Regntungt idag
Det har nog regnat en del i natt för det var väldans många pölar såg jag på morgonprommisen med Märta. Tur att jag tog bort dynorna på altanen. Gårdagen började väldigt instabilt och jag fick som inget gjort, fastnade ofta i en tomhet och liksom bara satt och tittade mig runt.
Det här är ifrån när vi var nere i Varberg och såg på Diggiloo showen. En present från Dans barn, på hans födelsedag. Det är nästa "grej" Dans födelsedag den 16/7, är faktiskt ledig den dagen. Men vet inte hur jag kommer att "uppleva" den dagen. Trodde verkligen inte att årsdagar och sådana speciella dagar skulle påverka mig, men de gör det. Har kanske ngt att göra med att det liksom blir så sant mitt i allt det ofattbara.
Hade tänkt att fara till graven igår, men det regnade vilket gav mig en anledning att inte fara. Usch så knepigt det är. Vill dit,, men eftersom det gör så ont så undviker jag det också. Dan visste min dubbelhet till att fara till gravar. Jag tycker om det men undviker det helst.
Jag behövde fara på Avion och köpa fotopapper och bläck och även inköpa lite mjölk och kattmat. En sväng till Panduro för att se om de hade kvar pärmen på rean också.
Sådana besök undviker jag gärna också, vet inte riktigt men det känns så otryggt. Nästan som om jag är rädd att ngn skall prata med mig!!! Lägga märke till mig. Ja jag vet inte men det känns så otryggt.
Dottern erbjöds sig följa och det var tacksamt. Hon anade att gårdagen var lite extra skakig, och vet att jag gärna ville ha sällskap. Det kändes så bra och än en gång så tänkte jag att det där var väl inget att gruva för. Fick hem loungesoffan igår också, så den skruvade jag ihop. Men eftersom det inte var väder att sitta ute, så känns den inte invigd. Men det måste väl komma en dag med varmare väder, så jag kan krypa upp i hörnet med en filt och ligga och titta på molnen.
Jobbar en kort eftermiddagstur idag, så Märta kan vara själv. Har korta turer resten av veckan och tänker fara upp till stugan till helgen. Har mycket som skall göras där, så jag hoppas att det liksom flyter på. Vädret skall väl inte vara toppen, men så pass att jag åtminstone kan köra trimmern hoppas jag. Skall ju måla ett varv till i grannens tak och kanske måla insidan i "mellanrummet" ute på altanen. Har köpt en musskrämma nu så den skall jag minsann ha på för evigt nu hahaha. Kanske skulle byggt upp ett helt gäng av skrämmor, som en mur??? Dan skulle skakat på huvudet och sagt Herregud människa!!!!. Men han skulle ha tätat överallt bara för min skull <3
Jag var verkligen en prinsessa när jag var med honom, han muttrade och skakade på huvudet åt många av mina infall. Men byggde det jag önskade, eller på alla sätt han kunde försökte han uppfylla mina önskningar. Givetvis så försökte jag göra detsamma för honom, men han var så mycket mer romantisk och man kände att han verkligen tyckte om att pyssla om mig. Nu går jag omkring med så mycket oro, oro över att höst och vinter kommer. Oro för hur det skall gå, oro för mina reaktioner. Oro över de mest futtigaste och helt onödiga saker att fundera på. Det är så okänt för mig att känna oro. Jag definierar mig inte som en orolig person, eller åtminstone gjorde jag inte det förr. Jag var mer en sådan som, hade inställningen att "vi får ta det när det kommer". Försökte ha en positiv inställning och hade som redan klart olika förhållningsätt, till eventuella problem eller händelser som uppstod. Skulle inte tänka på att oroa mig över att hösten kommer!!! Vad var det lönt att fundera på? Så är det ju...efter sommar blir det höst...punkt. Enda stället jag inte tänker eller oroar mig på är på jobbet. Då liksom stänger jag av mig själv och gör det jag ska. I bilen hem släpper det och jag gråter och liksom förbannar livet. Inser att jag inte är ute ur depressionen och sorgen än. Men jag har kommit en bit på vägen.
Till Dan: Min älskade, finaste fy vad du saknas. Satt ute igår och rökte och jag kunde se framför mig hur du skulle ligga i soffhörnet och snusa och sova. Jag vill att du kommer hem. Att du håller om mig och säger...Gumman det var bara en dröm, Jag är här.... Precis som du gjorde när jag drömde en mardröm och väckte dig och var lite uppskakad. Det gör så ont, ont i kroppen av insikt, ensamhet, vilsenhet och krav. Vem är jag? utan dig? Jag vet inte hjärtat. Jag vet inte än....Så mycket förstår jag att det är kvar en lång väg. Det kommer bättre och sämre dagar och stunder. Men mitt löfte till dig och min kärlek till dig, bär mig. Du finns i min lilla värld. I förnekelsens värld. Där kommer du gående med ett leende i en rutig skjorta och du ser på mig med kärlek. Tack älsklingen min för att du öppnade min dörr. Att du fick mig att se hur underbart det var att älska och bli älskad. Att jag fick lyckan med dig med oss. Älskar dig till månen och tillbaka.