhet jag är nu. Min ålder skrev jag? Ja men det är faktiskt så! Många av de yngre verkar inte kunna tänka i flera steg haahah. Låter kanske konstigt och jag vill inte låta förmäten, men jag märker det på de små sakerna. Att spara av dagens lunch, tex köttbullar. Istället för att kasta. Så sparar jag och tänker att det kan bli gott till kvällsfikat med köttbullar och rödbetsallad på kvällsmackorna. Sparar risgrynsgröt så man kan göra risifrutti med hallon till mellis. Behåller lugnet om ngn ramlat, istället för att jaga upp sig och skrämma de andra som kanske blir rädda. Det känns bra därför jag inte har haft så gott självförtroende de sista månaderna, utan bara känt mig udda och lite utanför världen. Därför känns det bra att jag kan någonting och jag blir glad för känslan. Efter jobbet hämtade jag Märta som varit med en av Dans pojkar och hans familj idag. Hon hade fått två rediga promenader idag och verkar nu väldigt trött. Väl där så beställde vi kinamat och åt tillsammans, gott och trevligt. Imorgon så jobbar jag en sk delad tur, som innebär att man har ngr timmar ledigt på eftermiddagen. På morgonen får Märta vara hemma och sen på aftonen hos Dans dotter. Känns konstigt att skiva Dans barn. På många sätt är de som mina egna ungar och jag är så tacksam att de finns i mitt liv. Jag är rik på ngt sätt som har ytterligare tre barn att älska förutom mina egna 3 ungar. De är allihopa så olika varann och jag är så stolt över vilka fina människor de blivit. Men det är bara ett litet moln och det är att min yngsta son, bor så långt borta och jag inte får "vardagen" med dem. Men tack gode gud för messenger så jag kan se dem och vi kan prata med varann och även prata med småflickorna. Kan känna ibland att jag liksom inte har energin att bry mig och finnas för dem alla och hjälpa dem med stort och smått. Men jag gör så mycket jag kan och just nu så är det så här. Har daglig kontakt med min dotter och hon har varit betydelsefull de här hemska månaderna. Hon är som vanligt och har fullt upp med sitt och barnen och jag slipper vara ngn annan än mig själv, dvs ganska låg och ledsen utan att jag känner mig som att jag pajar hennes dag. Inte för ngn av de andra ungarna skulle tycka det hahaha. Men det är svårt att förklara, men jag vill inte oroa barnen om jag mår skit och bara vill lägga mig ner och aldrig mer stiga upp. Dumt nog så kan det bero på att hon är tjej, så gammaldags och förlegat egentligen. Men det är så mycket lättare att säga till bägge flickorna när det är tungt, de behöver som ingen förklaring eller försöker lösa problemet. Så urbota dumt, men tyvärr en hel del sanning. Oftast är män, "sämre" på att bara lyssna utan tar gärna på sig en fixarmössa och vill lösa problemen. Har altandörren öppen nu för att kisse ska kunna springa ut lite som han vill. Stor skillnad motför ngn vecka sedan då det var varmt som rackarn. Nu är det som om jag vill ha en filt över mig. Ska tydligen vara lite sämre väder nu ngn vecka, men ngn fler fin dag ska vi väl ändå få innan hösteländet kommer. Till Dan: Hej mitt hjärta, sitter och tittar på många fina bilder och filmer med dig. Så ledsamt och samtidigt så kniper det i hjärtat av kärlek till dig. Älskar dig så mycket, så konstigt att det fortfarande är så starkt. I stugan och när jag sitter i bilen så känner jag mig nära dig. Jag kan liksom prata med dig. Om hur mycket jag saknar dig eller vad du tycker, vad du tror...svarar i tanken som jag tror du skulle gjort. Det knasigaste är att oftast är det motsatt vad jag själv tycker och tror haahha. Men så var vi, du och jag. Väldigt sällan tyckte vi likadant men ändå så samstämmiga och överens. Min gosegris, så vi kunde tjafsa ibland. När jag ibland tyckte du blivit gubbig och gnällig och gubbmumlade som jag brukade säga åt dig. Sluta gubbmumla nu.....eller när du körde 50 på 70 sträcka, kunde bli tokig hahah. Eller hötte näven till andra i trafiken hahahaha. Knasboll. ja du var en knasboll och du var min knasboll. Men det var en sak som var så härlig med oss, vi visste att hur mycket vi än tjafsade och inte var överens om ngt så var det vi livet ut. Min kära vän så jag är tacksam över att få ha haft en så fin och stor kärlek i mitt liv. Älskar dig till månen och tillbaka

