Godmorgon min vän
God morgon till dig bloggen och till dig om du läser denna blogg. Sov som en stock, som vanligt i, ibland önskar jag att jag kunde drömma eller åtminstone komma ihåg ngt jag drömmer om. När allt var som vanligt så hade jag minsann ett fascinerande drömliv. Kunde nästan skratta av alla knasigheter jag drömde. Nu är det väldigt sällan jag kommer ihåg, mina drömmar.
Igår var jag iväg tidigt till kyrkogården och födelsedagsfikade med Dan. Tog med mig lite Pringles också för det tyckte han om. Tårarna rann så klart, men jag sa högt: -Jag är okey. vännen. Det var så fint där. Solen lyste och fontänen i dammen porlade och ackompanjerades av småfåglarna. Jag drack faktiskt upp hans kaffe också..... Men dagen förlöpte helt okey och jag var nästan på bra humör. Fick sålt biofåtöljerna också, vilket var så skönt och lite konstigt. Kunde ju inte säga att va rädda om dem för min man älskade dem och satt och tynade bort i dem. Lite vemodigt, men som jag ser det har jag inget val. De var alltför förknippade med det negativa, runt den resa mot slutet som vi gjorde.
Lyssnade på ett sommarprogram på appen igår. Det var Björn Natthiko Lindeblad och hans sommarprat var som att uppleva min och Dans resa mot slutet. Han nästan ordagrant upprepade det Dan sa till mig. Vilket var både jobbigt och samtidigt så skönt att höra även om det var en annan röst. Kommer att lyssna en gång till bara för att höra det han sa, låtsas att det är Dan som säger det igen.
Han har en sjukdom som inte går att bota utan dödar hans kropp bit för bit. Precis som Dan och det han genomgick och tyckte var så jobbigt, att inte klara de lättaste sakerna som klippa naglar eller gå på toaletten själv.
Var och köpte färg till fåtöljen men måste ha mer. Hon hade bara ngr provburkar i den lilla sommarbutiken. Så nu hoppas jag att jag får tag i fler och att hon har mer hemma i sin atelje. Men eftersom hon har öppet där på helgerna så blir det nog inget i helgen.....tyvärr eftersom jag jobbar.
Ja så kan det bli, men jag har ju inte bråttom. Just nu så finns det inget att sitta på i rummet, förutom på mattan då hahaha. Det ekar där och djuren tycker nog att det är konstigt, att det inte finns någonstans att ligga. Så nu har de flyttat ut i soffan på altanen. Jag sitter i köket och pysslar med kort och klippboken, så jag sitter inte i sjön. På måndag får jag i alla fall soffan, enligt lagerkillen på Mio.
Sen ska jag ju runt till kissarna som jag skall sköta om i helgen, så jag får väl passa på att sitta skönt då. Normalt skulle jag varit väldigt frustrerad över att det är så rörigt, och tomt och halvgjort det mesta i rummet. Men nu tänker jag att, ja vad tänker jag? Inte något speciellt faktiskt jag tror att jag bara gillar läget så att säga. För egentligen...så mycket man blivit irriterad och upprörd över och liksom varit så viktigt. Som egentligen inte betyder ett skit!!! Det värsta har redan hänt, så vad kan en fläck på mattan, eller att något går sönder, eller t om böter spela någon roll. Det enda som är viktigt, är att barn och barnbarn, vänner, och mina djur mår bra. Att jag kämpar på och försöker skapa ett liv som betyder något. Det är det som driver mig. Dan sa: du måste kämpa, för barnen och att klara av det. Det är det som är det viktiga för mig och du kommer att klara det. Jag har inte trott på det och jag tvivlar ibland fortfarande, men jag hör hans röst och fortsätter.
Mina vänner är fantastiska, de hör av sig och jag blir varm i hjärtat. Jag är värdelös på att ringa själv. Har alltid varit så och det kommer nog att fortsätta att vara så. Men de finns ständigt i mitt hjärta och jag blir varm och så tacksam, när jag tänker på dem.
Till Dan: God morgon älsklingen, ser du hur tomt det är i rummet. Men jag vet att du glädjer dig åt att det känns bra för mig. Nu är allt snart borta. allt elände runt den sjukdom och ångest den skapade. Nu vill jag att lugn och harmoni och den kärlek som omgav mig finns där som följeslagare istället. Så
nu ska jag bara ut med golvlampan, som jag ställde bakom sovrumsdörren ut ur huset. Den har en aura av skit runt sig, visst låter det knäppt? Men jag bara accepterar och tar bort, och går bara på känslan. Kommer att bli bra, visst hjärtat? Kanske inte tjusigt , trendigt och snyggt. Men bara jag får det lugnt och stilla och känner mig avslappnad så är jag så nöjd. Ett steg mot att skapa ett hem som är mitt och där jag kan fortsätta fram och skapa det liv som du vill att jag skall göra. Saknar dig så fysiskt, dina kramar och ditt skratt och hur du fick mig att skratta. Men jag försöker glädjas åt att jag känner i mitt hjärta, din kärlek, vår kärlek. Älskar dig till månen och tillbaka..