Igen....
Skrev ett inlägg imorse som jag än en gång lyckades tappa bort. Ska kolla med dottern om man kan undvika sådant.
Var och uppvaktade S igår på hans 32 årsdag och han höll på att bygga en odlingsbänk till jordgubbarna och kryddorna och en rabarberplanta han hade fått av sin mamma. Det är lite för lite sol där det står nu så det kommer att bli toppen. Äldsta sonen ringde just och de var vid Ale stenar i skåne och berättade att nu var hans nya stugköp klart. Ska bli skoj att få fara dit och titta och se hur det ser ut. De skulle fortsätta sakta norrut och kommer kanske hem ngn gång i helgen. Jag jobbar i helgen och Märta skulle få följa med några av barnen till stugan. Så skönt och tacksamt att de tar med henne och hon kommer att få en toppenhelg. Jag skall titta till katterna mellan arbetspassen, och sitter nog där en liten stund och pjollrar.
Börjar redan kännas betydligt bättre i vardagsrummet och nu skulle det bara bli skönt att få bli av med sofforna. Fåtöljen som jag beställt är försenad och kommer först v 36. Men det ska nog gå bra ändå, har ju soffan och en annan fåtölj som idag är grön. Men som jag har planer att måla om, till ngn typ av vinröd, tror jag. Ska till en gårdsbutik på torsdag och kolla om de har hemma.
På torsdag är det också Dans födelsedag och jag är lite gruvsam och vet inte riktigt varför. Men kanske mest för att jag skall ramla ner i en grop av sorg. Jag vill vara glad och tacksam över alla de fina minnen som finns runt hans födelsedag. Hans barn gjorde alltid ngn kul överraskning och planerade oftast ngt jättetrevligt och för dem så känns det nog ännu jobbigare, då det varit som en trevlig tradition. Jag " bär" ju med mig Dan på ett sätt som kanske låter konstigt för andra. Men jag älskar honom fortfarande enormt mycket och den kärleken är väldigt levande för mig. Det är ju klart att barnen älskade honom också såklart men det är ju en annan sorts kärlek. Varken mindre eller större än ngn annan och inget man kan rangordna.
Tror att sorg och saknad kommer jag att bära med mig livet ut och förhoppningsvis även kärleken till honom. Men det är stor skillnad på sorgens ansikten och jag har nog känt de flesta nu. Sorgen som förlamar och sorgen som gör så ont, sorgen som tuggar upp all livsgnista. Men sen finns det den sorg som jag känner nu. En mer stilla sorg, som inte lägger sig som en våt filt, utan som är som ett konstaterande av att man saknar någon man håller av. Sorgen som gör att tårar rinner men man känner kärleken och kan förnimma fina minnen. Den kan jag leva med, för den tynger inte den går bredvid.
Ställde bort golvlampan igår, för den hade dålig "känsla". Dan drog den ofta väldigt nära sig , då han tyckte det var så mörkt. Han ville ha många lampor tända och han tyckte det var obehagligt med de mörka hörnen. Undra hur det kom sig? Jag tror att det var ngn form av dödsångest, eller rädsla av ngt slag som han kände, men inte släppte fram så ofta.
Visst har tanken slagit mig att jag inbillar mig en massa och att det bara är en massa flummiga känslor jag har. Men det spelar ingen roll för om det känns bättre så får det vara så, och det gör det verkligen.
Finaste L var här idag och hjälpte mig att sätta upp solseglet, efter jag impregnerat det. Nu skyddar det lite grann mot regndroppar i soffan. Nu återstår det att se hur det klarar blåst!!!. Skall strax fara och jobba och ser att min klocka har stannat!!! Antar att batteriet är slut och jag är ju lite klockberoende hahaah så det måste jag fixa.
Till Dan: Hej hjärtat, visst blev det bra med solseglet? kan riktigt se dig ligga där och må gott. Älskar dig och saknar dig så mycket. Men det är så skönt att min kärlek ,att vår kärlek finns kvar även om du inte finns här att hålla om. Jag kan känna att du älskar mig, lika mycket. Den dog inte, utan finns kvar. Älskar dig till månen och tillbaka.