Ensamhet
Ensamhet kan vara självvald eller påtvingad. Jag har många fina människor runt mig, som betyder väldigt mycket. Därför kanske det låter märkligt i andras öron, när jag säger att jag är ensam. Jag har inga större problem med att vara ensam, har alltid uppskattat en stund för mig själv. Har inget behov av att ständigt ha sällskap. Men det finns en ensamhet som jag aldrig känt förr. Den känslomässiga ensamheten. Jag är ensam när jag lägger mig på kvällen och när jag stiger upp på morgonen. Den tystnaden kan vara örondånande. Ensam när jag dricker morgonkaffe, äter middag, ser på tv eller far iväg och handlar. Visst förstår jag att det är tusentals människor som är ensamma. Men min ensamhet känns inte självvald, jag känner mig berövad på min tvåsamhet. Jag älskade en person, den personen älskade mig. Vi hade drömmar och framtidsplaner. Vi hade det roligt tillsammans, livet var bra på så många sätt. Men han bara försvann, blev tagen av döden. Han ville leva, med mig och barnen. Döden tog mitt liv och gjorde mig ensam. Känslorna är kvar, bara berövad och avstulen det bästa i mitt liv. Tvåsamhet när den är som bäst. All den kärlek som jag hade till Dan den är ju kvar! Så svårt att beskriva hur konstigt det känns. Men lite som om man har fått en känsla av att det är något fel eller en förnimmelse av att något är konstigt. Vet att jag har kommit hem och direkt känt att det är något konstigt. Då har barnen varit här och lånat eller lämnat något, medan jag varit borta. Den känslan är det.....något konstigt helt enkelt. Det finns ju så mycket kärlek kvar mellan oss, drömmarna vi hade bär jag ju fortfarande, Vi skulle ju till Italien igen? Du sa att vi skulle ner till Ullared när jag fyller år. Att du skulle bygga ut friggan. Att vi skulle byta fönster i stugan. Att du behövde nya sommarsandaler. Så många mer kramar och beröring. så många mer skratt och serier vi skulle se. Så mycket kärlek. Allt det finns fortfarande kvar i mig, men ingen Dan att drömma och dela detta med. Bara den känslomässiga ensamheten som gör sig påmind och sorgen och den djävulska saknaden. Är inte helt säker på att den känslan kommer att försvinna, Kommer aldrig att sluta älska honom eller sluta sakna mitt gamla liv. Tror att det kommer att blekna och man lär sig leva med känslan och sorgen. Jag vill inte bli bitter, men det är svårt. Bitter över att vi fick för lite tid tillsammans, Skulle kunna betala allt jag äger och har för en vecka till med honom. Bara hålla om honom och njuta av närheten och samhörigheten som fanns mellan oss. Far ända in i helvetet din förbannade sorg och saknad. Jag älskar Dan och jag älskade vårt liv. Jag saknar tvåsamheten och att dela känslan med Dan. Få skratta och nicka samstämmigt med honom. Dricka kaffe tillsammans, planera vad vi ska göra med denna dagen. Kanske ingenting???. Ligga tyst i varsitt soffhörn med en bok. Vi kanske skulle köpa de där sandalerna du funderade på? Fara ner på Ica gourmet och köpa en fin köttbit, och grilla i afton. Du skulle kanske velat tvätta bilen medans jag städade här hemma. Du skulle ha hört något på radion du berättat om, snubblat på Märta och tyckt att sommarvaktmästaren klippt dåligt. Jag skulle ha skrattat och känt att jag har en hel dag ledigt och att livet är nog bra härligt.