Det regnade när jag vaknade. Stel som en pinne. var jag och öm i kroppen. Vissa nätter verkar jag inte röra mig ett dugg, utan vaknar precis som jag lagt mig. Då är kroppen väldigt stel och det är som att jag är på vippen till sträckningar om jag inte stretchar lite försiktigt. Märta vill ut på en gång så jag brukar klä på mig direkt och går ut.....regnkläder och stövlar är kvarglömda i stugan. Så jag tog bara en jacka och på med koppel och ut. Ehhh Märta ville vända redan efter 3 meter, hon gillar inte regn. Fick nästan dra runt henne på en kiss och bajsrunda, och sprang fort hemåt efter utfört "jobb". Tänkte ju fara på återvinningen idag med skrot och skräp, vilket känns så där...nu när det är dåligt väder. Vi får se om det klarnar upp om ett tag. Började igår att se igenom lite bilder, då jag tänkt göra ett minnesalbum med bilder eller minnen som jag vill ha kvar på oss tillsammans och på Dan. Det är så bitterljuvt då jag blir både glad och fina minnen poppar upp, samtidigt som jag saknar honom att det gör lite extra ont. Men det fina överväger och det är inte så många bilder på oss eller Dan. Han var ju den som fotade och därför är det inte lätt att hitta bilder på oss bägge. Tittade på filmen från begravningen som dottern gjorde och den är så fin. Där går han och skrattade och pratade och vi visste inte då vad som väntade. Men det är nog ganska bra att man inte vet sin framtid. Jag är glad att jag var en sådan person som uppskattade livet jag hade och tog vara på alla fina stunder och sparade de i mitt hjärta. Det har jag tänkt en hel del på. Att jag är tacksam över att jag älskade mitt liv med Dan och att vardagarna aldrig liksom flöt på. Vi gillade nästan de grå vardagarna mest, för då kunde vi bara ägna oss åt varann och det vi ville göra. Men tanken har slagit mig att det också gör det lite tyngre i sorgearbetet. Jag är så medveten om vad jag hade och hur mycket jag älskade livet. Hur mycket mer tomt och grått allt blivit och att det är svårt att hitta en ny mening med att leva. Att hitta tillbaka till livsglädje och bejakande. Det är inte ensamhetskänslan av att vara ensam hemma eller att inte träffa någon som är jobbig för mig. Jag har alltid varit en sorts social ensamvarg och hemmakatt. Utan det är att skratta och äta och t om bli arg på den man lever med som är tungt. Någon att planera en dag med, eller något man vill göra med den man älskar. Beröringen och samtalen om det mest obetydligaste, som är borta. Minnen som man delat med någon som aldrig mer kommer tillbaka. Ingen som nickar när man säger: Minns du?, ska vi? Var är den där "grejen"? Vill du ha? Kvar är tystnaden, den skramlande tystnaden. Det kan gå en hel dag utan att jag säger ett ord. Måste nästan harkla mig, när jag skall ropa på Märta om vi skall gå ut. Tack gode gud för radion, som ständigt är på lite grann i bakgrunden. Samt att jag är medveten om att det är viktigt att röra mig bland folk, så jag inte "sjunker" djupt i depression. Att det finns en sorts förhoppning om att det en dag kommer en förändring. När jag kommer att se mig runt och tänka : Jag klarade det här, nu ser jag färgerna och jag vill leva för min skull. En dag i taget är det som gäller just nu. Att undvika de djupaste hålen, ta vara på min ork och vila i tankarna och undvika stress och press. Till Dan: God morgon min älskade plutt. Igår så klippte jag topparna på håret. Blev faktiskt glad att jag såg att det var så slitet och faktiskt brydde mig. Har inte klippt mig sedan du "vägrade" att göra det mer hahaha. Nu får det bara växa tills jag kanske en dag känner att det ska klippas. Ploppar upp så konstiga tankar: Det här håret fanns när du fanns och därför är det svårt att klippa. Så knäppt eller hur? Huden nöts ju hela tiden och förnyas och då kommer de där konstiga tankarna att den hud som du strök inte finns kvar, men håret finns. Ja du om ngn vet ju hur konstigt jag brukar tänka. Du sa ofta: Var kommer alla dina konstiga funderingar från? Vem tänker ens på det där? Fast oftast skrattade du och sa. Har ingen aning....har aldrig tänkt på det och trodde aldrig att jag någonsin skulle göra det. Min älskade vän ,så jag saknar dig. Inte bara din doft och dina sträva och torra händer. Utan även allt annat, som bara du och jag hade. Tilliten, humorn, minnen och drömmar om framtiden. Finns hos mig hjärtat. Jag vill känna din närvaro. Drömma om dig och om oss. Älskar dig till månen och tillbaka.

