Jaha ja
Det regnade när jag vaknade. Stel som en pinne. var jag och öm i kroppen. Vissa nätter verkar jag inte röra mig ett dugg, utan vaknar precis som jag lagt mig. Då är kroppen väldigt stel och det är som att jag är på vippen till sträckningar om jag inte stretchar lite försiktigt. Märta vill ut på en gång så jag brukar klä på mig direkt och går ut.....regnkläder och stövlar är kvarglömda i stugan. Så jag tog bara en jacka och på med koppel och ut. Ehhh Märta ville vända redan efter 3 meter, hon gillar inte regn. Fick nästan dra runt henne på en kiss och bajsrunda, och sprang fort hemåt efter utfört "jobb".
Tänkte ju fara på återvinningen idag med skrot och skräp, vilket känns så där...nu när det är dåligt väder.
Vi får se om det klarnar upp om ett tag. Började igår att se igenom lite bilder, då jag tänkt göra ett minnesalbum med bilder eller minnen som jag vill ha kvar på oss tillsammans och på Dan. Det är så bitterljuvt då jag blir både glad och fina minnen poppar upp, samtidigt som jag saknar honom att det gör lite extra ont. Men det fina överväger och det är inte så många bilder på oss eller Dan. Han var ju den som fotade och därför är det inte lätt att hitta bilder på oss bägge. Tittade på filmen från begravningen som dottern gjorde och den är så fin. Där går han och skrattade och pratade och vi visste inte då vad som väntade. Men det är nog ganska bra att man inte vet sin framtid. Jag är glad att jag var en sådan person som uppskattade livet jag hade och tog vara på alla fina stunder och sparade de i mitt hjärta. Det har jag tänkt en hel del på. Att jag är tacksam över att jag älskade mitt liv med Dan och att vardagarna aldrig liksom flöt på. Vi gillade nästan de grå vardagarna mest, för då kunde vi bara ägna oss åt varann och det vi ville göra. Men tanken har slagit mig att det också gör det lite tyngre i sorgearbetet. Jag är så medveten om vad jag hade och hur mycket jag älskade livet. Hur mycket mer tomt och grått allt blivit och att det är svårt att hitta en ny mening med att leva. Att hitta tillbaka till livsglädje och bejakande.
Det är inte ensamhetskänslan av att vara ensam hemma eller att inte träffa någon som är jobbig för mig. Jag har alltid varit en sorts social ensamvarg och hemmakatt. Utan det är att skratta och äta och t om bli arg på den man lever med som är tungt. Någon att planera en dag med, eller något man vill göra med den man älskar. Beröringen och samtalen om det mest obetydligaste, som är borta. Minnen som man delat med någon som aldrig mer kommer tillbaka. Ingen som nickar när man säger: Minns du?, ska vi? Var är den där "grejen"? Vill du ha? Kvar är tystnaden, den skramlande tystnaden. Det kan gå en hel dag utan att jag säger ett ord. Måste nästan harkla mig, när jag skall ropa på Märta om vi skall gå ut.
Tack gode gud för radion, som ständigt är på lite grann i bakgrunden. Samt att jag är medveten om att det är viktigt att röra mig bland folk, så jag inte "sjunker" djupt i depression. Att det finns en sorts förhoppning om att det en dag kommer en förändring. När jag kommer att se mig runt och tänka : Jag klarade det här, nu ser jag färgerna och jag vill leva för min skull.
En dag i taget är det som gäller just nu. Att undvika de djupaste hålen, ta vara på min ork och vila i tankarna och undvika stress och press.
Till Dan: God morgon min älskade plutt. Igår så klippte jag topparna på håret. Blev faktiskt glad att jag såg att det var så slitet och faktiskt brydde mig. Har inte klippt mig sedan du "vägrade" att göra det mer hahaha. Nu får det bara växa tills jag kanske en dag känner att det ska klippas. Ploppar upp så konstiga tankar: Det här håret fanns när du fanns och därför är det svårt att klippa. Så knäppt eller hur? Huden nöts ju hela tiden och förnyas och då kommer de där konstiga tankarna att den hud som du strök inte finns kvar, men håret finns. Ja du om ngn vet ju hur konstigt jag brukar tänka. Du sa ofta: Var kommer alla dina konstiga funderingar från? Vem tänker ens på det där? Fast oftast skrattade du och sa. Har ingen aning....har aldrig tänkt på det och trodde aldrig att jag någonsin skulle göra det. Min älskade vän ,så jag saknar dig. Inte bara din doft och dina sträva och torra händer. Utan även allt annat, som bara du och jag hade. Tilliten, humorn, minnen och drömmar om framtiden. Finns hos mig hjärtat. Jag vill känna din närvaro. Drömma om dig och om oss. Älskar dig till månen och tillbaka.