Imorgon är det 6 månader
Imorgon är det 6 månader sedan min stora "jordbävning", då marken liksom rycktes bort. Kan inte förstå att jag överlevt!!! Minns att jag tänkte när det gått 49 dygn efter Dan dog, att tanken på att jag skulle kunna andas normalt i juli var ofattbart. Hur jag sov med kläderna på de första månaderna, för att det var för smärtsamt att ta av sig och gå och lägga mig i en "tom" säng. Hur jag hade rivit mig på kroppen på nätterna, trots att jag inte minns annat än att jag somnade som om någon slagit en klubba i huvudet. Nu är det juli och jag andas och jag har ganska fast mark under fötterna. Mycket av min oro har stillats, nu när lån och lägenhet och arvskifte och jobb och hundvakt börjar kännas som att jag har koll på.
6 månader!!! kan inte ta in att det är 6 månader, känns både som en evighet och som det nyss hänt, på en och samma gång.
Att jag kan säga att jag har ett liv, är det för tidigt för. Jag finns i verkligheten, men när jag är för mig själv så kommer fortfarande gråten ofta. Ibland bara lite fuktig i ögonen och ibland så känns det som jag blir blöt på tröjan av tårar som rinner.
Men jag har kämpat, mot meningslöshet, smärta och saknad som skär i kroppen. Jag har jobbat med mig själv och har kommit en bit på vägen. Jag är medveten om att jag närsomhelst kan ramla ner i ett djupt svart hål. Men jag vet att jag kan komma upp, att jag måste låta smärtan få finnas.
Jag lever och andas och djuren och jobbet håller mig upprätt. Försöker "boa" in mig här hemma och få det att kännas som en trygg och bra plats att komma hem till. Jag är inte riktigt där än, men jag trivs ändå och kan känna panik över att måsta flytta. Nej här vill jag bo, tills de bär ut mig med fötterna före.
Tror faktiskt att det bara känns konstigt för att Dan inte är här. I stugan så känns det på ett helt annat sätt, men stugan är ju liksom förknippad med lediga dagar, glädje, värme och avslappning. Här hemma var det vardag och ett annat sorts liv. Någonstans så finns det en omedveten känsla av att Dan är på jobbet och kommer hem snart. Att han aldrig kommer hem något mer är något jag kan säga högt och förstå. Men i hjärtat sticker det till och någonstans i hjärnan, finns en oförstående fläck, som inte tagit in att Dan är död.
Till Dan: Hej mitt troll, så skönt det var att bara jobba halvdag idag. Imorgon är jag ledig och jag kanske skall våga eller orka fara till din grav. Jag har dragit mig för det då, det är så jobbigt att gå därifrån och att ta in att DU ligger där!!! Samtidigt är jag så rädd att ramla ner i hålet, av smärta. Kan du förstå hur konstigt det är att vara rädd. Hade inte en aning om att jag kunde vara rädd och orolig och känna mig maktlös och handlingsförlamad. Livet med dig var så fint och din kärlek gav mig kraft och jag kände mig fin och behövd. Nu försöker jag att överföra den känslan av att vara behövd till de boende på jobbet, förutom djuren då. De behöver ju mig. Men jag behöver ju dig? Hur i friden skall det gå? En dag i taget min älskling, för din skull, för vår skull. Älskar dig till månen och tillbaka.