Onsdag
Så här se Märta ut på morgonen
Har ni någonsin sett ngn tröttare? Här väntar hon på att jag ska sätta till mig så hon kan lägga sig i knät. Efter morgonkiss så sover hon helst till 11 tiden. Gick jättebra även igår att hon var hemma själv med kisse. Jag är löjligt stolt över henne
Idag jobbar jag en kort tur igen och har bara korta turer hela veckan. Så skönt och jag känner att jag är glad över att jag fått ett förhållandevis bra schema. Även om jag på ngt skumt sätt har svårt att känna glädje. Den finns men orkar liksom inte över krönet, av så mycket annat som cirkulerar runt i knopp och själ. Igår så oljade jag in altanen och tack och lov så hann det dra in bra innan regnet kom. Idag ska jag ta altanen på baksidan och det ska inte regna enligt SMHI. Ska iväg och köpa hundfoder oxå. Märta reagerar tror jag på fodret jag köpt, som hon äter bättre av. Hon gillar småbitar bättre,men hon har fortfarande klåda på bakdelen. Så jag ska byta tillbaka igen, så får vi se om det försvinner. Igår kom arvskiftet och nu har jag skrivit på och skall posta idag. Barnen skall oxå skriva på sina papper och sen är det bara utbetalningen till dem kvar. Sicken tid det trots allt tagit och så mycket oro och elände jag känt. Men nu vet jag att jag har ett hem och fått siffror på papper och det känns skönt. Sedan är mina band till gemensamma konton och delägande med Dan över. I alla fall på papper, jag ser det mesta som vårt i alla fall. I alla fall stugan, där jag tror Dan "håller till". Barnen är självklart inräknade i stugan,precis lika mycket som förr. Jag älskar det stället,men den dag jag går bort så vill jag inte att de ska känna att den ska finnas kvar bara för att. Den dag stugan blir ett ok och inte lustfylld, så kommer jag att låta barnen bestämma vad de vill göra. Den är ju liten och tämligen lättskött och billig. Men den ska ju ändå skötas om. Har ännu inte fått till känslan för hemma än. Inte så jag otrivs, eller tycker illa om mitt hem. Men det är svårt att förklara hur det känns. Lite som om allt är lite dött och att saker är bara saker. Jag har funderat på varför det känns så och jag tror jag vet. Jag har nog stängt av, för att det är för jobbigt att ta in att detta hem numera bara kommer att bebos av mig. Våran soffa som vi köpte och som Dan älskade att sitta och sova i. Den är nu mer tom! Den söta lilla statyn vi köpte i florens, den kan bara jag titta på nu. Fotografierna på barnbarnen, ser bara jag. Dans säng står orörd. Att ta in allt skulle vara för jobbigt. Att jag alltid kommer att vara ensam och även om inget har något ekonomiskt värde i det som finns här hemma, så finns här så många grusade förhoppningar om ett liv tillsammans. Vi skaffade en liten lägenhet tillsammans, för att det skulle vara lättare att "bli gammal här" Vi ägde inget dyrbart och stilen spretar lite hit och dit. Mer praktiskt istället för snyggt. Men jag tyckte så mycket om mitt hem, och vi trivdes. Den känslan finns nog kvar även om allt liksom är inbäddat i "trötthet" och att det måste få ta tid.
Till Dan" godmorgon älskling. Idag är det lite kallare och det knottrade sig på armarna på morgonpromenaden. Jag skulle så vilja att du var här och satt och drack kaffe med mig nu. Vi skulle småprata så här med varann. Fråga om planer inför dagen Eller du kanske redan hade farit på jobbet, det skulle kanske varit jäktigt inför stängning av fabriken och semestern hade kanske börjat snart. Så jag saknar allt sådant småprat om ingenting alls. -Vad ska vi äta idag?. Vad tycker du? Ska vi? Vill du? Nu är det så tyst och det är bara radion som står på och låter. Fy tusan så jag saknar dig, min älsklingsgroda. Kan inte förstå att du inte finns här!! Älskar dig till månen och tillbaka