Tacksamhet och ro
Så tacksam jag är över all hjälp jag får av barnen, ibland bara över att få se dem. Skulle ju göra ramen idag och jag hade vikt en mall och räknat, vridit och vänt och det blev inte bra. Ringde till S som kom förbi med en vinkelhake och det gick bättre men blev inte bra!! Jamen hur svårt kan det vara? Så ringde E och hela familjen kom över och till slut så har jag 3 delar.....så imorgon måste den 4:e inköpas men nu har jag en mall som fungerar...och en geringslåda så nu kommer det att bli lättare, hoppas jag. Han borrade upp en skruv så nu fick jag upp spegeln också. Imorgon hoppas jag att M kan komma och hjälpa mig var jag skall sätta upp ljuslyktorna.
Det blev en trevlig utflykt igår till Brännland och vi fick riktigt bra väder till slut. Hela förmiddagen regnade det men sen sprack det upp och vi kunde sitta ute och fika. Sen for vi hem till mig och lagade middag och jag fick rå om dem en stund.
Jag är så tacksam över att sitta i vardagsrummet nu och känna lugn och ro. Att det är mitt rum och att jag kan prata med Dan och känna och minnas fina saker. Går inte att förklara lättnaden som jag känner.
Köpte en present till mig själv för att fira det "nya" rummet.
Så fin och igår tände jag ljuset och bara satt och kände rofylldhet, kunde t om sitta och se lite på tv.
Igår var det 200 dagar sedan Dan dog och det är många dagar. Många dagar där jag inte trodde det skulle gå att överleva eller att jag inte ville leva. Det är svårt att överleva när man inte vill leva, det kan jag intyga. Jag har kommit långt på sorgevägen och även om det går att överleva sorg så är det inte samma sak som att leva. Men jag har kommit en lång väg in på den stigen också. Med hjälp av kärleken till Dan och det löfte jag gav honom...att kämpa, att finnas kvar. Så går jag hela tiden mot något, som jag inte riktigt vet vad det är. Nästan som om jag bara går och följer vägen. De mörka tankarna slår följe ibland och jag tänker: kan det bli ett tillräckligt bra liv att leva? Vem vet, jag kanske lever i 20 år till, är det värt att leva mitt liv.? Är mitt liv bakom mig och nu skall jag bara leva nerfartssträckan? Men utan de mörka tankarna kan jag inte nyanserna, tror jag. När det är ljust och rofyllt och jag inte ser allt i grått. När hjärtat hoppar till av kärlek till Dan och jag tänker på hur bra vi hade det. Att jag är trygg, och har ett boende, mina fina underbara djur som är min familj. Hur mycket de hjälpt mig, att komma upp på morgonen, komma mig ut, fått mig att skratta.
Ja jag tror att det livet räcker...
Till Dan; Hej min lilla plutt, såg du mina försök till sågningar? Att såga snett är ingen konst, men att såga rätt, snett är ingen lek. där du är, känner man igen varann där? Har du träffat mamma och pappa? Gör du det så hälsa från mig att jag är okey. att jag älskar dem, Min älskade underbara vän, så du fattas mig. Jag vill drömma om dig, hålla om dig och jag vill känna dig nära. Du kunde bli galen på mitt sk hästminne, men du ska veta att jag är glad för det nu. Jag kan blunda och känna hur du kändes och förnimma din doft. Jag kan höra ditt skratt och minnas ljudet av ditt snubblande. Jisses vad du kunde snubbla, på djuren, på mattor, på skor, dammsugaren jag allt som var under knähöjd. Ibland så kunde man tro att din syn inte räckte ända ner till golvet. Min hjärtegull <3 Älskar dig till månen och tillbaka