Idag jobbade jag kort tur igen och det är så skönt att ha en eftermiddag utan att veta att man ska iväg. Var på en annan avdelning idag och vi hade en person som gick bort. Kände hur det vred om i magen,men det gick bra. Vet knappt om jag törs andas om att det går bra för Märta att vara själv, ifall det plötsligt vänder. Har kört fram bilen för jag tänkte torka av den lite inuti. I afton skall jag packa så mycket jag kan av allt skrot som ska slängas. Imorgon tänkte jag att jag skall fara och slänga och så smått börja städa upp i förrådet så jag kan ha däck och utemöbler där i vinter. Har köpt en lounge soffa som kommer om ca 14 dagar. Har egentligen inte råd, men har sålt skinnet innan jag fällt björnen, så att säga. Tänker ju sälja mer av dockskåpsgrejerna efter sommaren,så jag tänkte att jag får tillbaka slantarna då. Pengarna som jag får vid sådan försäljning tänker jag är bara till sådant jag skulle kunna säga är icke nödvändigt,men vill gärna ha saker. Nu denna soffa och sedan att göra om våra vigselringar till hängsmycke. Inte så mycket lönt att sälja just nu, då jag tror att de flesta "pysslare försöker ha semester eller bara är ute och njuter av sommaren. När Dan levde så gjorde vi aldrig trevligt ute på altanerna,för vi var ju så mycket uppe i stugan,så ofta vi kunde. Men nu blir det ju mer hemmavistelse för mig så jag tänkte försöka göra det lite trevligare. Tänker att jag ska försöka göra det så bra jag kan här hemma,så att jag får en bättre känsla av att det är hemma, men utan Dan. Han ville att jag skulle ha det bra, det var viktigare att jag var glad än att han var det. Han skoja och sa: Happy wife happy life. Men hans omtanke och omsorg om mig kom direkt från hjärtat. Jag hade det som en prinsessa, och tursamt nog även medveten och glad över det. Vi var båda så glada över att få ge kärlek till varann. Nu har jag kisse och Märta och jag är djupt tacksam över att ha den lilla familjen i mitt liv. Men han kommer alltid att saknas. Min älskade vän och stora kärlek. Allt jag gör är för hans skull. Jag vet ju att han skulle vara så olycklig om jag ger upp. Men idag ger jag inte upp i alla fall, utan glädjer mig över att jag har fått jobb, klart med lägenheten och att jag blivit älskad och att jag älskar min finaste man. Till Dan: Hej grynet, min gosegris mitt hjärtas prins. Nu är bägge altanerna inoljade och det blev riktigt bra. Älskar dig så mycket. Tänkte fara på graven på söndag, om det är hyfsat väder. Har en delad tur och ledigt en tag efter lunch. Men vet inte om det blir för jobbigt. Det är fint där men så jobbigt att inse att din åska är där!!Att du är borta för alltid. När jag vill låtsas att du finns runt mig. Älsklingen gå bredvid mig. Älskar dig till månen och tillbaka

Till Dan: Mitt hjärtegull,måste få prata lite mera med dig. Att prata högt kommer inte lika naturligt här hemma som i stugan. Måste få "boa" in mig lite mer tror jag, innan det kommer tillbaka. Gjorde ju mer det innan jag for till stugan i maj. Nu har jag oljat in altanen och det blev nog bra. Jag pigmenterade oljan så som vi brukade göra. Vill bara sitta här och gråta idag känns det som. Det byggs upp som ett tryck inombords om jag inte stannar upp och tar en stund då och då. På jobbet stängs ju allt ner och jag utför det som jag ska göra och det är skönt att få "vila" från sig själv. Men jag försöker Dan, jag försöker att leva. Skapa ett sorts liv utan dig. Ofta kommer känslan av att det känns som en omöjlighet eller ett låtsasliv. Du vet? Du måste väl kunna se mig? Men ibland är det som om jag går in i en osynlig vägg. Tänker att jag bör ju olja in altanen,för så "ska man göra". Men då kommer tanken.... varför då? Ingen bryr sig väl om jag oljat in eller inte? Jag skiter fullständigt i det, far åt pipsvängen med hela altanen. Inte kommer du tillbaka oavsett om jag så putsar och fejar och grejar tills jag dör!!! Men då kommer tanken på att om du ser mig skulle du bli så ledsen. Att jag ger upp och bara väntar på att dö. Jag gör det för din skull, för vår skull. För att börja leva och kanske hitta en väg framåt. ,så som du ville att jag skulle göra. Men Dan det är så svårt, när jag inte riktigt tagit in att du är borta. Ja du min älskling är borta,borta för alltid. Kvar är jag??? Nej det orkar jag inte förstå utan att bli tokig. Jag vill bära dig inuti mig, i min kropp som skriker efter dig. I mitt huvud och hjärta vill jag att du skall finnas. Som en varm känsla av trygghet. Då klarar jag detta,djävulska skitliv. Vi ,du och jag och kisse och Märta, vi tar en dag i taget. Vissa dagar är jobbigare än andra. Men jag tar små,små steg, förbi alla djupa hål. Älskling håll mig i handen, andas i mitt öra. Kom i mina drömmar. Lägg din hand på min och följ mig. Saknar dig hjärtat,men tanken på att du finns runt mig, är så vilsam och det känns så tryggt. Glöm inte att se till barnen då och då. Älskar dig till månen och tillbaka

