Lördag 4/7
Idag kunde jag för första gången på väldigt länge känna en positiv känsla för min tillvaro och min ålder. Jag har kommit att tycka om de boende på jobbet väldigt mycket och jag är så tacksam över att jag har ngn att bry mig om. På många sätt är flera av dem som stora barn och jag får ta hand om ngn och glömma bort mig själv. Visst är det tungt arbete på många sätt, men att känna att man gör ngt bra för ngn annan människa är så tillfredsställande. Om så bara det är att se till att de är mätta, nöjda och trygga. Jag hoppas att det finns utrymme till mer jobb efter sommaren och på den enhet jag är nu. Min ålder skrev jag? Ja men det är faktiskt så! Många av de yngre verkar inte kunna tänka i flera steg haahah. Låter kanske konstigt och jag vill inte låta förmäten, men jag märker det på de små sakerna. Att spara av dagens lunch, tex köttbullar. Istället för att kasta. Så sparar jag och tänker att det kan bli gott till kvällsfikat med köttbullar och rödbetsallad på kvällsmackorna. Sparar risgrynsgröt så man kan göra risifrutti med hallon till mellis. Behåller lugnet om ngn ramlat, istället för att jaga upp sig och skrämma de andra som kanske blir rädda. Det känns bra därför jag inte har haft så gott självförtroende de sista månaderna, utan bara känt mig udda och lite utanför världen. Därför känns det bra att jag kan någonting och jag blir glad för känslan.
Efter jobbet hämtade jag Märta som varit med en av Dans pojkar och hans familj idag. Hon hade fått två rediga promenader idag och verkar nu väldigt trött. Väl där så beställde vi kinamat och åt tillsammans, gott och trevligt.
Imorgon så jobbar jag en sk delad tur, som innebär att man har ngr timmar ledigt på eftermiddagen. På morgonen får Märta vara hemma och sen på aftonen hos Dans dotter. Känns konstigt att skiva Dans barn. På många sätt är de som mina egna ungar och jag är så tacksam att de finns i mitt liv. Jag är rik på ngt sätt som har ytterligare tre barn att älska förutom mina egna 3 ungar.
De är allihopa så olika varann och jag är så stolt över vilka fina människor de blivit. Men det är bara ett litet moln och det är att min yngsta son, bor så långt borta och jag inte får "vardagen" med dem. Men tack gode gud för messenger så jag kan se dem och vi kan prata med varann och även prata med småflickorna.
Kan känna ibland att jag liksom inte har energin att bry mig och finnas för dem alla och hjälpa dem med stort och smått. Men jag gör så mycket jag kan och just nu så är det så här. Har daglig kontakt med min dotter och hon har varit betydelsefull de här hemska månaderna. Hon är som vanligt och har fullt upp med sitt och barnen och jag slipper vara ngn annan än mig själv, dvs ganska låg och ledsen utan att jag känner mig som att jag pajar hennes dag. Inte för ngn av de andra ungarna skulle tycka det hahaha. Men det är svårt att förklara, men jag vill inte oroa barnen om jag mår skit och bara vill lägga mig ner och aldrig mer stiga upp. Dumt nog så kan det bero på att hon är tjej, så gammaldags och förlegat egentligen. Men det är så mycket lättare att säga till bägge flickorna när det är tungt, de behöver som ingen förklaring eller försöker lösa problemet. Så urbota dumt, men tyvärr en hel del sanning. Oftast är män, "sämre" på att bara lyssna utan tar gärna på sig en fixarmössa och vill lösa problemen. Har altandörren öppen nu för att kisse ska kunna springa ut lite som han vill. Stor skillnad motför ngn vecka sedan då det var varmt som rackarn. Nu är det som om jag vill ha en filt över mig.
Ska tydligen vara lite sämre väder nu ngn vecka, men ngn fler fin dag ska vi väl ändå få innan hösteländet kommer.
Till Dan: Hej mitt hjärta, sitter och tittar på många fina bilder och filmer med dig. Så ledsamt och samtidigt så kniper det i hjärtat av kärlek till dig. Älskar dig så mycket, så konstigt att det fortfarande är så starkt. I stugan och när jag sitter i bilen så känner jag mig nära dig. Jag kan liksom prata med dig. Om hur mycket jag saknar dig eller vad du tycker, vad du tror...svarar i tanken som jag tror du skulle gjort. Det knasigaste är att oftast är det motsatt vad jag själv tycker och tror haahha. Men så var vi, du och jag. Väldigt sällan tyckte vi likadant men ändå så samstämmiga och överens. Min gosegris, så vi kunde tjafsa ibland. När jag ibland tyckte du blivit gubbig och gnällig och gubbmumlade som jag brukade säga åt dig. Sluta gubbmumla nu.....eller när du körde 50 på 70 sträcka, kunde bli tokig hahah. Eller hötte näven till andra i trafiken hahahaha. Knasboll. ja du var en knasboll och du var min knasboll. Men det var en sak som var så härlig med oss, vi visste att hur mycket vi än tjafsade och inte var överens om ngt så var det vi livet ut. Min kära vän så jag är tacksam över att få ha haft en så fin och stor kärlek i mitt liv. Älskar dig till månen och tillbaka