myma.blogg.se

Sitter ute på altanen och tårarna forsar. Jag gråter för allt som varit, mer lika mycket för det som aldrig kommer att bli. Jag gråter för min skull, för hur överdjävligt det kan bli. Det är inte något svart hål, utan mer som en reaktion eller uppdämda känslor. Den första jag tänker på är att självömkan är en känsla som anses som en icke okey känsla. Att det inte är något som för en vidare och något man blir starkare av. Men jag har haft fel, det måste få vara okey att tycka att det är synd om en själv. Inget som upptar mina dagar, men det kommer över mig ibland. Hur knasigt det än låter så känns det bättre efteråt. Det kan vara så att det är som efterdyning av de beslut som jag fattat och som jag tycker är rätt, men som ändå kan göra ont. Idag kommer de som köpte biosoffan och hämtar den. Dans soffa!!! Nu lämnar den mig och tar med sig det onda, men också minnen av kvällar då vi suttit hand i hand och myst. Samtal om död, smärta och kärlek har vi haft när vi suttit där. Om våra fina ungar och om min rädsla när han skulle lämna mig. Dans ångest över att inte få vara med. Jag känner ända in i själen att beslutet är rätt, men det gör ont. S tog hem bubbelpoolen från stugan och det är faktiskt jag så glad över. Vet att Dan skulle uppskatta att hon har tagit hand om den. Ett bra beslut, då jag aldrig mer ville sitta där, utan Dan. Men minnena sköljde över mig. Hur han tyckte om att bubbla där med en öl i näven. Värmen gjorde gott för smärtan och han bubblade även då det var kallt och dåligt väder. Men minnena av fina sommarkvällar kommer över mig och de gör ont. Lyssnade på en fin låt: När solen färgar juninatten, och tårar av igenkännande kommer över mig som ett godståg. Låter kanske konstigt, men jag behöver få gråta, bli av med spänningar och liksom landa. Känna sorgen, gråta de tårar som behövs, tills jag blir lugn och klarar av att resa mig igen. Att vara skör och känslig, och acceptera det kan vara svårt. Men jag förstår att det är något jag måste ta till mig. Det måste vara okey Ingalill, du får vara ledsen och gråta hur mycket du vill. Du får reagera när du tittar in i kylskåpet och ser att det inte är som förr. Jag slås av att det borde inte vara någon större skillnad om man är en eller två?? Men förr var oftast alltid kylskåpet fullt, med mat?? ägg, grönsaker, såser, smör, tillbehör till att laga middag. Nu står där hund och kattmat, en äggkartong som gått ut datum, 2 pkt mjölk, ketchup, en ostbit och smöret är slut. Samt ngr syltburkar längst ner. Att här bor en person, som inte lagar mat, syns det lång väg. Äter mest färdigmat och infrysta rester, nuförtiden. Tänker att det är som det är och det kommer en dag då jag börjar laga mat igen. Nu till helgen kommer sonen med familj upp från Göteborg och då ska jag i alla fall laga mat. Längtar efter att få hålla om flickorna och få krama M. Fy tusan så eländigt att inte få ha dem nära. Men desto roligare när de kommer. Till Dan: God förmiddag hjärtat. Här sitter jag och är lite ledsen och bedrövlig. Men det är övergående min solstråle. Det är som det är och jag är bara ledsen för oss och att jag saknar det som varit. Visst blir det bra att S och E tog hand om bubbelpoolen? Det kräver ju en del skötsel och jag vet ju att du litar på att E fixar det. Du tycker om honom så mycket och sa att han är som din pojk. Idag kommer den nya soffan, har faktisk glömt bort lite hur den såg ut. Din soffa lämnar oss också. Vet att du förstår mig och varför. Den tiden är förbi och kvar vill jag behålla de goda minnena och inte se den och känna de onda minnena, den svarta sorgen. Saknar dig mitt hjärta, mitt honungsbi, mitt hjärteljus. Du fattas här bredvid mig. Du skulle tycka om att sitta här i hörnet av soffan ute på altanen och dricka kaffe. Du skulle liksom ha gnuggat fötterna mot varann. Så gjorde du ofta när du mådde gott. Jag ser dig framför mina ögon, men jag kan inte ta på dig, Älskar dig till månen och tillbaka.