Så här se Märta ut på morgonen Har ni någonsin sett ngn tröttare? Här väntar hon på att jag ska sätta till mig så hon kan lägga sig i knät. Efter morgonkiss så sover hon helst till 11 tiden. Gick jättebra även igår att hon var hemma själv med kisse. Jag är löjligt stolt över henne Idag jobbar jag en kort tur igen och har bara korta turer hela veckan. Så skönt och jag känner att jag är glad över att jag fått ett förhållandevis bra schema. Även om jag på ngt skumt sätt har svårt att känna glädje. Den finns men orkar liksom inte över krönet, av så mycket annat som cirkulerar runt i knopp och själ. Igår så oljade jag in altanen och tack och lov så hann det dra in bra innan regnet kom. Idag ska jag ta altanen på baksidan och det ska inte regna enligt SMHI. Ska iväg och köpa hundfoder oxå. Märta reagerar tror jag på fodret jag köpt, som hon äter bättre av. Hon gillar småbitar bättre,men hon har fortfarande klåda på bakdelen. Så jag ska byta tillbaka igen, så får vi se om det försvinner. Igår kom arvskiftet och nu har jag skrivit på och skall posta idag. Barnen skall oxå skriva på sina papper och sen är det bara utbetalningen till dem kvar. Sicken tid det trots allt tagit och så mycket oro och elände jag känt. Men nu vet jag att jag har ett hem och fått siffror på papper och det känns skönt. Sedan är mina band till gemensamma konton och delägande med Dan över. I alla fall på papper, jag ser det mesta som vårt i alla fall. I alla fall stugan, där jag tror Dan "håller till". Barnen är självklart inräknade i stugan,precis lika mycket som förr. Jag älskar det stället,men den dag jag går bort så vill jag inte att de ska känna att den ska finnas kvar bara för att. Den dag stugan blir ett ok och inte lustfylld, så kommer jag att låta barnen bestämma vad de vill göra. Den är ju liten och tämligen lättskött och billig. Men den ska ju ändå skötas om. Har ännu inte fått till känslan för hemma än. Inte så jag otrivs, eller tycker illa om mitt hem. Men det är svårt att förklara hur det känns. Lite som om allt är lite dött och att saker är bara saker. Jag har funderat på varför det känns så och jag tror jag vet. Jag har nog stängt av, för att det är för jobbigt att ta in att detta hem numera bara kommer att bebos av mig. Våran soffa som vi köpte och som Dan älskade att sitta och sova i. Den är nu mer tom! Den söta lilla statyn vi köpte i florens, den kan bara jag titta på nu. Fotografierna på barnbarnen, ser bara jag. Dans säng står orörd. Att ta in allt skulle vara för jobbigt. Att jag alltid kommer att vara ensam och även om inget har något ekonomiskt värde i det som finns här hemma, så finns här så många grusade förhoppningar om ett liv tillsammans. Vi skaffade en liten lägenhet tillsammans, för att det skulle vara lättare att "bli gammal här" Vi ägde inget dyrbart och stilen spretar lite hit och dit. Mer praktiskt istället för snyggt. Men jag tyckte så mycket om mitt hem, och vi trivdes. Den känslan finns nog kvar även om allt liksom är inbäddat i "trötthet" och att det måste få ta tid. Till Dan" godmorgon älskling. Idag är det lite kallare och det knottrade sig på armarna på morgonpromenaden. Jag skulle så vilja att du var här och satt och drack kaffe med mig nu. Vi skulle småprata så här med varann. Fråga om planer inför dagen Eller du kanske redan hade farit på jobbet, det skulle kanske varit jäktigt inför stängning av fabriken och semestern hade kanske börjat snart. Så jag saknar allt sådant småprat om ingenting alls. -Vad ska vi äta idag?. Vad tycker du? Ska vi? Vill du? Nu är det så tyst och det är bara radion som står på och låter. Fy tusan så jag saknar dig, min älsklingsgroda. Kan inte förstå att du inte finns här!! Älskar dig till månen och tillbaka